Tomas Lindbom

Året 2014 kan verka vara ett mellanår för de franska politiker som styr landet eller strävar efter att återta makten vid nästa president- och parlamentsval 2017. Icke så:  vår är det först val i mars till 36 000 kommuner i landet. I maj är det i Frankrike som i övriga EU-länder dags för val till EU-parlamentet. Dessa val höjer den politiska temperaturen i landet och ett mycket tydligt resultat i någon riktning kan påverka rikspolitiken.

Kommunalvalen i mars innebär en möjlighet för den traditionella högern, UMP, att göra en opinionsmässig attack mot den sittande presidenten och hans regering samtidigt som den kan erövra flera viktiga städer. Paris är åtråvärd ur maktsynpunkt. Här pekar opinionsmätningarna dock mot en seger för socialistkandidaten Anne Hidalgo. Högerns kandidat Nathalie Kosciusko-Morizet har bekymmer med en rad interna revolter mot hennes sätt att driva valrörelsen, framförallt att styra utformningen av listorna över högerkandidater till de olika borgmästarposterna i de tjugo arrondissemangen (stadsdelarna) i stan.

I Lyon styr också socialisterna genom Gérard Collomb, en av partiets starkaste maktspelare som valt att satsa på att styra Frankrikes näststörsta stad framför att bli minister i regeringen. Det lär bli svårt för högern att vinna i Lyon

Marseille är Frankrikes tredje stad. Där styr en högerman sedan många år, Jean-Claude Gaudin. Även han lär sitta kvar efter valet. Marseille styrs förvånansvärt från höger med tanke på att staden sedan generationer är känt för att vara en arbetarstad med en viktigt hamn vid Medelhavet. Men högern styr där liksom vänstern styr i Paris och Lyon som är betydligt mer borgerliga till sin prägel och mer tjänsteorienterade. Men franska socialistpartiet har alltid varit ett medelklassens parti, ungefär som folkpartiet i Sverige, och attraherar den typen av väljargrupper som finns i storstäder, tjänstemän på mellannivå

Nationella fronten (FN) lär inte vinna mer än högst ett tjugotal kommuner i storleksordningen 10 000 till 50 000 invånare. Det skulle i ock för sig innebära en framgång. FN får inte borgmästarposten i fler kommuner eftersom valsystemet gynnar UMP och socialistpartiet och särskilt som dessa ofta får stöd av mitten i en andra och avgörande valomgång. Med ett svenskt valsystem skulle FN gynnas och kunna bli riktigt starka i många delar av landet.

Europavalet i maj kan däremot bli en stor framgång för FN. I det valet gäller ett proportionellt valsystem. I en mätning från oktober förra året fick Marine Le Pen starkare stöd än någon annan fransk politiker, Sarkozy och Hollande inräknade. Det är också Europavalet som triggar FN. Marine Le Pen hoppas här på en stor framgång och kan då ingå i en allians med bland andra Sverigedemokraterna som också hoppas på framgångar i Europavalet.

Detta mellanår med två val i Frankrike kommer att följas noga av alla politiska iakttagare. FN kan genom ett starkt val i maj bli en riktig maktfaktor inför 2017 års presidentval. Det finns all anledning att höja en varningsflagga för ett sådant scenario.

God fortsättning på 2014. Det säger och hoppas också den franska presidenten Francois Hollande och hans regering. En ny budget godkändes i nationalförsamlingen redan i december. Då kom också initiativet från premiärministern om en total skattereform. Nu gäller lägre skatter och lättnader för företagen. Socialisterna har definitivt släppt sitt socialistiska arv och blir ett alltmer renodlat socialliberalt parti.

Le Monde har rubriken Hollande, försvarare av utbudssocialism på sin första sida på årets första utgåva av tidningen. I sitt nyårstal till nationen föreslog han en så kallad ansvarspakt med företagen. Mindre bördor i form av arbetsgivaravgifter och lägre skatt på produktionen. I gengäld förväntar sig presidenten att företagen å sin sida anställer fler och går med på nya sociala kontrakt med arbetstagarorganisationerna. Hollande hoppas på längre perioder av strejkfria perioder inom stat och näringsliv.

Hollande har fått relativt välvilliga reaktioner från Medef som är en av de största arbetsgivarorganisationerna och till och med från den politiska högern. Det senare är sannerligen inte vanligt förekommande. Hollande har också kritiserat slösaktigheten med hur de sociala försäkringarna utnyttjas av medborgarna. Sedan många år har till exempel läkarna skrivit ut oändliga mängder medicin som är kostnadsfria för patienterna men kostar staten stora summor. Men Hollande låter med denna kommentar som en högerpolitiker som anklagar människor för att leva på bidrag istället för att arbeta. Vänsterflygeln inom hans parti kommer säkert att reagera surt och ännu surare kommentarer lär komma från Front de gauches ledare Jean Luc Mélanchon.

Ansvarspakten med arbetsgivarna lider av en uppenbar svaghet. Kommer arbetsgivarna att anställa fler bara därför att de får lägre omkostnader i form av skatter och avgifter? Inget företag känner sig bundet av en pakt om verksamheten går trögt. Ibland verkar det som om politikerna i Frankrike tror att arbetslivet bygger på samma principer som det politiska livet. Staten kan höja skatten för att bekosta en vällovlig reform. Men inte kan ett företag anställa fler personer utan lönsam verksamhet. Det konstaterar också Jean-Claude Mailly, generalsekreterare för den fackliga organisationen FO, helt torrt i en kommentar till President Hollandes nya ansvarspakt.

