Posts By :

Tomas Lindbom

Hollandes första vecka som president
Hollandes första vecka som president 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande har inte vilat på hanen under sin första vecka efter valet men allt förändras ändå på tisdag när han formellt blir Frankrikes sjunde president under den så kallade femte republiken, grundad 1958 av General de Gaulle.

Den första veckan efter valet är Hollande fortfarande en vanlig fransman. Hans medarbetare tilltalar honom med du och med förnamn. Han stannar upp och pratar med grannar i huset i Paris där han bor. Från och med tisdag tilltalas han av alla som ”Monsieur le Président” och ingen lär säga du längre utom i väldigt informella sammanhang. Och de informella sammanhangen lär bli ganska få. En fransk president är som en kunglig person. Nicolas Sarkozy försökte tona ner det kungliga och fick kritik av fransmännen för det. Hollande lär bli mer formell och mer konungslig trots sin socialistiska övertygelse. Så märkligt för en svensk iakttagare av den franska politiska traditionen.

På tisdag övertar Hollande ämbetet från sin företrädare. Hans första dag blir till en början formell. Han svär eden vid Elyséepalatset klockan 10. Han lägger sedan ner en krans på den okände soldatens grav under triumfbågen på Place Charles de Gaulle och besöker några institut i Paris för att hedra framstående fransmän och fransyskor. Han kommer också under tisdagen meddela vem som blir landets premiärminister

Redan under  eftermiddagen flyger han till Berlin för en arbetsmiddag i Berlin med Angela Merkel. Detta möte ser hela Europa framemot även om allt talar för att inget dramatiskt kommer att hända under denna första officiella sammankomst dem emellan.

På onsdagen presenterar Hollande hela regeringen. På fredag morgon träffar han Barack Obama i Vita huset och beger sig sedan direkt till Camp David på G8-mötet.

Franska politiska bedömare tror att Hollandes smekmånad som president blir mycket kort. Han kommer att granskas kritiskt redan under sin första vecka. Han har ändå allt intresse av att fortsätta att balansera mellan skilda åsiktsriktningar  i väljarkåren som han gjorde så skickligt under den gångna valrörelsen. Nu stundar valen till nationalförsamlingen den 10 och 17 juni och helst ska väljarna rösta vänster i samma utsträckning som i presidentvalet. Gör väljarna det kommer Hollande att ha den majoritet i parlamentet som han behöver för att under sina fem år som president kunna genomdriva sin politik. Alltså: Inga dramatiska utspel från hans sida under den första månaden för att inte riskera negativa förändringar i stödet för hans politiska meningsfränder.

Greklandskrisen skulle kunna hota en lugn valrörelse i  Frankrike men den risken avvärjs om grekerna går till nytt val i juni. De övriga europeiska ledarna, bland annat de tyska, kommer också att avvakta. Flera signaler från den europeiska centralbanken och liberala politiska ledare i Europa visar på en viss attitydförändring i Hollandes riktning när det gäller stimulans av ekonomin. Dessa signaler ska inte övertolkas i den franska presidentens favör men de lugnar honom och socialistpartiet tillsvidare. Hollande behöver inte oroa sig för att han redan i valrörelsen inför junivalet tvingas erkänna att hans Europapolitik stött på avgörande motstånd och måste ifrågasättas inför hemmaopinionen.

Hollande kommer att granskas. Han tillträder i en svår kris i Frankrike och i Europa. Hans mandatperiod kommer att bli tuff i alla händelser. Men han har ändå chansen att behålla populariteten för sig och för sitt parti åtminstone över valen till nationalförsamlingen. Utan majoritet där blir hela hans uppdrag åren framöver  till stor del omöjligt att genomföra.

Ny bygger Hollande ett nytt lag
Ny bygger Hollande ett nytt lag 150 150 Tomas Lindbom

Den politiska temperaturen har möjligen dalat ett par grader efter valet i söndags men knappast mer. Nu väntar skiftet mellan avgående och tillträdande president i Elyséepalatset och en spännande regeringsbildning. Dessutom ökar intresset för Hollandes första månad som president fram till de avgörande valen till nationalförsamlingen i juni då det avgörs om han får en majoritet med sig bland de folkvalda eller om han snabbt måste byta ut sin nya vänsterregering mot en nygammal högerministär.

