Tomas Lindbom

Politik är inte detsamma som partipolitik. Europas ledare tar sommarledigt i augusti men i år som många andra år störs de av händelser som ofta överträffar det som händer under arbetsåret. Uppror i engelska städers förorter, ekonomisk kris i hela västvärlden och mänskligt elände i dess spår.

Politiken på en nivå följer i Frankrike som i andra demokratier en viss planenlig ordning. Media och de politiska organisationerna bygger upp en dramaturgi kring de demokratiska valen som i Frankrike normalt infaller vart femte år. I media handlar de första två åren efter ett val om vad de valda politikerna lovat genomföra i den gångna valrörelsen och vad de i praktiken gör. De tre åren som därefter  följer – fram till nästa val – blir spekulationer om vem och vilka som vinner och på vilka program.

Verkligheten ser annorlunda ut. De stora händelserna slår oftast sönder de välregisserade scenarierna. Denna sommar rasar börserna, många människors ekonomiska elände kommer i dagen och upproren blir starkare när kvällarna är varma.

Denna sommar har det inte varit nyhetstorka på redaktionerna. Det som händer visar på den spänning socialt och ekonomiskt som finns i hela världen och där västländerna i högsta grad är medverkande. Dessa dramatiska händelser sker samtidigt som  de politiska ledarna i Europa försöker låtsas som om det är semestermånad och politiken ska glömmas bort för en tid. Men verkligheten tar faktiskt inte semester. Den tränger sig nu på med ännu större kraft.

En politisk analytiker i Le Monde bedömde häromdagen att kampen för euron nu blir den fråga som Nicolas Sarkozy vill göra till valvinnare nästa år. Han har ambitionen att kunna stå i valrörelsen och peka på att just han var den politiker som räddade euron åt européerna och skapade finansiellt och eknomiskt lugn åt kontinenten. Det är väl bara att önska ´lycka till´. De frågor som skakar världen i dag är i högsta grad politiska men frågan är i vilken utsträckning de är partipolitiska. Socialisterna väntar på varje tillfälle att attackera den sittande presidenten för dåligt ledarskap i eurofrågan men har de några alternativa metoder att kasta fram?

De stora politiska frågorna i Frankrike som behöver lösas nu är av ett slag som inte inryms i den partipolitiska debatten mer än marginellt. Klyftorna ökar sedan länge mellan rik och fattig i landet. Inget politisk block har ett program för att lösa denna tilltagande sociala orättvisa. Människors förtroende för det europeiska ledarskapet sviktar. Vilken politisk gruppering är trovärdig att stärka förtroendet för ledarna? Lösningarna på de sociala spänningarna söks i allt högre utsträckning i förslag om repression och en etnonationalistisk politik. Vilken gruppering är beredd att utmana dessa destruktiva tankar och handlingar?

Politiken står verkligen i centrum men vad gör politikerna och var finns alternativen? Frågan bör ställas nu i sommar när de ledande partiföreträdarna doppar fötterna i det blå Medelhavet eller i den skummande Atlanten på sina semestrar. Samma fråga lär inte få samma utrymme när politiker och media i början av september på nytt fördjupar sig kring taktiska partiutspel, ständigt nya opinionssiffror och runt frågan om vilka kandidater som åtrår olika politiska poster under nästa mandatperiod.

Tidningen Le Monde presenterar i dag en förteckning över hur stödet för de olika socialistkandidaterna i primärvalet fördelar sig bland partiets representanter i nationalförsamlingen. Martine Aubry leder.

Siffrorna visar att 45,1 procent av nationalförsamlingens socialister stöder Martine Aubry. Den höga siffran förvånar inte. Hon är generalsekreterare och har redan av det skälet stöd av många som ställer in sig i ledet oavsett värderingar i övrigt. Martine Aubry har också visat stor öppenhet – otydlighet skulle en del säga – i hur hon formulerat sitt program. Hon säger sig förstås följa partiets valplattform men har också varit öppen till bredare samverkan utanför partiet, inte minst med Cecile Duflot, hennes motsvarighet i det gröna partiet.

Det är uppenbart att de flesta av de tunga namnen stöder henne som förre premiärministern Laurent Fabius och Jean-Christophe Cambadélis som står Dominique Strauss-Kahn nära och är en skicklig maktspelare.

