Tomas Lindbom

Géraldine Muhlmann heter en duktig och påläst fransk tevejournalist som i dag upprätthåller den roll som en gång i tiden Dominique Strauss-Kahns hustru Anne Sinclair innehade med sitt program 7 sur 7. Muhlmann bjuder också in en känd politiker och låter honom eller henne kommentera veckans händelser och ge sin syn på politiken. Det blir intressanta möten särskilt om studioreportern är påläst. Och påläst är Géraldine Muhlmann.

Häromveckan mötte Muhlmann Nationella frontens ledare, Marine Le Pen i sitt intervjuprogram på France 5, en av de statliga kanalerna. Marine Le Pen är taktiskt oerhört skicklig och vet att trycka på de knappar som får många fransmän att känna samhörighet med henne. Frankrike är ett land med en nationalistisk tradition. Det klassiska franska uttrycket ”varför åka utomlands när allt finns i Frankrike” gäller fortfarande för många. De som tänker så röstar säkert i stor utstäckning på Nationella fronten. Det gör också de som inte längre förstår sig på motsättningen arbete och kapital eller höger och vänster men ändå tillhör de glömda, de utsatta i landet. De som misstror de rika, särskilt de som spekulerar i valutor och aktier, röstar säkert också i stor utsträckning på Le Pen. Eller som hon själv sa i intervjun med Géraldine Muhlmann: ”Det är ingen egen galen dröm att jag kan bli president i Frankrike. Jag konstaterar att en majoritet av fransmännen tänker som jag”

Marine Le Pen fick utveckla sina tankar i intervjun och det var mycket intressant och avslöjande. Istället för att ha en reporter som avbryter och försöker genskjuta politikern med motargument lockade Muhlmann ur Le Pen en rad märkliga uttalanden som snarare måste ha skrämt bort en del väljare.

Le Pen är en hård centralist och protektionist. Hon vill att Frankrike överger euron men hon vill också genom statliga tullar och andra avgifter hindra import av varor som kan produceras inom landet. Hon ser framför sig ett närmast självförsörjande Frankrike där bara varor som inte kan produceras inom landet ska tas emot utan tullar.

Likadant med arbetskraften. Bara när Frankrike saknar arbetslösa ingenjörer eller läkare ska utländska välutbildade personer tillåtas arbeta i landet. Likadant förstås med tjänstemän och arbetare i alla sektorer i samhället. Staten får i Marine Le Pens Frankrike en reglerande funktion som för tankarna till det gamla sovjetsamhället.

Riktigt engagerad blir ändå Nationella frontens ledare när hon börjar tala om invandringen och livet i de marginaliserade förorterna. Då kommer hatet mot begrepp som tolerans i öppen dager. Hennes ögon som normalt glittrar blir kalla och hon talar med en hårdare ton. Hon kräver att lagar inte bara stiftas utan att de följs. Hon kräver mer auktoritet. Poliserna gör ingenting i dag mot brottsligheten i förorterna därför att de ledande poltikerna (läs: Sarkozy) är så veka i förhållande till de kriminella elementen bland invandrarna. Hon börjar tala om att psykologer med sin snällism får dominera de nuvarande politiska ledarnas syn på hur brottsligheten ska bekämpas. HOn spottar ut ordet psykolog. Nej, med Marine Le Pen vid rodret kommer det att bli verklig lag och ordning. Hennes hårda tag kommer också att lösa problemen i förorterna, anser hon.

Tack och lov finns det journalister som går på djupet med högerextrema politiker; låter dem utveckla sina tankar lite längre än att bara släppa fram de välformulerade och relativt ofarliga reklambudskap som förberetts ihop med deras egna spin doctors. Marine Le Pen gick denna kväll i fällan. Hon blev okontrollerat arg, inte på frågorna utan på det samhälle som hon bekämpar. Hon började tappa ansiktet. Vi tevetittare började ana att även ledaren för Nationella fronten har en ådra som är precis så aggressiv, xenofobisk som så många av hennes partimedlemmar och väljare. Hon är inte en ofarlig ledare för en mobb. Hon är själv en del av mobben fast paketerad till vänlig och leende som vilken charmerande medelklasskvinna som helst. Det är nyttigt att se denna förvandling öppet och det kunde vara värt att få se det också i de motsvarande svenska sammanhangen.

