Tomas Lindbom

Jean- Francois Copé heter ledaren för UMP, den traditionella högern i Frankrike. Igår kväll var han gäst i det stora politiska programmet i France 2, Des paroles et des actes ( i översättning Ord och handlingar). Han fortsätter att vrida sitt parti högerut. På frågan vem han föredrar av Francois Hollande och Marine Le Pen har han inget tydligt svar. Immigrationspolitiken kommer att hårdna ytterligare om han får makten i Frankrike.

UMP är en kartell av center- och högergrupper inom den franska politiken. Politiker som den förre premiärministern Jean-Pierre Raffarin kan betraktas som en socialt orienterad mittenpolitiker. Raffarin är glasklar i sitt stöd för Hollande i en eventuell slutduell med Le Pen inför nästa presidentval.Copé däremot ligger på UMP:s högerflygel. Det är den senare som är partiets ledare. Han fullföljer den högervridning som påbörjades under Nicolas Sarkozys tre sista år vid makten. Romerna som inte har klara papper ska utvisas. Copé är också beredd att rucka på den gamla principen att den som är född i Frankrike ska få franskt medborgarskap. Den som söker medborgarskap måste visa att han eller hon förtjänar det genom att uppfylla olika krav. Han driver assimileringslinjen hårdare än UMP tidigare gjort. En restriktivare hållning mot invandrare kopplas till en hårdare kriminalpolitik. Han kräver att redan 13-åriga barn ska kunna dömas till någon form av tillsyn. Han kräver också att staten satsar mer pengar på att bygga nya fängelser samtidigt som han vill minska den offentliga sektorn med ungefär 20 procent. Gigantiska nedskärningar går ut över den sociala sektorn men det ska ändå satsas mer pengar på repressiv brottsbekämpning.

Jean-Francois Copé är en impopulär politiker. Han kommer först på trettionde plats över de populäraste politikerna i landet, långt efter den mycket impopulära presidenten Francois Hollande. Hans väljarkår är trots det välvilligt inställd till UMP-kartellens högervidning Hela 44 procent av dess  väljarkår stöder idén om formell samverkan med Nationella Fronten.

Den franska högern drivs alltmer i armarna på Nationella fronten i frågor som rör invandring och brottsbekämpning. Däremot är klyftan stor mellan UMP:s försvar för Europa och euron och Nationella frontens krav på att lämna eurosamarbetet. Nationella fronten är mycket mer nationalistiskt och protektionistiskt än UMP.

Det kan tyckas märkligt att väljarna inte nöjer sig med UMP:s relativt hårda linje i invandringsfrågan. Deras ekonomiska politik är trots allt betydligt mer realistisk än Nationella frontens. Förmodligen är besvikelsen idag så stor över både UMP och vänstern  i breda väljargrupper att Marine Le Pen verkar vara det enda alternativet som återstår. Det är  verkligen en obehaglig utveckling som sker i landet. Hollande och hans regering har rekordlåga opinionssiffror och saknar helt stöd bland väljarna. UMP drar knappast någon fördel alls av missnöjet med den nuvarande majoriteten. Det gör inte heller partierna till vänster om socialisterna. Stödet går istället till den extrema högern.

Jean-Francois Copé skäller vildsint på Hollande. Han kritiserar Le Pen men har en egen agenda som alltför mycket påminner om hennes. UMP legitimerar på det sättet Nationella fronten genom sin retorik och sina förslag. De kommande kommunalvalen som avgörs i mars kommer att berätta en hel del om hur utvecklingen mot nästa presidentval kommer att gestalta sig.

Det pågår ett obetydligt fyllnadsval i departementet Var i Provence. Ett val till en kanton, en form av landstingsval. Icke desto mindre drar resultatet från den första valomgången blickarna till sig från hela Frankrike. Jordskredsseger för Nationella fronten.

Alla franska val sker i form av majoritetsval. En person står som slutsegrare i en valkrets. Om ingen kandidat får mer än 50 procent av rösterna i den första valomgången sker en andra valomgång mellan de två bäst placerade. Majoritetsval gynnar starka partier. De gröna och nationella fronten saknar därför i allmänhet nästan helt representation i det nationella parlamentet. Regionala skillnader kan påverka så att det trots allt förekommer representanter för småpartier i de regionala och kommunala folkförsamlingarna.

I detta kantonalval får nu Nationella frontens kandidat 40.5 procent av rösterna. Den förre kandidaten för samma parti som i detta val ställer upp som oberoende kandidat får närmare 10 procent. Tillsammans har alltså extremhögern drygt 49 procent av avgivna röster.

