Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy är nu officiell kandidat till presidentvalet. Han har börjat resa intensivt runt i landet. Han besöker industrier och bondgårdar. Arbetare  och bönder är grupper som ingen seriös presidentkandidat kan strunta i. Men han lägger också ständigt nya politiska förslag för att komma ifatt sin motståndare Francois Hollande som fortfarande leder i opinionsmätningarna. Ett av förslagen är att han – om han blir omvald – ska börja genomföra folkomröstningar i landet.

Folkomröstningar är en viktig beståndsdel i den femte republikens konstitution, signerad General de Gaulle som blev landets president 1958. Folkomröstningar – men också andra grundlagar – ger presidenten en unik maktposition. Han eller hon kan gå direkt till folket med ett lagförslag och försvagar därmed parlamentets position.

Nicolas Sarkozy har inte använt sig av folkomröstningsinstrumentet under sin första mandatperiod men nu tycks han vilja ändra på det. Om han vinner valet tänker han fråga folket både om invandrarnas ställning och hur kraven kan höjas på de arbetslösa för att de ska få behålla sina ersättningar.

Sarkozys ambition är att strama åt villkoren för dessa utsatta grupper men han låter folket få säga sin mening. Med tanke på stämningarna i stora grupper i landet är det taktiskt rätt för en högerpolitiker att använda folkomröstningsinstrumentet. Han stryker en viss folklig opinion medhårs. Le Pens väljare och även många andra fransmän upprörs över folkets ringa makt att säga sin mening. Här ges detta folk en möjlighet att i några hjärtefrågor få bestämma mer.

Det finns andra frågor som skulle kunna underställas en folkomröstning: EU-avtalet som Sarkozy snickrat ihop med den tyska förbundskanslern är en. En rad frågor kring den ekonomiska politiken som rör skattelättnader för de välbeställda skulle kunna vara ett annat område. Självfallet kommer de frågorna aldrig att underställas folket om Sarkozy får bestämma.

Förtroendet för den sittande presidenten är lågt. En kommentator sa i teve häromdagen: ”Det märkliga är att vi har en presidentkandidat (Sarkozy)  som varit president i fem år men i hela sin uppenbarelse är en oppositionsman och en annan kandidat (Hollande) som uppträder som om han redan var president.”

Sarkozy är inte den person som förmår bygga förtroende som landsfader. Alltfler kommentatorer oroar sig istället för att staben kring honom kommer att använda de riktiga smutsiga metoderna för att vända underläget i opinionen till seger. Pierre Moscovici som är Hollandes kampanjchef varnade i ett tal häromdagen för det. ”Vi måste vara beredda på en riktigt smutsig valkampanj där allt är tillåtet” Men han tilla att socialisterna inte får dras in i den sortens politiska strider.

Genom löften om folkomröstningar i populistiska ämnen kan Sarkozy vinna röster. Han blir presidenten som ger vissa missnöjda väljargrupper  möjligheten att hota lagstiftarna till mer högerradikala lösningar. Däremot kommer han aldrig att bli trovärdig som hela folkets president.

Franska politiska debatter är aldrig tråkiga och ofta oförutsägbara. Ofta uppstår storgräl men det finns märkliga varianter också. Senast igår kväll vägrade Marine Le Pen debattera med Jean-Luc Mélanchon.

I valrörelsen till senaste EU-valet utvecklade sig slutdebatten till en kakafoni och lustiga byten av plats i studion. Tjugo minuter före slutet lämnade Martine Aubry studion utan att ange någon särskild anledning. Daniel Cohn-Bendit, kandidat för de gröna, tyckte att Aubrys plats vid bordet var bättre – han slapp då sitta bredvid de högerextrema kandidaterna – och satte sig på Aubrys gamla plats. Debatten slutade i ett tumult när chefen för ett av de stora oberoende undersökningsföretagen presenterade den senaste väljarbarometern. Den visade på framgångar för regeringkoalitionen. Det föranledde Marine Le Pen att skrika rakt ut att undersökningen var köpt av Nicolas Sarkozy. Därefter kunde ingen tevetittare höra vad någon kandidat sa och debatten avbröts i allmänt skrik.