Presidentvalet 2012 närmar sig med stormsteg. Nu är det bara 113 dagar kvar till första valomgången den 22 april. Men valet avgörs sannolikt i en andra valomgång fjorton dagar senare. Kommer president Nicolas Sarkozy att vara president efter den 6 maj? Slås han till och med ut redan i den första valomgången som ska urskilja två slutkandidater? Alldeles uteslutet är det inte att den sittande presidenten går ett sådant unikt öde till mötes. Hans ställning i väljarkåren är långt ifrån positiv.

Häromdagen konstaterade Le Mondes ledande inrikespolitiska journalist Raphaëlle Bacqué i en tevediskussion att tiden nu är hotfullt knapp för presidenten. Han ligger mellan fem och tio procent efter socialisternas kandidat Francois Hollande i opinionsmätningarna. Han har, som jag konstaterade i mitt förra blogginlägg, konkurrenter i mitten av det politiska landskapet och han har en svår opponent till höger om sig, i Nationella Frontens ledare Marine Le Pen.

Värre ändå är att han inte lyckas stärka sin popularitet genom de utspel han gör. Han ägnade december åt eurokrisen. Nu finns han dagligdags i teve och på tidningarnas förstasidor med utspel om skolan, om brottsligheten. Han drar en lans för de svaga i samhället. Han lovar reformer för att stärka köpkraften. Han gör allt för att blidka opinionen men hittills har han bara höjt sina opinionssiffror med några enstaka procent. Hollande och Le Pen ligger stabila på alltför höga nivåer i väljarundersökningarna.

Presidenten agerar fortfarande som president och inte som kandidat till presidentvalet. Han upprepar ständigt att han är en president ända till slutet. Med maktens verktyg och möjligheten att göra skillnad som landets ledare vill han visa att han är starkare än alla övriga kandidater som bara kan tala om vad de vill göra om de vinner valet.

Nicolas Sarkozy lever med ett stort handikapp. Han profilerade sig före valet 2007 som den ledare som skulle leverera resultat på i princip alla politikområden. Han är knappast ideologisk. Han lutar sig inte mot ett parti eller mot vissa grupper i samhället. Han vill förändra för alla och det ska märkas i alla människors vardag. Domen mot honom blir ännu hårdare när människor konstaterar att Frankrike mår ännu sämre 2012 än 2007. Landets ställning internationellt har försvagats ytterligare när Angela Merkel styr Europa. Köpkraften har minskat. Arbetslösheten ligger kvar på samma nivå om inte högre. Ungdomarna är särskilt utsatta. Spänningarna mellan invandrare i första och andra generationen och övriga befolkningen ökar. Listan kan göras lång.

Sarkozy kan nu inte gå till val på nya löften eftersom de gamla bara delvis infriats. Han kan inte heller gå till val på visioner och ideologiska paroller eftersom han investerat all kraft i att vara en handlingens man som ska mätas efter konkreta, vardagliga resultat.

Många väljare är också kritiska mot hans person och hans sätt att dominera landets ledning. En Mitterand eller en Chirac lät sina premiärministrar sköta mycket av det inrikespolitiska grovgörat. Sarkozy har lagt sig i det mesta och det irriterar många. Han har inte dragit sig för att också utse sina vänner till viktiga poster inom mediavärlden, ett område som fransmännen i allmänhet tycker ska vara fristående från den politiska makten.

Ingen betvivlar Sarkozys förmåga att vinna val. Han är oerhört skicklig på det politiskt-taktiska fältet. Han har en huvudmotståndare som saknar samma skoningslösa inställning till strid om makten. Kanske kan det hjälpa den sittande presidenten att gå segrande ur valkampen. Men som Rapahaëlle Bacqué sa i teve: ”Tiden håller på att rinna ut”. Snart är det bara skandaler hos motståndaren eller extrema yttre händelser som kan rädda Sarkozy. I fransk politik händer ofta det irrationella, det överraskande. Han får skapa skandaler om sina motståndare eller hoppas att världen hjälper honom i rätt riktning.

