Tomas Lindbom

Den som är optimist kan se en liten ljusning i fransk ekonomi. Recessionen det senaste året har vänts i en mycket svag tillväxt. Å andra sidan är arbetslösheten fortfarande hög och sjunker obetydligt. Underskottet i statens affärer är närmare 4 procent och minskar inte alls i den takt som regeringen och President Hollande förutspådde när de tog över makten för ett drygt år sedan. Nu lägger regeringen budgeten för 2014 och det innebär en höjning av momsen och andra skatter och en något begränsad lindring av skattebördan för att stimulera företagens investeringsvilja.

En fransk vänsterregering ska traditionellt stimulera hushållens konsumtion och höja skatterna för de rika och sänka dem för de fattiga. En fransk vänsterregering ska bry sig mer om de fackliga kraven än arbetsgivarnas och värna den offentliga sektorn och en generös välfärdspolitik. Denna regering är den mest liberala socialistregering som någonsin skådats. Det är nya tider och det nu framlagda budgetförslaget får visst beröm av arbetsgivarorganisationen Medef medan den traditionella vänstern, framförallt Jean-Luc Mélanchons Parti de gauche, rasar mot förslagen. Sanningen är att Francois Hollande fortsätter att driva en mittenpolitik där han balanserar mellan stridande viljor i det franska samhället . Han undviker tills vidare revolter och uppror bland olika intressegrupper men samtidigt finns risken att hans politik inte lyfter landet ur krisen

Flera liberala ekonomer som Guy Sorman tänker precis i de banorna, Han menar att regeringen visserligen går rätt väg men föreslår så begränsade åtgärder att de inte kommer att få någon effekt. Sorman menar också att problemet med fransk politik är att partierna saknar förmågan till blockövergripande lösningar. Inga beslut får någon verkan eftersom de inom ett par år rivs upp av en ny regering som inför en annan lösning.

Det är sant att det franska samhället lider av sina interna motsättningar. Olika intressegrupper på arbetsmarknaden bekämpar varandra med sådan styrka att de upphäver varandras förslag och omintetgör alla regeringars förmåga att genomföra hållbara reformer. Vanliga fransmän misstror makten såväl inom företagen som i staten i en sådan omfattning att alla goda intentioner från makthavarna riskerar att stanna på papperet. Hur ska underskottet i budgeten minska om inte det sker en rejäl nedskärning av den offentliga sektorn? Hur ska ekonomin stimuleras om inte regeringen vågar satsa på kraftfulla stimulansåtgärder för företagen men också för hushållen?

Medborgarna är missnöjda med de modesta förslag som regeringen nu lägger fram och som förmodligen bara marginellt kan leda mot regeringens mål om ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Hela 86 procent av väljarna är  enligt en nyligen genomförd opinionsmätning motståndare till de skattehöjningar som regeringen nu föreslår för 2014 för att minska på underskottet. Missnöjet med regeringens förslag är nästan lika stort bland vänsterns väljare som bland högerns. Nedskärningarna i den offentliga sektorn applåderas av fler men bara så länge de inte  berörs personligen av indragningar av tjänster och service. Frankrike har fortfarande cirka 36 000 kommuner och en glesbygdsservice som Sverige för länge sedan övergivit. Det vore politiskt självmord att skära på allvar i den offentliga servicen. Stöd till företagen i form av minskade avgifter uppfattas av  en stor del av befolkningen som klasspolitik riktad mot arbetstagarna.

Det finns all anledning att se skeptiskt på regeringens utsikter att med sina förslag främja tillväxt och minska på budgetunderskott – två uppdrag som egentligen förefaller omöjliga att utföra samtidigt. Men den franska regeringen måste minska underskottet för att beveka finansvärlden och EU. Den måste ge ekonomiska stimulanser till företagen för att inte landet åter ska falla in i recession och arbetslösheten fortsätta att stiga. De franska medborgarna kommer heller inte att välja om Francois Hollande vid presidentvalet 2017 om inte majoriteten får en standardförbättring under de närmaste åren. Regeringen ska få både folket och kapitalet på gott humör och det ska ske helst inom ett år.Det är bara att önska lycka till!

Francois Hollande står fast; det blir en fransk intervention i Syrien. Om USA gör det och helst om fler länder stöder den militära insatsen.

