Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy gjorde många besvikna redan på valnatten när han firade segern på lyxbrasseriet Fouquet´s på Champs Elysées i Paris. Där fanns några av de rikaste familjerna och de mest kända artisterna med Johnny Haliday i spetsen. Omedelbart försvann temat från hans valrörelse; ambitionen att stötta den vanlige fransmannen som går upp tidigt på morgonen och vill få lite mer betalt för lite mer arbete. Frankrike har socialt sett blivit orättvisare under Sarkozys mandatperiod.

Michel Charlot och Monique Pincon-Charlot har i många år forskat kring den rika borgerlighetens ställning i Frankrike. Deras senast studie – över åren med Sarkozy –  visar att överklassen fått det ännu bättre och att makten  förflyttats ytterligare till ett fåtal familjer med mycket pengar. Det är känt att presidenten älskar män med makt men särskilt män med makt och pengar.

Frankrike har alltid varit ett klassamhälle och presidenterna har med undantag för de första åren med Francois Mitterand alltid tjänat eliten. Under Sarkozys dagar vid makten har, menar paret Charlot, denna särbehandling blivit öppen. Skattereformerna har givit de rikaste i landet uppenbara fördelar genom bland annat sänkta maginalskatter. De rikaste familjerna har begåvats med fler ordnar och andra utmärkelser. De ledande kapitalisterna får ständigt stöd av presidenten för att stärka sin position i samhället.

Gruppen Bouygues med familjeöverhuvudet Martin Bouygues som vd har stärkt sin ställning i det franska medielandskapet sedan Sarkozy tog makten. Hans grupp är en av dessa relativt nya företagarfamiljer som inte bara tjänar pengar utan även har fått ett större politiskt-medialt inflytande i landet.

Allt kan inte skyllas på Sarkozy. Det menar inte heller Michel Pincon och Monique Pincon-Charlot. Hans regeringsår har dock öppnat dörren för att den ekonomiska överklassen på ett mer ogenerat sätt kan utöka sin förmögenhet och ställning i samhället och exponera sin makt ihop med landets president. Den politiska makten är inte heller särskilt folklig och utgör därför ingen bra balans mot den ekonomiska makten. Bara en procent av ledamöterna i nationalförsamlingen betecknas som arbetare. Över 80 procent tillhör etablissemanget i samhället med representanter för advokater, läkare, företagsledare och högre tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Det är än mer uppenbart i dag än för fem år sedan: Folket är avskuret från en elit som har den totala makten i landet, såväl politiskt som ekonomiskt. Det handlar om en elit som dessutom är oproportionerligt manlig, huvudsakligen har sina rötter i Paris, och saknar förankring i landets djupa befolkningsskikt av arbetare, franskfödda eller inte franskfödda.

Franska folket har mött denna anstormning från den nya överklassen med skepsis. En förklaring till presidentens stora impopularitet ligger i hans öppna flört med de rikaste i landet. Han försöker nu ett år före valet att betona en mer folklig och demokratisk sida hos sig själv. Han har nu återtagit en del av skattereformerna som genomfördes 2007 till förmån för de rikaste i landet. Före förra valet  kallade han sig också för folkets presidentkandidat. Det gick vägen då. Denna gång har han svårare att övertyga om sin folklighet. Alltför många har noterat vad han gjort under sin första mandatperiod. Oppositionen borde lätt kunna vinna valet med en så uppenbart impopulär president. När många bedömare ändå tror att Sarkozy går mot en ny valseger är det uppenbarligen ett underbetyg åt oppositionen.

Franska folket brukar samlas kring sin ledare och välja om sina presidenter när de står i valbåsen. Osvuret är alltså bäst när det gäller Nicolas Sarkozys möjligheter att vinna valet nästa år. Samtidigt framstår det som alltmer tydligt hur isolerad han är i dag jämfört med 2007 då han vann valet.

Nicolas Sarkozy har denna vinter och vår legat på opinionssiffror som aldrig varit lägre för en sittande president ett år före omval. Bara en av presidenterna under femte republiken (från 1958) har förlorat i ett val. Francois Mitterand besegrade den sittande presidenten Valéry Giscard d ´Estaing 1981. Nu kan det hända igen. Oppositionen attackerar honom från höger, från mitten och från vänster. Gamla bundsförvanter sviker honom och oppositionen tar hans hjärtefrågor ifrån honom. Sarkozys manöverutrymme har minskat.

