Tomas Lindbom

De amerikanska nyhetskanalerna presenterar skilda världsbilder. Fox news ser världen ur ett konservativt och republikanskt perspektiv. Rachel Maddow och andra nyhetsankare i MSNBC ser politiken ur ett tydligt vänsterliberalt perspektiv. Amerikanarna väljer nyhetsprogram efter politiska preferenser. De vet vad de får. Nyheterna vinklas men det förekommer inte heller någon dold agenda som måste dechiffreras. Så är det ofta i Europa.

Jag tänker på detta när jag efter en resa i USA återigen lyssnar till de franska nyheterna och de politiska analysprogrammen. Precis som i Sverige förväntas både de statliga och privata kanalerna leverera en balanserad bild av händelseutvecklingen. En högerpolitiker uttrycker sin uppfattning och omedelbart därefter förväntar vi oss att en person med motsatt politisk syn får ordet. Är det bra och fungerar det?

C´est dans l´air är flaggskeppet för den statliga franska tevens olika program om samhällsfrågor. Den sänds en timme varje sen eftermiddag i veckan. Politiker förekommer sällan. Politiken kommenteras istället av experter från medierna och universiteten. Det låter betryggande.

Men ack så svårt ändå. Vad är balans i redovisning av politiken? Experter har också en världsbild, präglad av egna värderingar. Eftersom en rad experter återkommer till programmet med jämna mellanrum tar det inte lång tid för tittaren att notera vars och ens politiska grunduppfattning. De politiska journalisterna representerar dessutom sina tidningar som har en politisk hållning. En kommentator som kommer från vänstertidningen Marianne har en helt annan bild av Hollandes förmåga att styra landet än sin motsvarighet på den konservativa dagstidningen Le Figaro.

Franska medier förlitar sig  mycket på experter. Dessa kommer i hög utsträckning från överklassen eller från akademiska familjeförhållanden. De lever i stort sett alla sina liv i Paris innerstad. De uttalar sig om ekonomi, om stadsplanering, om sociala förhållanden, om invandring och förortsproblem med utsiktspunkten från kvarteren runt Eiffeltornet eller vid Lovren och Tuilerieträdgården. Det märks. Det händer aldrig att en invandrare från en förort får kommentera invandringsfrågan. Eller att en bostadslös får kommentera bristerna i regeringens planering av stadernas miljö och byggande. De är ju inte experter.

Den franska synen på representativitet inskränker sig till att fördela platserna rättvist mellan dem som företräder höger och vänster i politiken. Men  experterna granskas inte utifrån sina värderingar. Dessutom glömmer teveproducenterna att granska obalansen i kön. Jämställdhetsministern har påtalat denna obalans och försöker med styrning öka det kvinnliga inslaget i bland annat de politiska debattprogrammen i teve. Jag konstaterade att C´est dans l ´air igår hade två kvinnor och två män i panelen för att diskutera regeringens politik inför höststarten. Jag blev omskakad. Hur vågar denna redaktion släppa fram kvinnor till lika delar som män – denna redaktion som häromåret  klagade över att det inte fanns tillräckligt med kvinnor som kunde kommentera politik. Men i dag återställs ändå ordningen. Kvällens program i C´est dans l´air som tar upp temat Nicolas Sarkozy har en panel som består av fyra män och ingen kvinna. Gårdagens rättvisa könsfördelning tycks ha varit undantaget som bekräftar regeln.

Det går att mäta orättvisa på så många sätt. Den franska modellen har verkligen sina brister. Övertron på experter och avsaknad av balans mellan kön och mellan olika sociala och etniska grupper är så påtaglig. Redaktionen för C´est dans l ´air liksom de flesta medier i detta land borde presentera sig som ”programmet där äldre vita, välutbildade, konservativa män utan erfarenhet av andra miljöer än universitet och livet i den välmående delen av huvudstan uttalar sin bild av Frankrike. Vill ni ha andra, avvikande bilder av verkligheten, slå av teven och gör research på egen hand istället.”

Ett nytt politiskt arbetsår i Frankrike startar normalt när augustikvällarna börjar bli lite mörkare. Särskilt i år när president och regering knappt  tillåtit sig någon semester över huvud taget. Nya siffror om tillväxt i ekonomin uppmuntrar regeringen och president Francois Hollande men spänningarna inom regeringen oroar, främst mellan inrikes- och justitieministrarna.

