Tomas Lindbom

Vi brukar konstatera att EU-val i Sverige får en annan utgång än riksdagsval. Det är sant även i Frankrike men självfallet är bilden delvis annorlunda eftersom Frankrike har ett antal val med olika profil. Det går att säga att fransk demokrati bättre speglar olika folkopinioner beroende på vilka församlingar som ska väljas. Medborgarna går oftare till valurnorna och vid separata tillfällen; kommunalval, val till departement och regioner, val till nationalförsamlingen, val till EU och framförallt direktvalet om en president för hela nationen.

Nu gäller det EU och då kommer vissa frågor i fokus. Utrikespolitiken – som alltid är viktigare i Frankrike än i Sverige – spelar roll. Det ryska anfallskriget i Ukraina och stödet till Ukraina har en avgörande betydelse genom att Nationell Samling och Éric Zemmours parti Reconquête har en förhållandevis välvillig inställning till Ryssland. Partierna stöder Ukraina men vi vet hur nära relationerna var mellan Vladimir Putin och Marine Le Pen så sent som i presidentvalet 2017. Éric Zemmour har betonat att varje land sköter sitt. Han är nationalist ut i fingerspetsarna. Ryssen är ryss, fransmannen är fransk och ingen utifrån ska ha några synpunkter på det…

Synen på kriget i Ukraina blir därför avgörande i valkampen som nu pågår i Frankrike. Macrons främsta representant på sin EU-lista, Valérie Hayer, bankar in detta tema dag efter dag. Nationell Samling är inte demokratiskt pålitlig eftersom partiet inte helt och fullt ställer upp på det program som hennes parti företräder. Det finns svagheter i hennes resonemang eftersom Macron själv länge var inställd på att förhandla med Putin och att regeringen inte i alla lägen har varit frikostigast med ekonomiskt stöd till Ukraina. Ju närmare valdagen den 9 juni närmat sig, desto mer uttalat positiv har han blivit i fråga om ekonomiskt – och militärt – stöd till Ukraina.

De gröna är inte starkare enligt valmätningarna i detta val jämfört med senaste valet till nationalförsamlingen. Det finns mycket i EU:s miljöpolitik som stör många fransmän. Nationalismen är så stark i denna befolkning att det inte är så enkelt att dra fördel av det argument som har framgång i Sverige: Miljöfrågan måste lösas på EU-nivå och inte på nationell nivå.

En ny spännande motsättning har uppstått mellan de EU-vänliga socialisterna under Raphaël Glucksmanns ledning och Valérie Hayer. Förmodligen blir Hayers lista den näst mest framgångsrika i valet, efter Nationell Samlings, men Glucksmann närmar sig. Förklaringen till att socialisterna som legat så illa till sedan president François Hollandes svaga år som president 2012-17 kan förklaras med att så många medborgare är trötta på Macron. Den radikala vänstern under Jean-Luc Mélenchon skrämmer den mer socialliberala och socialdemokratiska folkopinionen. Glucksmann erbjuder en återgång till en EU-vänlig och allmänt reformistisk vänster. I EU-valet, som har ett proportionellt valsystem, ges möjlighet att markera missnöje med Macron och det avgör inte heller vem som ska bli landets president.

Frankrike kommer under alla omständigheter att skicka en delegation till Bryssel och Strasbourg som har en stark nationell prägel. Jordan Bardella och hans lista från Nationell Samling kommer säkert att få minst 30 procent av rösterna. Ingen annan lista lär få mer än 20. Det blir spännande att följa fortsättningen för Raphaël Glucksmann och den mer socialdemokratiska delen av vänstern och hur väl den kan utmana Macrons parti inför presidentvalet och valet till nationalförsamlingen 2027.  Inget är självklart. Fransk politik är alltid oförutsägbar.

Det stundande EU-valet är för president Macron av största betydelse. Desto mer problematiskt att han och hans parti störs av konflikten i Nya Kaledonien. Ett förslag om att reformera valsystemet på dessa öar som är kopplade till Frankrike har lett till uppror. Ursprungsbefolkningens ställning har försvagats eftersom förslaget från den franska regeringen – ännu inte stadfäst av parlamentet – innebär att även fransmän som bott på Nya Kaledonien i minst tio år ska ha rätt till lokal rösträtt.