Den 15 maj tillträder Francois Hollande. Han kommer samma dag att tillkännage vem som blir hans premiärminister och som kommer att leda regeringen, i första hand fram till valet till nationalförsamlingen. Det spekuleras förstås ivrigt om vem som blir den nya premiärministern. Två heta namn och två outsiders finns på listan.

Eftersom valet inte blev en katastrof för Nicolas Sarkozy och eftersom Hollandes försprång till vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon blev ganska stort i den första valomgången räknas Jean-Marc Ayrault som främste favorit till posten. Ayrault är socialisternas gruppledare i nationalförsamlingen. Han är också borgmästare i staden Nantes. Ayrault är en av Hollandes gamla trotjänare. Han står snarare till höger än vänster inom partiet. Han är en stabil om än okarismatisk person. En annan fördel med Ayrault anses vara att han tidigare var gymnasielärare i tyska. Han kommer att ha glädje av sina språkkunskaper i mötena med Angela Merkel och hennes tyska ledning.

Martine Aubry är också ett hett namn. Hon anses stå mer till vänster och engagerar sig mer i miljöfrågor. Hon har de senaste åren varit partiets generalsekreterare och i den roll skapade hon uppgörelsen med de gröna om ett gemensamt miljöprogram och om samverkan i det kommande valet till nationalförsamlingen. Hon lär ha mycket goda relationer till sin motsvarighet i det gröna partiet, Cecile Duflot som för övrigt har en god möjlighet att ta plats i den nya regeringen. Aubry hade varit ett ännu hetare namn om Jean-Luc Mélanchon fått en högre procentandel i första presidentvalomgången. Nu kan Hollande möjligen tänka sig att Aubry passar bättre i en annan roll. Hon har själv tidigare sagt att hon är intresserad av kulturfrågorna, ett viktigt område i Frankrike.

Två outsiders är Pierre Moscovici och Manuel Valls. Moscovici tillhörde tidigare gruppen kring Dominique Strauss-Kahn och står till höger i partiet. Han är en typisk fransk toppolitiker med de allra bästa skolorna bakom sig och en lång karriär inom politiken, bland annat som Europaminister under Jospins regering 19997-2002. Moscovici har lett staben kring Hollande genom hela valrörelsen och kan möjligen passa bättre som högste rådgivare åt Hollande i Elyséepalatset men utan ministerpost.

Manuel Valls tillhör också högerfalangen inom partiet. Han har varit kommunikationsansvarig under valrörelsen och sett till att alltid finnas i närheten av Hollande och påminna denne om sin förträfflighet. Valls är borgmästare i en av Paris tuffa förorter. Han skulle också kunna passa som inrikesminister med ansvar för polisen och för kampen mot brottsligheten. En duktig yngre politiker med tydligt sikte upp mot toppen.

Kanske blir det någon av dessa fyra eller någon annan. Mycket beror på det politiska läget och vem som då passar bäst. Utrikesministerposten bör gå till Laurent Fabius, tidigare premiärminister under Francois Mitterand. Fabius är en äldre slipad politiker – en god representant för det som i Frankrike kallas för kaviarvänstern; en kaviar som kommer från Iran eller Ryssland, inte från Abba med den blonda pojken Kalle på tuben.

Fortfarande är det mest spekulationer om vem som ska få olika poster i regeringen. Troligen låter Hollande några gröna ministrar ingå i den. Däremot är det inte aktuellt med vänstersocialister och kommunister och inte heller med någon breddning mot Francois Bayrous mittenparti Modem.