Igår kväll bjöd France 2 – den stora statliga tevekanalen – in Marine Le Pen som kvällens gäst i valrörelsen i programserien Ord och handlingar som leds av den kände programledaren David Pujadas. Programmet pågår i närmare tre timmar och innehåller en rad analyser och konfrontationer mellan kvällens gäst å ena sidan och  experter, politiska kommentatorer och politiker av annan färg å den andra.

Marine Le Pen är en missnöjespolitiker som aldrig missar ett tillfälle att visa hur hon och hennes väljare missgynnas av en elit som sitter i Paris och som bland annat behärskar makten i mediabolagen. Hon tar varje möjlighet att försöka visa på dolda agendor. Hon vill till exempel  påskina att David Pujadas spelar under täcket med regeringen eller med etablerade journalister som representerar UMPS (Le Pens namn på högerpartiet UMP och socialistpartiet PS som enligt henne egentligen hänger ihop i ett parti, har samma mål i politiken och tillhör samma etablissemang).

En ekonomijournalist, visserligen med liberala perspektiv, försökte ändå visa på konkreta oklarheter i Nationella frontens ekonomiska program men möttes mest med argumenten att han gick specifika politiska ärenden. Debatten med presidentens teoretiske rådgivare och talskrivare, den eftertänksamme Henri Guiano, förlöpte trots allt ganska lugnt. Guiano är en lugn och balanserad man som låter andra debattörer ta plats och det gillade förstås Marine Le Pen. Dessutom är hans grundhållning i invandringsfrågan besläktad med hennes. Det blev en debatt där båda visade en viss respekt för varandra.

Programmet tog en dramatisk vändning när klockan passerat 23 på kvällen och tittarna, som fortfarande satt kvar vid teveapparaterna, sett programmet i närmare 2 1/2 timme utan avbrott. Kandidaten för Front de gauche, vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon, kom in i studion. Han inledde med att ifrågasätta Marine Le Pens påstående tidigare under kvällen att hon pläderade för ökad jämställdhet mellan könen. Istället för att svara på kritiken vände hon sig till programledaren och kritiserade upplägget av programmet. Hon förklarade att hon var en av de tre tunga kandidaterna och att hon därför inte ville diskutera med en så obetydlig kandidat som Mélanchon. Det var alltså en medveten strategi från France 2 att förminska Marine Le Pen genom att ta in Mélanchon som motdebattör och inte Francois Hollande. Därefter förklarade hon att Mélanchon inte var en riktig kandidat eftersom han redan förklarat sig stödja Hollande i en andra valomgång om han själv inte gick vidare från den första valomgången. För det tredje menade Le Pen att Mélanchon var oförskämd, hade uttalat sig nedlåtande om henne i olika tal och skickat uppviglare till hennes politiska möten.

Mélanchon svarade genom långa tirader av attacker mot henne och hennes politik. Han är en sällsynt begåvad retoriker men hade ändå svårt att framstå som riktigt övertygande i sina verbala utbrott alltmedan Nationella frontens kandidat satt och bläddrade i sina papper och låtsades strunta i allt han sa.

Det blev ingen debatt. Bara några fler attacker från Le Pen mot teveledningen och David Pujadas och några ytterligare retoriska utspel från Front de gauches ledare.

Med svenska ögon förefaller detta vara en politisk pinsamhet som knappast skulle stärka någon kandidats ställning. Båda två framstår som extrema och föga lämpade att leda ett land. För fransmännen är det delvis annorlunda. Många skakar på huvudet men det vitaliserar samtidigt. Politik ska vara känslor och nu fick alla tevetittare se två aktörer visa känslor, bära sig illa åt och skapa politisk teater på bästa sändningstid. Omedelbart efteråt gjorde den erkände journalisten Franz Olivier Giesbert tummen upp för denna antidebatt. Härligt och givande, tyckte han.

Marine Le Pen tappar nu i opinionsmätningarna. Hon tänker säkert att hon behöver skärpa sin profil. Hon måste använda sig mer av sin roll som offer. Hon vädjar till den vita franska befolkningens känsla av utanförskap. Alla som störs av den välutbildade eliten och som tror mer på utvisning av invandrare för att lösa de sociala problemen än att driva en ekonomisk utjämningspolitik och minska den sociala segregationen.Hon kan ha fått sympatisörer när hon manifesterade sin missnöjespolitik mot Mélanchon men förmodligen förlorade hon fler. Sarkozy håller på att plocka fler och fler av Le Pens väljare och hennes möjlighet att på allvar utmana honom i första valomgången är troligen inte längre realistiskt att tro på.