Jean-Marc Ayrault fortsätter sin strävan att få fram en ny skattereform. Han påbörjade detta arbete någon månad före årsskiftet genom att utan förvarning bjuda in arbetsmarknadens olika parter och de politiska partierna till skilda rundabordssamtal. Nu fortsätter arbetet i finansdepartementet och i hans egen stab. Förhoppningarna är inte så stora på en genomgripande reform men sannolikt kommer resultatet av skattereformen att leda till en lite mer enhetlig och begriplig struktur på skatterna. I dag är skattesystemet som ett lapptäcke. Ingen vanlig medborgare har koll på hur allt hänger ihop. Det borde kunna bli bättre på den punkten.

Hollande och hans premiärminister strävar nu vidare mot den politiska mitten med sina reformer. De skakar av sig de sista delarna av den klassiska franska socialismen med ett högt skattetryck, ett av Europas högsta, och en stark tro på statlig reglering av näringslivet. Nu blir Frankrike som de flesta andra västeuropeiska länder. En liberal ekonomi med socialt ansvarstagande. Så länge som socialisterna behåller sin majoritetsställning och regeringsmakten kommer sannolikt anpassningen till Tyskland och de skandinaviska länderna fortsätta. I en framtida oppositionsställning lär tonen vara mer traditionellt vänster. För en sak är klar: En stor andel av partimedlemmarna ser skeptiskt på regeringens hållning och de fackliga organisationerna morrar. För Hollande är detta besvärande men hoten från de globala finansaktörerna och från Bryssel och Berlin väger tyngre. Francois Hollande är Frankrikes första socialistiska ledare med ett socialliberalt ansikte.

Nu har novembersiffrorna för arbetslösheten i Frankrike kommit. Arbetslösheten har åter ökat, nu med 17 500 personer den senaste månaden och därmed utraderas nästan helt minskningen på cirka 20 000 personer under oktober.Frankrike har en total arbetslöshet på 10.5 procent och en ungdomsarbetslöshet (under 25 år) på knappt 25 procent. Ungdomsarbetslösheten har minskat något under de senaste månaderna.

Det går som bekant att bevisa allt med statistik. Högeroppositionen menar att den lilla minskning som vissa månader kan uppvisas beror på statliga stödåtgärder och att antalet anställda som inte är bundna till kortare perioder eller projektanställningar är fler och tillfälligt putsat siffrorna.Regeringen kan peka på att ungdomsarbetslösheten minskat något och att arbetslösheten åtminstone inte ökar längre.

Det stora problemet, menar alla eknomer, är att tillväxten är noll. Och förutsägelserna för 2014 ser dystra ut. Även om tillväxten blir 1 procent räcker inte det för att minska arbetslösheten. Det behövs en tillväxt på flera procent för att så ska ske.

Vad gör då regeringen? Den har att ta hänsyn till en för stor statsskuld som måste hållas i schack med skattehöjningar och åtstramningar i de offentliga finanserna. Men det är omöjligt att strama åt så mycket och höja skatterna så mycket att det går att minska statsskulden. Ingen tror heller längre att den kommer att minska.

Regeringen försöker också stimulera tillväxten genom lättnader för företagen. Men det finns en gräns för vad som är acceptabelt för de anställdas trygghet och för vad de fackliga organisationerna kan acceptera.

Tillväxten måste komma utifrån och ge en skjuts åt fransk ekonomi. Vidare måste samarbetsklimatet bli bättre i landet mellan arbetsgivare och arbetstagare. De politiska partierna måste göra fler överenskommelser  mellan varandra över blockgränserna för att skapa mer långsiktiga förutsättningar för arbetslivets parter. Sådana lösningar är delvis orealistiska i dag. Det råder en konfrontationskultur i Frankrike som det är svårt att förändra. Kanske kommer verkligheten på sikt att leda till ett nytänkande. Francois Hollande har under sina snart tjugo månader vid makten lyckats få arbetsmarknadens parter att ingå en och annan avgörande överenskommelse som skapat ett ökat lugn ute på arbetsplatserna.

Francois Hollande vet att han måste vända kurvan för arbetslösa i god tid före 2017 års val. Många trodde för ett halvår sedan att han inte hade ens den tiden på sig. Opinonssiffrorna dalade betänkligt och det blåste stormbyar i det politiska Frankrike. Nu är det lugnare. Folk har vant sig vid att ha en impopulär president. Regeringen sitter trots allt rätt säker när 2013 går över i 2014. Kanske rider Hollande ut stormen och kanske kan han nästa eller nästnästa år få den draghjälp av en internationell konjunkturuppgång som han behöver.

Det ser illa ut med ekonomin i Frankrike men det hade kunnat se värre ut för den politiska majoriteten i landet. Hollande lär inte fira med champagne på tisdag kväll. Men han kan ta sig ett glas och säga till sin omgivning att vi åtminstone hållit stången mot det fullständiga kaoset som många anade skulle komma under det år som gått. Gott nytt år!