Inte nog med det. Näst bästa röstetal går till högerns (UMP:s) kandidat som får drygt 20 procent. Kommunistkandidaten som stöds av socialistpartiet får 14.5 procent och den gröna kandidaten 9 procent. De andra valomgången blir en uppgörelse mellan Nationella frontens och UMP:s kandidater.

Södra Frankrike, särskilt området Provence, är ett starkt fäste för Nationella fronten. Detta valresultat sänder ändå viktiga signaler till hela Frankrike. Nästa år är det kommunalval i hela landet och det finns anledning att undra hur det kommer att gå i en rad kommuner i landet. Fyllnadsvalet pekar på det djupa missnöje som finns med Francois Hollande och hans regering. Det visar att invandrarfrågan är het och att väldigt många fransmän intar en skeptisk hållning till att tillåta principer om familjeåterförening och att öppna gränser för såväl arbetskraftsinvandring som till att stödja flyktingar som söker sig till Europa. Marine Le Pen har nu höga förtroendesiffror, högre än Hollande. Var tredje fransman menar att hon är en politiker att respektera.Det är i dagsläget ingen orimlighet att hon kommer att bli en av de två kandidaterna som går vidare till en andra valomgång i ett presidentval.

Nästa söndag ska de två bäst placerade kandidaterna göra upp om segern i fyllnadsvalet i Var. Socialistpartiet uppmanar sina väljare att rösta på UMP:s kandidat för att stoppa Nationella fronten. Men det lär inte räcka. Med 49.5 procent i potten redan från den första valomgången lär det blir svårt att få majoritet mot extremhögern. Ett val av begränsad betydelse men symboliskt viktig. Och detta pekar mot en allt mörkare situation när det gäller hur det politiska landskapet målas i Frankrike.

Romerna skapar konflikt mitt i regeringen. Det handlar om integration av ett folk som möter starkt folkligt motstånd, som lever i marginalen av samhället och som med sin tradition och historia finner sig i att leva utanför och under fruktansvärda sociala förhållanden. Frankrike lever i dag med starka etniskt-kulturella spänningar som växer till en allt mer avgörande politisk fråga.

Regeringens inrikesminister Manuel Valls har nyligen deklarerat att romerna inte vill integrera sig. Han formulerar en ståndpunkt som säkerligen delas av en stor majoritet av franska folket (opinionsmätningar pekar i den riktningen) men inte desto mindre är djupt problematisk som ståndpunkt. Denna ståndpunkt är inte mer saklig än uppfattningarna under 30- och 40-talen i Tyskland om att judar föredrog att bo ihop  och inte ville blanda sig med andra grupper i samhället.

Självfallet leder motsättningarna mellan romer och majoritetsgrupperna i samhället till spänningar där båda sidor får anledning att rikta kritik mot varandras beteenden. Majorietetssamhället pekar på romernas boendeförhållanden och att grupper av romska barn ägnar sig åt stölder av turister i de stora franska städernas turistområden. Det pekas också på romska maffiagrupper som växer upp och skapar ökad kriminalitet.

Det gröna partiets representant i regeringen, Cécile Duflot, anklagar Manuel Valls för att bryta mot grunden i den så kallade republikanska pakten när han  pekar ut en etnisk grupp och anklagar den för att som grupp uppvisa brott mot lagar och mot republikens grundvärden. Hon upprörs särskilt av att han påstår att romerna som grupp inte vill integrera sig i det franska samhället. Hon menar med rätta att han ägnar sig åt diskriminering och att detta är allvarligt, särskilt från en ledamot i en vänsterregering med ambitioner att försvara de mänskliga rättigheterna till hundra procent.

Det finns skäl att påpeka att majoriteten har ett ansvar att stötta och hjälpa minoriteter. Manuel Valls ligger däremot närmare den hållning som den gamla regeringen intog när den på ett uppseendeväckande brutalt sätt utvisade romer från Frankrike för några år sedan. Den republikanska högern, det vill säga främst partiet UMP som bildade regeringsmajoritet under Nicolas Sarkozys tid vid makten, betonar traditionellt än mer kravet på att Frankrike har en identitet och att denna identitet är kopplad till landets historia. Identiteten är sekulär, västerländsk och kopplad till de befolkningsgrupper som bott i landet före invandringen på 1950-talet. Det innebär inte att den republikanska högern är rasistisk i meningen att den avvisar alla som kommer från andra kontinenter eller avvisar romer. Men nya grupper ska anpassa sig till den traditionella identiteten. Gör de inte det kan en lösning vara utvisning.