Francois Hollande har stöd av 28,4 procent. Han har stöd av bland andra Pierre Moscovici, också närstående Dominique Strauss-Kahn, och partiets företrädare i nationalförsamlingen, Jean-Marie Ayrault. Det är svårt att se några avgörande skillnader i politiska ståndpunkter mellan Hollande och Aubry. Snarare handlar det om attityd. Hollande har lyckats befria sig lite från stämpeln som apparatschik men då ska vi minnas att han var Aubrys företrädare som generalsekreterare och satt på den posten i cirka tio år. Hollande förvaltar gärna rollen som den främste försvararen av den klassiska republikanska traditionen men det begreppet är så pass luddigt att det är helt omöjligt att säga att någon av alla socialistkandidaterna skulle avvika mot dess innebörd. Aubry var  ansvarig för lagen om 35-timmarsvecka och för vissa är den frågan som en sten i skon. Hollande har under alla år på ett elegant sätt kryssat mellan alla politiska skär och är dessutom både trevlig och – man. Det senare kan hjälpa ibland.

Drygt var tionde socialist i nationalförsamlingen har inte uppgivit vem de stöder. De övriga kandidaterna i socialisternas primärval kommer  långt efter toppkandidaterna och även efter de obeslutsamma. Ségolène Royal får bara stöd av 5,4 procent. Hennes styrka ligger i anslutningen från de partimedlemmar som anslöt sig i samband med valrörelsen 2007 och fotfolket som inte ens är med i partiet men som kommer att rösta i primärvalet. Rimligen är hennes position starkare  än vad som framgår av dessa siffror. För övrigt kommer Royal ut med en bok i slutet av augusti där hon vänder sig till de två miljoner fransmän som köpt Stéphane Hessels bok Indignez-vous. Indignation är ett uttryck för att vara vänster, förklarar hon i en intervju.

Arnaud Montebourg får nöja sig med stöd av 2.9 procent av nationalförsamlingens socialister. Hans program sticker ut genom att vara nationalistiskt orienterat med en stark kritik av globaliseringen och av EU:s makt. Märkligt nog får han ändå inte stöd av Henri Emmanuelli som länge varit informell ledare för vänsterflygeln inom partiet och ledde motståndet mot Maastrichtavtalet om vilket fransmännen folkomröstade för en del år sedan. Emmanuelli stöder nu Aubry.

Slutligen Manuel Valls, borgmästaren i Parisförorten Évry. Han tillhör den yttersta högerflygeln inom partiet med öppna inviter mot centerkandidater i presidentvalet som Dominique de Villepin och Jean-Louis Borloo. Han får stöd av en person i nationalförsamlingen. Sig själv.

Liberal och kapitalist är  fula ord i det franska politiska samtalet. Medborgare är vackert. Ja, till och med ordet staten omhuldas både av representanter för högern och vänstern.

Franska regeringar för ofta en smygprotektionistisk politik när det gäller att skydda inhemsk produktion och bidrar med statliga medel. Det är inte oväntat Nicolas Sarkozy som driver på för att med statliga subventioner rädda de sydeuropeiska länderna i den aktuella eurokrisen medan Angela Merkel stretar emot.

Frankrike talar fortfarande om medborgarskapstanken och hyllar nationen som en plats för gemenskap över klassgränserna; en gaullistisk tanke. Stora delar av vänstern är inne på samma tankegångar som den gaullistiska högern i regeringspartiet UMP:s tappning. Socialistpartiet håller sig väl med fackföreningsrörelsen men accepterar inte alls dess klasskampsretorik. Istället hyllar både vänstern och högern i grunden samma ideal; rättvisa villkor för alla människor, försvar för de individuella fri- och rättigheterna och en stark uppslutning kring nationens värderingar där den sekulära staten är central liksom tron på allas lika rätt till utbildning och skyldighet att ta ansvar för landets gemensamma angelägenheter.

Frankrike krisar eftersom dessa ideal är så svåra att upprätthålla. De sociala orättvisorna tilltar i landet. Fem miljoner fattiga bor i bostadsområden som inte längre är en del av nationen. Invandrarna är i stor utsträckning exkluderade från den naturliga gemenskapen med resten av befolkningen, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Misstron växer mellan fattiga invandrare och den vita arbetar- och  medelklassen. Arbetarna som demonstrerar för högre löner och för bibehållna pensionsförmåner röstar på högern eller extremhögern.

