Tomas Lindbom

I mars är det kommunalval i Frankrike. Det är med spänning som politiskt intresserade i landet – och de är många – ser fram emot detta val. Av flera skäl. Det som skapar stort intresse är valen av borgmästare i de stora städerna, särskilt i Paris. Det är kända ansikten, ofta från rikspolitiken, som samtidigt söker en åtråvärd borgmästarpost. Den som blir högsta politiska ledare i Paris kan bli det i hela nationen. Se bara på Jacques Chirac!

Alla räknar med ett katastrofval för socialisterna i kommunalvalen. Det går i princip alltid dåligt för regeringspartiet i kommunalvalen. De ger gemene fransman chansen att uttrycka missnöje med president och regering och missnöje är det som fransmän visar mest inom politiken. På något märkligt sätt samlar sedan nationen ihop sig när det kommer till presidentval och val till nationalförsamlingen. Då kan samma president få förnyat förtroende fast han varit uträknad i alla mellanval och i alla opinionsundersökningar under de fem år han regerat.

Socialisterna fasar alltså för det kommande kommunalvalen. Men kan ändå räkna med en och annan framgång och sker det – som det kan verka – i en eller två stora städer kan resultatet av valen förklaras som klart godkänt. Vem undersöker i hur många småstäder som socialisterna gått tillbaka? Paris kan mycket väl bli en framgång för det regerande partiet tack vare en duktig kvinna med fokus på lokala frågor och en utmanare till höger som lyckas skapa maximal oreda inom sin egen partigrupp.

Det handlar om Anne Hidalgo, en spanskättad kvinna som flyttade till Paris i vuxen ålder men blev hängiven huvudstaden. Hon byggde först upp sin karriär i 15:e arrondissemanget, ett prydligt medelklassområde med i huvudsak bostäder i södra Paris. År 2001 valdes Betrand Delanoë till borgmästare i staden och hon blev hans närmaste politiska medarbetare. De har varit ett strävsamt par under drygt tio år med stora insatser för att göra staden grönare. Nu är det dags för arvtagerskan att ta över, tänker socialisterna i Paris.

Hidalgo gör ett sympatiskt intryck i intervjuer. Anses duktig och gjorde intryck på parisarna när hon för ett år sedan tackade nej till en ministerpost i regeringen för att istället kandidera som borgmästare i Paris. En kandidatur som inte alls är så lätt att omvandla i seger. Hidalgo kände redan för ett år sedan till risken att parisarna röstar på en kandidat som inte representerar regeringspartiet. Dessutom har UMP, den franska högern, tydligt talat om att de nu vill återta borgmästarposten i den franska huvudstaden. Högern har med undantag för tiden med Delanoë alltid regerat Paris.

UMP har satsat på det unga stjärnskottet Nathalie Kosciusko-Morizet som alltid kallas NKM med fransmännens förkärlek att förkorta politikernamn med deras initialer. Hon var miljöminister under Sarkozys år vid makten. Hon anses briljant. Snabbtänkt och modern i sin framtoning. En typ som inte alls fungerar i de katolska delarna av Frankrike eller i de områden där Nationella fronten är stark. Hon är tvärtom hatad av den extrema högern som urtypen för det som kallas för bobo, bourgeois bohème, gruppen urbana medeklassmänniskor som har pengar, gillar affärer men samtidigt är radikala i samlevnadsfrågor. En avskyvärd grupp sedd med Nationella frontens ögon.

NKM borde fungera bra i Paris och hota socialisterna som i Frankrike är mycket mer bobo än socialdemokraterna i Sverige. Socialisterna i Paris har verkligen framgång hos många av dessa välmående medelklassväljare och har en profil sociologiskt sett som påminner om miljöpartiets i Stockholm. Nu är problemet NKM personligen. Trots hennes lämpliga profil lyckas hon varje veckan under den begynnande valkampanjen trassla till det för sig. Hon hamnar framförallt i konflikter med sina egna kandidater på vallistorna. Hon har ingått allians med partiet Modem vars ledare röstade på Hollande i presidentvalets andra valomgång. Det borde ge henne många marginalväljare till sitt läger. Men samtidigt retar hon upp andra kandidater som anser sig förfördelade. Hon ger intervjuer i rikspress där hon sågar vissa av sina egna och gör ett allmänt stökigt och nästan obehagligt aggressivt intryck.