Samtidigt som en viktig valdebatt inför EU-valet genomförs ikväll beger sig presidenten till platsen för upproren som visserligen lugnat ner sig en del. Mycket beror ändå på hur Macron hanterar det lokala motståndet.

Valrörelsen på hemmaplan går inte bra för presidenten och hans lista till EU-parlamentet. Macron är förmodligen Europas mest engagerade stats- eller regeringschef i frågan om att utveckla den europeiska unionen. Han höll kort efter valsegern 2017 ett principiellt tal till stöd för ett mer federalistiskt EU. Ett liknande tal höll han tidigare i år. Men vad hjälper det? Nationell Samling som står för en motsatt linje gör stora framsteg i opinionen. Steg för steg utökas de nationella partiets försprång och är nu nästan dubbelt så stort i mätningarna som Renaissance. Och vad värre är: Raphaël Glucksmanns socialistlista närmar sig alltmer och kan bli det näst största partiet vid omröstningen den 9 juni. Den liberala gruppen inom EU-parlamentet behöver ett starkt Frankrike för att kunna påverka politiken bland de tjugosju länderna i Strasbourg och i Bryssel. Renaissance är som motorn i denna mittengruppering inom EU-parlamentet. Macron vet det men har också en lista med få karismatiska politiker. Toppnamnet Valérie Hayer är ett tredje- eller rentav fjärdehandsalterntiv sedan flera tunga politiker tackat nej till att leda Renaissance mot ett nytt EU-parlament. När jag lyssnat till henne slås jag av hur tunn hon är i sin argumentering och hur hon fyller sina tal med floskler. Raphaël Glucksmann och även Jordan Bardella förefaller mer förankrade i sina ställningstaganden. Det märker förstås också väljarna.

De flesta svenskar har hört talas om Nationell Samling i Frankrike. Partiet hette tidigare Nationella Fronten, skapad av Jean- Marie Le Pen i början av 1970-talet, ett extremt högerparti med rötter i Vichyregimen under andra världskriget och i försvaret av ett franskt Algeriet på 1950-talet. Vid sidan om Nationell Samling, i dag lett av Jean-Marie Le Pens dotter Marine, finns också ett relativt nyskapat parti, Reconquête (Återerövring), bildat av publicisten Éric Zemmour inför presidentvalet 2022. Båda partierna ställer upp i EU-valet den 9 juni i år. Båda partierna står långt ut till höger men har delvis olika profil.

Nationell Samling är, det måste sägas, inte längre alldeles lätt att positionera på en skala från höger till vänster. Under Marine Le Pens pappas dagar var det enklare. Hans skapelse Nationell Fronten var högerextrem med inslag av rasism, både mot judar och muslimer, invandringsfientlig, värdekonservativ och liberal i ekonomiska frågor. Dottern bytte namn på partiet men skapade också en annan profil som underlättade för nya grupper att ansluta sig till det och rösta på det. Under intryck av rådgivare med bakgrund i en mer nationalistisk vänster formades ett socialt och ekonomiskt mer vänsterorienterat parti. Däremot behöll hon den nationalistiska profilen. Under flera år krävde hon och partiet att Frankrike borde lämna EU, en position som i dag inte längre upprätthålls. Denna ideologiska förflyttning började genomföras direkt efter Marine le Pens makttillträde 2011.

Hennes systerdotter, Marion Maréchal, representerade partiet i nationalförsamlingen 2012-17. Hon var redan då i viss opposition mot sin moster och stod närmare sin morfar Jean-Marie Le Pen. När Éric Zemmour formade Reconquête och kandiderade för presidentämbetet 2022 beslöt hon sig för att bryta med den övriga familjen för att förenas med Zemmour. I dag är hon första namnet på partiets EU-lista.