Frankrike backar år från år i internationell prestige. Ett land som sitter i FN:s säkerhetsråd och som sedan sekler sett sig som en stormakt får det allt besvärligare att motivera sin höga svansföring i mötet med världens supermakter. Har Frankrike trovärdighet att fortsätta spela en storpolitisk roll politiskt – och militärt?

Frågan debatteras nu i dagarna i de franska politiska kretsarna. Frankrike har ingen politisk trovärdighet utan en ekonomisk styrka, säger de kritiska. Frankrike har en respekterad tradition av att resolut och kraftfullt ta ställning för mänskliga rättigheter i internationella konflikter och ska fortsätta med det. Det är dess ansvar och det ger landet ett stabilt, gott rykte, säger andra politiker och analytiker.

Francois Hollande lutar åt det senare. Han kan vinna inrikespolitiska segrar av att verka vara du och bror med USA:s president. Han kan vinna inrikespolitiska segrar av att göra insatser militärt för freden, för de mänskliga rättigheterna. Men som i kriget i Mali: han balanserar på en skör tråd. Alltför många döda franska soldater och opinionen vänder. En insats som drar ut på tiden hotar också hans ställning. Efter tre månaders krigföring måste han få sin intervention granskad och godkänd av nationalförsamlingen. Efter tre månader och inget avgörande i ett krig lär han inte längre ha en politisk majoritet med sig.

En svår fråga för Hollande är också vad som är målet med en eventuell operation. Han har själv sagt att interventionen bör göras som en markering mot kemiska stridsmedel. Men när ska en sådan intervention vara avslutad? När har markeringen givit effekt? Hur vet USA eller Frankrike detta om inte målet är att avsätta den nuvarande regimen. Hollande har tydligt sagt att det inte är avsikten.

USA kan ha en vidare agenda som är dold för andra nationer i dag. Vill landet gå vidare med fler militära operationer; i Syrien eller i Iran? Hur ska då Frankrike ställa sig? Det är alltid lätt att intervenera, svårare att dra sig ur ett engagemang. Särskilt svårt blir det om flera nationer med olika mål ska försöka samverka.

Franska presidenten och den franska regeringen trycker i dag hårt på den moraliska aspekten av en intervention. Den görs för att statuera ett exempel. Säger vi inte nej till kemiska stridsmedel i dag i Syrien kan det vara fritt fram för Iran eller Nord-Korea, resonerar ledningen i Paris. Det är delvis sant men det är inte hela sanningen. Frankrike har traditionellt stora intressen i arabvärlden och vill inte släppa sitt inflytande där; varken till USA, England eller Turkiet – det senare landet verkar inställt på att interagera mot den syriska regimen. Återigen handlar det om geopolitik och maktkampen mellan olika länder. Ryssland och Kina har förstås också sina geopolitiska intressen att försvara i samma område.

Francois Hollande har varit fast i sin linje sedan han första gången förklarade sig stödja USA:s linje i fråga om intervention i Syrien. För varje dag blir en militär insats alltmer riskfylld. Den syriska regimen har tid på sig att organisera ett motstånd som gör en militärinsats svårare och riskablare ur perspektivet att skada och döda civila i landet. Hollande kan komma att alltmer verka halsstarrig i sin inställning och få en alltmer skeptisk folkopinion i sitt land emot sig. Han vill gärna visa handlingskraft men han vill helst göra det i en bred koalition och han vill inte bli isolerad inom EU. När han för en gångs skull är rak och okuvlig i en politisk fråga så kan det bli hans akilleshäl.

Ordet politikerförakt finns inte på franska men den känslan som ligger i ordet uttrycks väl i franska väljares attityd till sina folkvalda. I dag i än större grad än tidigare. Det är också ett faktum att landet saknar stora ledare. En ny stjärna håller nu ändå på att  tändas. Han är inrikesminister i den socialistiska regeringen och speglar i åsikter och attityder mycket av den stämning som råder i befolkningen. Tuff i frågor som rör invandring och lag och ordning, patriotisk utan att stänga Frankrike ute från Europa men också mer liberal  i ekonomiska frågor än merparten av sina kamrater inom socialistpartiet. Han heter Manuel Valls. Lägg namnet på minnet. Han vill starkare än de flesta bli Frankrikes näste president och opinionssiffrorna ger honom hopp för framtiden.