Få vet förstås vad som händer internt. Kanske är hon utsatt för utpressning av kollegor som inte utlovas tillräckligt fina poster. Men i media gör hon ett manipulativt intryck och det räcker för att ge Hidalgo försprång i opinionsundersökningarna. Frågan ställs: Om hennes egna kollegor inte verkar lita på henne, hur ska då parisarna kunna lita på henne som borgmästare?

NKM har dessutom svårt att nå ut med ett program som på ett avgörande och på ett lockande sätt skiljer sig från Hidalgos. I många avseenden påminner de om varandra. Hidalgo är mer social, hennes kulturpolitik sträcker sig till mer marginaliserade grupper. Men båda är gröna, båda är mer eller mindre  bobo (NKM mer!). Båda vill att staden ska stråla och locka till sig turister och vara en modern storstad som ger goda förutsättningar för småföretagande.

Det som avgör valet kan mycket väl bli det faktum att NKM är mer stökig och mindre trovärdig än Hidalgo. Flera stora personligheter i staden markerar nu sitt stöd för socialisten Hidalgo. Senast har hon fått stöd av stadens stora nattklubbskung som berömmer henne för att lyssna och engagera sig mer för Paris än sin motståndare. Swinging Paris är alltså på gång för att stödja en socialist. De mondäna smokingklädda nattklubbsdirektörerna slår på sin bling bling-belysning för att hylla en kvinna som står till vänster. NKM bör oroa sig för valutgången.

Ikväll visar fransk teve ett minnesprogram i serien Un jour – un destin över förre premiärministern och presidenten Georges Pompidou. Han var en populär politisk ledare i en tid när det gick bra för Frankrike.

I slutdebatten i den svenska valrörelsen 1966 framhäver två av de borgerliga partiledarna, högerledaren Yngve Holmberg och centerledaren Gunnar Hedlund, exemplet Frankrike. De konstaterar att det går bra i Frankrike och att det delvis beror på skattesänkningar som gjorts i landet. Pompidou var detta år premiärminister under Charles de Gaulles presidentperiod. Det skulle inte ske i en svensk valdebatt 2014.

Jag har nyligen sett ett gammalt teveklipp från ett nyårstal som Pompidou höll under sin presidenttid. Han räknar upp allt gott som sker i landet. Alla reformer som han genomfört under året. Han konstaterar till slut att det visst också finns problem och pekar på inflationen. Men han låter trygg på rösten och övertygar säkert de flesta tittarna om att regeringen även kommer att lösa det problemet.

Politik löste problemen i samhället. Om det var förvisso väljarna i både Sverige och Frankrike överens dessa gyllene år på 60-talet, Före oljekrisen 1974 och den därpå följande nedgången i hela Europa. Långsamt har vi vant oss vid att lita mer på oss själva än på samhällsinstitutionerna och på politikerna.

Det lär bli en nostalgikväll för de äldre franska tittare när de ser Un jour un destin om Georges Pompidou. En lärd humanist som blev politiker men som upprätthöll bilden av att franska ledare också är bildade män. Tillsammans med sin hustru höll han hov i Elyséepalatset med den tidens förgrundsfigurer inom vetenskap och kultur. Särskilt hustrun var oerhört konstintresserad och bildad på området.

Fransmännen har till skillnad från människor i de nordiska och anglosaxiska länderna kvar tron på att politiken åtminstone borde lösa samhällsproblemen. I dag är klyftan mellan politikernas förmåga och medborgarnas förväntningar och krav på politikerna större än någonsin. Francois Hollande är en annan typ av ledare än Pompidou. Mer praktisk, mer lik politiker i norra delen av Europa. Han är säkert mycket bättre rustad att lösa dagens problem än om Pompidou återuppstått och fått uppdraget. Men han lyckas ändå inte. Frankrikes gränser är för alltid sprängda. Den globala verkligheten tränger sig på oavsett vad franska ledare säger och det franska folket tror och hoppas. På 60- och 70-talen bildade politik, ekonomi och kultur en egen värld innanför Frankrikes gränser. Där regerade det franska folket med sina ledare. De ansåg att deras land var mittpunkten i Europa och de kunde nästan tro på det själva. I dag är uppvaknandet smärtsamt. Vi som ser på hoppas att insikten om den globala världens villkor – men också fördelar – definitivt tränger in i det franska medvetandet. Filmen om Pompidou ikväll kommer att bli intressant men den får inte bli ännu en anledning för fransmännen att drömma om att återupprätta en tid som för alltid är förbi.