Arbetare och lägre medelklass i Frankrike upplever att de själva har det sämre än sina föräldrar och tror framförallt att deras barn kommer att få det ännu sämre. Invandrarna och inte överklassen blir fienden. Lag och ordning blir lösningen. Högern och extremhögern segrar inom arbetarklassen medan den reformistiska vänstern hittar sina väljare i städernas medelklass.

Frankrike söker i en form av perverterad medborgartanke efter det som är gemensamt hos dem som bott länge i landet och förstår och accepterar innebörden i den republikanska traditionen ända från upplysningstiden på 1700-talet. De andra – de fransmän som inte förstår eller känner samhörighet med Voltaire, Victor Hugo och den sekulära staten – lämnas utanför. Barriärerna hålls uppe med obrutna värderingsmässiga principer och en stark polismakt.

Olle och Erik Svenning har skrivit boken De stolta förlorarna, utgiven på Sekel bokförlag. Titeln speglar tillståndet i landet och författarna beskriver dilemmat i den franska demokratin som konfronteras med en ny tid i västerlandet som bygger på kapitalism och konsumism. Jag  tror att författarna känner stark respekt för viljan att bibehålla en god medborgarskapstanke. Det finns också hopp i slutorden i Olle Svennings del av boken: ”Den franska republikanismen kan vara på väg att gå under nationellt men den kan återuppstå i europeisk skepnad.”.

Eva Joly, nyutnämnd presidentkandidat för de gröna i Frankrike, har nu blivit måltavla för högern i ett ämne som är hett inför valrörelsen, den nationella identiteten.

Upprinnelsen är egentligen ett förslag från en grupp inom regeringspartiet UMP om att avskaffa eller begränsa rätten till dubbelt medborgarskap. Detta förslag riktas mot människor från Afrika som upprätthåller två medborgarskap samtidigt. Svenskar, tyskar och andra medborgare från västländer som lever i Frankrike eller fransmän som lever utomlands är formellt i samma situation som afrikanerna. Européerna däremot tillhör UMP:s väljargrupp – välbeställda människor – och kan irriteras på ett hot mot rätten till dubbelt medborgarskap. Frågan är därför känslig men bara det faktum att den väckts till liv visar hur starka de nationella strömningarna nu är inom högern.

Eva Joly är född norska men blev fransk medborgare genom giftermål 1967. Hon har haft en storartad karriär som åklagare och är högst respekterad bland fransmän i allmänhet. I samband med firandet av nationaldagen den 14 juli avstod hon från att delta i militärparaden på Champs Elysées och deltog i en folkligare medborgarmanifestation i Paris. Dessutom förklarade hon att det borde vara dags att avskaffa militärparaden. Det är bara två länder i Europa som håller fast vid en sådan manifestation, Italien och Frankrike.

Hennes uttalande har utlöst ett ramaskri från den franska högern. Armén är så förbunden med franska folket, förklarar regeringen och Front National. De påminner om alla krig som landet deltagit i och hur viktigt detta är för den nationella identiteten.

Högern försöker genom sina attacker att få Eva Joly att framstå som opålitlig. Hon är rentav inte tillräckligt mycket fransyska. Det handlar om beskyllningar som premiärministerns uttalande igår: ”Denna dam är inte kulturellt sett särskilt förankrad i de franska traditionerna, de franska värderingarna och den franska historien.”

Ju mer Frankrike hamnar på efterkälken i styrka och inflytande i världen desto viktigare blir den nationella identiteten uppenbarligen för en stor del av befolkningen och för högern inom den politiska eliten. I denna formulering av Premiärminister Fillon finns också ett stänk av bristande respekt för de grönas kandidat på grund av hennes kön. ”Denna dam”. Hon är inte en av oss. Hon är kvinnan som inte tillhör vår franska gemenskap där militären är en självklar grundpelare. Krig och politik hänger ihop. En  kvinna – dessutom från ett annat land –  har inget där att skaffa. Eller som en annan UMP-politiker sa i ett nyhetsinslag i TV: ”Det är bättre att hon åker hem till Norge”