Tomas Lindbom

Igår röstade en klar majoritet igenom misstroendeförklaringen mot regeringen Michel Barnier. I dag har han lämnat in sin avskedsansökan till president Emmanuel Macron som nu måste hitta en ersättare som premiärminister och få till en regering inom kort.

I somras drog sökandet efter en premiärminister ut på tiden. Nu måste det gå fortare. På lördag samlas ett stort antal stats- och regeringschefer  i Paris i samband med återinvigningen av Notre Dame. Det vore prekärt för Macron att vara gäst för höga politiker  och andra viktiga företrädare för kyrka och kultur från olika länder utan att ha en premiärminister vid sin sida.

Nationalförsamlingen kan inte upplösas förrän i sommar, ett år efter den förra upplösningen, kvällen efter EU-valet. Det innebär att president Macron måste hitta en premiärminister som kan ha en möjligt chans att överleva lite längre än Michel Barnier med samma politiska sammanhsättning av nationalförsamlingen. Denna politiska församling kommer inte att vara mindre splittrad än hittills. Normalt sett kan inte ytterhögern samverka med mitten som inte kan samverka med hela vänstern. Två block, vänstern och ytterhögern, kan gå samman för att fälla en mittenregering, vilket skedde igår men ett block kan inte överleva en misstroendeomröstning.

I dag pågår spekulationerna i media om vem som kan efterträda Michel Barnier. Några namn har nämnts. Medan jag skriver dessa rader äter en av centerledarna, François Bayrou, lunch med Macron. Bayrou har i många år drömt om att bli helst president men också premiärminister. Han lider som många andra politiker av samma brist på förtroende hos alltför stora delar av de förtroendevalda i nationalförsamlingen. Han står en bit till vänster om Barnier men riskerar istället att förlora stöd både från Republikanerna  och Nationell Samling. Han kan inte heller förvänta sig att Socialistpartiet stöder honom.

Sebastien Lecornu har suttit i flera regeringar under senare år och är en vän till presidenten. Han betraktas som mer högerorienterad än Bayrou. Han kommer från en karriär inom den så kallade republikanska högern men anslöt sig till Republiken på väg, Macrons nybildade parti, och har suttit på ministerposter i princip sedan Macrons valseger 2017. Sedan 2022 har han varit försvarsminister. Han kan stödjas av de olika mittenpartierna, av Republikanerna och möjligen tolereras av Marine Le Pen.

Emmanuel Macron kan också välja att pröva alternativet med en politiker som mer uttalat är vänster men med koppling till mitten. Det är dock svårt att se vem som är lämplig inom den delen av det politiska spektrat. Innan Barnier utsågs fanns det tankar på att förre premiärministern hos François Hollande, Bernard Cazeneuve, skulle utses. Problemet är att Socialistpartiet fortfarande har svårt att frigöra sig från samarbetet med de andra tre vänsterpartierna i Den Nya Folkfronten. Cazeneuve är knappast ett acceptabelt namn för Det okuvade Frankrike, De gröna och Kommunistpartiet. Det räcker att betrakta Caseneuve när han till vardags uppträder i klanderfri mörk kostym med vit skjorta och slips.

De franska politikerna måste lära sig att kompromissa bättre om inte regeringskriserna ska följa på varandra fram till sommaren. Det blir intressant att se om president Macron förmår öppna för ett mer konstruktivt samarbete över partigränserna med en ny premiärminister och en regering med bredare underlag. Nu ställs det krav på honom att närmast göra underverk. Fransk politik kan ibland också förvåna genom att någon politiker skapar ordning ur kaoset och förmår andra att följa honom eller henne. Kanske sker det nu.

Klockan 15 i dag måndagen den 2 december meddelade premiärminister Michel Barnier i nationalförsamlingens talarstol att han utlöser paragraf 49:3 för att utan debatt i parlamentet  försöka driva igenom första delen av sin budget; den som gäller socialförsäkringarna. Hans beslut innebär, enligt vad oppositionen meddelar, att regeringen underställs en misstroendeförklaring med omröstning på onsdag eller torsdag. Följden av denna omröstning förefaller klar: En majoritet kommer att fälla regeringen och därmed också  hindra budgeten från att träda i kraft.

Frankrike har haft, konstitutionellt sett, ett väl fungerande politiskt liv sedan den femte republiken infördes 1958. Den politiska kampen har i grunden förts mellan en höger och en vänster som alternerat vid makten. Vid några tillfällen har presidenten tillhört det ena blocket och regeringen, med stöd av nationalförsamlingen, det andra. Denna form av samboskap har fungerat relativt väl. Presidenten har under dessa perioder främst ägnat sig åt utrikespolitik och regeringen åt inrikesfrågorna.

