Tomas Lindbom

Denna vinter blir betydligt tuffare för Francois Hollande och hans regering än den förra. Till alla andra grupper som gör uppror sällar sig också nu kommunerna med sina borgmästare. Och det är dags för val till kommunerna redan i mars nästa år.

Frankrikes kommundagar genomfördes i veckan i Paris. Det var inga glada miner bland borgmästarna som kommit från hela Frankrike för att mötas och diskutera kommunala spörsmål och kommunernas relation till staten. Missnöjet är stort med regeringen som skär ner på de kommunala anslagen samtidigt som den lägger reformförslag som kostar kommunerna pengar.

Den stora konfliktfrågan är nu den fråga som handlar om en utvidgning av skolveckan för de mindre barnen – lektionstimmar på onsdag förmiddag. Regeringen och dess utbildningsminister Vincent Peillon har konstaterat att de franska barnen har kortare skolvecka jämfört med de flesta grannländer. Skolan ska prioriteras, lovade Francois Hollande redan i valrörelsen 2012. Åtstramningar måste ske på alla områden utom skola och rättssäkerhet, har han förklarat. Men kommunerna ser att de statliga anslagen minskar och har inte råd med att betala för mer skolpersonal. Ekvationen går inte ihop för dem.

Kommunerna har lite makt i förhållande till staten jämfört med de flesta andra demokratier. Frankrike är sedan sekler ett av Europas mest centraliserade länder. Paris bestämmer och landsorten (la Province) tvingas lyda order.Men samtidigt har kommunerna makt genom sina folkvalda borgmästare. I de större städerna sitter ofta en borgmästare som samtidigt har en tribun eller flera i Paris – som folkvald i parlamentet, som ledamot i partiledningar eller i andra strategiska positioner. När starka kommunpolitiker går samman och ställer krav på staten hotas president och regering. I allmänhet ansluter sig den politiska oppositionen på nationell nivå till alla typer av revolter som uppstår i la Province eller bland missnöjda politiska och fackliga grupper med särintressen.

Francois Hollande har visat brist på kraft när det gäller att stå emot särintressen under sin mandatperiod. Nu senast backade hans regering på förslaget att införa en miljöskatt på transporter efter omfattande demonstrationer bland bönderna i Bretagne. Oppositionen hoppas att även förslaget om fler timmar i skolan ska dras tillbaka. Först anklagas regeringen för att inte lyssna på viktiga folkgruppers rättmätiga krav. När regeringen har lyssnat och dragit tillbaka sitt förslag anklagar oppositionen regeringen för att sakna ryggrad och en konsekvent politisk linje.

I mars nästa år genomförs kommunalval i hela Frankrike. Bedömare anser att striden är het i högst ett hundratal kommuner. Om högern i dessa kommuner kan besegra socialisterna får det konsekvenser också på den nationella nivån. Hundra kommuner kan tyckas vara en liten andel eftersom landet totalt består av 36 000 kommuner. Men de allra flesta är mycket små och borgmästarna i alla dessa småkommuner saknar en politisk etikett. Men i de större städerna är det viktigt om borgmästaren är socialist eller höger – i en del kommuner förstås också kommunist, center eller – tillhörig Nationella fronten.

Högern styr i dag Marseille och Nice men hoppas överta makten från socialisterna i Paris och Lyon. Särskilt Paris är en symbol för hela Frankrike. Socialisterna har styrt sedan början av 2000-talet genom borgmästaren Bertrand Delanoë. Han lämnar nu sin post och det är en helt öppen affär om Anne Hidalgo, för närvarande Delanoës ställföreträdande borgmästare, ska kunna besegra högerns kandidat, den unga, begåvade och urbana Nathalie Kosciusko-Morizet, tidigare miljöminister i Sarkozys regering.

De regerande socialisterna räknar med en svår förlust i kommunalvalen. Opinionssiffrorna pekar entydigt på närmast en jordskredsseger för högern och framgångar för Nationella fronten. Det senare partiet hindras att nå framgångar i paritet med dess faktiska position i väljarmätningarna på grund av att det missgynnas av det rådande majoritetsvalssystemet. Men socialisterna kommer i alla händelser att förlora stort.

