Tomas Lindbom

Frankrike får en ny nationalförsamling med klar vänstermajoritet, Fler kvinnor och faktiskt också färre ledamöter med främlingsfientliga åsikter.

Frankrike upplevde en valrörelse med starka drag av främlingsfientlighet. Nicolas Sarkozy bidrog till att piska upp obehagliga stämningar i landet i jakten på väljare som enligt opinionsmätningar återvänt till Nationella fronten från hans parti under de senaste åren. Sarkozy lät också omge sig, särskilt under perioden efter 2009, av rådgivare med mer utrerade högerståndpunkter, i något fall även med gamla meriter från högerextremistiska rörelser.

Presidentvalet blev trots allt en seger för vänstern trots framgångar för Marine Le Pen. Valet till nationalförsamlingen har bekräftat vänstervinden och på ett mer påtagligt sätt. Det visar sig att hälften av UMP:s högerfalang, la droite populaire, har förlorat sina platser efter valet. Även några av de gamla ministrarna som inte tillhör denna falang men utmärkt sig för aggressivitet i invandrarfrågan har förlorat. Det gäller Nadine Morano som förlorade mot en socialist i sin valkrets efter att bland annat yttrat att hon i hög grad delar Marine Le Pens värderingar. Likaså förlorade Claude Guéant i sin valkrets. Guéant var senast inrikesminister och gjorde sig bekant för många främlingsfientliga uttalanden och iscensatte utvisningen av romer förra sommaren.

Vänstersegerna har också givit en skjuts framåt för kvinnorepresentationen i parlamentet. Den har ökat från 18 till 28 procent. Ingen stolt siffra i ock för sig men ändå ett framsteg. Dessutom råder fullständig balans mellan könen i regeringen.

Alla ministrar som ställde upp i valet igår och förra söndagen har blivit valda. Därför behöver heller ingen avgå av det skälet. Francois Hollande och hans premiärminister Jean-Marc Ayrault kommer möjligen att utvidga sin regering men knappast byta ut några ministrar.

Så här långt har Francois Hollande fått de svar av franska folket som han önskade. Han har egentligen bara upplevt ett nederlag; Ségolène Royals förlust i sin nya valkrets i La Rochelle och triangelkonflikten mellan henne, honom och hans nya sambo Valérie Trierweiler. Media kommer nogsamt att följa den senares förehavanden framöver när hon ska definiera sin roll som rikets första dam. Fler utspel som detta twitter i veckan och Hollande kommer att få trovärdighetsproblem som statschef.

En riktigt besvärlig intern affär inom socialistpartiet rullas upp inför den andra omgången av valet till nationalförsamlingen som genomförs på söndag. Ségolène Royal ställer upp i en valkrets i La Rochelle vid atlantkusten. Hon ställs i den andra valomgången mot en socialist från regionen, Olivier Falorni som fick fler röster än Royal i den första valomgången. Han är formellt en fristående kandidat och hävdar sin rätt att fortsätta striden nu på söndag och kunna snuva presidentkandidaten från 2007 på ett mandat i nationalförsamlingen. Hans chanser är goda, särskilt som den utslagna kandidaten från UMP, högerpartiet, har rekommenderat sina väljare att rösta på den lokala socialistkandidaten. Dessutom har han fått oväntat stöd. I ett tweet från President Hollandes sambo, Valérie Trierweiler, får han lyckönskningar inför valet på söndag.

Striden i La Rochelle har flera bottnar vilket gör kampen på söndag om mandatet extra laddat. För det första handlar det om Ségolène Royals framtid som politiker. Sedan valförlusten 2007 har hon upplevt flera betydande nederlag. Hon förlorade slaget om makten över socialistpartiet (generalsekreterarposten) till Martine Aubry för några år sedan. Förlusten var hårfin och ryktena gick heta om att det förekommit valfusk, bland annat i Aubrys hemstad Lille. Därefter fick Royal en förnedrande låg placering i det socialistiska primärvalet förra året.

Francois Hollande, hennes förre sambo och far till hennes fyra barn, lovade henne talmansposten i nationalförsamlingen om vänstern vann valet. Partiet gav henne också en valkrets där hon borde kunna vinna säkert, i La Rochelle. Förlorar hon på söndag kommer hon därför också att gå miste om sin eftertraktade talmanspost. Mycket talar då för att hennes politiska karriär på det nationella planet är över.

Striden om väljarnas gunst i La Rochelle handlar om kampen mellan en lokalt respekterad socialist och en känd rikspolitiker som placerats i valkretsen av sin partisledning. Många väljare reagerade mot detta särskilt som Ségolène Royal är en omstridd person. Det var lite för uppenbart att partiledningen placerat ut henne i en valkrets –  som har en röd profil – för att ge henne en statusfylld post som kompensation för de senaste årens nederlag. Talmansposten är ett ärofullt uppdrag. Talmannen i den franska nationalförsamlingen tilldelas ett palats mitt inne i Paris med gentila salar och en källare som ständigt fylls på med de mest utsökta årgångsviner. Varje gång talmannen ska förflytta sig från sitt palats till sessionssalen leds han eller hon av soldater i den republikanska armén, i högtidsuniformer. Ståtligt och mäktigt .Det verkar begripligt att en och annan av socialistväljarna i La Rochelle föredrar att rösta på en lokal förmåga som förmodligen bryr sig mer om staden och invånarnas behov. På söndag kommer de båda socialisterna att stå mot varandra. Royals möjlighet att få majoritet mot Olivier Falorni verkar snarare liten än stor. Många högerväljare kommer att rösta på Falorni i ren förtjusning över att kunna sätta ett krokben för Ségolène Royal.