Så är det dags igen. Ett nytt politiskt år i Frankrike. Ett år som innehåller två viktiga val; dels i kommunerna och dels till Europaparlamentet. Fransk politik behöver ändå knappast några val. Temperaturen blir periodvis tillräckligt hög ändå med hårda debatter och politiska skandaler. Opinionsinsituten fyller alltid på med dramatiska siffror om politiker som ligger illa till i väljaopinionen. Under det senaste året har de politiska journalisterna och de ansedda politologerna på universiteten tävlat i att tolka President Hollandes låga opinionssiffror och varnat honom för en mycket mörk framtid. Men, som sagt, nu är det ett nytt år. Nya bråk, nya siffror och nya val – den som fått det franska politiska giftet i blodet kan se framemot tio, elva månader av spänning och intressanta händelser.

För första gången har regeringen fått mätningar om konjunkturen som inte pekar nedåt. Europa med undantag för de sjuka länderna i den södra delen verkar ha stabiliserat sig och kan till och med glädja sig åt en viss tillväxt. Det är ett osäkert trendbrott men ändå en välkommen nyhet för en hårt pressad president och en kritiserad regering. Francois Hollande har ständigt upprepat i sina tal och presskonferenser att det vänder i början av 2014. Kan han möjligen få rätt? Det är förstås som alltid mer en fråga om internationella svängningar men åtminstone kan han och hans regering konstatera att de inte direkt motarbetat den naturliga uppgången. Hollande har kunnat surfa på en europeisk uppgång och inte drunknat i vågorna.

Medierna har i augusti uppmärksammat en konflikt inom regeringen kring justitieminister Christiane Taubiras förslag till ny lag om brott och brottsbekämpning. Lagen är ännu inte presenterad men den är föremål för interna diskussioner och dessa diskussioner har sipprat ut till Le Monde. Inrikesminister Manuel Valls, som misstänkts ha läckt till tidningen, har tydligt markerat distans till justitieministerns tankar och förslag.

Kampen mellan dessa två ministrar förs på två plan. För det första är det den klassiska motsättningen i alla socialistregeringar mellan justitie- och inrikesministrarna. De förra är i allmänhet radikalare. Ett bra exempel är Robert Badinter som var justitieminister under Francois Mitterands tid och som drev igenom lagen mot dödsstraff. Inrikesministrarna har alltid representerat en mer hårdför, repressiv linje. Ett exempel är Marseilles borgmästare Gaston Deferre, inrikesminister under samma tid som Badinter.

Christiane Taubira, känd för att ha varit den drivande i nationalförsamling och senat under debatten om samkönade änktenskap i vintras, är i princip motståndare till fängelser som hon ser som ineffektiva förvaringsplatser för brottslingar. Hon tror mer på preventiva åtgärder och sociala reformer för att motverka brottsligheten. Manuel Valls är en klassisk inrikesminister. Han påminner inte så lite om Nicolas Sarkozy i åsikter, bara lite mer modererad än sin föregångare. Sarkozy var inrikesminister innan han blev president. Valls talar gärna och öppet om hårda tag mot brottsligheten, berömmer polisens viktiga roll och försvarar brottsoffren i första hand.

Manuel Valls är den mest populära politikern just nu i Frankrike. Han har största stödet inom den moderata vänstern och ett ganska stort stöd också hos många väljare som står mer till höger. Han skulle enligt nya mätningar slå Sarkozy i en andra valomgång om det vore presidentval i år. Franska opinionen har de senaste åren svängt kraftigt när det gäller synen på lag och ordning. Medborgarna tror mycket mer på repressiva åtgärder och mindre på sociala reformer för att minska brottsligheten än de gjorde för tio år sedan.

Manuel Valls är också en man med höga tankar om sig själv och sin framtid. Han är tydlig med att han ser sig själv som en blivande presidentkandidat. Han vet att Hollande med all säkerhet kommer att ställa upp för omval 2017 men 2022 är fältet öppet för Valls.Han kommer då att vara 60 år vilket inte är någon hög ålder för en fransk politiker. Han representerar en politisk linje som traditionellt är minoritär inom det franska socialistpartiet men mycket håller på att förändras. Hollande har drivit starkt åt höger, inte minst sedan han blev president, och regeringen består i dag av en rad ministrar som kan betraktas som socialliberala eller socialdemokrater, det vill säga representanter för högerflygeln inom partiet. Valls kan mycket väl komma att bli den givna kronprinsen till Hollande.