Det är mycket värt om Hidalgo kan vinna i Paris. Paris är en medelklasstad som de flesta huvudstäder i Europa men med en stor andel av radikalt tänkande medelklass. Om hon lyckas vinna har socialisterna en chans att kunna återta sina tidigare starka positioner runt om i landet inför presidentvalet 2017. Om hon förlorar tappa partiet även greppet om den urbana medelklassen. Det skulle vara ett svårt bakslag.

Det råder ingen uppsluppen stämning i Frankrike just nu. Olika grupper demonstrerar sitt missnöje på vägar och på gator och torg. Många är de som rasar i sociala medier. Opinionsmätningar pekar på ett djupt och rekortstort missnöje med regeringens politik. Och ovanpå allt detta förlorade Frankrike första playoffmatchen i herrfotboll mot Ukraina i Kiev igår kväll med 2-0. En usel insats av det franska landslaget. Kan det bli värre?

Redan förra vintern började missnöjet med Francois Hollande att växa i Frankrike. Samtidigt lyckades regeringen skapa förutsättningar för ett mer övergripande avtal på arbetsmarknaden mellan arbetsgivare och löntagarorganisationer. Det skapade ett lugn som gjorde vintern 2012-13 mindre explosiv än vanligt.

Fortfarande är det påfallande få strejker i landet trots nedläggningar av fabriker och ett stort missnöje med regeringens ekonomiska politik. Det är emellertid inte bara industriarbetare och anställda i de statliga företagen som kan ställa till med besvär för vilken regering som helst. Det visar sig nu när bönderna i Bretagne i sina röda mössor går till angrepp mot den föreslagna miljöskatten för tunga transporter. Deras raseri och aktion häromveckan när  bilar brändes på vägar i Bretagne tvingade regeringen att skjuta upp lagförslaget på obestämd tid.

Bönderna och åkarna nöjer sig inte med det. Kampen fortsätter så länge regeringen inte lovar att definitivt dra tillbaka lagförslaget. I dag blockerades många vägar i Frankrike av åkare som demonstrerar mot miljöskatteförslaget.

Samtidigt pågår stora demonstrationer mot regeringens förslag om ändringar i skolornas veckoschema, den gamla konflikten om lediga onsdagar och skola på lördagar. Enligt ett dekret från staten 2008 kortades veckan till fyra dagar för förskola och de lägre klasserna i den obligatoriska skolan från 6 år. Det innebar färre timmar än i de flesta andra europeiska länderna och långa tunga fyra dagar för de små barnen. Regeringens nya dekret, framlagt av den socialistiska regeringen och dess utbildningsminister Vincent Peillon, ökar antalet dagar till fyra heldagar och en halvdag (onsdag förmiddag). Kring detta blir det – naturligtvis – stort rabalder som kring alla förändringar i detta land.

Utöver motståndet mot miljöskatten och veckoschemat i småskolorna har Frankrike genomlevt konflikter med rasistiska förtecken. Attackerna på justitieministern har varit skandalösa och generande för ett traditionellt tolerant folk. Det rör sig förstås om mindre grupper som uppträder så öppet rasistiskt men det pekar på en utveckling mot ökad främlingsfientlighet och även rasism i landet. Jag har senast skrivit om det i förra inlägget här på bloggen – nya undersökningar som visar på en växande rasism bland fransmän.

Hollande och hans regering går nu in i en vinterperiod som garanterat blir het. Den politiska ledningen i landet är försvagad av rekordlåga förtroendesiffror. Det gör situationen än mer besvärlig. Det finns väldigt litet manöverutrymme för ledningen. Den har redan backat i flera frågor, till exempel genom att i varje fall tillfälligt dra tillbaka förslaget om miljöskatt. Nu vet alla regeringens motståndare att det är möjligt att tvinga den på reträtt. Går det en gång kommer det att gå även i fortsättningen, tänker många organisationer som driver särintressen.