Ségolène Royal fick igår besök i La Rochelle av både Martine Aubry och ledaren för de gröna, Cécile Duflot. Uppslutningen från partiapparaterna är mäktig. Men samma morgon som de båda partiledarna sätter sig på tåget från Paris går det att läsa på twitter om hur Francois Hollandes nya sambo Valérie Trierweiler stöder Falorni i valet på söndag. Detta inspel i valrörelsen kunde ingen ha ens drömt om. Det är omöjligt att förstå utifrån politiska utgångspunkter. Vilka än skälen var till Trierweilers utspel får det politiska konsekvenser. Sannolikt minskar Royals segerchans ytterligare.

Rollen för Frankrikes första dam ställs nu på sin spets. Hon är formellt en icke-person på den politiska scenen men den här typen av utspel ställer nya frågor om hur rollen bör definieras i framtiden. Det är naturligtvis extra pikant att presidentens förra och nuvarande sambo ligger i öppen konflikt kring ett politiskt viktigt val. Och att Valérie Trierweiler till yrket är politisk journalist. Är detta utspel början på en egen politisk karriär eller ser hon twittrandet som en del i en politisk journalists roll att bedriva opinionsbildning i sociala medier?

Franska folket röstar vänster även i valet till nationalförsamlingen. Den första valomgången som genomfördes i dag visar att det med största sannolikhet blir vänstermajoritet i den direktvalda delen av det franska parlamentet. Senaten har redan socialistisk majoritet. Först nästa söndag, efter den andra valomgången, vet vi exakt hur fördelningen av de 577 mandaten i nationalförsamlingen ser ut.

Nationalförsamlingen utses i majoritetsval vilket innebär att de två stora blocken, Parti Socialsite och högerpartiet UMP får de flesta mandaten. Efter den första valomgången ligger de båda på cirka 35 procent var men kommer att få betydligt fler av mandaten. Socialisterna kan räkna med att uppnå majoritet med hjälp av mandat som tillfaller det gröna partiet och Front de gauche, en karteill av vänstersocialister och kommunister. UMP kan inte räkna med något stödparti i nationalförsamlingen. Partiet vägrar att samarbeta med Marine Le Pens parti, Nationella fronten.  Nationella fronten får dessutom på grund av valsystemet  inte mer än ett par mandat trots en väljarandel på 13.5 procent enligt dagens siffror.

Den första valomgången blev dramatisk i en del valkretsar. Mest intresse tilldrog sig striden i Henin-Beaumont i norra Frankrike, där bland andra Marine Le Pen och Jean-Luc Mélanchon ställde upp. Marine Le Pen gick segrande ur den kampen. Hon fick 42 procent av rösterna och kom på första plats i valkretsen. Mélanchon fick inte tillräckligt många röster för att gå vidare till den andra omgången nästa söndag. Marine Le Pen ställs nu istället mot en okänd socialistkandidat och har goda utsikter att knipa ett mandat för sig och för sitt parti.

Hennes brorsdotter Marion Maréchal- Le Pen segrade i en valkrets i Vaucluse och kan också skaffa sig en plats i nationalförsamlingen. I övrigt ser det knappast särskilt ljust ut för Nationella fronten. Som sagt två, tre mandat är vad detta främlingsfientliga parti kan räkna med.

Francois Bayrou, ledaren för Modem, har en svag position i sin valkrets inför andra valomgången. För fem år sedan var han en uppstickare i presidentvalskampanjen. Nu är hans position mycket svag. Hans parti lär knappast få några mandat i den nya nationalförsamlingen. Årets val har än en gång visat att fransk politik för det mesta handlar om vänster eller höger. Partier och grupperingar i mitten tvingas att välja sida. Annars utraderas de från den politiska kartan.

Ministrarna i den nya regeringen verkar överlag ha klarat sig bra i den första valomgången. Premiärminister Jean-Marc Ayrault och utrikesminister Laurent Fabius fick över 50 procent och behöver inte gå vidare till en ny valomgång. Flera andra ministrar som Pierre Moscovici och Manuel Valls ligger mycket bra till för att vinna nästa söndag.

Även de tunga ministrarna i den förra regeringen verkar ha klarat sig bra. Många av dem har ställt upp i valkretsar där högern traditionellt haft en stark ställning.

Francois Hollande har önskat ett valresultat som bekräftar segern i presidentvalet. Han verkar ha fått sin önskan uppfylld. För högern är förlusten lätt att bära. UMP behöver några år för att restaurera partiet och förbereda sig för presidentvalet 2017 med en ny kandidat och ett omarbetat program. Fem år i regeringsställning med en socialistisk president hade inte heller för högern varit något drömläge, tvärtom. Båda de stora blocken i fransk politik är alltså nöjda och glada.

