Tomas Lindbom

Miljöfrågorna prioriteras inte i regeringsarbetet i Frankrike. På klassiskt socialistiskt vis kommer den i skymundan när det gäller att driva sysselsättningsfrågan och rädda jobben inom industrin. I förrgår tvingades regeringens miljöminister att avgå.

Delphine Batho har varit miljöminister i drygt ett år. Trots att regeringen består av två ministrar från det gröna partiet EELV placerade Francois Hollande en socialist på det ministerium som borde vara avdelat för de gröna. Delphine Batho är dessutom en politiker som saknar kunskap om miljöfrågorna. Hon har varit en av Ségolène Royals handgångna kvinnor och främst sysslat med frågor om krimininalitet och brottsbekämpning. Hon har flitigt läst på under ett år för att sätta sig in i sitt nya ansvarsområde men klagomålen har varit många från miljöorganisationerna. Delphine Batho har varit en blek miljöminister.

Avskedandet gick snabbt. Batho klagade i en radiointervju över en dålig budget som ger miljöministeriet sju procent lägre budget för 2014. Några timmar senare blev hon kallad till premiärminister Jean-Marc Ayrault som uppmanade henne att ta tillbaka sin kritik av budgeten. Hon vägrade och fick då omedelbart silkessnöret. Philippe Martin heter den nye miljöministern. Han är också socialist men kan ämnet bättre än Batho.

Det är inte första gången under Ayraults första år som premiärminister som andra ministrar klagar i media. Främste bråkstaken har varit Arnaud Montebourg. Han tillhör vänsterflygeln i partiet och vädrar ofta kritik över regeringens  i hans tycke alltför socialliberala framtoning. En del menar att Hollande och Ayrault nu tar chansen att sända en signal till ministrarna att skärpa sig och rätta in sig i leden och att de tar den chansen när det är en svag minister som bråkar. Batho har inte haft tillräckligt stöd i någon falang inom partiet för att kunna försvara sig när hon nu öppet trotsat sin regeringschef.

De gröna klagar högt. De väljer att sitta kvar ett tag till i regeringen men ingen blir förvånad om de lämnar sina två taburetter i höst när budgeten ska behandlas i parlamentet. Socialisterna och de gröna går inte i takt, särskilt inte i miljöfrågan där bland annat de grönas krav på en koldioxidskatt avvisas av socialisterna.

Socialisterna har gjort sitt val. I en tid när budgeten måste stramas åt har partiet satsat på bekämpning av arbetslösheten och vissa pengar till skolan. Det gäller att visa siffror på minskad arbetslöshet redan vid årsskiftet. Miljön får inte samma prioritet. Det är ändå anmärkningsvärt att besparingarna inom miljöministeriet är så påfallande stora. Inget annat ministerium utsätts för så stora nedskärningar.

Francois Hollande är ingen grön socialist. Han är en klassisk industrisocialist. Hans resa under senare år har varit att närma sig mitten i det politiska landskapet. Han betecknas nu i Frankrike snarare som socialliberal än socialdemokrat.. För fem år sedan var han socialist. Hans fagra ord i valrörelsen om att satsa på miljön visar sig lika tomma som Nicolas Sarkozys i valrörelsen 2007. Frankrike har märkbart svårt – oavsett höger eller vänster – att ompositionera sig från klassisk industripolitik till att tänka nytt  kring hållbara lösningar på utmaningarna kring klimat och miljö.

Sedan parlamentsvalet 2012 har alla fyllnadsval – åtta totalt – gått emot socialistpartiet. I fem fall har partiet förlorat den plats de vann vid valet till nationalförsamlingen förra året. I övriga har högern behållit sina mandat. Några förlorade val ytterligare och socialisterna förlorar sin absoluta majoritet i den direktvalda kammaren. Det senaste fyllnadsvalet har skapat rubriker. Högerpartiet UMP slog i den andra valomgången kandidaten för Nationella fronten. Socialistkandidaten slogs ut redan i den första valomgången.