Francois Hollande sitter redan i möten med olika företrädare för EU. Krisen i Grekland spelar en viktig roll för hur han nu vill gå vidare med sitt förslag om stimulansåtgärder i ekonomin och en omförhandling av EU:s finanspakt. Redan dagen efter presidentinstallationen åker han till Berlin för det första officiella mötet med Angela Merkel. Det förefaller som om flera EU-länder, bland annat krisländerna i södra Europa nu sätter sitt hopp till att Hollande kan ge dem en viss lindring i sparbetingelserna. Det är ingen vågad gissning att Hollande redan före sommaren kommer att dras in i en europeisk ekonomisk kris som blir större än den som världen upplevde efter Lehman Brothers konkurs 2008. Han lär arbeta från tidig morgon till sen kväll denna vecka för att på bästa sätt klara sitt övertagande av makten i Frankrike. Han lär behöva det. Europa  skakar för närvarande i sina grundvalar.

Presidentens roll förändras
Presidentens roll förändras 150 150 Tomas Lindbom

Nu kommer det att bli en del juridik. Det kan inte hjälpas det. Frankrikes president har befogenheter och roller som statschef som kan vara svåra att förstå för oss som lever i en monarki med en uttalad parlamentarisk demokrati. Jag plockar upp den fråga som Simon ställde till mitt förra blogginlägg och som är viktig. Håller den nuvarande konstitutionella ordningen i Frankrike på att upplösas? Går landet till och med mot en ny ordning, från den femte till en sjätte republik?

General de Gaulle skapade i samband med sitt makttillträde 1958 en ny konstitution som i Frankrike kallas för den femte republiken. Den byggde på viktiga principer som skilde den klart ifrån den fjärde republiken (1944-58). Makten förflyttades från den folkvalda församlingen till statschefen, presidenten. Den senare utser i den femte republiken premiärminister och i praktiken hela regeringen. Premiärministern och inte presidenten står ansvarig inför parlamentet. Presidenten kan också själv upplösa parlamentet. Presidenten har en direkt relation till folket, väljs i direkta val av folket och ansvarar för sina handlingar inför folket. Presidenten är inte en partiföreträdare utan folkets företrädare. I nationalförsamlingen däremot regerar partierna.

I de Gaulles konstitution valdes presidenten på sju år och parlamentet på fem. Det var en tydlig markering av att statschef och regering hade olika funktioner. Det ledde snart till så kallat samregerande (cohabitation) när presidenten tvingades att utse en premiärminister av en annan politisk färg än sin egen. Därför ändrades vallagen och även presidenter väljs numera på fem år.

Femåriga presidentperioder och lika många år mellan ordinarie val till nationalförsamlingen leder ovillkorligen tanken mot en större samordning av statschef och folkvald församling. För de Gaulle var inte samregerandet (cohabitation) en aktuell fråga. Trots att han i grunden var en konservativ statschef såg han sin egen rörelse, gaullismen, som fristående från partipolitikens motsättningar. Det har inte gått att hävda för senare gaullister som Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy. Nu gäller det istället för presidenterna i funktion att till varje pris undvika samregerandet. Francois Hollande har anledning att med oro följa vad som händer i juni när franska folket väljer en ny nationalförsamling. Skulle högern vinna har han förlorat en stor del av sitt manöverutrymme. Han kommer till exempel inte att få igenom nya lagförslag som måste gå genom parlamentet.

En högerseger i juni skulle omedelbart sätta igång en ny konstitutionell debatt i Frankrike. Det är inte rimligt, menar många redan, att konstitutionen tillåter möjligheten att kunna låsa den exekutiva makten från att regera fullt ut, särskilt i ett land som har majoritetsval som Storbritannien. Majoritetsval fyller ju den funktionen att ge starka och solida regeringar.

Henri Guaino, Nicolas Sarkozys viktiga rådgivare under sina fem år i Elyséepalatset, menade i en teveintervju nyligen att Hollandes makttillträde innebär att Frankrike åter styrs enligt fjärde republikens principer. Det är ingen ovanlig iakttagelse från en gaullist mot en socialist. Socialisterna har varit och är egentligen fortfarande motståndare till den femte republiken. Socialisterna tror inte på statsmän som står höjda över politiken. Det är en konservativ ståndpunkt att så skulle kunna vara möjligt. Francois Hollande vill dessutom tona ner presidentens roll i politiken och lämna över mer ansvar till sin premiärminister än vad Sarkozy gjorde under sina fem år som hyperpresident.