Vänstern är mer splittrad. Manuel Valls kan nog räknas till samma grupp som högern medan de gröna med Cécile Duflot i spetsen öppnar för mer av mångkulturellt tänkande. Stora delar av vänstern tenderar att vara kritisk till exempelvis förbud mot burqa i skolorna. De menar att de republikanska värdena också innefattar en öppenhet för nya kulturer i det franska samhället.

Romerna blir en mycket känslig fråga i Frankrike.Den blir också politisk inför kommunalvalen nästa år. Borgmästare från alla partier som vill bli valda tvingas anpassa sig och skärpa tonen mot minoriteterna i sina kommuner för att få majoritet för sin kandidatur i valet. Frankrike uppvisar i dag drag av att på ett mentalt plan vara ett segregerat land. Invandringsfrågan och hållningen till minoritetskulturer är den mest brännande av alla politiska frågor.Många fransmän vill rensa landet från grupper som de menar inte självmant anpassar sig till den sanna franska identiteten. Socialisterna är pressade och kommer att göra koncessioner. Endast de gröna har en sådan väljarbas att de kan agera starkt för de mänskliga rättigheterna kring romerna.

Manuel Valls har nu delvis bett om ursäkt för vissa tillspetsade formuleringar kring romerna. Det handlar om två steg framåt och ett  bakåt i kampen mot romerna, för nya utvisningar. President Hollande hukar och försöker i vanlig ordning att balansera olika uppfattningar.

I bakgrunden finns Marine Le Pen. Hon kan med ett belåtet leende konstatera att hennes åsikter är i högsta grad  finns på agendan. Hennes egna trupper får  öppet stöd av den republikanska högern men också i någon mån från socialistpartiet. I varje fall har socialistregeringens inrikesminister intagit en för henne godkänd hållning.

Frankrikes president Francois Hollande har sämre opinionssiffror än någon annan president under ett halvt sekel. Efter sommaren har han tappat ännu mer i opinionen och i dag är 76 procent av väljarna missnöjda med honom.

Två av tre väljare är alltså missnöjda. Det är en fruktansvärt hög siffra av missnöje. En fransk president ska inte jämföras med en partiledare i en parlamentarisk demokrati. Den förre har rollen att samla hela folket. Han eller hon ska inte bara representera sitt parti.

Opinionsundersökningarna visar också att fransmännens inställning till sin president är lika delar resignation som ifrågasättande av hans förmåga att leda landet. Franska folket i allmänhet tror inte att presidenten har redskapen för att lösa krisen. Han har ingen trovärdighet helt enkelt.

Skattefrågan är ett problemområde. Hollande ville höja skatterna för de rika men inte för de andra. Så har inte riktigt blivit fallet. Momsen har höjts och det drabbar alla. Skatterna skulle bidra till att jämna ut klyftorna men stora grupper av låginkomsttagare tycker sig snarare se att klyftorna ökar.

Arbetslösheten har ökat under hela Hollandes mandatperiod med undantag för senaste månaden då kurvan bröts med en mycket svag minskning. Regeringen och partiledningen hoppas att Hollandes förutsägelser om en tydligare sänkning av arbetslösheten mot slutet av året ska infrias. Då bör opinionen svänga, tror de. Men opinionsanalytikerna tror inte det. Det krävs mer än så för att Hollandes popularitet ska öka.

Köpkraften är ett återkommande ämne i den franska debatten. Den är låg och den bidrar till missnöjet. Fransmännen är ett i grunden missnöjt folk. De irriterar sig på höga priser och att pengarna inte räcker. Eftersom många hushåll bara lever på en inkomst och många unga inte får jobb så förblir köpkraften låg.

Statsskulden ökar trots besparingar. Det blir ännu ett argument för missnöjda fransmän att rikta som kritik mot presidenten. Hollande gör en del för att minska på omfånget i den offentliga sektorn men det syns inte i budgetunderskottet. Han vågar inte bestämma sig om han ska ta till en riktig svältkur eller om han som vänstern under Jean-Luc Mélanchon föreslår; låta budgetunderskottet öka ännu mer, stimulera ekonomin och få igång en ökad konsumtion.

Frankrike är landet som levt i välmåga med god välfärd och hög konsumtion även i låg- och mellaninkomstgrupper. Så såg det ut under 70-talet och fortfarande under 80- och 90-talet gick det att upprätthålla en hygglig standard. Sedan femton-tjugo år tillbaka har läget försvårats. Frankrike är ett politiserat land. Presidenten har givits mycket makt för att ta hand om människornas livsvillkor. Han eller hon ska se till att jobben finns kvar och att företag inte flyttar utomlands. Presidenten ska värna om sina medborgare och skydda dem mot andra länder och mot invandring som tar jobben eller bidragen ifrån dem. Presidenten har ansvar för arbetslöshetssiffrorna och för köpkraften. Allt är politik. När företagen går dåligt är det också regeringens ansvar.