Regeringen når framgång på två områden. Dels kriget i Mali som gav Hollande vissa pluspoäng. Dels de frågor som rör mänskliga samlevnad och etik. Lagen om samkönade äktenskap gick igenom trots en oerhörd opposition. Här stod Hollande på sig. Det är inte heller troligt att några tyngre grupper i samhället kommer att tvinga fram en ny stor debatt i frågan. Ett lagförslag som kriminaliserar köparen av sexuella tjänster i linje med den svenska lagstiftningen ska nu behandlas i slutet av månaden i nationalförsamlingen. Detta förslag har också väckt starka reaktioner på många håll, såväl bland konservativa män som hos vissa delar av den feministiska rörelsen. Sannolikt kommer detta lagförslag också att gå igenom i parlamentets båda kamrar.

Regeringen kan alltså vinna segrar i frågor som rör samlevnaden mellan människor. Däremot klarar den inte att stå emot sådan krafter som mobiliseras när det handlar om pengar. Människor slåss mot högre skatter och andra pålagor. Få verkar längre tro att de ekonomiska krav som regeringen ställer på företag eller medborgare leder till en lösning av krisen. Människor tar istället saken i egna händer och slåss för sina intressen.

Det allvarliga i detta läge denna vinter är att det behövs så lite för att den redan ansträngda franska ekonomin ska hamna i ren kris. Det räcker att någon av de vitala delarna av det franska samhällslivet blockeras under några veckor av till exempel en strejk för att regeringen inte ska få fortsatt förtroende av de olika marknadsaktörer som i realiteten styr över nationens egna beslut. Regeringen som å ena sidan vill driva igenom tuffa reformer för att få ordning på ekonomin har inte råd att utmana särintressen som genom sina aktioner kullkastar alla möjligheter att få ordning på denna skuldsatta stat. Francois Hollande balanserar hela tiden på en knivsegg mellan olika intressen. Cirkusnumret är oerhört svårt att utföra. Han lyckas egentligen rätt bra. Problemet är att ingen applåderar hans konstnummer. Alla säger att han borde göra på ett annorlunda sätt. Ett annorlunda sätt som i sin tur delar befolkningen i hur många tolkningar och förslag som helst…

Främlingsfientligheten i Frankrike växer och det går fort. Den som tar del av de senaste opinionsundersökningarna om fransmännens inställning till frågor om rasism förstår att Marine Le Pen toppar i opinionsmätningarna inför valen 2014, framförallt inför Europavalet i maj. Skandalösa rasistiska tilltag mot den svarta justitieministern Christiane Taubira är toppen på isberget. Marine Le Pen men även mer sansade högerpolitiker menar att de rasistiska incidenterna är undantag. Frankrike är inte rasistiskt. Men siffrorna talar ett annat språk.

En stor undersökning har genomförts i Frankrike och tidningen Le Monde citerar den och även internationella liknande undersökningar. Här är ett axplock av svaren från den franska undersökningen:

Vem bär skulden för att integrationen inte fungerar i Frankrike.Enligt 60 procent av populationen är det invandrarna. Bara 29 procent anser att ansvaret ligger på den gamla franska befolkningen. Över hälften anser att olika kulturer i landet skapar spänningar medan 8 procent menar att det är positivt med ett mångkulturellt samhället.

År 2009 var det 47 procent av fransmännen som ansåg att det då fanns för många invandrare i landet. Idag har siffran stigit till 69 procent. En ökning med 22 procent på fyra år.

Andra undersökningar ger liknande svar. I en undersökning har Frankrike jämförts med USA.Frågan ställdes om vilken typ av personer som respondenten inte vill ha som granne. Mindre än fem procent av amerikanarna nämnde en person av en annan ras. I Frankrike pendlade siffran mellan 20 och 30 procent.

Hot och övergrepp mot människor med grund i rasism har ökat starkt varje år från 1990 men bara under det senaste året har andelen ökat med 23  procent.

Siffrorna går inte att negligera. Det går fort nu. Som en fransk politisk journalist, Claude Weill på Le Nouvel Observateur, konstaterade häromdagen i ett teveprogram. För inte så många år sedan frågade människor inte varandra varifrån de kom. I dag är det en självklar fråga. Den som tvingas säga att han eller hon kommer från ett land söder om Frankrike är redan därmed stigmatiserad. Invandrarna tillför elände mer än något positivt.  Det har blivit en alltmer självklar inställning hos merparten av fransmännen.

