Tomas Lindbom

Vänstern brukar skilja ut sig från liberala och konservativa grupper  genom att framhäva jämlikheten som den bärande kraften i den politiska filosofin. Jämlikheten har en betydelse som går bortom att endast sträva efter minskade klyftor. Det menar Pierre Rosanvallon som nyligen kommit ut med en tredje bok – La Société des égaux –  i sin serie om modern demokrati. Rosanvallon är professor i modern historia vid anrika Collège de France och grundare av République des Idées, en radikal fransk tankesmedja som regelbundet ger ut omfångsrikt tunna men innehållsligt laddade skrifter om skilda politiska sakområden. I senaste numret av Le Nouvel Observateur intervjuas han och förklarar sin syn på demokrati och jämlikhet.

Rosanvallon har i sina tre böcker studerat demokratin som fenomen och definierat den som ett uttryck för folkviljan men också som en samhällsordning där jämlikheten är i centrum. Den ger demokratin en särskild styrka för denna samhällsordnings förmåga att skapa en god gemenskap mellan dess medborgare. En gemenskap som riktar udden mot vissa människors privilegier, mot en överordning hos vissa medborgare och som ger alla samma möjligheter till inflytande.

I Frankrike har klyftorna sedan ett halvsekel ökat kraftigt mellan ett fåtal rika och övriga medborgare. Rosanvallon konstaterar att detta följer på en period från 20-talet och fram till ett par decennier efter andra världskriget  där klyftorna hela tiden minskade. Detta är ett fenomen som gäller i princip alla länder i västvärlden. I Frankrike har klyftorna accelererat under det senaste decenniet. Rosanvallon visar hur den mest välbetalda procenten medborgare har ökat sin lön med 14 procent mellan 19998 och 2006 medan de 90 procenten längst ner på löneskalan fått en höjning på bara 4 procent. Han tillägger att den högst betalda hundradelen av befolkningen fått en höjning på 100 procent. Siffror som mäter kapital ger indikationer i samma riktning.

Pierre Rosanvallon menar att även vänstern generellt i dag bara förmår föra en verbal kamp mot de ökande klyftorna men klarar inte av att visa vilka fördelar ett jämlikt samhälle i sig har för människorna. Vänstern har blivit en rörelse för att distribuera rikedom på ett annat sätt och försvara individuella mänskliga rättigheter. Inget fel i det, säger Rosanvallon men tillägger: ”Vänstern måste försöka proklamera det jämlika samhället  som en alternativ samhällsordning”.  Han säger att jämlikhet är en politisk uppfattning om samhället mer än ett sätt att betrakta skillnader i inkomst och kapital mellan individer. Jämlikhet handlar lika mycket om gemenskap som om individuell rättvisa.

Pierre Rosanvallon varnar för ett samhälle där människor alltmer stänger in sig i sina respektive små ghetton. Marknadstänkandet är en bidragande orsak till detta. Marknaden måste inte bara regleras utan även begränsas i spridning inom ett samhälle. Den publika sfären måste utvidgas. Den ekologiska idén bör, menar han, samspela med den socialistiska för ett samhälle som mer formuleras i termer av att människor är i ett samhälle i högre utsträckning än har.

Den fråga som Pierre Rosanvallon uppenbarligen väcker i sin böcker om demokrati är hur medborgarskapet ska formuleras i en ny tid när ett starkt liberalt och individualistiskt samhälle delar samhällen i små klaner som knappast på sikt kan leva isolerade. Jämlikheten är en stark kraft för ett demokratiskt samhälle. Hur ska – och där väntar vi nog även på ett svar från Rosanvallon – ska det allmänna byggas i en tid när den traditionella staten inte förmår annat än att administrativt sköta vissa grundläggande funktioner och förlorat sin betydelse som bärare av det gemensamma. Hur skapas de marknadsfria zoner som denne forskare talar om? Vilka politiker förmår lyfta blicken och ge visionerna om det gemensamma goda bortom konsumtionen som gynnar vissa individer och slår ut andra? Det är förmodligen en av  århundradets stora samhällsfrågor och det finns än så länge bara några tänkare som har snuddat vid svaren – utan att konkret visa en framkomlig väg. Men reflektionerna behövs. Inte minst sommarens nya bevis på den nuvarande ekonomiska ordningens brister visar väl på detta.

