Tomas Lindbom

Terrororganisationen Hamas attack på israeliskt territorium har naturligtvis skapat stor uppståndelse, stor frustration och många fördömanden i Frankrike. Av flera skäl är detta land mer berört av denna konflikt än andra västländer.

I Frankrike bor fler judar och fler muslimer än i de flesta andra europeiska länder. Den del av befolkningen som uppger en religiös tillhörighet är cirka 50 procent i dag. Bland övriga medborgare, med uttalad religiös tillhörighet, är 29 procent katoliker. Ytterligare 9 procent säger sig tillhöra andra kristna samfund. Hela tio procent är muslimer medan mindre än en procent uppger att de är judar. I det senare fallet rör det sig ändå om minst 600 000 personer.

Spänningarna i Frankrike rör sig på flera plan. I medierapporteringen är ett återkommande tema migranter kontra fransmän som levt i landet flera generationer. När Hamas genomför sitt terrorangrepp mot Israel väcks konflikten mellan judar och muslimer. Den finns alltid latent under ytan och den kommer i dagen igen i detta läge. Inte minst är den närvarande i mediernas kommentarer och debatter.

Den överväldigande majoriteten av landets politiker och politiska kommentatorer fördömer Hamas men det är uppenbart att ett parti, La France Insoumise (LFI) (Det okuvade Frankrike) talar mer otydligt genom att inte vilja kalla Hamas för en terrororganisation. Dess ledare, Jean-Luc Mélenchon påminner i sitt uttalande om Israels ansvar och brott mot mänskligheten samtidigt som han också kritiserar Hamas. Ledaren för LFI:s partigrupp i nationalförsamlingen, Mathilde Panot, gjorde ett liknande uttalande inne i församlingen medan stora delar av ledamöterna lämnade salen.

LFI har under de senaste åren kommit att räkna förorternas muslimska befolkning till basen i sin väljarkår. Här finns otvivelaktigt ett massivt stöd för arabiskt väpnat motstånd i Mellanöstern mot Israel. Trots försäkringar om att Israelkritiken inte handlar om antisemitism är det svårt att bortse från det. Hatet mot Israel i dessa grupper är gigantiskt och många drömmer om att den judiska staten ska förintas.

LFI:s ställningstagande eller snarare sätt att formulera sig i den pågående konflikten mellan Hamas och Israel leder onekligen till ett sammanbrott för vänsteralliansen Nupes som genom Mélenchons initiativ skapades inför valet till nationalförsamlingen förra året. Alliansen gav alla de fyra vänsterpartierna, LFI, Socialistpartiet, Kommunistpartiet och EELV (de gröna) fler mandat än som skulle skett om partierna gått fram vart och ett för sig. LFI:s aggressiva och populistiska linje i debatten om pensionerna i våras skapade stora spänningar inom Nupes. Synen på Hamas skär upp än större sår i alliansen. Inom till exempel Socialistpartiet finns en lång tradition av vänskapliga relationer med Israel. Det skulle förvåna om Nupes överlever hösten eller i varje fall valrörelsen inför EU-valet nästa vår.

Svenskar i allmänhet talar för närvarande mest om skjutningar i det egna landet. Det är inte så konstigt eftersom de beskriver två slags skiften: Skjutningarna och sprängningar i sig är omfattande och skrämmande och de bryter så starkt emot bilden av Sverige som nation. Inte konstigt att fransmän också reagerar.

Jag fick kommentaren i dag på sms från en fransyska: ”Vad är det som händer i det vänliga Sverige?” Fortfarande tycks många fransmän leva i föreställningen att Sverige är ett av de mest välmående men också mest fridsamma länderna på jorden. Möjligen med det lilla tillägget att svenskar ofta framställer sig själva i en moraliskt mer högtstående dager. Våra värderingar är lite bättre än i andra länder, tycker vi och denna självmedvetenhet – eller självgodhet – kan störa vissa fransmän och locka till en eller annan ironisk kommentar.