Franska politiker kopplar gärna sin ideologi och sina gärningar till en stor ledare i historien. Manuel Valls återknyter till Georges Clemenceau, en av de stora konseljpresidenterna under den så kallade tredje republiken (1871-1940). Han spelade en betydande roll i fredsförhandlingarna efter det första världskriget där han pressade Tyskland till stora eftergifter efter det landets nederlag. Clemenceau var en stark företrädare för den republikanism som fortfarande präglar fransk politik. Han var patriotisk, antimonarkist och antiklerikal samt  engagerad i Dreyfusaffären på den liberala sida som anklagade överklassen och militärerna för antisemitism.

Manuel Valls är en lika ivrig företrädare för de klassiska republikanska värdena som Clemenceau på sin tid. Det innebär att han i nationalförsamlingen stödde lagen om förbud mot burqa i skolorna.Lagen drevs igenom av förre presidenten Sarkozy mot de flesta i den socialistiska oppositionen. Valls är en konsekvensetiker. Det är inte genom att förstå brottslingen som brott beivras utan genom att döma brottslingarna. Invandrare ska inte behandlas med mjukare vantar än infödda fransmän på grund av en svårare social miljö. Han drar sig inte för att utvisa rumänska romer från landet på precis samma sätt som Sarkozy.

Manuel Valls var en av kandidaterna inom socialistpartiet i primärvalen som föregick presidentvalet 2012. I debatterna under primärvalskampanjen betonade han vikten av att minska budgetunderskottet i landet. Han intog även i denna fråga en mer högerorienterad hållning än sina partivänner.

Manuel Valls är stolt över att vara en tuff politiker. Han har i många år varit borgmästare i en förortskommun till Paris och drivit en tuff linje även här, inte olik den som UMP driver. Han står längst ut på högerkanten inom sitt parti. Det anmärkningsvärda är att hans position i partiet alltid tidigare varit närmast udda men nu blivit alltmer respekterad. Partiet har i regeringsställning tagit flera kliv högerut, både inom den ekonomiska politiken och på rättssäkerhetens område. Han spelar en viktig roll i regeringen och har skaffat sig en så stark position att Francois Hollande måste ta hänsyn till honom och även närmat sig honom på flera punkter. Valls är också en väljarmagnet. Ingen fransk politiker är i dag så populär som han. Han skulle i en andra valomgång slå Nicolas Sarkozy som fortfarande är populär hos många väljare. Han är klart populärare än Hollande.

Francois Hollande ställer med all säkerhet upp för omval som president 2017 men Valls står beredd att kandidera 2022. Mycket vatten kan förstås rinna under så många år men hans hårda linje är i dag uppskattad i breda lager av befolkningen. Hans försvar för de klassiska republikanska värdena som inte tillåter för mycket av kulturell synkretism väcker genklang. Han kan med rätta påstå att han tar väljare från Marine Le Pen. Fransmännen tror inte längre på socialisternas traditionella sociala perspektiv. Allt färre hyllar principen att lösa sociala problem med preventiva åtgärder. Allt fler tror på repressionens saliggörande verkan. Manuel Valls kan på ett någorlunda måttfullt sätt svara på dessa stämningar i befolkningen. Han är trots sin tuffa hållning samtidigt garanten för att politiken inte helt spårar ur. Hans inriktning är ändå social och inriktad på att minska klyftorna i samhället. Han är ingen arrogant libertarian. Som borgmästare i Evry har han också gjort viktiga sociala insatser i de utsatta bostadsområdena. Han är ingen ensidig förespråkare av batongslag. Han är med sin förankring i vänstern ändå ett bättre alternativ än Sarkozy och självklart Le Pen.

Francois Hollande ger i dag en intervju för Le Monde om situationen i Syrien. Han är försiktigt positiv till en fransk intervention även efter bakslaget för den brittiske premiärministern i parlamentet i natt.

Frankrike har visat sig öppen för en intervention sedan det blev känt att det förekommit gasattacker mot oskyldiga offer i Syrien och att det sannolikt är regimen som ligger bakom dessa dåd. Hollande kvarstår vid samma position och står beredd att ingripa militärt.

Den franska presidenten håller samtidigt flera vägar öppna. Han påverkas inte av ett brittiskt nej men Frankrike kommer förstås inte att agera på egen hand, utan USA. För Hollande handlar det, enligt vad han säger i intervjun i Le Monde. i första hand om att markera motstånd mot en regim som använder gas som stridsvapen, inte att få bort regimen i sig. Han säger sig vara beredd för ett militärt ingripande men säger inte heller att ett sådant kommer att ske.