Macron förlorade sin majoritet i valet till nationalförsamlingen 2022 och i än högre grad blivit minoritär efter valet i somras. Detta har skapat en konstitutionell kris. Skillnaden mot tidigare är att Macron inte tillhört ett höger eller vänsterparti utan stått mittemellan. Till följd av det har en ytterhöger och en yttervänster stärkt sina positioner avsevärt och omöjliggjort för presidenten att utse en regering med majoritet i kammaren.

Premiärminister Michel Barnier kommer säkert att försöka undvika att fällas om några dagar. Han kommer att bearbeta olika partier inom oppositionen men väldigt lite tyder på att han lyckas. Faller han kommer president Macron att tvingas utse en ny premiärminister (Barnier kan teoretiskt sett kallas till baka vid rodret) som ska hantera samma nationalförsamling. Enligt konstitutionen  kan inte nationalförsamlingen upplösas förrän nästa sommar, ett år efter förra valet. Risken är överhängande att också en ny regering går samma sorgliga öde till mötes som den nu avgående.

Det okuvade Frankrike (Jean-Luc Mélenchons parti) kräver sedan månader tillbaka president Macrons avgång. Partiet har inga möjligheter konstitutionellt sett att tvinga fram hans avgång. Däremot kan ju Macron själv utlysa ett nytt presidentval när han önskar. Gör han det? Knappast troligt eftersom han inte själv kan ställa upp för en tredje mandatperiod.

President Macron har genom upplösningen av nationalförsamlingen i somras försatt sig själv i en prekär situation och även skapat en kris för den femte republiken. Han kläms mellan en hårdför vänster och en lika aggressiv höger och blir oförmögen att regera på ett politiskt program. Han har också omöjliggjort för någon politisk gruppering att driva igenom sin politik fullt ut. Högern blockeras av vänstern och mitten, vänstern av mitten och höger och mitten av vänstern och högern…

På onsdag eller torsdag vet vi alltså med bestämdhet vad som sker med den nuvarande regeringen. Då vet vi också om en budget kommer att kunna röstas igenom i år eller bli föremål för omröstning under nästa år. I det senare fallet får 2024 års budget gälla för en obestämd tid under 2025.  Omvärlden, inklusive de internationella långivarna som förser den franska staten med gigantiska lån, tittar på spektaklet och drar slutsatser om tillståndet i Frankrike. Det är inte någon fördelaktig situation för detta land.

Det finns något oroande över fransk politik. När statschefen, presidenten, av något skäl förlorar den avgörande makten över besluten, utbryter en förlamande splittring och kaos  i det politiska livet. Detta ser vi påtagligt denna  sommar och höst. Samtidigt ökar statsskulden och Frankrikes makt i EU minskar.

Igår pågick i nationalförsamlingen ett spektakel som väl speglar situationen för närvarande. Det okuvade Frankrike (Vänsterpartiet) begärde att pensionslagen som trumfades igenom häromåret med bland annat en höjning av pensionsåldern till 64 år skulle rivas upp. Centerpartierna förhalade omröstningen genom att lägga hundratals olika förslag på kammarens bord. Ytterhögern och socialisterna satt och tittade på. Invektiven haglade mellan centerpartierna och Det okuvade Frankrike. Hela debatten var meningslös.

Det okuvade Frankrike attackerade inte bara det pensionsförslag som premiärminister Elisabeth Borne drev igenom med hjälp av paragrafen 49:3 utan även det pensionsförslag som François Hollandes socialistregering fick antaget på sin tid. François Hollande sitter nu som ledamot i nationalförsamlingen och ingår som socialist i Den nya Folkfronten där Det okuvade Frankrike är det dominerande partiet. Hollande valde dock att inte närvara under denna dag i parlamentet.

Snart ska olika delar i nästa års budget behandlas och allt pekar på samma kaos vid de tillfällena. Nu kommer sannolikt regeringen att försöka driva igenom förslagen med denna paragraf 49:3 och hoppas att oppositionen inte kan enas kring att fälla regeringen. Fälls regeringen är mycket oklart kring hur budgetfrågan ska lösas. Det finns möjligheter att låta budgeten från 2024 fungera ytterligare ett år eller stycka upp den månadsvis. Utan regering och utan budget ser läget ändå besvärligt ut, även för ett land som Frankrike.