Nåväl, nu börjar det gå upp för en och annan att Sverige genomgår en utveckling som i vissa avseenden inte motsvarar den traditionella och vackra bilden av landet. Bilden förmörkas visserligen långsamt. Det är rätt naturligt eftersom Sverige sällan hamnar som förstasidesnyhet i tidningarna. Däremot har jag konstaterat sedan några år tillbaka att vårt land inte längre lyfts fram som förebild i tv:s nyhetssändningar och program som analyserar samhällsfrågor. Det talades länge om den svenska modellen men jag hör inte det uttrycket längre. Istället talar media om extremhögerns framgångar i senaste valet. Sverige tycks ha en regering som styrs av ett parti med rötter i nazistiska rörelser, sägs det ibland. Fransk officiell media använder ordet extremhöger för alla partier som befinner sig till höger om Republikanerna, ett slags motsvarighet till de svenska moderaterna.

Långsamt upptäcker också vissa medier att det skjuts oftare än normalt i olika svenska städer men den informationen har inte riktigt landat än i nyhetsmedia. Kanske är det orimligt för dem att tro att det vänliga Sverige har flest gängskjutningar i Europa. Frankrike talar mer om våldet i Marseille som är nog så skrämmande.

Frankrike lever i svåra konflikter på gator och torg. Senast upplevde landet svåra upplopp i juni månad sedan en polisman dödat en ung man från en förort. Migrationsfrågan är så sårig i landet att det är närmast omöjligt för fransmännen att få insikten om att att ett stort antal klaner skaffat sig inflytande i Sverige och kan fortsätta att terrorisera bostadsområden genom dagliga skjutningar och sprängningar.

Sverigebilden hotar förstås att förmörkas i hela världen om detta elände fortsätter. Frankrike är på väg att betrakta vårt land med mer kritisk blick. Ändå finns det tid kvar för regering och myndigheter att agera innan bilden av oss blir övervägande negativt färgad. Det är i alla fall positivt.

Frankrike har ett levande medielandskap. En rad tidningar, radio och television. En del finns inom ramen för den traditionella tablå-tv:n men till skillnad från Sverige finns det ett stort antal konkurrerande tidningar, tidskrifter, radio- och tv-kanaler. Och kvinnorna blir fler och de sätter avtryck. Jag nämner här bara två: Léa Salamé och Sonia Mabrouk.

Léa Salamé har gjort en framgångsrik karriär inom public service i både radio och tv. Sprungen ur en libanesisk-katolsk miljö har hon blivit en stark karaktär i en public service som starkt hävdar sekularismens och den franska republikens värderingar från upplysningstidens 1700-tal. Hon har tilldelats centrala roller, bland annat i flera år i ett av fransk tv:s sena lördagskvälls program där fokus legat  på intellektuella utfrågningar av författare, politiker men även andra kulturpersonligheter. Hon har på tio år skaffat sig en stor, hängiven publik, inte minst bland yngre kvinnor i medelklassen som uppskattar hennes vassa intervjuer och sitt tydliga radikala engagemang. Hon drar sig inte för att samverka och fråga ut också åsiktsmässiga motståndare som förre journalisten och numera politikern på yttersta högerkanten, Éric Zemmour men hon kan också förbluffat utbrista: ”Skäms ni inte?” när han levererat några hårdkokta fraser om muslimer.

Sonia Mabrouk  är några år äldre än Salamé men tillhör ändå en förhållandevis ung och uppåtsträvande generation av journalister inom politik och samhälle i Frankrike. Hon kommer ursprungligen från Tunisien och är muslim. Hon är som Léa Salamé troende men med samma respekt för den franska formen av offentlig sekularism. (laïcité). Mabrouk arbetar för radiokanalen Europe 1 och tv-kanalen C News som sänder nyheter och kommenterar samhällsfrågor under hela dagen, en av flera konkurrenter till public service-bolaget France Télévision. Ägaren till dessa båda privata kanaler är Vincent Bolloré, både miljardär och höger. Det senare återspeglas mer än väl i programutbudet på Europe 1 och C News.