Nu är han på gång. Han har ett avstånd till sin huvudmotståndare Francois Hollande på mellan 3 och 4 procent i opinionsmätningarna. Han representerar högern i ett land där merparten av väljarna röstar höger eller moderat center. Han är tävlingsmänniskan som är bäst när han slår underifrån. Mer av politiker än statsman men med fördelarna av att vara statsman – en roll som alltid ger extra röster i ett val. Nicolas Sarkozy blir farlig i valrörelsen och mycket talar för att han går om sin huvudkandidat när knopparna brister i de parisiska boulevardernas plataner om någon månad.

Igår kväll deklarerade Frankrikes president officiellt att han ställer upp för omval i presidentvalet i vår. Han gör det efter en sällsynt svår och delvis misslyckad mandatperiod. Han har varit nere på en så låg nivå i opinionsmätningarna att han räknats ut i förtid. Han har också väldigt sent insett att hans huvudmotståndare Francois Hollande inte är någon enkel konkurrent. Hollande har tidigare knappast hotat någon. Vänlig och jovialisk, en kompromissernas man som i tio år med hygglig framgång hållit ihop ett spretigt socialistparti i sin egenskap av dess generalsekreterare. Ändå inte en politiker som Sarko borde behöva oroa sig över.

Det har senare visat sig att alla skeptiker – inklusive den sittande presidenten – har haft fel. Hollande har förberett sig minutiöst inför rollen att försöka bli president. Han har sedan de socialistiska primärvalen i höstas uppträtt som en samlande landsfadersgestalt. Han passar för den rollen och franska folket har ropat efter en samlande figur efter fem år med en ledare som i ovanligt hög grad påmint om en buspojke i kostym, med sitt infernaliska leende, sina fräcka kommentarer om vänner och fiender, höga som låga i samhället.

Vi är många som ändå trott att Sarkozy skulle  komma tillbaka och vinna valet 2012. Jag tillhörde dem som under krisåret 2011 när Sarko hängde på ringrepen ändå trodde att han skulle kunna göra come back. Men för några månader sedan ändrade jag mig. Hollande imponerade i sin roll. Han hade ett program att presentera och han ingav hopp. Han visade och visar fortfarande att han är en stark kandidat och en kandidat som det kloka Frankrike borde välja. Landet är trots allt i kris och behöver en samlande, mogen ledare.

Men ändå… Nu koommer vibrationerna från 2007 tillbaka. Mannen som bärs fram av det konservativa, rurala Frankrike. Som kan lita på merparten av Marine Le Pens väljare i en andra valomgång. Som får stöd av de franska katolikerna.Som ändå kommer att stödjas av merparten av Frankrikes alla småföretagare och många ungdomar som drömmer om mer frihet i ett reglerat land med stela statliga regler och förordningar.

Varför då Sarkozy? Han är en slyngel för katolikerna men inte kan de rösta på en socialist. Han är en man av etablissemanget för Le Pens väljare av arbetare och lägre medelklass men inte kan de rösta på en socialist som kräver rättvisa åt invandrarna. Han är en traditionell fransk politiker som gärna reglerar och begränsar företagens manöverutrymme, inte minst när de vill etablera sin verksamhet utomlands och friställa personal som bor i Frankrike. Men inte kan företagarna rösta på Hollande.

Jag återvänder till det faktum att Frankrike normalt röstar höger. I en andra valomgång räcker inte rösterna normalt  för den socialistiska kandidaten. Det måste till ett starkt missnöje med högerns kandidat för att vågskålen ska tippa åt vänster. Enligt opinionsmätningarna är nu var fjärde väljare beredd att rösta på Sarkozy i första valomgången. Men det finns många röster att hämta på hans högerflygel bland Nationella frontens väljare. Mittens rike är också stort. Bayrous och de Villepins väljarbas består inte av några socialister.