Det är i ock för sig ännu  ingen kris rent styrkemässigt i parlamentet för socialisterna. Om de förlorar sin absoluta majoritet –  och det lär de göra inom ett år om deras opinionssiffror fortsätter att vara låga – finns det radikala partiet och även de gröna som hyggligt sinnade stödpartier. Men det är imagemässigt dåligt inför väljarna att förlora det ena fyllnadsvalet efter det andra. President  Hollande och regeringen är redan så djupt förankrade i botten av alla opinionsmätningar att det snart behövs en positiv händelse för att ge majoriteten lite draghjälp i sin svåra situation att leda landet genom krisen.

Fyllnadsvalet i Villeneuve-sur-Lot förra söndagen blev en angelägenhet för hela landet. En ny ledamot i nationalförsamlingen skulle utses efter förre budgetministern Jérôme Cahuzac som fick avgå efter avslöjandet om skattebrott. Självfallet fick socialisternas nya kandidat en svår uppgift att ta hem denna valkrets. Ändå blev resultatet mer än en besvikelse som också måste skyllas på väljarnas missnöje med regeringen och presidenten för Frankrike. Han gick inte vidare till den andra valomgången. (alla val avgörs mellan de två kandidater som fått mest röster i den första). Kampen stod nu mellan UMP (högern) och Nationella fronten. UMP:s kandidat Jean-Louis Costes vann men med relativt knappa 54 procent mot FN:s kandidats 46 procent. Den senare, en helt okänd 23-åring lyckade höja sin andel av väljarkåren från 26 procent i den första omgången, det vill säga med 20 procent.

Detta säger en del om läget i fransk politik även om det rör sig om ett fyllnadsval och bara ett (1). Det finns i Frankrike en hållning från de etablerade partierna sedan Nationella fronten blev en kraft i politiken på 80-talet. Det gäller att alltid blockera Nationella frontens kandidater i alla val. Kommunister, socialister liksom centern och högern röstar för den kandidat som ställs mot FN:s kandidat. Alltså: En kommunistkandidat rekommenderar sina kommunistväljare att rösta på en UMP-kandidat om denne ställs mot FN-kandidaten i en andra valomgången och så vidare.

Denna så kallade republikanska front mot högerextremismen fungerar allt sämre. Orsaken är främst att UMP och särskilt dess högra flygel med partiledaren Jean Francois Copé i spetsen alltmer prövar möjligheten att stödja sig på FN för att bekämpa vänstern. Omvänt är det i dag många vänsterväljare som inte röstar längre på UMP-kandidater eftersom de senare uppfattas som otydliga i sin gränsdragning mot Nationella fronten. En del vänsterväljare kan också tänka sig att gå mellan en röst på socialisterna och en röst på Nationella fronten.

Valet i Villeneuve-sur-Lot visar att den republikanska fronten mot Nationella fronten inte längre fungerar lika bra. Det är möjligen bara en tidsfråga innan högern och extremhögern börjar samarbeta valtekniskt.

Najat Vallaud-Belkacem, ministern för kvinnofrågor och regeringens talesperson, sa igår kväll i det populära teveprogrammet On n´est pas couché att Nationella frontens väljare inte som tidigare kan beskrivas som missnöjesväljare utan i allt större utsträckning röstar av övertygelse att detta partis program är räddningen för Frankrike. Detta är oroande och måste bekämpas med en annan strategi. Det verkar som om vänstern och den mer liberala och moderata katolska högern tänker i nya banor. Dessvärre är ledningen för UMP inne på en annan och farligare väg- den om öppningar för samverkan högerut. Nästa arbetsår innebär ett vägval för de stora traditionella partierna i Frankrike i förhållande till denna främlingsfientliga smitta som sprider sig.