Sonia Mabrouk har följaktligen en annan politisk profil än Léa Salamé. Mabrouk hinner också med att vid sidan av sina journalistiska uppdrag i etermedia skriva böcker. Hennes senaste bok Reconquérir le sacré (Återerövra heligheten) har väckt uppmärksamhet men också en hel del respekt. Hennes kritik av bristen på andligt djup i den västerländska, och främst franska, kulturen har fått många att stödja henne. Samtidigt är hon helt klart ifrågasatt av den samlade vänstern, inte minst för sitt sätt att intervjua politiker där hennes konservativa samhällssyn lyser igenom.

Fransk journalistik erbjuder många perspektiv i analyser av det aktuella franska samhället. Kvinnorna får en allt viktigare roll när de växer i antal. Det är också uppenbart att mediekonsumenterna i större utsträckning väljer kanal och programledare efter sina egna politiska preferenser. Public service har sina trogna tittare och lyssnare men alternativen är många och allt fler väljer att också skaffa sig olika perspektiv på de aktuella samhällshändelserna genom att vandra fritt mellan olika bolag och kanaler.

Det andra arbetsåret efter president Emmanuel Macrons valseger 2022 har dragit igång. Frågan är vad som kommer ut av hans presidentskap under det närmaste dryga halvåret? Osäkerheten är stor men det saknas inte laddade frågor.

Flyktingströmmen till den italienska ön Lampedusa har ökat den politiska temperaturen. Regeringen i Paris och dess president vet att närmare 80 procent av väljarna vill ha mindre invandring och att ingen politiker, bortsett från delar av vänstern, kan överleva med en tolerant och generös politik på detta område. När italienska myndigheter låter flyktingar strömma genom sitt land upp emot franska gränsen vid Ventimiglia i hopp om att de tillåts anmäla sig som flyktingar på den franska sidan är det fåfängt. Den franske inrikesministern Gérald Darmanin har gjort tydligt att de inte släpps in i hans land. Nu gäller inte längre någon fri passage mellan EU-länder. Här sker kontroller som förr i tiden, före murens fall i Berlin. Nationalstaterna börjar alltmer att värna sina egna intressen.

Gérald Darmanin vet vad han gör när han sätter stopp för flyktingvandring in i Frankrike. Han har under sommaren på allvar gjort klart att han vill bli president i Frankrike när Macrons mandatperiod går ut 2027. Han tillhör Macrons rörelses högerflygel och hoppas kunna attrahera väljare från Nationell Samling och andra högerpartier. Varför skulle han vilja framstå som mjuk i den här krisen?

Macron låter sin inrikesminister hålla en tuff linje i migrationsfrågan och kan verbalt göra ett och annat mer tolerant uttalande. Framförallt vill han som så många ledare inom EU hitta sätt att stoppa flyktingströmmen redan på andra sidan Medelhavet. Detta är lättare sagt än gjort när länder som Tunisien har en minst sagt dubiös inställning till hela flyktingtrafiken.

Snart kan nya uppror starta i förorterna. Oron ökar också för att också andra grupper mönstrar för våld och konflikter mot ledningen i huvudstaden. Det finns ljusa sidor i den franska ekonomin.  Den har bland annat blivit föremål för respektfulla uttalanden i tysk press, särskilt i Der Spiegel som konstaterar att Tyskland tycks ha större problem än Frankrike. Ändå brukar inte den typen av kommentarer från andra länder påverka stridsviljan hos arbetarklassen och den lägre medelklassen i det egna landet.

Vi avvaktar vad som kan hända under de kommande månaderna. Fortfarande är vädret behagligt för att inte säga oroande varmt. Snart sänker sig höstmörkret och regnen sänker humöret hos folk. Då kommer också konflikterna, de eviga grälen och det ständigt förekommande våldet som ett inslag i fransk politik.