Politiska bedömare tröstar sig med att ett politiskt kaos, som förekommer ofta, ändå till slut leder fram till någon form av lösning. Klockan 11.59 samlar sig de folkvalda och låter någon form av rationalitet råda. Det har faktiskt bara hänt en gång i femte republikens historia att en regering fällts i en misstroendeomröstning. Många bedömare tror att Nationell Samling (Marine Le Pens parti) i sista ögonblicket väljer att avstå från att rösta ner den nuvarande regeringen.

Trots hoppet om en lösning på den nuvarande konflikten kring budgeten visar ändå det politiska nuläget på starkt oroande tendenser. Så här kaotiskt var det under 1950-talet när partierna och nationalförsamlingen styrde landet och presidenten hade begränsad makt. Först med de Gaulles konstitutionsreform 1958 med en utökad makt för statschefen la sig ett lugn över fransk politik. Nu har Macron genom sitt stora misstag att utlösa nyval till nationalförsamlingen efter det egna partiets förluster i EU-valet lett till att fjärde republikens kaotiska parlamentarism  på något sätt återvänt. Kraven på att ersätta majoritetsval med proportionella val kan säkert snart bli verklighet och det kommer att ytterligare stärka parlamentets makt visavi presidentens. Det kan låta bra i teorin men franskt politiskt liv är inte som svenskt. Det finns fortfarande starka revolutionära drag i delar av befolkningen. Motsättningarna är stora mellan olika befolkningsgrupper. Det okuvade Frankrike är i dag det parti som mest söker konfrontation med den etablerade makten. De gör det med en glödande retorik och genom att uppvigla människor till att gå ut på gator och demonstrera. De underhåller raseriet på ett sätt som motverkar alla praktiska lösningar på politiska problem. Nationell Samling har också profilerat sig som anti-etablissemang. Deras framtoning i dag är mindre aggressiv men visst finns också där en vilja att ställa folket mot en elit som utmålas som kall, egensinnad och enbart mån om sina egna privilegier.

Frankrike som nation tar skada av dessa inrikespolitiska konflikter som leder till oförmåga att lösa väldigt svåra och viktiga beslut. Dess ställning inom EU har försvagats. De ökade underskotten i budgeten oroar och leder sannolikt till högre räntor hos de internationella långivare som ändå i dag håller den franska statens verksamhet under armarna.

Premiärminister Michel Barnier anpassar i dessa dagar sin budget för att främst tillfredsställa Marine Le Pens krav. Senast igår sänkte han den planerade ökade skatten på el med 14 procent. Regeringens budget  urholkas mer och mer i förhoppningen om att undvika misstroendeomröstning. Barnier lär tänka att det är viktigare nu att sitta kvar och ha en budget än att kasta landet in i en ny regeringskris.

Denna vecka ska premiärminister Michel Barnier försöka hitta en politisk lösning på sina konflikter med oppositionen i nationalförsamlingen. Han kommer att driva igenom budgeten med hjälp av paragraf 49:3 vilket innebär att beslutet inte tas i parlamentet utan av regeringen.

Många regeringar under den så kallade femte republiken, skapad av president de Gaulle i slutet av 1950-talet, har använt sig av denna paragraf i konstitutionen. Regeringen kan alltså få igenom lagförslag som inte har majoritet i nationalförsamlingen men öppnar för oppositionen att väcka misstroendevotum och kunna fälla regeringen. Det har visat sig svårare än förväntat att oppositionen lyckas med detta. Ofta är den splittrad och kan inte ens komma överens om att vara emot regeringen på samma villkor.

Frågan är om det ändå inte finns en större möjlighet till en enad opposition för närvarande. Nationell Samling under Marine Le Pens ledning och Den nya Folkfronten (de fyra vänsterpartierna) har i hög grad samma syn på vad som brister i regeringens politik. De är emot regeringens ambition att strama upp budgeten med högre skatter och åtstramningar men vill också riva upp det förslag om pensioner först vid 64 års ålder som en tidigare regering, under premiärminister Elisabeth Borne drev igenom,  för övrigt också med hjälp av paragrafen 49:3.

Michel Barnier har i dag, måndag, redan börjat sina samtal med oppositionen. Marine Le Pen kom tidigt på måndagsmorgonen till Matignon, premiärministerns palats, och samtalen planeras vara avslutade på torsdag när företrädare för kommunisterna gör sitt besök. Sannolikt hoppas Barnier i första hand kunna påverka Marine Le Pen att inte rösta mot regeringen vid en misstroendeomröstning. Mycket talar dock för att hennes parti nu väljer att förena sig med vänstern för att visa musklerna. Dess väljare kan sannolikt inte acceptera att partiet böjer sig och framstår som mindre stridslystet än vänstern.