Ingenting tyder ändå på att de stora partierna vill göra en författningsrevision som förändrar grunderna i den femte republiken. Det finns tvärtom tecken som tyder på att opinionen i landet snarare uppskattar att presidenten i vissa sammanhang representerar hela nationen och bortser från sin egen partipolitiska och ideologiska hemvist. Igår uppträdde både den avgående och den tillträdande presidenten vid den militära ceremonin på Champs Elysées i samband med firandet av fredsdagen den 8 maj. Det var en storartad symbol över att det finns frågor där det handlar om folket och dess historia och där det råder enighet över partigränserna. Hollande har också i valrörelsen mycket tydligt betonat att han vill bli hela folkets president.

Problemet kvarstår ändå att en president kan tvingas samregera med en regering av politiska motståndare. Det är inte uteslutet att det görs en mindre författningsreform i framtiden. Under de perioder av samregerande som Frankrike upplevt har det skett en naturlig uppdelning mellan president och premiärminister. Presidenten har representerat landet och tagit huvudansvaret för utrikespolitiken. Regeringen har skött ekonomin och förvaltningen av landet. På det hela taget har det fungerat relativt bra.

Därför vann Hollande
Därför vann Hollande 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande vann franska presidentvalet med en mindre övervikt än många trott. De sista dagarna krympte försprånget men det var aldrig riktigt dramatiskt. Han fick 51.6 procent av rösterna i ett val där över två miljoner av 44 miljoner röstberättigade röstade blankt med en röstandel på drygt 80 procent. Hollande vann på sitt program och på det utbredda missnöjet med Nicolas Sarkozy.

Frankrike befinner sig i en besvärlig ekonomisk kris. Under de gångna fem åren har President Sarkozy genomfört vissa besparingar, bland annat en pensionsrefom som retade upp stora delar av franska folket men också en del hårda indragningar av personal i den offentliga sektorn. Det har inte hindrat att statsskulden har växt och att alla andra parametrar som är viktiga i den ekonomiska politiken har pekat neråt. Ökad arbetslöshet, minskad köpkraft och ökad utslagning av människor.

Missnöjet med Sarkozy grundas till en del på dessa impopulära reformer som till viss del varit nödvändiga. Sarkozy som person har provocerat väldigt många fransmän och det gällde även väljare som normalt röstar höger. Han har provocerat bilden av hur en fransk president ska uppträda. Han har varit provokativ, uppträtt oförskämt i vissa officiella sammanhang. Han har av folk upplevts som alltför tävlingsinriktad och hans omnipotenta ambitioner har inte uppskattats.

Francois Hollande är i många avseenden motsatsen till Sarkozy och han har också modellerats för att än mer framstå som en president som franska folket behöver i dessa kristider. Hans program är socialt inriktad. Som person söker han gemensamma lösningar och splittrar inte nationen som Sarkozy gjort oupphörligen under sin mandatperiod.

När ungdomar strömmade i tiotusentals till Place de la Bastille i natt var det för att uttycka en lättnad över att de fått en president som visar respekt för alla. ”Vi är här tillsammans oavsett hudfärg,” sa en ung kille. Sarkozy är inte rasist men för många har hans år vid makten släppt fram en ökad xenofobi och till viss del öppnat för ren rasism.

Hollande vänder sig särskilt mycket till de unga. Det är deras utanförskap som han vill råda bot på. Ungdomsarbetslösheten är ett av hans prioriterade områden för de fem år som nu väntar honom som landets president.

Den 15 maj sker officiellt överlämnandet av makten i Elyséepalatset, från Sarkozy till Hollande. Dagen efter lär vi få namnen på ministrarna i den nya regeringen. Kanske blir det Martine Aubry som utnämns till premiärminister men flera andra namn är också aktuella.