Francois Hollande får nu inte heller stöd i sin krigspolitik. Han fick applåder för den militära insatsen i Mali men hans krigiska tongångar i Syrienkonflikten är fransmännen kallsinniga till.

Allt som Hollande gör just nu är dåligt i fransmännens ögon. Snart börjar också partiets egna kandidater i lokalvalen som hålls i mars nästa år att oroa sig. Alla väntar sig en storförlust och socialistiska borgmästare riskerar att förlora sina jobb.

Hollande kan fortfarande luta sig mot en majoritet i nationalförsamlingen. Men de gröna och vänsterpartiet har tagit sin hand ifrån honom. Han är ensam och stretar på i motvind. Bara en radikal konjunkturförändring till det bättre kan ändra läget. Det är fullt möjligt men vore det val i dag skulle han gå en smärtsam förlust till mötes.

Det tyska valet är betydelsefullt för Frankrike. Ja, det vore ännu korrektare att säga att Tyskland och den tyska ekonomins framfart de senaste åren inte lämnar den franska politiska klassen någon ro någon dag på året. Nu tror alla i Paris att Angela Merkel blir omvald, att Peer Steinbrück är en svag utmanare och att ingen annan heller kan utmana die Kanzlerin.

Jag befinner mig i Berlin en vecka runt valet tillsammans med en studiegrupp från Arenagruppen. Det är en avslagen valrörelse. Vi träffar representanter för SPD och de gröna. Ingen tror på seger. Möjligheterna för en stor koalition mellan CDU/CSU och SPD är ganska stora, särskilt om liberalerna inte kommer över spärren till förbundsdagen på 5 procent. De gröna kan också komma att inbjudas till regeringssamverkan med CDU/CSU. Dessa alternativ lockar inte vänsterpartierna. Angela Merkel sitter kvar som förbundskansler. Hon har genom sin kompromissvilja och utslätade retorik lyckats döda all politisk lust i landet. Det går inte att opponera. Hon tar udden av alla förslag till alternativa lösningar på de politiska vardagsproblemen genom att stjäla budskapen från motståndarna och sedan sudda ut dem så mycket att inget återstår. En besynnerlig politik och en besynnerligt avslagen valrörelse.

I Frankrike skriver tidningarna om ett nytt tyskt ekonomiskt under. De franska liberala ekonomerna hyllar Gerhard Schröders Agenda 2010 som inneburit starka nedskärningar i den offentliga sektorn och en mycket föredelaktig situation rent kostnadsmässigt för de tyska företagen. Schröder har gjort det i Tyskland som de liberala ekonomerna i Paris drömmer om att en fransk president skulle göra. Merkel fortsätter denna linje, möjligen i en något mer social riktning än hennes socialdemokratiska företrädare. Det är svårt för den politiska vänstern i Frankrike att sticka hål på de bubblor som finns kring den tyska ekonomin. Alltfler tyskar lever under mycket fattiga förhållanden. Lönerna har pressats ner rejält för de fattiga grupperna. Arbetslösheten är lägre än i de flesta andra europeiska länder men villkoren för en stor grupp i landet har avsevärt försämrats.

Merkel står också för politisk stabilitet bland de politiska bedömarna i Paris. Hon är obestridligen den ledande politikern i Europa. Hon bestämmer var skåpet ska stå. Sarkozy gick i hennes ledband och det gör också Francois Hollande. För Frankrike är det otänkbart att hon skulle ersättas av en annan ledare i Berlin. Det skulle skapa förvirring för fransmännen. Det finns helt enkelt inte i deras världsbild att vakna upp på måndag och ha en socialdemokratisk kansler i Berlin.

Frankrike plågas i en mening av att vara nummer 2 i Europa. Samtidigt beundrar fransmännen den tyska förmågan att skapa sin starka ekonomi. De växande sociala problemen i Tyskland viftas alltså bort. Fokus ligger på makronivån. Vilket land har den bästa motorn som ger mest tillväxt och minst arbetslöshet. Endast den alternativa vänsterns ekonomer, de gröna och Parti de Gauche under Jean-Luc Mélanchon granskar Tyskland med ett kritiskt öga och lyfter fram de växande sociala klyftorna.