Det börjar nu bli helt uppenbart. Nicolas Sarkozy kommer att ställa upp i nästa presidentval. Alla förutsättningar för att han ska bli högerns kandidat är nu uppfyllda. Han är målmedveten och inom ett år lär han presentera sin kandidatur.

Le Nouvel Observateur är en av Frankrikes politiska veckotidningar,  I sitt senaste nummer finns en intressant och välskriven analys av läget inom UMP.  Denna kartell av olika riktningar inom högern har stått ledarlös sedan valförlusten för arton månader sedan. På ett närmast farsartat sätt har två kandidater, Francois Fillon som var premiärminister under Sakozy, och Jean-Francois Copé slagits om makten i partiet. Ingen har segrat. Ingen person har klarat av att stiga fram ur kaoset efter Sarkozys nederlag. Alltså finns där en förutsättning för den gamle presidenten att återvända.

Francois Hollande och hans socialistregering har rekordlåga siffror i opinionen. Missnöjet med den nuvarande ledningen av landet är monumental. Det folk som avskydde Sarkozy har nu vänt sig bort från mannen som skulle skapa ett bättre styre med nya fräscha löften och en annan och bättre personlig framtoning. Stora delar av högern drömmer om att han ska komma tillbaka. Sarkozy har blivit fräsch och spännande igen för dem. På sikt kan han bli fräsch och spännande också för andra väljargrupper.

Marine Le Pen stjäl för närvarande röster från alla partier och för högern är det skrämmande att hon är så stark att hon skulle kunna bli den andra kandidaten i en slutlig batalj om presidentmakten – mot Francois Hollande. Detta får inte ske, tänker högern. Sarkozy kan slå Nationella frontens kandidat. Han gjorde det med eftertryck 2007 när han besegrade Marines far, Jean-Marie. Han borde klara uppgiften 2017 mot dennes dotter. Ingen annan högerkandidat har samma auktoritet för att lyckas i den uppgiften. Det är ytterligare ett skäl för Sarkozy att komma tillbaka.

Högern väljer inte sina ledare genom demokratiska val. UMP har planerat för ett primärval inför presidentvalet 2017. Men egentligen är sådana interna val onaturliga för högern. De önskar sig en ledare som stiger fram och drar med sig alla andra. Ett val blir på sin höjd en legitimering av en mans maktställning, inget annat. Sarkozy är den ende som inom UMP klarar av att kunna säga som den romerske kejsaren Caesar: Veni, vidi, vici – Jag kom, jag såg, jag segrade.

Nicolas Sarkozy sägs nu träffa sina partivänner, en efter en. Han har läst på om dem alla. Han lyssnar för första gången och han ställer till och med frågor, står det i artikeln i Le Nouvel Observateur. Ingen tror att han kommer att förbli så förbindlig i framtiden men människor smickras i stunden och särskilt av maktens män som är kända för att inte lyssna och behandla de flesta på ett överlägset och arrogant sätt.

Han kommer att fånga in den ena efter den andra för att så småningom ha sitt stall av underlydande politiker som kommer att bära fram honom till sin efterlängtade kandidatur som UMP:s ledare inför presidentvalet. Sarkozy är ett politiskt djur. Han kan inte leva som advokat med små affärer att sköta i Paris domstolar. Han kan ännu mindre stå ut med att skriva sina memoarer och hålla föredrag runt världen som Tony Blair eller Bill Clinton. Han behöver ständigt vara i den politiska hetluften; känna av laddningen i spelet om makten och delta i den.

Jag känner mig nu övertygad om att han kommer tillbaka. Säkert är inte att han vinner valet 2017. Han kan förlora i en andra valomgång. Men så långt bör han kunna gå. Vilken politiskt program kommer han att presentera? Det är ointressant. Han saknar program. Han väljer åsikt efter stunden. Han kan bli liberal, tolerant mot invandrare eller fortsätta sin hårdföra linje från perioden 2009 till valförlusten. Det beror på opinionen. Sarkozy är inte som de andra – åtminstone delvis låsta av sina egna värderingar. Han är fri som fågeln, totalt obesvärad av gamla löften och gamla åsikter. Han är egentligen den perfekta politikern för ett presidentstyre som det franska i ett övermedialiserat samhälle som västerlandet i vår tid.