Den 26 juni i ett utskott i Nationalförsamlingen: Förre budgetministern Jérôme Cahuzac förhörs om sin skatteflykt. Samma dag men några timmar senare, i senaten några kvarter bort, vid Luxembourgträdgården: Dominique Strauss-Kahn är kallad som expert (!) för att tala om – skatteflykt. På ett poliskontor någon annanstans i Paris förhörs en tredje politiker med en lång historia av tveksamma affärer – Bernard Tapie – om sin roll i en invecklad historia med banken Crédit Lyonnais om överföring av pengar till skatteparadis.

Frankrike är känt för sina politiska affärer och för att de alltid handlar om pengar eller sex. För det mesta handlar det om pengar. Pengar är ett mer laddat ämne i Frankrike. De summor som vissa franska politiker söker roffa åt sig är av den storleksordningen att det också sticker i ögonen på medborgarna.

Det finns manliga politiker i Frankrike som är av en machokaraktär som verkligen gör en utomstående förbluffad. Det rör sig om uppblåsta personer som tror sig oövervinnliga.

Se på Bernard Tapie som hela sitt liv gjort vådliga affärer, i skobranschen, med sitt fotbollslag Olympique Marseille och många andra projekt men som också lyser som ett barn när Francois Mitterrand erbjuder honom en ministerpost (1993). Och som lika glatt erbjuder sina tjänster till en högerpolitiker – Nicolas Sarkozy – efter valet 2007. En man som älskar media men som hatar journalister som inte vill behandla honom som en obefläckad stjärna. Eller som han också säger: ”Varför köpa en tidning när man kan köpa en journalist?”

Se på Dominique Strauss-Kahn. En man som missbrukar mat, kvinnor och makt och som älskar pengar. Han gifter sig med konsthandlarens dotter, Anne Sinclair, som vadar i pengar och som för in honom i den glamorösa kultur- och mediavärlden. Han blir finansminister och får den politiska makten. Han ser inga begränsningar för egen del. Om alla sina snedsprång utanför den äktenskapliga sängen har han sagt: ”Jag är tillräckligt intelligent för att inte bli ertappad som otrogen”. Och då har han haft olika rum i Paris sedan 1990-talet för alla sina älskarinnor som för övrigt sällan var desamma utan bytts ut från dag till dag. Så kommer smällen med händelsen i New York. Det går inte längre… Men… Nu har han rest sig på åtta, och kallas till Senaten som expert i ekonomiska frågor.

Se på Jérôme Cahuzac, en man som älskar pengar. Läkaren som satsar på den lukrativa branschen med skönhetskirurgi. Som tjänar mycket pengar, saknar lust att betala skatt och begår brott genom att föra ut oskattade medel till Schweiz. En man som tänjer ut sin kropp rent fysiskt till det yttersta. Han springer maraton och gör andra spektakulära fysiska insatser. Hoppade fallskärm så sent som förra året vid 60 års ålder. Visst har Francois Hollande satt frågetecken för den mannen men han lär ha fått stöd av den tillträdande premiärministern Jean Marc Ayrault inför regeringsbildningen förra året. Cahuzac ansågs av honom som alltför duktig för att han skulle kunna undvara honom inom finansministeriet. En man  som alltid umgåtts i högerextrema kretsar och har en politisk hållning som milt sagt ligger långt ut på socialistpartiets högerflygel.

Frankrike tar sommarlov om några veckor. Våren och försommaren har handlat väldigt mycket om affärer och om korrupta politiker. Det är ett ämne som ständigt återkommer. I dag känns det än mer olustigt eftersom politiken misslyckas med att lösa medborgarnas och landets problem kring det ekonomiska och sociala. En sak är alltid säker. Dessa korrupta politiker klarar sig. Dominique Strauss-Kahn har slingrat sig undan hela prostitutionshärvan i Lille och betalat sig ur affären med Sofitel i New York. Nu är han expert i Senaten och vem vet vad han blir i framtiden. Förhöret med Cahuzac leder ingenstans. Den förre ministern svarar undvikande med hänvisning till rättsprocessen. Och vart leder den? Tapie kommer också att leva vidare. Om inte annat lär han kanske få en egen teveshow där han fritt kan angripa vem han vill. Och tjäna ännu mer pengar. Som sagt: Korrupta politiker klarar sig alltid.