När Nicolas Sarkozy vann valet 2007 gjorde han det genom att vinna en stor del av de högerextrema väljarna. De svek Nationella fronten och anslöt sig till Sarkozy.  Denne före detta inrikesminister hade ett gott rykte i dessa reaktionära kretsar för sin hårdföra retorik mot kriminella invandrare i de marginaliserade förorterna. Denna väljargrupp, visar alla mätningar, skulle rösta på Marine Le Pen om det vore val i dag.

Nicolas Sarkozy vann också valet 2007 på att fånga in stora delar av mitten i fransk politik. Han lyckades även snärja en del av vänsterns affischnamn som invandrarorganisationen Ni putes ni soumises (varken horad eller kuvad) med sin ledare Fadela Amara som ingick i hans första regering. Han lyckades också locka förre ministern i Jospins socialistregering 1997-2002, Bernard Kouchner att ta uppdraget som utrikesminister. En viktig minister i Sarkozys regering fram till i vintras har också varit Jean-Louis Borloo. ledaren för det radikala partiet, ett vänsterborgerligt  och kulturradikalt parti som inte självklart går i koalition med gaullisterna.

Alla dessa grupper och individer har idag slutat att stödja den sittande presidenten. Marine Le Pen utgör ett allvarligt hot och kan mycket väl knipa en av de två första platserna i den första valomgången av presidentvalet och peta ner Sarkozy till en tredje plats och därmed utestänga honom från den andra valomgången. Jean-Louis Borloo kandiderar till presidentposten och drar därmed många väljare, kanske 5-6 procent, från Sarkozy i den första valomgången. Ganska mycket eftersom ingen räknar med att Sarkozy själv kommer att få mer än cirka 20 procent.

Socialisterna driver nu hårt frågan om en bättre skola och bättre ordning i samhället. Sarkozy har genomfört en hård åtstramning på skolans område. Lärare som pensioneras ersätts inte av nya lärare. Det är en impopulär reform i ett land där skolan är ett synnerligen viktigt politikområde  för medborgarna. Lag och ordning är en stor fråga också för många väljare. Sarkozy har visat brister som öppnar för den extrema högern men också för en vänster som kan kombinera krav på hårdare tag med sociala reformer.

Nationella fronten plockar poäng på sin nationalistiska retorik. Socialistpartiet är istället mer europavänligt. Sarkozy står klämd mellan dessa sköldar. Hans ekonomiska politik har givit dålig utdelning. Löftena om ökad köpkraft har inte infriats. Hans protektionistiska ambitioner kan inte drivas så långt som Marine Le Pen med sin populistiska retorik vågar gå. Nicolas Sarkozy måste som ansvarig president  ta hänsyn till samarbetet i EU och till den globala verklighet som även Frankrike lever i. Han har alltså inga enkla lösningar på den ekonomiska krisen som landet lever i. De rika blir rikare medan de ekonomiskt utsatta grupperna i det franska samhället får det allt sämre.

Socialistpartiet har också svårt att navigera i den ekonomiska politiken. Frankrikes stora budgetunderskott hindrar partiet från att föreslå reformer som kan förbättra villkoren för de utsatta grupperna. Partiet tror inte heller på stora skattehöjningar. Den tiden är förbi när ett modernt vänsterparti i Europa kan gå till val på att öka den offentliga sektorn. Det gäller – kanske som sista socialistparti – även franska PS. Partiet har ändå inte regeringsmakten och kan framförallt koncentrera sig på att visa hur presidenten misslyckats med sina ambitioner under sin mandatperiod. Partiet kan också belåtet se på när alltfler politiska grupperingar som tidigare stött presidenten nu förbereder sig för en hård opposition mot honom och den sittande regeringen i den stundande valrörelsen.

Nicolas Sarkozy har inte infriat löftena om ett rikare Frankrike för alla som vill jobba. Han har heller inte skapat ökad samhörighet mellan olika grupper i samhället. Hans politik har tvärtom ökat spänningarna. Både ett materiellt och ett mentalt misslyckande.

Allt pekar på en valrörelse där vänstern, centern och extremhögern går till gemensam attack mot en femårsperiod av dåligt ledarskap från sittande president och regering. Å andra sidan: Detta innebär inte självklart att någon annan än Nicolas Sarkozy blir president i valet 2012. Det är  fortfarande högst möjligt att han vinner också nästa val. Det är ingen munter tanke att landet ska regeras ytterligare fem år av en man som så uppenbarligen misslyckats att lyfta sitt land. Men konservatismen hos ett folk som det franska är ibland starkare än den revolutionära glöden som mellan valtillfällena driver ut dem på gator och torg och högröstat opponerar mot orättvisorna i samhället. Det är bara att hoppas att glöden finns kvar också när väljarna står i valbåset våren 2012. Och att den glöden inte tänts av högerextrema paroller.