Frankrike är kanske Europas starkaste försvarare av det sekulära samhället. Den katolska kyrkan skildes från staten 1905. Principen om att religiösa riter och ceremonier ska hållas strikt utanför det offentliga livet som skolor och arbetsplatser är oomtvistad. Frankrike har på senare år stiftat lagar som även förbjuder franska muslimer att bära slöja, kristna att bära kors på bröstet och judar att bära kippa i skolor och på arbetsplatser. Det är också numera förbjudet i lag för muslimska kvinnor att på allmänna platser bära slöjor som också täcker ansiktet.

Den franska sekularismen är starkt förbunden med de så kallade republikanska grundvärderingarna. Särskilt under Sarkozys regeringtid lyftes de identitära frågorna upp och försvarades till sin yttersta spets. Nationella fronten hakade på och fick med sin underliggande främlingsfientlighet och rasism en möjlighet att ansluta sig till den republikanska hållning som tidigare bara odlats av socialister och den demokratiska högern.

Det är alltid så med alla principer att de inte går att upprätthålla i alla delar. Samtidigt finns det en stark opinion i Frankrike för att stoppa butiksägarnas  krav på att hålla söndagsöppet. En ohelig allians består mellan den konservativa delen av högern med katolska kyrkan och en överväldigande majoritet av vänstern,  stödda av de fackliga organisationerna. De är i majoritet mot butiksägare, många anställda som vill tjäna extra på söndagarna och den liberala delen av den politiska högern.

Den nuvarande regeringen försöker som alltid med Hollande vid rodret att balansera på slak lina. Ett nytt förslag är att tillåta vissa branscher att hålla öppet vissa söndagar under året (mellan fem och tolv söndagar) och låta några få branscher ha öppet varje söndag. Debatten står het om möbelaffärer får ha öppet. Ikea riskerar att tvingas hålla stängt på söndagar.

För en svensk, så präglad av total liberalisering på detta område, verkar debatten i Frankrike märklig. Den speglar den distans till kommersiellt tänkande som i vissa avseenden fortfarande råder i landet. Söndagar är en dag när familjen ska kunna vara tillsammans. Egentligen ska inte det faktum att söndagar är en kristen helgdag påverka inställningen. Frankrike är ju Europas mest sekulära land rent principiellt. Men visst hjälper det motståndarna till söndagsöppet att ha katolska kyrkan i ryggen i kampen mot de kommersiella krafterna.

I den franska debatten drar man alltid ut konsekvenserna till det yttersta. Hur blir det om företagen tvingar de anställda att acceptera arbete på alla möjliga obekväma tider. Tänk om de måste jobba sju dagar i veckan därför att företagen kräver det för att uppnå ökad lönsamhet. I dag är det butikerna som vill ha söndagsöppet, i morgon kommer dataföretag och banker att också kräva av sina anställda att jobba på söndagar… Så resonerar motståndarna till butikslagen.

En av de liberala debattörerna, Yves Thréard på högertidningen Le Figaro, skrek i dag ut sin förtvivlan i teve när han konstaterade att Frankrike som har noll tillväxt, hög arbetslöshet och företag som går på knäna ändå benhårt kämpar för en bibehållen butikslag som alltfler länder i Europa redan lämnat bakom sig. Men han är i minoritet. Han får fortsätta att slita sitt hår i teve. Arbetslösa får fiska och äta den traditionella söndagslunchen med familjen istället för att tjäna pengar som expediter i en butik.

Visst är det sympatiskt att fransmännen försvarar det goda livet och en lugnare och sundare livsrytm, Men visst är det samtidigt problematiskt att slåss mot väderkvarnsvingarna och hindra en möjlig liten vindpust i riktning mot bättre ekonomiska tider i landet.

Igår kväll upplät France 2, den tunga statliga kanalen, hela kvällen åt två herrar som borde ha politisk makt över den franska ekonomin men som för närvarande lever under osäkra betingelser och varken klarar av att styra landets ekonomi eller ens har auktoritet inom den egna regeringen.