Nyligen genomförda opinionsundersökningar visar att väljarna allmänt uttrycker ett allt större missnöje med den nya regeringen. Sedan september månad har antalet som säger sig vara nöjda med Barnier och hans politik sjunkit från 45 till 36 procent. Allt fler väljargrupper vill också att regeringen fälls i en misstroendeomröstning. Bland arbetare, offentliganställda och arbetslösa till exempel anser nu 79 procent att det vore rätt att fälla regeringen. Inte bara den yttersta vänstern utan även Socialistpartiets väljare är i hög grad positiva till att nationalförsamlingen röstar bort Barniers regering (73 procent).

President Macron spelar efter nyvalet i somras en betydligt mindre framträdande roll. Han får uppmärksamhet för uttalanden i utrikespolitiska frågor men är knappast synlig inom inrikespolitiken. Ur sitt eget perspektiv måste hans val att upplösa nationalförsamlingen efter mittenpartiernas svaga insats i EU-valet ses som en närmast katastrofal åtgärd. Han gjorde en felbedömning som därefter kostat honom en stor del av hans inflytande över fransk politik. Franska väljare  har i flera år stått på kollisionskurs med honom och hans partier i mitten. Nu är det så uppenbart att partier långt ut på kanterna i politiken styr och när de bestämmer sig för att gemensamt fälla en regering kan de enkelt göra det. Michel Barnier, en moderat högerpolitiker, balanserar på en knivsegg och hoppas att undvika ett öppet nederlag den närmaste tiden. Lyckas han sitta kvar blir konsekvensen att hans budget urholkats och att en redan genomförd pensionsreform plockas isär. Eller så fälls han och hans regering och Frankrike får leva med en ny regeringskris, minskad respekt bland EU:s ledande politiker och hos den marknad som lånar till en stat med ett ständigt ökande budgetunderskott.

Det är ett känt fenomen att vinter i Frankrike betyder ökade sociala spänningar, ofta orsakade av politiskt och ekonomiskt missnöje. Det kan mycket väl bli likadant denna vinter.

Media har under sommaren och den tidiga hösten ägnat sig mest åt de politiskt-konstitutionella frågorna. President Macron upplöste nationalförsamlingen efter hans partis katastrofala resultat i EU-valet och utlyste nyval. Sedan dess har landet präglats av svåra motsättningar kring regeringsfrågan och de konflikterna fortsätter, senast om budgeten. Med viss sannolikhet kommer regeringen Barnier att tvingas avgå före jul.

Nu kompletteras dessa politiska motsättningar med sådana som driver ut människor på gator och torg. Närmast handlar det om bönderna som står beredda att marschera in i städer och inte minst mot Paris. Det handlar om det hot som de anser ligger i Mercosur, den gemensamma marknad som omfattar sydamerikanska länder som Brasilien och Argentina, och deras krav. Mercosur kräver tullfrihet för export till Europa av varor som nötkött och kyckling. Det ligger ett förslag på bordet som många europeiska länder kan tänkas skriva på men för den franska presidenten är kopplat till problem. Han vill skydda de franska bönderna genom att kräva samma kvalitet på produkterna från de sydamerikanska länderna som gäller i Frankrike.

De franska bönderna litar ändå inte på Macron som trots allt är en övertygad frihandelsvän och hoppas istället på Nationell Samling som ställer upp till försvar för de missnöjda. Konflikten mellan bönder och presidenten lär inte lösas utan ett högt tonläge med demonstrationer och strejker. Denna yrkesgrupp stöds av många fransmän, också i städerna.

Andra grupper har redan varslat om strejker. Det gäller bland annat piloter och anställda inom den statliga järnvägen SNCF. Alla dessa grupper strejker varje år, i ock för sig lugnande för statsledningen. Till slut kommer våren och sommaren och oron lägger sig. Så kan många tänka även denna gång. Problemet är att staten befinner sig i ett så prekärt läge. Dels konstitutionellt men också ekonomiskt. Premiärminister Michel Barnier försöker få igenom en besparingsbudget för att hjälpligt hindra en närmast galopperande ökning av underskottet. Denna budget kommer att reta olika intressegrupper än mer i år än tidigare år och alla vet att premiärministerns förhandlingsutrymme är så försvagat jämfört med tidigare regeringars. Barnier försöker lirka med oppositionen i parlamentets båda kamrar och med alla intresseorganisationer som trycker på med sina krav. Allt pekar på att budgeten inte alls leder till nödvändiga besparingar, att självförtroendet ökar hos alla missnöjda grupper, att konflikterna på gatan blir svårare för stat med polisen att stoppa och att dessutom regeringen tvingas avgå. Denna vinter kan – om det vill sig illa – bli ännu bistrare än tidigare års.