Frankrike verkar gräva sin egen grav i sin svårmodiga hållning till sitt eget land. En ny internationell undersökning från Gallup visar att det franska folket är mest missnöjt av 51 länder i världen. Det är ingen gräns på klagan i den gamla stormakten. Visst är det ett land i nedgång men det finns också en hel del att glädjas åt om man är fransmän. Och framförallt mycket att göra för att vända utvecklingen åt rätt håll.

”Om inte Frankrike vinner alla medaljer i de olympiska spelen och inte tilldelas alla nobelpris är landet värdelöst i fransmännens ögon”, säger sociologen Francois Dubet i Le Monde som lyfter upp Gallupundersökningen som förstasidesnyhet i veckan. Frankrike ska vara nummer ett i världen. Så ser självbilden ut. Därav följer en märklig ovilja att samspela med andra nationer i ett globalt spel.

Frankrike hyllar staten men staten kan inte leverera den utveckling och den välfärd som krävs för att landet ska hänga med i utvecklingen. Den franska opinionen vill till stora delar bygga murar mot andra länder för att skydda sin egen industri och inser inte att detta innebär isolering och stagnation.

Undersökningen visar vilken övertro som fransmännen har på politiken som en frälsare av ekonomisk utveckling. Jag  träffar en företagsledare på en fest som lägger all skuld på näringslivets tröghet på politikerna. Men politiska beslut speglar franska väljarkårens värderingar. Fransmän förväntar sig att presidenten löser i stort sett alla problem. Politiken ska sätta lönerna, skydda jobben också i den privata sektorn, skapa tullmurar mot import och leverera ökat välstånd. Samtidigt ska ingen av de sociala förmåner som byggts upp med delvis lånade pengar under ett halvt sekel naggas i kanten.

Det franska folket ser att andra länder i dag är starkare och livskraftigare. Denna insikt blir som ett dråpslag mot den narcissistiska självbild som är en del av den franska identiteten. Det gör ont för många att inse att grannar i Europa men också länder på andra kontinenter för länge sedan har distanserat Frankrike till en plats i kön. Politikerna vågar inte utmana den bilden. Francois Hollande stryker väljarkåren medhårs med floskler om att Frankrike är ett mäktigt land och att omvärlden lyssnar på Frankrike. Han hade inte kunnat bli president om han talat sanning om landets allt svagare ställning internationellt. För det franska folket är fortfarande landets centrala politiska ledning och dess president den fadersfigur som ska ge löften om trygghet och framgång. Om inte Hollande slår dunster i ögonen på väljarna finns det alltid andra ledare som är beredda att på ett ännu mer populistiskt sätt förföra dem.

Fransmännen är alltså på samma gång övertygade om att deras land borde vara nummer ett i världen och smärtsamt medvetna om att de halkar efter i snabb takt. I spänningen mellan normen av att vara bäst och insikten om att vara i en snabb utförslöpa skapas denna missmodighet och grälsjuka. Ur denna spänning skapas ingen revanschlusta. Istället klagar människor och skyller på – politikerna. Politikerna ger –  för att bli omvalda – nya löften om lägre arbetslöshet, ökad köpkraft och bättre välfärd men utan att genomföra de smärtsamma reformer som krävs för att nå dessa mål.