I juni sker val till nationalförsamlingen. Troligen kommer väljarna att bekräfta Hollandes seger genom att rösta fram en vänstermajoritet. Ingenting är emellertid säkert. Skulle högern vinna i detta val kommer Hollande i en svår situation. Han ska då försöka driva igenom sina lagförslag i ett parlament med högermajoritet. Det är en situation som han absolut vill förhindra och därför börjar nu omedelbart förberedelserna för en ny intensiv valrörelse.

Francois Hollande har denna vecka en kort smekmånad med franska folket. Men redan den 15 maj kommer allvaret. Stora utrikespolitiska avgöranden väntar och inrikespolitiskt måste han visa prov på kraft redan före junivalet. Den politiska våren fortsätter att vara intensiv i Frankrike.

Det pekar mot seger för Hollande
Det pekar mot seger för Hollande 150 150 Tomas Lindbom

Fransmännen saknar verkligen inte opinionsmätningar. De duggar lika tätt som regnet över Paris de senaste veckorna. De har fördelen av att vara påfallande samstämmiga. Det har heller inte hänt särskilt mycket under senare valkampanjen. Francois Hollandes försprång har successivt krymt från ett orealistiskt försprång på tolv-fjorton procent till dagens 5-6 procent. Nu pekar alla mätningar sedan några dagar på cirka 53-47 procent med små variationer. Inga utspel, debatter eller ställningstaganden från utslagna kandidater från den första valomgången tycks ändra på detta försprång för den socialistiska utmanaren.

Presidentval i Frankrike ger inga jordskredssegrar. Enda undantaget var valet 2002 när den sittande presidenten Jacques Chirac ställdes mot Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen i den andra valomgången och segrade med över 80 procent av rösterna. Nicolas Sarkozy vann valet 2007 över Ségolène Royal med 53-47 och det ansågs vara en klar seger. Det lär därför knappast väckas alltför stora förhoppningar i staben runt Sarkozy att en av flera mätningar i dag på morgonen ger den sittande  presidenten 47.5 procent mot Hollandes 52.5.

Mellan valomgångarna på fjorton dagar har det inträffat några händelser som skulle ha kunnat påverka valutgången. Den första är Sarkozys tydliga justering av sin politiska position denna andra vecka. Han har tonat ner sin extremt aggressiva hållning mot invandrare och börjat tala mer som en klassiskt gaullist  . Han har helt enkelt lyssnat mer på sina moderata rådgivare som konstaterat att den hårda högerlinjen inte hjälper honom att ta fler väljare från Le Pen.

Den andra händelsen är Marine Le Pens personliga ställningstagande – som kom i talet vid Operan i Paris den första maj – att rösta blankt nu på söndag. Det har visat sig i mätningarna att det inte påverkat i någon riktning. Tvärtom har några fler väljare från Nationella fronten valt att stödja Sarkozy de senaste dagarna. Det rör sig dock om marginella förändringar.

Den tredje händelsen som hade kunnat påverka utgången är förstås valduellen i onsdags kväll i de stora tevekanalerna. Hollande klarade den galant och franska folket gav honom till och med segern i duellen.

Den fjärde händelsen inträffade igår när centerkandidaten Francois Bayrou oväntat meddelade att han personligen stödjer Hollande. Han uppmanade däremot inte sina väljare att göra detsamma. I likhet med Marine Le Pen gjorde han bara en personlig deklaration. Detta ställningstagande kom sent igår och har inte hunnit påverka mätningarna som publiceras i dag på morgonen. Det kan ändå knappast påverka opinionen i favör för den sittande presidenten.

Det är svårt att se att någon ny händelse ska förändra styrkebalansen mellan kandidaterna. Nicolas Sarkozy lär kämpa tappert fram till ikväll när valrörelsen avslutas men har troligen inga större förhoppningar på en ny mandatperiod i Elyséepalatset. Han skulle bli lika häpen på söndag kväll om väljarna ger honom nytt förtroende som alla andra; hans huvudkonkurrent i valet och alla politiskt initierade i Frankrike. Osvuret är bäst men allt pekar mot maktskifte på presidentposten i ett av Europas stora länder. Det får betydelse för landet men också för hela kontinenten.