I förrgår bestämde sig slutligen Pierre Moscovici. Skulle han som den trogne vapendragaren till Dominique Strauss-Kahn sedan trettio år kandidera själv eller ansluta sig till någon av de två huvudkandidaterna i socialistpartiets primärval? Efter mycket vånda valde han att stödja Francois Hollande och förklarade detta i flera tv-intervjuer. Dagen efter, igår fredag, fick han kommentera nya uppgifter från New York. Skulle DSK nu komma tillbaka  till Frankrike och åter kunna tävla om rollen som presidentkandidat för vänstern?

Tala om dålig tajming för Moscovici när nu möjligheten åter öppnats och den förlorade sonen kanske inom kort återvänder, rentvådd i varje fall i det politiska etablissemanget. Vad ska han göra nu?  Och vad ska de andra göra? Aubry som lovade att bara ställa upp som kandidat i primärvalen om inte DSK gjorde det. Och Hollande som redan börjat räkna in DSK:s anhängare som röstboskap i valet? Hur stark är solidariteten mot en kompis som inte dömts för något brott? Alla inom etablissemanget har hela tiden sagt att det är domstolen som får avgöra om DSK är skyldig eller inte. Nu kanske han förklaras oskyldig och ändå har han inga vänner kvar som vill stödja honom när han återvänder.

Samtidigt finns  det andra scenariot. Högerpolitikerna i landet avvaktar förstås och låter affären rulla på. De tjänar på att förhålla sig passiva. Glädjen bland socialistledarna över att hotellstäderskans vittnesmål tappat i trovärdighet är däremot inte att ta miste på.. Beslutet att häva husarresten och att upphäva skadeståndet på 1 miljon dollar tolkas som en stor seger. Hotellstäderskans lögner och tvivelaktiga kontakter med den undre världen får flera av de socialistiska ledarna att nästan glömma bort att anklagelserna i sak fortfarande finns kvar. Dessa anklagelser kvarstår och kommer att tas upp vid nästa  förhandling den 18 juli.

Det politiska etablissemanget inom socialistpartiet framstår alltmer som ett rö för vinden. Verklighetens dramaturgi är oresonligt avslöjande. Vänskap och makt står mot varandra. Frälsaren från IMF blev under några veckor glömd för nya futtiga personstrider. Nu dyker han upp igen och avslöjar kortsiktigheten i det politiska arbetet och engagemanget.

Den djupare frågan om skuld och ansvar hos en politiker kvarstår. Vi vet inget ännu om vad som faktiskt hände i hotellrummet i New York. Den frågan lär vi heller aldrig få svar på. Vi som beskådar händelseförloppet med ögon utifrån undrar också om den ökade medvetenheten i Frankrike om kopplingen mellan sexuella brott och genusperspektivet på det offentliga livet nu får en backlash. Under några veckor i juni fördes en seriös diskussion i franska medier om de djupa bristerna kring jämställdhet i landet. Kommer ett eventuellt frikännande av DSK att förinta den spirande utveckling mot ökat medvetande på området? Risken är överhängande.

Konspirationsteorierna har varit många under de knappa två månader som denna affär rullat i media, på nätbloggar och i samtal bland människor i Frankrike. Den mest bakåtsträvande konspirationsteorin av alla är den som nu kan bli dominerande i tolkningen av vad som hänt i DSK-affären: ”Kvinnor av folket har allt att tjäna på att utnyttja mäktiga mäns sexuella drift för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Runt dessa kvinnor finns också hallickar och andra gangsters som vet att roffa åt sig de skadestånd som domstolarna betalar ut. Låt oss misstro dessa kvinnor och tänk på att det alltid finns ett ekonomiskt intresse bakom en anmälan om sexbrott riktad mot en mäktig och rik man”

Värmen är tryckande i Paris. Luften dallrar och igår kröp termometern upp en bit över 35 grader. I eftermiddag lovar meterologerna åskväder. Men dessförinnan, kl 11.30, ska socialistpartiets generalsekreterare Martine Aubry bekräfta det alla redan vet; att hon blir en av kandidaterna för partiet i de primärval som ska hållas i oktober.