I detta maktperspektiv blir alltså kampen mellan Valls och Taubira intressant. Den senare får stöd av några mer vänsterorienterade ministrar från socialistpartiet som Arnaud Montebourg och Benoit Hamon men också från de gröna och dess minister Cécile Duflot.

Samtidigt som högerfalangen inom socialistpartiet och regeringen växer sig allt starkare blir utrymmet också större för den del av vänstern som inte sitter i regeringen men som förväntas ge den sitt stöd. Kommunisterna och Front de Gauche med den karismatiske ledaren Jean-Luc Mélanchon hamnar alltmer i opposition. De tar avstånd ifrån regeringens ekonomiska politik och kommer med all säkerhet att ställa upp på Taubiras sida om hennes strid mot inrikesministeriet fortsätter att utvecklas och påverkar utformningen av hennes lagförslag i konservativ riktning.

President Hollandes politiska taktik är att ständigt balansera mellan olika krafter inom sin politiska majoritet. Han får allt svårare att klara den balansgången. Han uppfattas alltmer själv som höger inom partiet och får då en allt mindre trovärdighet när han ska medla. Dessutom är vänstern så stor och spretig att det är nödvändigt att som president sätta ner foten lite oftare än han gör. Han har alltid fått kritik för att vara otydlig och har kallats för le culbuto (gummigubben). Nu går han ner i spagat för att klara av att fånga in alla riktningar som presenterar sig inom vänstermajoriteten. Med tanke på att han verkar ha lagt på några kilo i sommar och inte ser så vig ut kanske denna fysiska prestation framöver kommer att blir allt svårare att genomföra.

Den 14 juli är som bekant Frankrikes nationaldag. Den firas på sedvanligt sätt med militärparader på Champs Elysées på dagen och fyrverkerier och smällare på kvällen. Minnet av Bastiljens stormning 1789 känns faktiskt alltmer avlägset. En sak är säker: Efter nationaldagen börjar semestern på allvar.

I år präglas paraden på Champs Elysées av kriget i Mali. Det är den malesiska armén som framförallt hyllas. Francois Hollande talar om vikten av att ta militärens frustration över dåliga anslag på allvar. Inrikesministern gläds åt att franska folket i en ny undersökning tycker om sin armé och sin polis.

Nationaldagen den 14 juli handlar inte om revolutionära tankar för att hylla minnet av Bastiljens stormning den 14 juli 1789, inledningen av den stora franska revolutionen. Den handlar om militärer och om drömmen om Frankrike som stormakt. Det är självklart för självbilden hos många fransmän att behålla militärparaderna för att kunna se sig som en lika stark makt som Kina eller Ryssland.

Eva Joly, de grönas presidentkandidat i valet 2012 sa det som för en skandinav är rätt självklart. Hon kritiserade militärparaderna den 14 juli. Det blev ett ramaskri. Högern var upprörd men även socialisterna. Det visade brist på fosterländskt sinne, menade till exempel Martine Aubry. Men vad kan man annat vänta av en norska? Så tänkte säkert de flesta och Eva Joly gjorde ju också en mycket slät figur i presidentvalet.

Nej, den franska nationella stoltheten handlar i mycket om att ha en stark militär och att få visa upp den under sina nationaldagsfiranden. Den 14 julis folkliga fester på gator och torg har däremot minskat rejält under senare år, särskilt i Paris där medelklassen tagit över även i östra Paris och inte hållar sina fester utomhus utan i sina hem eller på restauranger. Det dansas inte längre till musettdragspel på gatorna runt Bastiljen. Det går inte ens längre att lura en utländsk turist att så skulle ske.

I morgon vaknar Frankrike upp till en månad av relativt lugn. De flesta går på semester nu eller den 1 augusti. Politikerna ocjh de politiska journalisterna brukar släcka ner sin verksamhet från mitten av juli och ett par veckor in i augusti. Nu är det badstranden som är forum för de flesta av dem och tankarna kretsar kring annat än politik. En anledning också för mig att  avstå från blogginlägg under en månads tid. Förhoppningsvis återvänder mina trogna läsare till denna blogg i mitten av augusti igen.