Det sägs att främlingsfientligheten ökar när den ekonomiska krisen skärps. Det ligger förstås mycket i det. Men det vore farligt att formulera ett enkelt samband däremellan. Nationalismen håller på att bli en egen rörelse som skapar basen för många människors sökande efter en identitet.  Den får näring av hög arbetslöshet och minskad köpkraft men när den väl formats som förklaringsmodell för många människor lever den ett eget liv i samhället och göder sig själv. Risken är stor att denna nationalism som vissa kallar för nyfascism inte kommer att besegras förrän den i handling fått visa att den är både omänsklig och ineffektiv. Både farlig för mänskligheten  och oförmögen att lösa människors ekonomiska och sociala problem.

Detta fenomen med stigande rasism och främlingsfientlighet är inte enbart en fransk företeelse. Den är europeisk. Den sprider sig från land till land. I vissa länder är den starkare. Fransmännen har alltid hyllat de mänskliga rättigheterna och människorna är naturligtvis inte onda eller ondare än svenskar eller tyskar. Det är just detta som gör det så oroande. I en stabil demokrati som den franska med en stark medvetenhet om värdet av de mänskliga rättigheterna. I ett land där människor hyllar sina folkliga revolutioner och har parollerna om frihet, jämlikhet och broderskap inskrivna i sin republikanska tradition kan ändå denna odemokratiska och omänskliga kulturnationalism växa sig så stark. Och den smittar. Det finns inget som garanterar att Sverige inom några få år har samma situation. En tilltagande försämring av konjunkturen, ökad arbetslöshet och utslagning kan vara tillräckligt för att sätta igång krafter som gör att kulturnationalismen och främlingsfientligheten blir den avgörande förklaringsmodellen för majoriteten av svenskarna. Det är svårt att ge ett svar på hur en sådan utveckling ska stoppas om den blir verklighet i  till exempel Sverige. Åtminstone bör alla som kan studera situationen i de länder som redan råkat illa ut  och ta lärdom. Om  smittan sprider sig också till vårt land ska vi vara beredda.

Francois Hollande fortsätter att tappa stöd i väljaropinionen. Den senaste månaden har han förlorat ytterligare 5 procent av sin popularitet – ett ord som verkligen inte kan användas om honom längre. Ynka 21 procent av franska väljarna stöder honom enligt Ipsos senaste mätning. Det är långt under de lägsta sifforna under båda företrädarna Jacques Chiracs och Nicolas Sarkozys presidentperioder. Det är en oerhört låg siffra för en sittande president i Frankrike.

Premiärminister Jean-Marc Ayrault ligger lika risigt till i opinionen. Nu börjar ledande socialister att klaga öppet. I dag steg Malek Boutih fram. Han var tidigare ledare för SOS Racisme och är numera ledamot av den socialistiska gruppen i nationalförsamlingen. Han kräver ett byte av premiärminister och en förnyelse av ledamöter i regeringen. Det är första gången som en så högt uppsatt socialist ställer dessa krav. Även socialisternas borgmästarkandidat i Paris, Anne Hidalgo säger till en radiokanal att hon anser att regeringen bör fönyas. Däremot pekar hon inte specifikt ut några personer med namn.

Kommunalvalen i mars närmar sig. Oron bland förtroendevalda socialister ökar. I vilken utsträckning kommer de dåliga opinionssiffrorna att påverkas deras chans att återväljas som borgmästare? I Frankrike tänker alla politiker först och främst på sig själva. Därefter tänker de igen på sig själva och möjligen därefter på partiet. En president och en regering med så usla opinionssiffror hotas av svek och kanske rent av myteri på vissa håll. Vänsterpartiet och de gröna har redan markerat avståndstagande från regeringen trots att de ingår i regeringsmajoriteten. Den mest regeringsvänliga av centerledarna, Francois Bayrou, har nu bildat koalition med den andre centerledaren Jean-Louis Borloo som tveklöst väljer högern framför vänstern när det kommer till regeringsförhandlingar. Hollande står i dag ensam med sitt socialistparti och även där börjar nu en och annan att visa bristande  tålamod med den officiella politiska linjen.