Marion Maréchal har förklarat sin politiska förflyttning från Nationell Samling till Reconquête som en resa till ett parti som stämmer mer med hennes grundläggande värderingar. Det senare partiet engagerar sig för en enad höger där inte bara de två ytterhögerpartierna utan också den konservativa delen av Republikanerna bör ingå. Det tar avstånd ifrån Nationell Samlings mer vänsterorienterade hållning i en del ekonomiska frågor och kritiserar också att det sistnämnda partiet för att acceptera islam som en del av republiken Frankrikes civilisation. För Zemmour och Maréchal är det inte möjligt att hålla ihop nationen Frankrike med två så skilda kulturer. I den meningen är Reconquête mer angelägen om att vårda det franska historiska arvet med sin filosofiska och litterära grundsyn och med sin kultursyn i vid mening. Det innebär också att Reconquête blir än mer extremt i sin migrationspolitik. Partiet lägger i än högre grad tyngdpunkten på en stor återvandring av muslimer och betonar starkare det judiskt-kristna arvet. Samtidigt önskar Zemmour och Maréchal mer av samarbete mellan dessa båda partier, något som kan verka uppenbart av det enkla skälet att Nationell Samling är så mycket större. Reconquête behöver Nationell Samling för att få mer inflytande i politiken, på EU-nivå och inte minst inrikespolitiskt inför presidentvalet 2027.

Inför EU-valet visar opinionssiffrorna att Nationell Samling har kring 32 procent av väljarnas stöd medan Reconquête ligger runt 6 procent.

De båda ytterhögerpartierna hittar sina väljare och kompletterar varandra. Nationell Samling förblir sannolikt det folkliga partiet men växer samtidigt stadigt inom akademiska kretsar. Reconquête är ett parti för mer välutbildade personer, starkt engagerat i det traditionella Frankrike. Sannolikt kommer aldrig Reconquête att växa nämnvärt. Skulle Marine Le Pen bli nationens president 2027 kan Zemmour och Maréchal möjligen hoppas på en ministerpost i regeringen men inte ens det är säkert. Det råder ingen varm stämning mellan ledarna för de båda partierna. Marine Le Pen förlåter inte så gärna sin systerdotter att ha lämnat henne för en annan politisk ledare.

Min rubrik för detta blogginlägg är måhända väl pretentiös men under min senaste vistelse i Frankrike har jag mött människor som självklart försvarar vissa värden kopplade till den franska kulturen, identiteten eller – om man vågar säga ordet – civilisationen.

Det råder ett kulturkrig i Frankrike mellan en vänster som alltmer präglas av dekonstruktivistiska, antikoloniala, feministiska, antirasistiska och – förlåt – wokistiska värderingar och en nationell höger som ibland också kan betecknas som konservativ i värdefrågor. Trots denna starka motsättning finns det ändå vissa gemensamma värderingar.

Jag har under de senaste veckorna träffat fransmän som politiskt står nära antingen macronismen eller den radikala vänstern. Det finns värderingar som de försvarar som i ett svenskt sammanhang snarare skulle uppfattas som starkt konservativa. Försvaret för kunskapsskolan är ett sådant. De skulle aldrig acceptera en läroplan som kortar ner eller tar bort delar av historien där fokus ligger på inlärning av olika skeden. Det vore otänkbart att i årskurser som motsvarar högstadiet i Sverige inte lägga avsevärd tid på att studera antiken och medeltiden, något som föresvävade Skolverket för några år sedan. Det är lika naturligt för de flesta att försvara att latin är ett tillval redan i sjunde årskursen. Det är fullständigt otänkbart att undanhålla skolbarnen från femman eller sexan att bekanta sig med de stora författarna, från Ovidius till artonhundratalets Victor Hugo. Allt detta återkommer förstås med än större inlevelse och noggrannhet under gymnasietiden.

Västerlandets historia, litteratur och filosofi är en del av det offentliga samtalet. Den vanliga väljaren behöver inte vara bekant med filosofen Descartes för att förstå den politiska debatten men citaten från historiens stora tänkare återkommer ständigt. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon är ett bra exempel. Han är övertygad om att arbetarklassen ständigt måste upplysas om den franska republikens tradition och kopplar i sina tal tillbaka till franska revolutionens stora ledare eller radikala författare i den franska historien.