Glad sommar!

Vid regeringssammanträdet den 3 juli presenterade regeringens minister för kvinnans rättigheter, Najat Vallaud-Belkacem. Jämställdheten är ett område där vänsterregeringen trots alla problem ändå kan profilera sig mot en högeropposition som är påfallande traditionell i könsrollsfrågor.

Den nya lagen är bred i sitt anslag. Den berör en rad områden inom samhällslivet. Den innebär att det kommer att utkrävas böter för uppenbart bristande jämställdhet inom både den offentliga och den privata världen. Det rör sig inte om total jämställdhet. Dit är steget ännu för långt. Ett exempel är införandet av pappamånader. Den nya lagen öppnar för papporna att delvis kunna ta ut pappaledighet. Det har inte varit möjligt med nuvarande lagstiftning. Något krav på papporna att vara hemma med sina barn finns ännu inte. Lagen pressar på med böter som bestraffning när politiska partier eller företag i sina styrelser brister i jämställdhet. Även den tidigare lagen har bötfällt politiska partier som inte har varannan damernas på sina valsedlar. I princip alla partier har föredragit att betala böterna framför att införa fullständig jämställdhet. Men trycket ökar nu med den nya lagen.

Najat Vallaud-Belkacem pressar på också i frågor som rör stödet till den kvinnliga idrotten och hur jämställdheten ser ut på statliga arbetsplatser. Den statliga televisionen är ett exempel. De politiska debattprogrammen besätts i dag i medeltal av 18 procent kvinnor bland inbjudna politiker, politologer och politiska journalister. Denna siffra måste höjas rejält, menar hon, därför att televisionen är en förebild för människor, inte minst i den yngre generationen.

Ministern tar också frågor om mäns våld mot kvinnor och skärper där lagstiftningen. Det innebär skärpningar vad gäller synen på vad som kan betecknas som våld mot kvinnor men också hur kvinnor skyddas på olika sätt.

Dessa viktiga reformförslag uppmärksammas dåligt i media. I Frankrike är politik ekonomi. Den här typen av frågor liksom lagen om samkönade äktenskap kallas för samlevnadsfrågor och betraktas som underordnade frågor. I regeringen som har lika många kvinnliga ministrar som manliga, besätts de klassiskt tunga ministerierna med män, Premiärministern, utrikesministern, finansministern, budgetministern, arbetsmarknadsministern,näringsministern, utbildningsministern och försvarsministern är alla män. Kvinnorna besätter socialministerposterna, högre utbildning, bostäder, familj och rättvisefrågor samt justitieområdet. Tidigare var miljöministern en kvinna men hon har nu ersatts av en man. Kvinnorna är lika många som männen men männen har hela tiden de uppgifter som anses som de viktigaste.

Frankrike är fortfarande ett könssegregerat land. Det nya lagförslaget är ett steg i rätt riktning och ett tydligt bevis på att vänstern  behövs för att förändra samhället mot ökad rättvisa mellan könen. Den bristande uppmärksamheten i media är samtidigt ett tydligt exempel på att det blir en tung uppgift att bryta ner det patriarkala samhället. Många kommer att göra i fortsättningen som högerpartierna inför hot om böter för bristande jämställdhet på vallistorna. Hellre böter än att skapa en jämställd partiorganisation.

Nicolas Sarkozy är en man med okuvlig energi, karisma och en sanslös lust att skaffa sig makt. Nu anklagas han som ansvarig för flera tvivelaktiga affärer men tar samtidigt ett steg till mot presidentvalet 2017 under sina anhängares jubel.

Den franska författningsdomstolen har granskat penningströmmarna till Sarkozys valkampanj 2012 och kommer nu med en dom som innebär att hans parti UMP måste betala tillbaka miljontals euro och genom denna dom står på gränsen till bankrutt. Det visar sig att Sarkozys sätt att låta staten ge bidrag till hans valkampanj som sittande president på ett flagrant sätt har överskridit bestämmelserna. Samtidigt är Nicolas Sarkozy involverad i två andra affärer, en som rör en tvivelaktig finansiering av presidentkandidaten Edouard Balladurs kampanj på 1995 och den andra som rör misstankar om olagliga överföringar av kontantstöd från världens sjuttonde rikaste person, Liliane Bettencourt  till hans valkampanj 2007.