Frankrike behöver  modigare  politiker som talar öppet om läget i landet och genomför radikala reformer på en rad områden.  Men politikerna kan inte agera utan samspel med sina medborgare. Hetsen mot invandringen är ingen lösning på Frankrikes kris. Medborgarna måste i större utsträckning visa att de stöder ledare som berättar sanningen om läget i landets ekonomi och förvaltning. Medborgarna måste i större utsträckning bidra genom att bejaka reformer som effektiviserar förvaltningen på statlig och regional nivå och ger människor förutsättningar för att utbilda sig och skapa företag. Det smärtar att förnya ett konservativt lands strukturer men denna omvandling måste ske i samverkan mellan politiker och medborgare. Misstron mot framtiden måste avta hos fler fransmän för att missnöjet på sikt ska bli lägre.

De senaste dagarna har jag tittat på en gammal dokumentär i fransk teve om Francois Mitterrands liv. En fascinerande berättelse, inte minst därför att den verkligen lyfter fram hans komplexa personlighet. Och så jämför jag med hans lärjunge Francois Hollande som i sin retorik påminner om Mitterrand . Det är den enda likheten.

Francois Mitterrand bytte hållningssätt hela livet. I dokumentären beskrivs hans konungslighet som president. Samtidigt klipps det in ett uttalande från honom sju år före makttillträdet där han lovar att om han blir president ska han förändra och förenkla alla riter kring det monarkiska presidentskapet som det formades under de Gaulle. Han förklarade vid tillträdet som president 1981 att en mandatperiod på sju år räckte. En president som sitter längre kommer inte påverkas negativt av makten. Han lät sig omväljas och när han de sista åren var så märkt av sin cancer att han knappt kunde fullfölja sina plikter sa han till sina medarbetare: ”Jag ska sitta till slutet. Om inte annat, så av stolthet.”

Mitterrand bytte taktik under hela sitt liv. Han var folklig, intellektuellt lyssnande och reflekterande, dominant och maktfullkomlig i sitt presidentämbete på samma gång eller i perioder. Men hans vilja att bli president var lika stark som Sarkozys. Han var uträknad vid flera tillfällen men kom alltid tillbaka. Hans maktspel vid olika socialistiska kongresser var kalkylerat och skickligt. Hans utmanare om makten i partiet under trettio år, Michel Rocard, fick alltid dra det kortaste strået. När den senare blev Mitterrands premiärminister 1988 var det för att plågas och känna sin underlägsenhet.

Mitterrand bytte åsikt många gånger under sitt liv. Han började som anhängare till Vichy under kriget, Blev sedan motståndsman. Var borgerlig vänster under efterkrigstiden tills han började bygga socialistpartiet. I början av 70-talet tog han för första gången i sitt liv marxistiska begrepp i sin mun. Han fick till stånd ett gemensamt program med kommunisterna men trodde aldrig själv på programmet. Han vände på klacken till kommunister och rättrogna socialister 1983. Därefter var han endast Francois Mitterrand, Monsieur le Président. Han lovade på 70-talet att bli en normal president. Han blev en exceptionell president och fransmännen fascinerades av detta liksom de fascinerades av de Gaulle.

Francois Hollande har hittills framhärdat i att vara en normal president. Frågan är hur länge till. Det går inte så bra. Nu har han 27 procents stöd i befolkningen. Marine Le Pen har 40 procents stöd. Men Hollande vill också vara pedagogen som visar att hans politik är långsiktig och rätlinjig. Det är inte heller något som imponerar på franska väljare. Hellre nya utspel som spretar i alla riktningar och som visar att presidenten är aktiv än att vara rätlinjig och konsekvent. Och pedagogisk (Usch vilket tråkigt personlighetsdrag) och normal (Vem vill ha en ledare som är som alla andra!)

Francois Hollande kanske borde titta på samma dokumentär som jag gjort. Den är lätt åtkomlig på youtube. Hollande bör inse att franska väljare är både kunniga och smarta. Men de kräver mer av en president än ett program och en rak färdplan. De vill ha en stor och färgstark människa också som sätter känslorna i brand och som kan bli en förebild för landet och helst för hela världen.