I Sverige pågår ett nyvaket intresse för något som kallas kanon och som verkar påklistrat ett samhälle som förlorat nästan all historisk bildning. Hur inrättandet av en kanon ska förändra det svenska samhället är mig en gåta. Förutom för en liten och maktlös kulturelit kan Verner von Heidenstam inte bli annat än ett kuriosum och vad ska vi säga om Esaias Tegnér eller Erik Johan Stagnelius? Inte ens frihetstiden har något att säga en modern svensk, helt inriktad på att resonera pragmatiskt och praktiskt, i en snabb och teknokratisk process från problem till  lösningar.

Vi kan i Sverige ställa upp oss i två härar med olika ideologiska vapen som wokeismen eller nationalismen. Ändå sker denna strid i en miljö som saknar förankring i en civilisation buren av människors rötter i den kulturella historien. Den franska samhällsdebatten är djupare och mer hoppingivande för framtiden. Den som har ambitionen att blicka framåt med visioner om framtiden måste också vara förankrad i den mänskliga historien. Det förstår i alla fall fransmännen.

Bernard Pivot kanske säger något även bland en del äldre svenskar. Faktum är att han skapade ett nytt format inom televisionen, samtalet om böcker med författare. Programmet Apostrophes startade 1975 och pågick till 1990. Det sändes direkt på fredagskvällarna i en av de franska tv-kanalerna och det blev totalt 724 program. En succé som få andra program i fransk tv genom åren, i ett litterärt land som ju Frankrike är.

Pivot började som skrivande dagstidningsjournalist, först inom ekonomi men snart inom litteraturen. Efter mindre inhopp i tv i början av 1970-talet fick han ansvaret för detta litterära program. Nervös i början, det syntes inte minst i premiärprogrammet, men snart varm i kläderna. En lysande presentatör av böcker och en vital och skarpsinnig intervjuare av författarna. Han satt där i mitten med fyra, fem eller sex författare runt sig och med deras böcker intill på ett bord. Alltid med glasögon som antingen satt på nästippen när han läste ett stycke ur någon bok eller så viftade han med dem för att visa sitt engagemang.

Alla, inte minst de stora utländska författarna, kom någon gång till Paris och i så fall kom de också till Pivot. Där satt Solzjenitsyn en berömd kväll. Dit kom de stora amerikanska författarna. Några var fulla som Charles Bukowski som drack upp en flaska starksprit under första delen programtiden och  lämnade därefter studion med svajiga steg. Jag minns en kväll med författaren och litteraturprofessorn Kjell Espmark i studion. Han talade franska men hans lågmäldhet passade inte riktigt in i den latinska svada som omgav honom. Jag minns hur jag tänkte att den här typen av program inte kan sändas i svensk tv. Svenska kulturpersonligheter är för timida och verbalt outvecklade. En del har trots allt hänt i Sverige sedan dess och nu finns ju en motsvarighet till Apostrophes.

Igår kväll var Bernard Pivots död en huvudnyhet i nyhetssändningen i France Télévision klockan 20. Inslaget pågick i tjugo minuter. Xi Jinpings besök hos Macron i Elyséepalatset fick maka på sig och gavs liten uppmärksamhet. Denna fransmännens kärlek till en programledare för ett litterärt program på tv säger ändå en del om landets kultur. Och lyckligtvis fortsätter denna medvetenhet om litteraturens betydelse in i nya generationer. Jag har nyligen firat mitt äldsta barnbarns 13-årsdag tillsammans med övriga familjen från olika generationer. Flickan avslutade lunchen med att tacka oss närvarande, var och en. Hennes föräldrar beskrev hon med var sitt citat ur Victor Hugos romaner. Bernard Pivot hade blivit glad om han hört henne men förmodligen på samma gång tyckt att det inte var särskilt uppseendeväckande. I 13-årsåldern bör alla ha hunnit bli förtrogna med den klassiska franska litteraturen.