Martine Aubry gör sitt tillkännagivande i staden Lille där hon själv är borgmästare och där socialistpartiet har ett av sin starkaste fästen i landet. Hon kommer att tala direkt till tv-kamerorna och hon talar som en fri kandidat; inte som generalsekreterare i partiet, inte som en ersättare för Dominique Strauss-Kahn. Hon talar utan att hennes pappa, Europakommissionens tidigare ordförande, Jacques Delors, finns vid hennes sida. Hon kommer att stå där ensam – och stark – och för de franska väljarna visa att hon är den kvinna som kan och ska ta över Frankrike efter 5 år av folkligt missnöje med den nuvarande presidenten.

Hennes stöd i partiet finns i delar av vänsterflygeln. Där återfinns hennes egen unga talesman, Benoit Hamon, och den förre premiärministern Laurent Fabius, mannen som gick emot partilinjen och pläderade för ett nej till Maastrichtfördraget. Hon har samtidigt stöd hos många så kallade socialdemokrater inom partiet, den falang som brukar kopplas till Dominique Strauss-Kahn och som står för en mer liberal ekonomisk politik. Hon har också genom skickligt manövrerande och med hjälp av sin roll som generalsekreterare fått visst stöd av Cecile Duflot som representerar de gröna (EELV). Socialistpartiet som är ett i grunden traditionellt industriparti inser att det aldrig kan vinna slaget om storstädernas vänsterorienterade medelklass utan ett ambitiöst miljöprogram. Och precis som i Sverige; när vänstern förlorar storstäderna förlorar den också den politiska makten i landet.

På startlinjen för den interna valkampanjen om rollen som socialisternas presidentkandidat står redan Francois Hollande, Ségolène Royal, Arnaud Montebourg och Manuel Valls. Ytterligare några kandidater kan tänkas bestämma sig för att delta under de närmaste dagarna.

Francois Hollande attraherar vissa delar av det klassiska socialistpartiet och dess mittfåra. Han betonar den franska republikens traditionella värden och är förankrad i det franska. Sällan talar han utrikespolitik. Han är inte heller  särskilt miljöengagerad. Hollande har sin styrka i kontaktnätet i partiet och är ett känt ansikte i politiken. En vänlig man som alla tycker om men få blir riktigt engagerade av att lyssna till. Trots sin vaga framtoning har han goda chanser att bli vald som socialisternas kandidat. Han kommer säkert att få stöd av stora delar av partiets mitt- och högerfalang. Redan före sommaren lär vi få veta hur starkt stöd Hollande får av alla de politiker och aktiva socialister som tidigare hoppades på DSK som deras kandidat.

Ségolène Royal stöder sig på väljare och medlemmar som står i opposition till partiapparaten. Ingen av de tunga socialisterna i parlament och i kommunalopolitiken stöder henne. Hon är populär bland många kvinnor. Hennes politiska linje är snarare höger än vänster inom partiet. Hon är tuff i kriminalfrågan och skolfrågan. Jan Björklund skulle kunna få en del inspiration från henne. Hon talar samtidigt gärna om den välfärdsmodell som finns (fanns) i Sverige.

Manuel Valls representerar det lilla som finns kvar av blairismen inom PS. Hans idéer om skola och rättssäkerhet stämmer väl med Royals men han är mer trovärdig eftersom han själv är borgmästare i Evry, en förort med stora fattiga invandrargrupper. Valls är förhållandevis ung och en vital och charmig men också hetlevrad, naturaliserad spanjor. Hans chanser att vinna är små. Hans politiska plattform är helt enkelt för smal.

Arnaud Montebourgs chanser att vinna är också små. Han har valt att positionera sig mer till vänster genom att ta upp de globala frågorna och peka ut globaliseringen som en viktig orsak till fransmännens ekonomiska problem. I det fallet står han inte så långt ifrån Marine Le Pen som drar många väljare till sig genom sin kritik av det internationella finanskapitalet och av EMU-samarbetet. Montebourg får säkert en del av vänsterfalangen med sig i sin kritik. Han attackerar också den nuvarande konstitutionen och pläderar för en ny, sjätte republik med starkare parlament och svagare presidentmakt.

Kampen lär stå mellan Aubry och Hollande. Royal är alltid en dark horse men alltför isolerad i partiets topp för att kunna blanda sig in i toppstriden. De andra lär spela statistroller. Det intressanta blir snarare vilken huvudkandidat som de så småningom stöder.