Dagens mätningar ger fortfarande Hollande ett klart försprång i en andra valomgång men Sarko har precis börjat sin valrörelse. Han har många kort i rockärmen att slänga ut under de kommande veckorna och som kandidat kommer han att tala om framtiden och inte om de fem år han har bakom sig.

Det blir en hård valrörelse och ett spännande val. Ingen kommer att vinna med stora siffror. Men en kandidat som redan är president, som är otroligt stark i strid och som kan luta sig mot det konservativa Frankrike genom sina åsikter och mot många oppositionella genom sin karaktär har alla möjligheter att vinna valet.

Han har redan sagt det.”Jag är antisystemets kandidat” Det låter absurt men ser vi honom i en talarstol eller ute bland arbetare på fabriker så är det möjligt att förstå. Kroppsspråket tillhör inte eliten. Det gör bara hans agenda, dold under valrörelserna men väldigt öppen att läsa när han väl fått sitt mandat –  att utöva makten över nationen.

Alla visste det men nu råder det inte längre några tvivel om saken; Nicolas Sarkozy ger sig ut i valrörelsen 2012 genom att låta sig intervjua i dagens nummer av veckotidningen Le Figaro Magazine. Han presenterar sina tankar för inrikespolitiken i en lång intervju. Han placerar sig stadigt till höger och argumenterar för de traditionella värdena i samhället. Han möter ett folk där alltfler lever fattigt och där missnöjet med hans gångna fem år är stort.

NIcolas Sarkozy har gjort den rimliga analysen att valet kommer att avgöras i en andra valomgång mellan honom och Francois Hollande. Sarkozy behöver fånga in så många som möjligt av Nationella frontens väljare. Därför öppnar han för folkomröstning både kring bidrag för arbetslösa och i invandrarfrågan. Han är inte särskilt specifik kring frågeställningarna i sådana folkomröstningar. Tvärtom verkar inte frågan ställas om en förkortning av längden på bidragen för de arbetslösa. Han vill istället effektivisera de statliga pengar som går till fortbildning av arbetslösa. Däremot säger han väldigt tydligt att den som blivit arbetslös måste gå en fortbildning för att fortsätta att uppbära bidrag och tvingas ta första erbjudna jobb inom sin yrkesbransch. Det är en ytterligare skärpning mot dagens regler. Förslag om folkomröstningar om bidrag och om invandring är  i alla händelser sådant som väcker förhoppningar inom extremhögern om en ny och hårdare politik.

Sarkozy talar till katolikerna i sin väljarbas när han avvisar tanken på samkönade äktenskap och adoptioner för homosexuella liksom förslag om rätt till dödshjälp. Hans hållning i dessa frågor kan samtidigt stöta bort högerväljare i de stora städerna som i likhet med till exempel moderata storstadsväljare i Sverige knappast lockas av ett parti som är värdekonservativt i dessa frågor.

Den sittande presidenten för klassiskt borgerliga resonemang kring frågan om frihet och ansvar. Ingen frihet utan ansvar gäller både på ett individuellt och ett samhälleligt plan, säger han. Han upprepar tankar från förra valrörelsen om arbetets viktiga roll och att arbete ska löna sig. ”Arbeta mer för att tjäna mer pengar”, var hans paroll 2007. Han vill få väljarna att tro att han kan lyckas bättre med den parollen för kommande fem år.

Nicolas Sarkozy är påfallande vag i frågor om arbete och ekonomi. Han bär på en egen historia med det franska folket som han inte kan smita undan. Han kan skylla på yttre omständigheter men han har ett ansvar för att köpkraften minskat och arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå. Han kan inte heller smita undan att statsskulden är rekordhög och att den hindrar reformer som skulle underlätta för stora väljargrupper att få ett drägligare liv. Gatorna och tunnelbanorna i Paris är fyllda av marginaliserade, utblottade människor. Häromdagen visade en tevekanal hur människor bor i bilar, utslängda från sina lägenheter när de inte längre kan betala hyran. Temperaturen kryper denna vecka ner mot 10 minusgrader på natten och där ligger kvinnor och män i iskalla bilar och försöker sova.