Frankrike ser tillbaka på en lyckad intervention i Mali. Där återupprättades en mer demokratisk regim och landets inrikespolitiska läge stabiliserades efter franskt ingripande med militären. Det har sannolikt också stärkt Hollande i att Frankrike också kan intervenera i Syrien. Motståndet som högerregeringen visade i Irak 2003 tycks ha inspirerat honom mindre. Dock finns det likheter i dessa två krislägen.

Oppositionen stöder Hollande om han väljer att sätta in trupp i Syrien. UMP:s ledare Jean-Francois Copé har givit presidenten någon form av carte blanche för ett militärt ingripande. Det finns sannolikt i dag en klar folklig majoritet i landet för att Frankrikes ledning tar ställning med militära medel i kriser där det uppfattas att stora mänskliga värden står på spel.

Det är svårt att sitta i en regering och samtidigt vara visionär. Det franska socialistpartiet har sitt årliga sommaruniversitet i La Rochelle. De brukar pendla mellan intensiva studieperioder och interna storgräl. I år verkar det mest avslaget.

Socialistpartiet borde inte beklaga sig. President, regering är socialistisk med några enstaka gröna ministrar. Partiet har absolut majoritet i både nationalförsamlingen och i senaten. Det senaste kommunalvalet, under Sarkozys styre, blev en stor succé för vänstern. Partiet är ändå ororat. Ängsligheten märks när sommaruniversitetet domineras mer av regeringen än av partiet. Det gäller att visa upp en fasad av enhälligt stöd till regeringen. Premiärminister Jean-Marc Ayrault håller sig i bakgrunden rent formellt men styr ändå tillställningen. Partiets generalsekreterare Harlem Désir är försiktig med utspel och anklagas också av vissa för att gå regeringens ärenden mer än partiets.

Alla vet att de stundande valen kommer att bli en prövning för socialistpartiet. Kommunalvalen i mars nästa år kommer att vinnas av högern. Förmodligen kommer också andra partier att utnyttja missnöjet hos befolkningen över President Hollande. Nationella fronten kommer sannolikt att stärka sin ställning liksom olika partier till vänster om PS. De gröna hoppas på stärkt stöd, inte minst i Europavalet som följer i maj månad.

Socialistpartiet har två ansikten. I opposition dominerar förslag om fler statliga sociala insatser. I regeringsställning är partiet försiktigare, därtill förstås tvingad av omständigheten att styra landet. Denna valperiod är skillnaden än mer påtaglig. Partiet har rent sakligt förflyttat sig högerut under de senaste åren. Det märks i synen på kapitalismen, på globaliseringen och på frågor som rör lag och ordning. Partiet har helt enkelt följt med i den opinionsförskjutning högerut som pågått i Europa i flera decennier. Det franska socialistpartiet kan sägas ha varit den sista bastionen för socialism. Nu har även den bastionen fallit.

Det hindrar inte att stora delar av väljarkåren, främst de egna partimedlemmarna, har en mer radikal eller traditionell syn på politiken. Det pyr ett missnöje i de egna leden över Hollandes och regeringens krispolitik. Många upprörs över att inrikesminister Manuel Valls är såpass repressiv i frågor om brottslighet.

Partiledningen oroas förstås över hur väljarna kommer att rösta i de kommande valen.Det måste till nya och bättre siffror kring tillväxt och kring arbetslösheten före mars månad. Annars kommer väljarnas dom att bli hård i kommunalvalen. Socialistpartiet vill inte förlora majoriteten i vissa större städer som Paris och Lyon.  Risken är överhängande att det blir så. Dåliga opinionssiffror är en sak. Dåliga valresultat är desto värre.

Ett dåligt valresultat i kommunalvalen kommer också att öka spänningarna internt. Politiker som förlorar sina egna positioner blir lätt kritiska mot den egna ledningen. Det finns en ansenlig grupp av socialister på mellannivå i organisationen som stöder de radikala ministrarna i regeringen, särskilt Arnaud Montebourg som gjort sig känd för att förorda nationaliseringar i vissa lägen. En äkta industrialist som inte drar sig för att nämna ordet klass när Hollande vill tala om en politik för alla.

La Rochelle blir inte skådeplatsen för några större dramer i år. Partiledning och regering lär hålla lågan på lagom låg nivå. Men senare i vinter kan det börja spraka på allvar i det franska socialistpartiet. Bara bättre siffror kring ekonomin kan hålla flammorna under kontroll.