Dessa tre affärer borde normalt ha räckt för att stoppa Sarkozys ambitioner att återvända till politiken och på nytt vinna väljarnas förtroende vid nästa presidentval som infaller våren 2017. Men nej, tvärtom rycker han åt sig inititativet och blir huvudpersonen vid det partimöte där den interna ekonomiska krisen ska diskuteras. Han kommer till mötet, hyllas som en hjälte, talar till alla de ledande representanterna för partiet och – talar politik. Han nämner den ekonomiska krisen i det egna partiet helt kort. Han visar med all önskvärd tydlighet att han struntar i juridiska domar eftersom han ser sig som ett offer för jurister som vill förgöra honom som person. Han ingjuter istället mod hos stora delar av UMP:s partiarbetare och ledande företrädare. Han visar nu öppet att han är beredd att åter gripa makten i partiet och bli dess presidentkandidat 2017.

Högern i Frankrike har aldrig organiserats i partier på samma sätt som vänstern och som vi känner partier i norra Europa. Ledaren får inte sin makt underifrån. Ledare blir den som visar sig kunna erövra partiapparaten. I det rådande vacuum inom UMP griper Sarkozy taktpinnen och han har goda utsikter att överta makten. Mötet häromdagen var inte ett reellt maktövertagande men en test och en signal om att han senare – om han vill – kommer att ta över UMP.

Jean-Francois Copé är för närvarande ledaren för UMP. Han valdes förra året i ett internt val bland partimedlemmarna med ungefär en promilles övertag över Francois Fillon. Det var också ett val som kantades av starka misstankar om röstfusk. Fillon har redan förklarat att han är kandidat till att leda UMP i nästa valrörelse och Copé är lika intresserad även om han hittills legat lågt och vilat i sin formella om än ifrågasatta roll som partiets ledare. Varken Fillon eller Copé kan hindra Sarkozy från att bli ledaren om och när han bestämmer sig för att bli det. Ingen politisk analytiker i Frankrike tvekar längre. Det är inte frågan om utan när.

Nicolas Sarkozy spelar ett raffinerat spel om makten. Han går långsamt men metodiskt fram. Han vet att han har majoriteten av partimedlemmarna bakom sig och cirka 40 procent av väljarna. Han behöver ett starkare väljarunderlag för att ta det sista och avgörande steget. Denna gång valde han att inte framträda i teve utan talade på ett internt möte. När opinionssiffrorna blir ännu mer gynnsamma för honom kommer han att tala direkt till folket.

Trots att Sarkozy för närvarande agerar inom sitt parti kommer han med säkerhet att senare höja sig över partiet och försöka bli nationens samlande gestalt, precis som gaullister alltid gjort sedan dess andliga fader General de Gaulle införde den femte republikens konstitution i slutet av 50-talet. Sarkozy räknar med att den nuvarande presidenten inte lyckas betvinga den ekonomiska krisen. Han räknar med att folkets negativa hållning till Hollande kommer att bestå. I spåren av missnöjet med den nuvarande regimen kommer han tillbaka, förför människorna och återtar makten.

Franska väljarna börjar redan glömma sin frustration över sin förre president. De glömmer hans ombytliga politik, hans förföriska men också svekfulla ledarskap. Han förför som ingen annan. Han är en politisk magiker som väldigt många nu drömmer om att få tillbaka när minnet av alla hans besvärande brister börjar tona bort. Sarkozy är verkligen beviset på hur en demokrati med en stark presidentmakt kan bli farlig. Den femte republiken göder personligheter av hans typ. Trots att fransmännen lever i en demokrati drömmer de om en stark ledare som ensam löser deras problem. Sarkozy stiger mer än gärna in i den rollen. Frågan är om väljarna ger honom makten igen. Det är inte alls uteslutet. Kan Hollande och hans regering åtminstone minska arbetslösheten ett stycke fram till 2017 kommer han inte att kunna återta makten; förmodligen inte ens kandidera. Sannolikt på sikt bra för Frankrike.