I dag öppnar socialistpartiets sommaruniversitet i La Rochelle. Tanken är att partiets aktiva ska sätta sig på skolbänken och förkovra sig i politisk teori och i de aktuella sakfrågorna som kommer att dominera i den stundande valrörelsen. Erfarenhet från tidigare sommaruniversitet visar tvärtemot att ränksmideri är den viktigaste sysselsättningen under dessa studiedagar. Nya oväntade kärleksband knyts mellan olika ledare medan andra ratas och får sitta ensamma och försmådda på ett kafé och på avstånd betrakta sina gamla flammor, nu i politisk parningslek med några andra. En av kandidaterna till socialisternas primärval är för dagen het: Francois Hollande. Frågan är bara om han ens överlever La Rochelle.

Undersökningsinsitutet Ipsos (källa: Le Monde) har mätt populariteten för de olika kandidaterna hos franska folket och även tagit reda på hur många som  tänker rösta i det öppna socialistiska primärvalet. När det gäller röstbenägenheten pekar den på förvånande höga siffror. Totalt kommer närmare 4 miljoner fransmän att delta eller 9 procent av väljarna. Siffran är förmodligen för hög men redan en miljon primärvalsväljare är ett positivt resultat för PS. Av dessa säger sig 71 procent sympatisera med PS, 12 procent med kommunisterna och så kallad extremvänster. Mitten- och högerväljare finns bland de kommande primärvalsväljarna. Sammanlagt är det 8 procent som enligt svensk terminologi skulle kallas borgerliga eller extremhöger (Nationella Fronten). Undersökningen visar också att pensionärer är klart överrepresenterade bland primärvalsväljarna och de unga underrepresenterade.

Francois Hollande leder. Han är särskilt stark i den första valomgången där alla sex kandidaterna deltar. Där får han 42 procent mot 31 för Martine Aubry. I en andra valomgång där  bara dessa två ställs mot varandra vinner Hollande med 53-47. Merparten av Ségolène Royals väljare säger sig stödja Aubry i en andra valomgång.

Det är svårt att se några tydliga skillnader i det politiska programmet mellan de båda. I juli gick Aubry ut och krävde en ökad satsning på mellan 30 och 50 procent på statens kulturbudget. Hollande har profilerat sig med en större försiktighet och manar till balans i statens finanser redan 2014. Krisen som framförallt blivit uppenbar för väljarna i augusti kan ha bidragit till att den försiktige Hollande nu har ett klart försprång. Han anses också enligt undersökningen vara den person som väljarna litar mest på när det gäller att lösa ekonomiska och internationella kriser .

I dag har förre ordföranden i  Europakommissionen, Jacques Delors offentligt uttalat sitt stöd för sin dotter Martine Aubry. ”Hon är bäst och därför bör man stödja henne”, är hans kanske något subjektiva inlägg i primärvalsdebatten.

Allt pekar på att Dominique Strauss-Kahn släpps på fri fot och kan återvända till Frankrike. Det går inte att fastställa bortom allt tvivel att den förre IMF-chefen våldtagit hotellstäderskan Nafissatou Diallo på Sofitel i New York i maj månad. Hon har ljugit på flera punkter i förhören med polisen och åklagaren Cyrus Vance kommer sannolikt någon av de närmaste dagarna att lägga ner åtalet.

