Tomas Lindbom

När partierna till vänster ska positionera sig inför valet nästa år är de gröna viktiga. Inget är klart men det finns tendenser till en öppning från socialisternas sida gentemot det nya gröna partiet, EELV, sammanslagningen av les Verts och Europaparlamentets grupp av miljöpolitiker, Europe Écologie.

De gröna i Frankrike står i en mening starkare genom sin sammanslagning till EELV, Europe Écologie – les Verts. Den förra gruppen leddes av Daniel Cohn-Bendit med säte i Europaparlamentet. Ur den gruppen kommer också norskfödda åklagaren Eva Joly som också sitter i Europaparlamentet. Det gröna partiet, les Verts, har letts av Cecile Duflot som nu också är nationalsekreterare för den sammanslagna konstellationen.

EELV samlade 8,22 procent av de avgivna rösterna i de kantonala valen (en form av lokala val) i mars månad. Valdeltagandet var och är alltid svagt, kring 50 procent, vid dessa lokala val men resultatet placerade ändå partiet på tredje plats bland vänsterpartierna, efter socialisterna och Front de gauche, det senare en gruppering med kommunister och vänstersocialister.

Just nu pågår en primärvalskampanj inom EELV där striden står mellan Eva Joly och Nicolas Hulot. Ingen av dem är särskilt garvad som kampanjpolitiker. Joly åtnjuter stor respekt för sina insatser att ha rett upp flera mutaffärer i Frankrike. Hulot har varit en stark opinionsbildare i Frankrike för miljöfrågor. Ingen tror ändå att någon av dem kan lyfta sig till att spela en avgörande roll i den avslutande kampen om presidentposten nästa år. Nicolas Sarkozy, socialisternas kandidat vem det än blir och Marine Le Pen är starkare namn.

Socialisterna är nu angelägna om att hitta samarbetsformer med EELV inför valet. Partiernas två generalsekreterare, Martine Aubry och Cecile Duflot, träffas i dagarna för samtal om att hitta en gemensam valplattform. EELV är ett tydligt vänsterparti. I den ekonomiska politiken och  i välfärdsfrågorna råder stor konsensus med socialisterna. Problemet är socialisternas bindning till den gamla franska industrin som förstås är väldigt energislukande. De gröna vill ha en folkomröstning om kärnkraften som står för cirka tre fjärdedelar av all energiproduktion i landet. Aubry kan aldrig gå Duflot helt till mötes i denna fråga. Möjligen kommer hon och partiet att göra koncessioner som aldrig tidigare. Krisen i Japan och Tysklands ställningstagande nyligen kan hjälpa till i en sådan omorientering.

Flera ledande socialistpolitiker börjar också på ett idémässigt plan  tala om en sammansmältning av klassisk klassanalys med ett grundläggande miljöperspektiv på samhällsfrågorna. En som driver denna fråga är Dominique Strauss-Kahns närmaste man sedan trettio år, Pierre Moscovici. Han överväger i dessa dagar om han ska ställa upp som kandidat för den socialdemokratiska falangen inom socialistpartiet, sedan hans läromästare och ledare DSK av kända skäl inte längre är aktuell som kandidat till primärvalen.

Miljöpartiet är radikalare än socialistpartiet i frågor om jämställdhet, feminism och förhållandet till hbtq-frågor. Eva Joly uttalar sig kring dessa frågor med en självklarhet som inte alla socialister klarar av. Ett rödgrönt samarbete skulle förmodligen ge socialisterna en modernare profil och flytta in de gröna från en marginell position till att bli en del av ett kraftfullare vänsteralternativ i fransk politik.

Jacques Chirac har blivit gammal. Nästa år  fyller han 80. Han går lite illa, hör dåligt. I kretsen kring hans efterträdare Nicolas Sarkozy vill många säga att han också är senil. Några säger det gärna sedan den förre presidenten bland kinesiska skålar på ett museum  i regionen Corrèze tydligt så alla kunde höra det uttalade vem han såg som sin personliga favorit i nästa presidentval: En av socialistpartiets två toppkandidater i de stundande primärvalen, Francois Hollande.