Bonne année, säger fransmännen till varandra i morgon kväll när det nya året ringer in på samma sätt i Paris som i byn St Bonnet du Gard i Provence, i Lyon som i den lilla bretagnska kuststaden Cabourg. Men trots bubblet i glasen och det ivriga pussandet på alla glada fester så lurar där alltid oron inför framtiden och både timmarna före och timmarna efter tolvslaget hörs kritiken mot giriga arbetsgivare och mot makthavarna i Paris. ”Tiderna har blivit sämre. Allt blir dyrare men våra löner står still. Om jag inte blir friställd nästa år. Och mina barn har det ännu sämre än jag. Våra politiska ledare är en skam för vårt land.”

Det är vanskligt att jämföra länder men när jag nu tittar på nyheterna i fransk teve dagarna före nyår slås jag av hur ofta inslagen handlar om höjningar av skatter och priser. Den 1 januari höjs momsen på från 5,5 procent till 7, bland annat för bröd och böcker. Och gaspriset stiger med någon procent. Det blir också dyrare att åka tåg. Det rör sig även där om någon procent. Rimligt kan tyckas men inte för de fransmän som intervjuas i teveinslagen. ”Nu får jag låta bli att köpa böcker,” säger en kvinna. ”Jag har inte längre råd att åka tåg”, säger en annan.

Frankrike är fortfarande ett centraliserat land. Staten äger i huvudsak järnvägarna och privatiseringen av elbolagen är bara i sin linda. Framförallt är fransmännen vana vid att staten styr välståndet. Nivån på minimilönen, smic, regleras genom beslut i regering och parlament. En svensk tror sig inte längre kunna vända sig mot staten för att klaga över att det är tomt i plånboken. Det liberala tänkandet är så utbrett hos oss. I Frankrike är det alltid regeringens fel. En fransman tänker i det avseendet som Sverige på 70-talet. Utvecklingen går förstås i liberal riktning även i Frankrike men under stort motstånd.

I svenska media riktas kritiken mot samhällets orättvisor i stor omfattning mot enskilda grupper. Vi tittar på kvinnornas ställning, mot ensamstående kvinnor med barn, mot glesbygdsbor och så vidare. I Frankrike handlar det om eliten mot folket. När priset på baguetten ökar framställs det i tevenyheterna som ett hot mot folket och folket är nästan hela befolkningen. Likadant med höjd avgift på gasen eller dyrare tågbiljetter.

Det förefaller ofta som om franska media och franska medborgare silar mygg och sväljer kameler. Alltför många fransmän lever under existensminimum, de hemlösa blir fler, kvinnor är diskriminerade i arbetslivet och tjänar 15 till 20 procent sämre än män. Och så vidare. Detta kommer inte fram i samma omfattning. Det bryter mot republikens värderingar om att landet omfattar alla medborgare. Alla har samma förutsättningar enligt franskt synsätt. En momshöjning på 1 procent slår lika hårt mot alla och ska uppmärksammas men kvinnors lägre löner är en fråga om särintressen som inte har med politik att göra utan med dessa kvinnors oförmåga att skaffa sig utbildning och därmed ett arbete med bättre lön.

Fransmän är väldigt bra på att festa. Fattiga och rika kommer att höja ett glas i morgon kväll och skratta och vara glada. Men det är helt uppenbart att 2012 blir ett tufft år. Europa är mitt inne i en svår ekonomisk kris och Frankrike är inget undantag. Missnöjet mot sittande president och regering är massivt och klagomålen är inte bara det  gamla vanliga franska gnället. Huvudvärken på morgonen den 1 januari handlar inte bara om ett glas champagne för mycket på nyårsnatten och de folkvalda lär ha fortsatt huvudvärk ett bra tag in i framtiden.

.