Nicolas Sarkozy förlorade möjligheten att 2012 bli omvald för en andra mandatperiod som Frankrikes president men förlorade mot socialistkandidaten François Hollande. Sedan dess har mycket hänt. Han har blivit föremål för flera undersökningar om ekonomiska brott och även blivit dömd. Han har försökt att bli högerns presidentkandidat en gång till, inför valet 2017, och nu i höst kommer han ut med andra delen i sin memoarsvit. Böckerna säljer som smör i solsken och Sarkozy säger på sitt vanliga rättframma sätt: ”Böcker som inte säljer har inget värde.” Hans andra senaste verk, Le Temps des combats, sålde i 24 000 exemplar redan efter första veckan.

TV-bilder visar hur människor köar i timmar för att få boken signerad och alla, huvudsakligen äldre kvinnor, är överförtjusta över honom och hans gärning. Han har sin trogna skara av supportrar och väljare som säkert inte skulle ha det minsta emot att se honom som en samlande högerkandidat även 2027. Han blir då 72 år och det är väl ingen ålder för en vital och ständigt stridslysten man som Sarkozy men i Frankrike kommer hans ålder att hindra honom.

Boksläppet leder förstås till en rad intervjuer i tidningar och tv. Som före detta advokat – ett yrke som många politiker haft i Frankrike – hanterar han alla journalister med framgång. Han smickrar, ler och skärper  tonen efter läget i intervjun. Och han bjuder på sig själv och vågar ofta göra uttalanden som ännu inte blivit riktigt accepterade bland opinionsbildare i allmänhet. I alla år har det varit nödvändigt hos alla respekterade politiker och journalister att använda begreppet extremhöger för exempelvis Nationell samling, ledd av Marine Le Pen. Häromkvällen gav han detta begrepp dödsstöten i en tv-intervju i public service. Det dröjde bara ett par dagar så ställde en journalist i grannkanalen frågan om det var förlegat att inte inkludera Nationell Samling bland de respekterade partierna i Frankrike.

Sarkozy har många gånger gått i täten för att förändra attityder och åsikter inom fransk politik. När han som inrikesminister 2005 kallade kriminella förortsungdomar för slödder var det helt otänkbart att uttrycka sig så nedlåtande i politik- och mediekretsar men rönte respekt bland många väljare. I dag formulerar sig  många högerpolitiker på samma sätt. Över huvud taget har Nicolas Sarkozy flyttat fram positionerna kring begränsning av invandring och för hårdare tag mot brottsligheten.

Nu sitter han som en nestor inom politiken. Han träffar enligt uppgifter president Macron vid upprepade tillfällen och han är rådgivare åt de yngre, framåtsträvande högerpolitikerna. Tiden talar för honom. Ett Frankrike som förbereder sig för ett mer tydligt högerstyre vid nästa presidentval om fyra år kommer också att se Sarkozy som en förebild.

Häromveckan valde tre högerpartier sina toppkandidater för Europavalet nästa vår. Jag säger tre högerpartier, den traditionella republikanska högern (LR) som Sarkozy tillhör, Nationell Samling och Éric Zemmours Reconquête. I medierna beskrivs de som om de hörde samman på något sätt vilket hade varit otänkbart så sent som i förra årets presidentval. LR lanserar  den unge filosofen och konservative politikern François-Xavier Bellamy som redan sitter i Europaparlamentet. Nationell Samling för fram Jordan Barella, också ung och Marine Le Pens högra hand. Éric Zemmour, med det mest radikala invandringsprogrammet, det vill säga ingen invandring men däremot stor återvandring, har lanserat Marion Maréchal, tidigare ledamot av Nationalförsamlingen för Nationell Samling. Även hon tillhör en yngre generation.

Här ser vi en trio vars idéer i hög grad sammansmälter. Det öppnar på sikt för en motsvarande samverkan mellan det som tidigare alltså kallades för den republikanska högern och extremhögern. De kanske inte når ända fram till presidentvalet 2027 men siktet är inställt på en form av allians. Nicolas Sarkozy har i alla fall öppnat för detta genom att ge begreppet högerextrem en doft av förgången tid.