Tomas Lindbom

Det är som alltid uppfriskande med politiska debatter i Frankrike. Den pågående EU-debatten spretar på flera sätt men är spännande och visar på skillnader kring demokrati och vart Europa är på väg. Allt handlar inte om ekonomi och marknad.

EU-debatten tog en ny vändning häromdagen när förre presidenten Nicolas Sarkozy gav sin syn på Frankrikes roll i Europa och på utvecklingen av EU:s institutionella inriktning. Som vanligt ger han utlopp för starka och personliga ställningstaganden. Som läsare av hans artikel blir du berörd, negativt eller positivt.

Sarkozy vill återupprätta samarbetet mellan Berlin och Paris som faktiskt tappat i betydelse under Hollandes två år vid makten. Det beror säkert på att Frankrike är stukat maktpolitiskt genom krisen men också på att Hollande gick ut i valrörelsen med löfte om att blir södra Europas talesman i Bryssel. De blev inte mycket av det men han har aldrig riktigt kunnat upprätta ett riktigt fungerande samarbete med Merkel.

Sarkozy gör flera kontroversiella ställningstaganden. Han vill ersätta nuvarande Shengenavtalet med ett nytt som ger länderna inom EU större möjligheter att till exempel begränsa invandringen. Han flörtar här som tidigare med Le Pens väljare. Han närmar sig också den falang inom UMP-högern som är mest EU-skeptisk.

I den stora partiledardebatten i France 2 igår kväll framkom ändå att det finns starka proeuropeiska partier och de är dessutom starkt inriktade på att göra EU mer socialt och låta folkets röster styra mer än marknadens. Det gäller i första hand de gröna och Parti Socialiste men även i viss mån MoDem-UDI som är Frankrikes motsvarighet till Folkpartiet. Det finns en tro hos företrädarna för dessa partier att Europa gör skillnad för människorna och att det är nödvändigt med ett starkt Europa för att stå emot andra superkrafter i världen, Kina, Sovjet och USA för att ta några exempel. Det är ingen lösning på européernas problem med ekonomi, ojämlikhet och kultur att varje nation kryper tillbaka till sina positioner strax efter kriget. Tvärtom är EU med sina institutioner en kraft för att skydda utsatta medborgare från social dumpning och ge medborgarna möjlighet till att hitta jobb på en större marknad, skaffa sig utbildning och visa ett större engagemang för dagens ödesfrågor som miljö- och klimatfrågorna.

UMP tenderar att mest se Europa som en gemensam marknad och talar inte alls om EU:s demokratiska och  sociala roll.Nationella fronten representerades i debatten av Marine Le Pen som på ett bitvis förnedrande sätt talade om invandrarna och såg dem som ett hot och aldrig som en möjlighet.

Vänsterpartiet är i dag splittrat och blir än mer oklart i sin profil eftersom partiet också försöker att gå samman i valet med kommunisterna trots att spänningarna mellan dessa partier är starka. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon framstår dessvärre alltmer som en politisk clown. En begåvad man som inte längre har riktig styrning på sin politiska resa. Han slirar nu på frågan om partiet vill lämna eurosamarbetet eller inte. Väljarna fick inget bra svar på den frågan under debatten och utfrågningen av honom igår kväll.

Kvällen i France 2 var ändå informativ i sin helhet och gav förhoppningar för framtiden. Frankrike har partier som vill utveckla EU och som har idéer om hur det ska gå till. De tvingas kämpa mot Nationella fronten som attraherar allt fler missnöjda väljare som ser EU och euron som orsaker till krisen. Det är svårt att argumentera mot dessa negativa känslor som finns hos så många och som utnyttjas så skickligt av Marine Le Pen. De andra partierna har inte gjort tillräckligt för att bekämpa Marine Le Pens idéer under förra året och tidigare i valrörelsen. Igår visade inte minst de gröna, socialisterna men också mittenpartierna MoDem-UDI att de kan visa på alternativ EU-politik som är begriplig för människor och kan ge dem hopp för framtiden. Dessa franska politiker kan också – till skillnad från de svenska – argumentera för en EU-hållning i sig. De beskriver vilka frågor som EU bör arbeta med under en kommande femårsperiod och hur EU ska utvecklas för att möta européernas behov. Dessa franska EU-politiker ser inte bara detta val som nationellt egoistiskt. De höjer blicken och ser Europa i världen. Det är upplyftande och befriande att höra och se.