Det är lätt att tro att UMP är ett parti och att President Sarkozy har hygglig koll på sina partivänner. Men ack, fransk politik hålls ihop av en konstitution som premierar en stark ledare (=president) och motarbetar många partier. En svensk parlamentarisk konstitution skulle annars leda till ständiga nyval och regeringsombildningar. Den fjärde republiken som General de Gaulle med ett pennstreck förpassade till historien 1958 fyller fortfarande många vänner av starka regeringar av fasa. Aldrig mer en konstitution som lämnar fritt för småpartier som hindrar en fungerande maktutövning i landet. Låt oss titta på hur det ser ut inför valet 2012 när det gäller kandidater inom UMP-gruppen:

UMP är sammansatt av ett antal mindre eller större partier inom centern och högern. De politiker som ansluter sig till denna breda riktning inom fransk politik tävlar ständigt om att skaffa sig personligen den starkaste ställningen och få så många som möjligt av sina kollegor att ansluta sig. En fransk president inom fransk center-höger måste vara en extremt stark personlighet med nästan övernaturlig förmåga att manipulera sin omgivning. Nicolas Sarkozy har den förmågan – tänker politiskt-strategiskt 24 timmar om dygnet – och har också fördelen av tillhöra det största partiet inom denna familj, gaullisterna (RPR).

Fem politiker förutom Nicolas Sarkozy har nu visat intresse att bli presidentkandidat inom denna höger-center-familj. Två av dem är närmast okända och lär inte klara inträdesprovet för alla kandidater; en insamling av 500 signaturer från förtroendevalda i landet på nationell, regional och kommunal nivå. Det gäller Frédéric Nihous som företräder en europavänlig högergrupp och är jägarnas (!) kandidat i kampen mot främst landets miljövänner. Nicolas Dupont-Aignan är den andre som lär få svårt att uppnå 500 signaturer. Hans åsikter närmar sig Nationella Fronten. Har skapat ”Debout la République” med ett eurofientligt och nationellt program.

Christine Boutin har också svårt med stödet från de folkvalda för att få ihop sina 500 namn. Hon är ordförande i det franska kristdemokratiska partiet. I ett sekulärt land där kyrka och samhälle ska hållas åtskilda till varje pris är kristdemokraterna en marginell företeelse. Christine Boutin satt under några år i regeringen efter valet 2007 och hade ansvar för bostadsfrågorna. Nu letar hon efter att återfå en boplats i det politiska landskapet. Hon kräver  att äktenskapet mellan man och kvinna ska skrivas in i konstitutionen som enda accepterade samlevnadsform.

Hervé Morin är nummer två i partiet Nouveau Centre som ingått i UMP-familjen men kanske inte gör det inför valet 2012. Morin lär bryta med Sarkozy och ange sin kandidatur i början av nästa år. Han kan mycket väl karva röster av Sarkozy, en eller möjligen två procent är vad den förre försvarsministern i Sarkozys regering kan räkna med.

Nu har också förre premiärministern under Jacques Chirac, Dominique de Villepin, anmält sin kandidatur. Dominique de Villepin är urtypen för en klassisk gaullist. Han går till val på att representera alla fransmän. Politiker ska inte driva intressepolitik utan företräda allmänintresset hos det franska folket, säger han. Detta är förstås en klassisk konservativ hållning men de franska klassiska gaullisterna har också en tydlig social agenda som är mer egalitär och etatistisk än den politik som de mer liberala, moderna gaullisterna vill föra. Den aristokratiske Dominique de Villepin hamnar därför till vänster om Sarkozy som ser sig och som ses som en underdog och som beundrar de som redan är rika och framgångsrika. Chiracs premiärminister under slutskedet av hans presidentperiod har redan allt och sveper fram i de förgyllda salongerna med en social självsäkerhet som retar gallfeber på den nuvarande presidenten.

I procentsiffror kommer dessa fem kandidater inte långt. Två eller tre av dem kommer aldrig ens till tävlingsplatsen. De övriga skrapar i bästa fall ihop två procent. Totalt försvinner möjligen tre eller fyra procent av Sarkozys optimala väljarstöd  på grund av dessa utbrytare ur UMP-familjen. Ändå är det störande för den sittande presidenten att behöva hantera alla attacker från sina egna och landets alla politiska journalister älskar att spekulera om motsättningar inom alla politiska grupperingar.