Det handlar om ekonomi- och  finansminister Pierre Moscovici och industriministern Arnaud Montebourg. Den förre är också högst ansvarig inom det väldiga finansdepartementet i Bercy i östra Paris och därmed chef över Montebourg. Detta är dock inte den enklaste uppgiften för Moscovici. Montebourg står för en mer traditionell socialistisk linje; förespråkar mer av statlig styrning över näringslivet. Jobben ska skyddas genom statliga medel och hot mot företag som vill utlokalisera fabriker utanför landets gränser. Han är också en ganska bråkig typ som gärna ställer till oväsen och framför sina krav med ett mer burdust språk. Moscovici är diplomatisk och försiktig på gränsen till otydlig. Han står också för en mer socialdemokratisk hållning, lik den som presidenten i dag intar liksom för övrigt också premiärministern.Han har ändå visat sig sakna den auktoritet som krävs på denna utsatta post.

Problemet gäller inte i första hand relationen mellan dessa båda herrar som från tid till annan har varit ansträngd. Problemet består av att finansdepartementet tappat initiativet  i krisbekämpningen, nu senast till premiärminister Ayrault. Den senare har utan att rådfråga Moscovici inlett en stor samtalsrunda med olika intressegrupper i det franska samhället kring en mycket viktig fråga; utformningen av skattesystemet i landet. Moscovici blev informerad om detta initiativ kvällen innan det blev känt i media.

Det är naturligtvis uppseendeväckande och det visar att premiärministern och säkert också presidenten inte har tillräckligt förtroende för finansdepartementet. Moscovici lovade i teve några dagar före Ayraults utspel att skattepolitiken ligger fast. Nu har den redan förhandlats med alla stora fackliga organisationer, med arbetsgivarorganisationerna och med de politiska partierna i parlamentet. Premiärminister Ayrault har lyft hela skattefrågan från finansministern och hans budgetminister.

Kraven på regeringen att lösa den ekonomiska krisen har skärpts. De kommer från i stort sett alla organisationer i Frankrike. Ingen är nöjd men kritiken och vinkeln på problemet skiftar mellan olika grupper. Tyskland och EU:s kommisionärer och ledare är missnöjda. Det går för långsamt. Frankrike gör inte tillräckligt för att lösa de strukturella problemen. Hollande och hans regering tar små steg men de är inte tillräckligt många och stora för att lugna Bryssel, Berlin och knappast heller den internationella finansvärlden.

Ayraults utspel ska ses i det sammanhanget. Han inser att regeringen måste visa mer handlingskraft. Visa att den gör något mer substantiellt och en skattereform är förstås en sådan insats. Frågan är hur radikal den blir och om den löser några problem på sikt.

Oktobersiffrorna som gäller arbetslösheten visar på en liten nedgång men ingen vågar tro att den är ett tecken på att ljusare tider väntar. Hollande har nu erkänt att hans optimistiska prognos om en vändning i ekonomin till årsskiftet inte kommer att hålla. Det något märkliga var att hans svängning i prognosen kom dagen innan oktobersiffrorna med sänkt arbetslöshet offentliggjordes.

Fransmännen hoppas att krisen snart ska vara över. Det är fortfarande politiskt omöjligt att genomföra åtstramningspaket som det som Göran Persson genomförde på nittiotalet eller Gerhard Schröder för tio år sedan. En radikal reformering av den franska ekonomin med radikala neddragningar av den offentliga sektorn är otänkbart. De franska företagen släpar också efter i sin modernisering. De klagar på skatter och pålagor men de är också själva omoderna och saknar konkurrensförmåga. Frankrike är ett land som inte accepterar att tävla på de villkor som i dag gäller på den internationella marknaden. Den franska modellen gäller såväl i stat som i företag.

Små ljuspunkter finns alltså vid horisonten när det gäller arbetslöshetssiffrorna. Men de ekonomiska motorerna surrar fortfarande svagt. Tillväxten är 0 och konkurrenskraften med andra länder svag. Hur ska det gå? Det finns fortfarande minst lika stor anledning att känna oro för landet och dess framtid. Skulle de internationella investerarna höja räntan på de franska statslånen lär Frankrike gå in i en riktigt allvarlig kris.