Frankrike står inför en valrörelse som kan bli både dramatisk och smutsig. Den sittande presidenten Nicolas Sarkozy hänger bokstavligen på repen och söker en strategi för att hämta in underläget och vinna slutomgången den 6 maj. Samtidigt är landet indraget i ett ekonomiskt eurodrama som berör alla fransmän in i märg och ben. Och så de vanliga skandalerna. Temperaturen utomhus i Paris må ligga flera grader under nollstrecket och har så gjort i ett par veckor men den politiska temperaturen har redan stuckit i höjden.

Nicolas Sarkozy verkar ha bestämt sig. Han kommer att göra valrörelsen 2012 till en kamp mellan höger och vänster. Han har definierat sin huvudmotståndare och det är socialisternas kandidat Francois Hollande. Sarkozy vet också att en femtedel av väljarkåren i dag tänker lägga sin röst på Nationella Frontens Marine Le Pen. Här finns alltså röster att vinna. Skulle hon på grund av för lågt stöd av lokala politiker (det krävs 500 underskrifter för att hon ska få ställa upp i valet) öppnar sig en stor möjlighet för den sittande presidenten att slå ut sin socialistiska motståndare.

Sarkozy lär driva en valkampanj från höger. Det folkliga missnöjet på högerkanten kan enkelt sammanfattas i hat mot  finansvärlden och invandrarna. Regeringen lämnar inte sitt ansvar för det europeiska samarbetet. Tvärtom: Sarkozy gör sitt bästa för att visa statsmannaegenskaper genom sina ständiga toppmöten med Angela Merkel. Det är också hans blinkning mot centerväljarna. Men i sina attacker mot den giriga kapitalismen och i hetsen mot särskilt de muslimska invandrarna, ett drev som leds av inrikesminiseter Claude Guéant, kan han locka högerväljarna som står Le Pen nära.

För merparten av vanliga fransmän är bekymret den svaga ekonomin i landet med hög arbetslöshet och försämrad köpkraft. Här har inte Sarkozy något svar och här ges utrymme för Hollande. Än så länge leder Hollande därför att de senare frågorna trots allt förblivit de centrala för de flesta väljare. Men utan Marine Le Pen i valrörelsen och med en hemvill väljargrupp på 20 procent av populationen kan mycket gå över styr. Inte minst kan Nicolas Sarkozy frestas att göra alltmer främlingsfientliga uttalanden och agera alltmer aggressivt mot förortens folk för att fånga in de högerextrema väljarna.

En ny skandal står nu i centrum för mediernas uppmärksamhet. Ledaren för regeringspartiets valkampanj 2007, Eric Woerth, riskerar nu fängelse för att illegalt ha tagit emot stora summor till valkassan.  Pengarna har enligt förundersökningsdomaren överlämnats i kontanter i tjocka kuvert och givaren har varit Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt. En försvårande omständighet i sammanhanget har varit att Woerths fru var anställd hos Bettencourt för att sköta hennes finanser. Det är förstås svårt att tro att Sarkozy inte känt till dessa olagliga transaktioner. Det finns till och med vittnen som säger att han personligen varit hemma hos Liliane Bettencourt i sammanhang där pengar överräckts.

Den grekiska krisen tar en betydligt större plats i den franska debatten än i den svenska. Frankrikes skulder är mycket höga och Frankrikes ekonomi svag sedan decennier. En statsbankrutt i Grekland följd av en sådan i Portugal skulle omedelbart få starka verkningar i Frankrike. Ingen av kandidaterna i årets valrörelse går fram med ett krisprogram. En statsbankrutt i ett eller ett par länder i södra Europa före valet skulle få dramatiska konsekvenser. Det skulle kunna utnyttjas av Marine Le Pen. Möjligen skulle också centerkandidaten Francois Bayrou dra fördel av en sådan situation. Han är den enda som på riktigt allvar talat om den statsskuld som nu är 1 700 miljarder euro eller 85 preocent av BNP. Och denna statsskuld bara ökar.

Frankrike står verkligen inför en valrörelse som kan bli dramatisk. Intellektuella, politologer och ekonomer i den fria mediadebatten talar klartext. Stora delar av franska folket är fullt medvetet om krisen och dess konsekvenser för framtiden. Men insikt och handling är som bekant två olika saker. Politiker som söker bli valda är mer försiktiga om nödvändigheten av att fatta svåra beslut. Kanske blir det istället en förändrad verklighet som tvingar politikerna att agera radikalare än nu. Och redan före valet.