De större hoten mot Nicolas Sarkozy finns bland  tyngre elefanter. Francois Bayrou representerar MoDem som är ett centerparti som valt att stå utanför UMP.De grönas kandidat Eva Joly representerar visserligen vänstern men har också stöd bland förhållandevis centerorienterade väljare. Framförallt kommer  hoten från Marine Le Pen och Francois Hollande. Skulle Nationella frontens kandidat kunna plocka ytterligare fem procent av Sarkozys traditionella väljarunderlag kan han riskera att bli nummer tre i den första valomgången och få inta åskådarplatsen när valet avgörs den 6 maj.

I morgon är det bara fyra månader kvar till första valomgången i det franska presidentvalet. Det är jul och väöjarna borde normalt kunna förvänta sig hårda klappar med vackert omslagspapper och en elegant knut på snöret från alla kandidaterna. Istället är paketen mjuka och så slarvigt inslagna att det inte ser särskilt lockande ut där de ligger under en barrande gran.

Nicolas Sarkozy har ägnat hela hösten åt eurokrisen och trots en uppgörelse som han påstod skulle bli avgörande för Europas ekonomi och välstånd så blev det ett fördrag vars innehåll är oprecist. Ingen vet om europeiska centralbanken och IMF får de pengar de behöver för att rädda länder i kris. Ingen vet heller om de utsatta länderna kommer att följa EU:s krav på budgetdisciplin och ingen vet heller om detta är rätt väg att gå. Egentligen är inte ens Frankrike och Tyskland överens om strategin för att lösa krisen. Ännu mindre vet vi i dag hur övriga euroländer och EU-länder ställer sig till innehållet i fördraget.

Den franska ekonomin är i dåligt skick och ingen presidentkandidat eller parti kan lova reformer som det franska folket drömmer om. Partierna tävlar istället om att skylla krisen på någon annan. Regeringen tar tacksamt emot David Camerons vägran att ställa upp på uppgörelsen i Bryssel häromveckan. En smärre antibrittisk kampanj har dragits igång av premiärminister Francois Fillon och hans ministrar. Socialisterna talar om nödvändigheten av att också skapa tillväxt i ekonomin, inte bara spara och anklagar regeringen för att gå i Angela Merkels ledband. Nationella fronten skyller på alla men särskilt på marknaden och på EU och förordar en nationalistisk politik med en återgång till francen som valuta. Alla har någon att lägga skulden på men ingen har ett eget program som känns tillräckligt trovärdigt. Krisen är för stor och komplex för att brytas ner till enkla paroller som det går att vinna ett val på.

Medan politikerna skyller på varandra upplever stora delar av franska folket en jul med sämre köpkraft än på länge. Arbetslösheten stiger igen. Tillväxten har mer eller mindre helt avstannat och ekonomer talar om en stundande recession. Fransmännen drar åt svångremmen ännu mer. För många väljare står det klart att valet nästa år blir ett val mellan dåliga alternativ där det minst dåliga kommer att vinna.

Julen firas bara under ett dygn i Frankrike. Den börjar med middag och julklappsutdelning sent på julaftons kväll och slutar på juldagen. Annandag jul är en vanlig arbetsdag. Det är nog tur för politikerna att fransmännen inte har så mycket tid att fundera över de dåliga tiderna. Fast strejkerna pågår som vanligt och över tre miljoner fransmän kan som arbetslösa reflektera dagligen över sin och landets prekära situtaion. Ett land med tung statlig skuldbörda och svag motor i ekonomin är ingen bra utgångspunkt för 2012.

Dessutom ska Frankrike tillsammans med Tyskland försöka behålla sin roll som Europas ledarnation med ansvar att lyfta hela kontinenten och skapa ordning i ekonomin och ökad tillväxt på sikt. Frankrikes självbild är att vara en stormakt. Sarkozy lägger in all sin kraft för att denna bild ska bestå och på det sättet ska han också vinna valet.