Detta är en väntad utveckling. Så sa höga franska jurister redan de första dagarna när händelsen i New York blivit känd. Först får offret all plats i domstolen och i media. Därefter börjar den anklagades advokater att gräva i smutsen och kommer i nio fall av tio att hitta tillräckligt med material som skapar tvivel kring offrets trovärdighet. Så har också skett i detta fall. Två av New Yorks främsta brottmålsadvokater har gjort sitt jobb. Deras klient kan nu åka hem till Paris, visserligen stukad på många sätt men också hyllad bland vänner och andra inflytelserika personer i det franska etablissemanget.

Det går inte att säga att domen är orättvis. Den har följt amerikansk rättpraxis. Det är självfallet bra att en åtalad person inte döms utan att det finns klara bevis. Ord står här mot ord och offrets utsagor har visat sig till vissa delar inte stämma med verkligheten.

Vi som följt processen utifrån kan samtidigt tänka och tycka en hel del om skuld och rättvisa. Nafissatou Diallos lögner handlar inte om själva våldtäktsakten utan om andra händelser i hennes liv, bland annat en annan påstådd våldtäkt hon blivit utsatt för och där hon påstås ha kommit med felaktiga uppgifter. Flera experter, inte minst på sjukhuset dit hon fördes efter händelsen på hotellet, menar på starka grunder att Diallo blivit utsatt för våldtäkt.

Det är inte svårt att se att denna rättsprocess har varit helt rättvis i formell mening men orättvis ur ett socialt perspektiv. En av världens ledande män, utrustad med ett suveränt intellekt, van vid förhandlingar och politiskt spel och omgiven av toppadvokater, har ett försprång framför en fattig hotellstäderska som rimligtvis inte alltid handlar prickfritt enligt retorikens alla lagar.

Reaktionerna börjar komma i Frankrike. Än så länge mest från de ledande företrädarna för socialistpartiet. Alla som uttalar sig känner stor lättnad och glädje. En av de ledande socialisterna, Jean-Marie Le Guen, hoppas nu att DSK ska återvända till politiken i Frankrike. Martine Aubrys ord är  också anmärkningsvärda. Hon säger sig vara mycket lycklig och uttrycker ”enorma känslor för Dominique och Anne”. Anne är Anne Sinclair, DSK:s hustru som i denna affär stått bredvid sin man från första stund och utåt inte visat minsta missnöje eller irritation över sin makes agerande. Vi får trots allt inte glömma att ingen har nekat till att DSK och hotellstäderskan hade sex i sviten på hotellet.

Två viktiga frågor återstår förutom den  civilrättsliga process som lär följa i USA. Vilken roll kommer Dominique Strauss-Kahn att spela i fransk politik efter denna uppslitande sommar? Vågar socialistpartiet välkomna DSK i tunga sammanhang inför valet nästa år? Det är knappast troligt trots glädjeyttringarna igår. Vanliga franska väljare lär vara mer skeptiska till denna historia än partiets ledare.

Den andra frågan handlar om kvinnans ställning i det franska offentliga livet. DSK-affären har avslöjat en machoattityd bland många ledande män – och kvinnor . Under några korta veckor har uttalat feministiska debattörer till och med släppts in i debatterna i tv-sofforna. Kommer denna ökade medvetenhet om den orimliga manliga dominansen inom politik och högre administration i Paris att leda till förändringar? Kommer DSK-affären även ge effekter för kvinnor i allmänhet? Orättvisor mellan män och kvinnor i hemmen är häpnadsväckande. Löneskillnaderna mellan könen ligger kring 20-30 procent, beroende på hur man räknar.

Det är framförallt den sista frågan som kräver svar och förhoppningsvis ett positivt svar. Om valrörelsen 2012 kommer att handla lite mer om orättvisorna mellan könen har Dominique Strauss-Kahn varit en viktig aktör för ökad jämställdhet. Och hans hustru Anne Sinclair kan med all rätt bli så stolt över sin man som hon redan verkar vara.