Ett litet skämt, en lustighet som ingen kan ta på allvar, säger andra i majoritetspartiet UMP och en del journalister. Visst lär inte Chirac med sitt högst informella uttalande under en promenad i muséet och direkt till Francois Hollande som gick bredvid honom mena riktigt allvar. Han kommer förmodligen inte att rösta på en socialist i nästa val. Men han vill säkert tala om att han är högst missnöjd med sin efterträdare. Han vill säkert också genom sitt uttalande försvåra för Sarkozy att samla ihop de väljare inom högern som denne behöver för att vinna nästa år.

Det finns en gammal personlig spänning mellan Chirac och Sarkozy. Sarkozy förrådde honom genom att byta sida och stödja en annan presidentkandidat på högerkanten, Edouard Balladur,  inför valet 1995. Chirac vann till slut nomineringen inom högern och också presidentmakten. Sarkozy befann sig genom sveket i kylan i sju år och deras ansträngda relation har  bestått.

Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy representerar också två olika riktningar inom den franska högern. Chirac följer en linje i rakt nedstigande led från General de Gaulle. Chirac är en klassisk gaullist, antiliberal, social, försvarare av den franska civilisationen till den grad att han aldrig skulle fira semester i USA som Sarkozy gjorde direkt efter sin valseger. Sarkozy är mer förtjust i pengar än fransk kultur. Han öppnar för starkare relationer med den anglosaxiska världen även om han som fransman alltid håller en viss distans till USA och Storbritannien.

Francois Hollande är i vissa avseenden en mer tilltalande politikertyp för Chirac än Sarkozy. Hollande är ingen internationalist. President Hollande skulle vårda de republikanska värdena lika bra som Chirac och han skulle inte utmana medborgarna med bling bling och brista i värdighet i sin framtoning i officiella sammanhang.

Ett förfluget ord som nog inte var så förfluget i ett inofficiellt ögonblick i en liten stad långt från Paris visar på politiska spänningar inom högern. Sarkozy och hans kampanjmakare rasar eftersom de vet att det nu blir ännu svårare att övertyga den gaullistiska högern inom väljarkåren om att Sarkozy är deras man i valet och att han är så mycket bättre än vilken annan presidentkandidat som helst. Hollande får inga fler röster men Sarkozy riskerar att få färre än han tänkt sig.

Juni månad är en het politisk månad i Paris. De flesta politiker och tjänstemän vid förvaltningarna och alla tidnings- och teveredaktioner håller åtminstone ut fram till nationaldagen den 14 juli. Det är mycket att hinna med innan sommarstiltjen lägger sig under augusti. I år handlar det mindre om konkreta politiska beslut utan om skandaler och värderingar. Samtidigt börjar allt fler att fundera på valrörelsen 2012. Vem vinner det valet? Nicolas Sarkozy!

Affären Dominique Strauss-Kahn har utvecklats till en smärtsam process hos det franska folket om relationen man och kvinna på ett politiskt plan och på ett privat. Allt fler inser att denne politikers agerande inte är en enskild sexmissbrukares snedsteg utan speglar en kultur i landet och att Frankrike även på detta område halkat efter i utvecklingen i västvärlden. Frankrike har svårt med senmoderniteten. Pinsamma uttalanden från mäktiga män inom politik och media visar att så lite hänt i fråga om maktdelning. Det gäller i detta fall relationen mellan män och kvinnor men det gäller i lika hög grad för invandrare och för minoriteter som HBTQ. Förslag om en lag som skulle tillåta samkönade äktenskap stoppas i år igen av högermajoriteten i parlamentet.

Socialistpartiet befinner sig i läget att ha förlorat sin mest karismatiske aspirant för uppdraget att bli partiets presidentkandidat nästa år. Flera kandidater anmäler sig nu för ett primärval som ska hållas i höst. De två mest trovärdiga är för det första Francois Hollande, tidigare generalsekreterare i partiet och exmake till Ségolène Royal. Han är en habil politiker men tämligen färglös. Martine Aubry är den andra som kan komma i fråga men hon har ännu inte definitivt anmält sin kandidatur. Martine Aubry är den nuvarande generalsekreteraren och mest känd för förslaget om 35-timmarsvecka. Vad många glömt är att förslaget först väcktes av – Dominique Strauss-Kahn.