Glad är också Marine Le Pen som nu inväntar en förändring av vallagen mot mer proportionalitet. Det kommer att ge henne en starkare ställning i framtida parlament men redan detta år lär hon och några till få tillträde till den viktiga tribun som är nationalförsamlingens.

Missnöjd och besviken är däremot Jean-Luc Mélanchon. Han kommer inte in i parlamentet. Det gör däremot  sannolikt några av kommunisterna som han samverkat med i Front de Gauche. Mélanchon förlorar nu mycket av starka position han byggde upp under presidentvalskampanjen. Hans ställning är hotad och den kraft som utvecklades till vänster om socialistpartiet är nu delvis nedbruten. Det gör livet enklare för socialisterna i dagspolitiken men en stark personlighet och ledare har lidit ett svårt nederlag.

Nu på söndag och nästa söndag väljer fransmännen ledamöter i den så kallade nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren i det franska parlamentet. Senaten är den andra delen och den väljs genom indirekta val, men vid annat tillfälle. Den gamla nationalförsamlingen som nu är upplöst hade högermajoritet. Socialisterna hoppas nu förstås på egen majoritet eller åtminstone en majoritet för den samlade vänstern.

Alla opinionsundersökningar visar på vänsterseger men valsystemet är krångligt och den kandidat som vinner i en valkrets i den första valomgången är långt ifrån säker på att också vinna i den andra och avgörande. Parlamentet består av 577 ledamöter som väljs i enmansvalkretsar. De som får mer än 12.5 procent av inskrivna väljare – inte bara av dem som röstat – går vidare till en andra valomgång, en vecka senare. Den vinner som då får flest röster.

Högern får enligt undersökningar cirka 230-265 ledamöter vilket inte räcker till majoritet. Med högern menas valalliansen UMP som består främst av de gamla gaullisterna. Sarkozys parti,  och en rad mindre grupperingar till höger och i mitten. Francois Bayrou representerar en något mer vänsterorienterad center, MoDem. Hans parti lär få svårt att vinna i särskilt många valkretsar. Det är osäkert om ens partiledaren själv blir vald i sin valkrets.

Nationella fronten kan i bästa fall erhålla 3-5 mandat. Om partiet får fler vore det en skrällseger. Orsaken är återigen valsystemet. Med ett lågt valdeltagande, bedömare tror på cirka 60 procent, måste Nationella fronten upp på en faktisk röstandel på 21 procent för att gå vidare. Det kan ske i departementet Gard runtomkring staden Nimes i södra Frankrike. Där tog Marine Le Pen första platsen i presidentvalets första valomgång med 25 procent. Partiet har också en stor chans att vinna i Henin-Beaumont nära belgiska gränsen där Marine Le Pen själv ställer upp.

Valrörelsen i Henin-Beaumont har för övrigt tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet. Marine Le Pen tävlar där mot en annan presidentkandidat från detta år, Jean-Luc Mélanchon. Det råder en stark antipati mellan dessa båda kandidater. Mélanchon som vänstersocialist såg som sin roll att särskilt attackera Marine Le Pen i valrörelsen inför presidentvalet. Nu pågår en smutskastningskampanj från Nationella frontens sida där Mélanchon till och med polisanmält Le Pen för ett valmaterial som han anser smädat honom och hans parti på ett otillbörligt sätt.

Vänstern bör få majoritet i nationalförsamlingen. Undersökningar i dag pekar på 280-310 mandat. Med 289 mandat har vänstern majoritet. Socialisterna hoppas på egen majoritet men om det inte lyckas kan de ändå räkna med stöd från de gröna som genom valsamverkan med socialisterna kan få mellan 10 och 20 mandat, möjligen några fler. Front de Gauche, en allians av vänstersocialister och kommunister, bör också få ihop en liten egen parlamentsgrupp men utan officiell valsamverkan med socialistpartiet.

Francois Hollande och socialistpartiet hoppas att inte behöva luta sig mot Front de Gauche. Jean-Luc Mélanchon är inte beredd att ge en socialistregering fullt stöd i alla kommande voteringar i nationalförsamlingen.

Politiska bedömare anser att det franska folket kommer att välja vänster även i detta val för att undvika en så kallad cohabitation, med en socialistisk president och en högerregering. Det talas om att socialisterna fått respit hos väljarkåren fram till och med sommaren. Därefter lär den nya majoriteten känna av de snåla vindar som alltid blåser kring en president och en regering mellan valen. Francois Hollande och premiärminister Jean-Marc Ayrault står inför stora svårigheter det närmaste halvåret. Europakrisen är en sådan fråga och det egna landets ekonomi en annan. Kommande vinter lär bli intensiv med demonstrationer, strejker och ett eskalerande ordkrig mellan majoriteten och oppositionen. Så ser det alltid ut i Frankrike. Men i vinter kan dessa gräl mycket väl grundas i en betydligt allvarligare situation än på många år.