När kan Hollande tänka sig att göra en regeringsombildning? Och vem blir då premiärminister? Han lär inte byta premiärminister för valen till kommunerna och till Europaparlamentet som inträffar i mars respektive maj nästa år. En ombildning nu skulle visa på svaghet, menar de utomstående politiska bedömarna i Paris. Efter Europavalen kommer säkert en stor ombildning. Krisen kan vara så långt gången då att det också är för sent att dra fördel av en ombildning. Hollande och hans regering kan då ha sjunkit så djupt att det är svårt att lyfta igen.

Det finns i dag tre namn som förekommer i spekulationerna som efterträdare till Jean-Marc Ayrault. Det hetaste namnet är inrikesminister Manuel Valls. Han är Frankrikes mest populära politiker just nu och unik för sina höga siffror i en regering som i övrigt får bottensiffror. Han driver en hård linje i politiken mot invandrare och han betonar starkt värden som lag och ordning. Han är nästan för populär för att Hollande ska våga utse honom. Han är till och med ett potentiellt hot mot Hollande inför presidentvalet 2017. Han kan, särskilt om han blir premiärminister, utmana Hollande om vem som kandiderar som socialisternas man i presidentvalet.

Martine Aubry är ett annat starkt namn. Hon var generalsekreterare i partiet fram till månaderna efter förra årets presidentval. Nu bidar hon sin tid i Lille där hon är borgmästare sedan många år. Hon har ett starkt stöd i partiapparaten till skillnad mot Valls som är populär bland väljarna. Aubry är stark och självständig och skulle rimligtvis kunna både stärka regeringens band med partiet och stärka regeringens profil mot väljarna. Hon är en tyngre politiker än Ayrault.

Det tredje namnet är Claude Bartolone. Han är i dag nationalförsamlingens talman. Han är smart och smidig och har vågat utmana regeringen vid ett par tillfällen trots att han sitter i talmansrollen. Han står lite till vänster om Hollande. Kopplas snarare ihop med Arnaud Montebourg. Den senare är en av de få som förvaltar traditionen från socialistpartiet på Lionel Jospins tid, åren fram till 2002. En traditionell socialist med nationalstiska och protektionistiska drag. Bartolone kan tänkas balansera Hollandes socialliberala framtoning och liksom Aubry lugna alla de partiaktiva som uppfattar att regeringen i dag går näringslivets ärenden mer än de löneanställdas.

Det är omöjligt att avgöra vem som får efterträda Ayrault när den dagen kommer. Men sannolikt måste Hollande göra en regeringsombildning under 2014. Han måste då ta in en person som ledare för regeringen som han inte kan lita på i samma utsträckning som han litar på Ayrault. Hollande vill sannolikt inte ha någon av dessa tre kandidater. Det är säkert med stor vånda som han närmar sig denna fråga. Och han vet att hans liv som president avgörs 2014. Han har lovat väljarna att krisen ska avvärjas under detta år. Lyckas han inte minska statsskulden, dra ner arbetslösheten och visa tillväxtsiffror i ekonomin under 2014 är han sannolikt dömd att förlora presidentvalet 2017.

Fransmännen förefaller för sin utländska omgivning som hetlevrade personer inom politiken. Det görs revolution eller revolt med jämna mellanrum och de politiska diskussionerna är ofta präglade av tydliga motsättningar. Samtidigt finns det en mitten också i Frankrike. Det finns partier som varken kallar sig höger eller vänster. I dagens inrikespolitiska läge börjar dessa mittengrupper att vädra morgonluft. Faktum är att de går framåt i vissa opinionsmätningar precis som Nationella fronten.