Högern sluter upp kring Nicolas Sarkozy. Han har fortfarande usla opinionssiffror men de flesta bedömare ger honom ändå stora chanser att bli omvald. Han är lika tunn på genomtänkta politiska värderingar som vänsterns kandidater men uppenbart skickligare i det politiska rävspelet. Ett bra exempel är valkampanjen 2007. Han lyckades övertyga många av den lägre medelklassens väljare om att han var deras vän. Han talade enkelt – om god arbetsmoral och att det skulle löna sig att arbeta. Redan på valnatten samlade han Frankrikes rikaste och mest glamorösa elit runt mat och dryck på Fouquet´s, en av Paris mest mondäna restauranger. Några dagar senare steg han ombord på en annan väns lyxyacht för att vila upp sig efter valrörelsen.

Nicolas Sarkozy kan i denna måttliga konkurrens göra om samma bravurnummer och samla tillräckligt många väljare kring sin kandidatur för att vinna 2012. Han kommer inte heller denna gång att äta på Fouquet´s före valnatten. Istället kommer han att ses med sitt barn som Carla Bruni föder lagom till valrörelsen.

Frågan om jämställdhet är het för ögonblicket i samtalen fransmän emellan. Det finns ändå inga kanaler att för närvarande inom politiken kanalisera en annan och modernare syn på rättvisa mellan könen. De gamla partierna med deras ledare är i allmänhet helt cementerade av konservativa värderingar. Reflexmässigt röstar franska folket fortfarande utifrån kandidaternas löften om förändringar i den sociala och ekonomiska vardagen. Socialisterna har en viss good will av tradition på detta område men är befläckade av att tillhöra eliten i samhället. En socialisterna närstående tankesmedja har för övrigt nyligen konstaterat att socialistpartiet inte längre ska satsa på att vinna arbetarklassen. Arbetarna är för alltid förlorade för detta parti.

Den lägre medelklassen är i allmänhet mycket missnöjd med Sarkozy. Dock finns det en potential för honom bland dessa väljare om han kan återvinna en del av den trovärdighet som han åtnjöt före valet 2007. Han kan återerövra väljare om han kan visa igen att han representerar  en öppenhet mot en ny tid med mer frihet för företagande och lägre skatter för att stimulera till individuellt ansvarstagande. Han kan också genom en mer protektionistisk industripolitik få stöd av en hel del löntagare som kan kallas arbetare eller lägre tjänstemän.

Sarkozy kan förstås också räkna med de rikaste väljargrupperna. De kan kritisera honom för att vara en löjlig uppkomling eller, som i den katolska överklassen, för ett alltför utsvävande liv. Till slut kommer överklassen ändå att ge honom sin röst.

Stora väljargrupper, därav en stor del av arbetarklassen, lockas av invandrarfientliga budskap vilket ger stöd till Marine Le Pen men också till Sarkozy. Vid sidan om den sociala och ekonomiska frågan är verkligen invandrarfrågan och den nationella identiteten de stora ämnena i den kommande valrörelsen.

Mittenpolitikerna är som vanligt klämda mellan socialister och höger. Deras program kan ofta se lockande ut. Klokt, balanserat. Väljarna tycker det men röstar av tradition ändå vänster eller höger. Därför kan Marine Le Pen komma att visa sig farligare för både socialistkandidaten och för Sarkozy än den kandidat som framträder som huvudperson inom ett mittenalternativ.

Scenariot för 2012 är förstås inte på något sätt tydligt. En preliminär gissning – verkligen preliminär – lyder: Sarkozy, Le Pen och Aubry blir de tre tunga kandidaterna. De tre får ungefär samma procentandel av väljarrna i den första valomgången där Aubry vinner knappt före Sarkozy. I den andra omgången, där de två bäst placerade kandidaterna från den första valomgången möts,  vinner Sarkozy. Han uppfattas som mer presidentlik och kommer fram till valnatten att ha gjort en bättre kampanj än sin socialistiska motspelare. Tillräckligt många mittenväljare värderar erfarenhet och röstar på den sittande presidenten. Många av Le Pens väljare – men inte alla – stöder också Sarkozy.