Han har hunnit bli 86 år, den förre ordförande i EU-kommissionen, Jacques Delors. I likhet med andra kraftfulla geronter i den europeiska politiska debatten som Helmut Schmidt i Tyskland kommer han med viktiga bidrag och nyttig kritik av dagens ledares sätt att hantera de internationella frågorna. Han var ordförande i kommissionen i hela nio år, perioden 1985-94.

Jacques Delors kritik i dag handlar om eurokrisen.Han har låtit sig intervjuas bland annat i belgiska Le Soir. ”De europeiska ledarna är för försiktiga i sättet att hantera krisen”, säger han. ”De uppträder mer som brandsoldater än som arkitekter”.

Delors föreslår en radikal lösning där alla länder tar ett ansvar upp till 60 procent av sin egen skuld i förhållande till BNP för att delvis lösa skuldkrisen Det skulle innebära att de starka ekonomierna går in och stödjer de svaga.

Jacques Delors ger i  intervjun sin vision av Europa. ”Dess framgång bygger på tre ben”, säger han. ”Konkurrensen som stimulerar. Samarbetet som stärker. Solidariteten som förenar”

Tidningen Le Monde återger delar av intervjun i Le Soir och har under de senaste dagarna låtit flera av världens främsta ekonomer och samhällsanalytiker träda fram med sina uppfattningar om krisens orsaker och hur den ska lösas. Eurokrisen är en fråga som oroar i hela eurosfären men borde också oroa regeringar som företräder länder som är medlemmar i EU men behållit sin egen valuta. Svenska medier har också ett stort ansvar att öppna sina spalter och kanaler för en djupgående analys av situationen. Vad kan ett land som Sverige göra för att i sann europeisk anda delta inte  bara i konkurrensen som stimulerar utan också i samarbetet som stärker och främst i solidariteten som förenar – alla länder i Europa

Nicolas Sarkozy såg bister ut på bilderna när han återvände till Paris häromdagen. Orsaken är nog inte bara att han tvingades avbryta sin semester med sin gravida hustru Carla vid Côte d´Azur. Snaran dras långsamt åt inte bara för europeisk ekonomi utan på sikt specifikt för Frankrike. Det påstår bland andra en av landets mest respekterade ekonomiska analytiker, Jacques Attali.

Jacques Attali kom fram i rampljuset som ung rådgivare åt Francois Mitterand vid dennes tillträde som president 1981. Attali har sedan haft en rad olika ledande  positioner inom det franska politiska livet. Hans böcker och uttalanden tas emot med största allvar. Han utkom 2010 med boken med den minst sagt bistra titeln Tous ruinés dans dix ans (Fayard förlag)  vilket på svenska blir ungefär ”Alla är vi ruinerade om tio år.”

Jacques Attali säger  i en intervju i Le Monde häromdagen att han är säker på att Frankrike  – om landet inte radikalt förbättrar sitt eget ekonomiska tillstånd – senast om några år har följt amerikanarna i spåren genom att få ett sänkt kretditbetyg hos de oberoende analysinstituten. Frankrike utpekades i den rapport som Standard & Poor gav ut i förra veckan som det land som nu står i tur att få sänkt kreditbetyg. Motiveringen var att Frankrike om fyra år har  utvecklats mot en skuldsituation som liknar den som USA befinner sig i för närvarande.

Frankrike måste senast i slutet av 2013 sänka skulden till under 85 procent av BNP och inom ett decennium komma ner till 70 procent, säger Jacques Attali och tillägger att detta är en mycket tung och svår uppgift att genomföra framgångsrikt.

Jacques Attalis recept för att hindra en ödesdiger ekonomisk utveckling i Västeuropa är att skapa en federalistisk ordning så att de enskilda ländernas regeringar inte lockas att leva  över sina tillgångar. Det är bara genom en stark europeisk union som krisen kan lösas. Dessutom måste Frankrike övertyga Tyskland om att detta är den bästa vägen att gå. Det värsta som kan hända, menar Jacques Attali, är inte att Grekland lämnar eurosamarbetet ”underifrån” utan att Tyskland gör det ”uppifrån”.