General de Gaulles konstitutionsförslag som skapade den femte republiken har majoritetsval på alla nivåer, från lokala val till parlaments- och presidentval. En person står alltid som slutsegrare i sin valkrets. Det skapar precis som i England en form av tvåpartisystem. I Frankrike har det under femte republiken lett till socialistiska eller gaullistiska (höger) ledare med ett undantag. I presidentvalet 1974 lyckades den unge och hyperbegåvade och aristokratiske Valéry Giscard d´Estaing erövra presidentskapet genom att besegra såväl gaullisternas Jacques Chaban Delmas som socialistkandidaten Francois Mitterand. Han gjorde det med valbudskapet Oui, mais…” (Ja, men…) Han stod för en kontinuitet i förhållande till den förre presidenten, gaullisten Georges Pompidou, men med en rad förslag på moderniseringar av ett mycket konservativt Frankrike. Han utvidgade starkt rätten till abort och sökte på olika sätt minska avståndet mellan makten och folket i landet. Men – och det är viktigt – han var mittenhöger (centre-droite) och inte mittenvänster (centre-gauche).

Sedan Giscard d´Estaings period vid makten har ingen mittenpolitiker utsetts till president. Däremot har vissa högerpresidenter utsett en utpräglad mittenpolitiker till premiärminister. Senast skedde det när Jacques Chirac efter valsegern 2002 utsåg Jean-Pierre Raffarin till sin premiärminister.

Inför den andra valomgången i senaste presidentvalet hände något exceptionellt. Francois Bayrou, ledaren för ett av mittenpartierna (Modem) gav i en röstförklaring sitt stöd till Francois Hollande framför Nicolas Sarkozy. Bayrou fick ingen belöning av Hollande för det stödet efter den senares valseger. Hollande vågade inte stöta sig med sin vänsterflygel och med Front de gauche som är närmast att jämföra med det svenska Vänsterpartiet. Han skulle spräckt sitt stöd till vänster om han vidgat sin majoritet  till att också omfatta ett mittenparti. Det tragikomiska i detta är att han i dag driver en mittenpolitik i de flesta frågor och trots att han inte tog in Bayrou i regeringen ändå förlorat sitt stöd hos Front de gauche.

Bayrou blev missnöjd och har nu återvänt till sin position som centre-droite. Han har i dagarna gått samman i en union med UDI som är ett lite mer högerorienterat mittenparti, lett av Jean Louis Borloo. De ska nu tillsammans söka utnyttja det missnöje som finns hos väljarna både med socialisterna och med högeralliansen UMP. De kommer också att i första hand söka allianser med UMP för att uppnå majoritet. Kanske kan någon av kandidaterna Bayrou och Borloo bli en allvarlig utmanare till de tre stora presidentkandidaterna inför 2017; Hollande, Marine Le Pen och någon från UMP – oklart  idag vilken.

Modem och UDI har liknande partiprogram men olika framtoning. Bayrou som leder Modem är en mer traditionell, katolskt inspirerad mittenpolitiker. Han har sitt stöd i mindre städer och på landsbygden. Han talar om etik och om goda seder; han betonar den franska republikens traditioner men han gör det från en mer social utgångspunkt än högern. Borloo är kulturradikalen men med en mer marknadsliberal profil. Han är förmodligen helt agnostisk och mer intresserad av modern kultur i storstaden än gotisk katedralarkitektur. Hans katedral är snarare det mondäna cocktailpartyt i Paris. Han är gift med Béatrice Schönberg, en känd tevejournalist. Vem Bayrou är gift med är det nog ingen i Paris som ens orkat ta reda på.

Dessa två herrar ska nu försöka driva mittenpolitik tillsammans och hålla sams så länge som möjligt innan de båda börjar klösa ögonen ur varandra i kampen om att bli mittens presidentkandidat 2017. Det är inte alls givet vem som vinner. Båda är extremt motiverade för att nå maktens topp. Det enda som talar emot Borloo är att han tidigare visat intresse för att nå höga positioner men hoppat av innan dessa planer konkretiserades på allvar. Bayrou är en man som förefaller ständigt aktiv i att nå höga positioner. Hans tråkighet ska alltså inte förväxlas med blyghet och tillbakadragenhet.

Mitten har trots en inbyggd spänning mellan UDI och Modem stärkt sin ställning genom den nya alliansen. Mitten kan bli ännu starkare om den lyckas locka över några av de mer mittenorienterade partierna inom UMP:s allians. Sarkozismens allt fränare hållning mot invandrare kan locka över en del mer socialkonservativa och socialliberala grupper inom UMP till gemenskapen med Bayrou och Borloo.