På söndag går också fransmännen till vallokalerna för att välja sina representanter till EU-parlamentet. Precis som i andra länder och i tidigare val beskrivs detta som en kraftmätning mellan vänster och höger. Är det så verkligen?

I gårdagens C´est dans l´air som är ett samtalsprogram om politik i fransk teve mellan journalister och experter skulle frågan om valrörelsen inför EU-valet diskuteras. I studion satt förutom programledaren en politisk journalist, två politologer och en ekonom. Alla är förstås på toppnivå i fråga om kunskap och verbal och kritisk förmåga. Någon av de fyra är möjligen socialist. De andra tre garanterat höger men av en öppen och liberalt färgad syn på politiken. Alla tycker i princip lika. Programledarens frågor var starkt inkluderande i denna krets. ”Hur kan det komma sig att folk röstar som de gör? Populism? Okunskap?”

Sällan framträder skillnaden mellan folket och eliten så påtagligt som i gårdagens samtal. Det var ingen debatt eftersom alla var rörande överens om att ”ur led är tiden” och att bara de bildade och utbildade i Paris sitter inne med svaren.

För deltagarna i samtalet var svaren så självklara. Skulle Frankrike lämna euron skulle det utbryta en ren katastrof för landets ekonomi och ställning i världen. Bara ett ökat samarbete inom EU i riktning mot en federal stat är den möjliga vägen. Alla konstaterade att kritiken mot EU och euron från partier på höger- och vänsterkanten var populism och – det sades förstås inte högt – folket som röstade på dessa populistiska partier var okunniga eller helt enkelt på ren svenska: dumma i huvudet.

Det finns ett antal goda skäl till att Frankrike stannar kvar i euron och att samarbetet inom EU förstärks ytterligare under de kommande åren. Det som oroar är just denna brist på kontakt mellan de traditionella, tunga politiska maktutövarna med sina experter har kommit så långt ifrån merparten av sina väljare. Det är då de partier som saknar makt som nu – i sin funktion av maktlösa – tar för sig alltmer av väljarstödet. En dag sitter vi med politiker som blandar en rimlig kritik av den distanserade makten i Paris med en rad orimliga ståndpunkter som kan försätta inte bara Frankrike i en besvärlig ekonomisk, social och politisk situation.

Den svenska EU-debatten handlar istället om små sakfrågor som gör att det går att förkorta avståndet från väljare till valda. De svenska politikerna blir aldrig högfärdigt distanserade. Det ligger inte i vår tradition sedan åtminstone tiden efter andra världskriget. De franska politikerna har tidigare levererat välstånd till sitt folk men hållit sig på sin kant med sin kultur som varit långt ifrån den folkliga. Nu kan de inte längre leverera och då blir krisen så mycket större.

Franska politiker och experter har inte förmågan att tala med människor ens i en valrörelse. Basen för deras ställningstaganden kommer från andra sammanhang än folkets. Deras argument fungerar i lärosalarna på elitskolorna men inte i verklighetens byar och städer runt om i landet.

Det går inte heller längre att tänka franskt intellektuellt i en internationell värld där andra värderingar och analysredskap tränger sig på. Colbertismen i all ära men den fungerar inte i en globaliserad värld. Och Descartes med sin logik har visserligen exporterats till Brysseladministrationens medarbetare men inte längre än så.

Det är beklagligt att se hur omedveten eliten verkar vara över sin isolering. Den anser sig ha svaren men ingen lyssnar. Det internationella finanskapitalet ser skeptiskt på hur Frankrike sköts ekonomiskt. Bryssel jagar landet med sparkrav. De franska politikerna står här maktlösa och  tvingas till eftergifter. Men det riktigt problematiska är att det franska folket inte följer sina ledare. Inte längre har förtroende för dem. Nu är hälften av de franska väljarna tveksamma till euron och en stor minoritet ifrågasätter hela idén med EU. Nationella fronten har goda chanser att bli etta i valet på söndag med en röstandel på cirka 23 procent, före både UMP-högern och Parti Socialiste. Nu vaknar även Parti de Gauche (Vänsterpartiet) som sent omsider också vänt eurosamarbetet ryggen och verkar inhösta fler röster i valet än som någon tidigare räknat med. Det är planerat att  EU-valet ska uppfattas som en kraftmätning mellan den demokratiska högern och den socialliberala vänstern. I själva verket står striden i Frankrike mellan de EU-kritiska som är folket och de EU-vänliga som är medel- och överklassen och den politiska eliten.

Programledaren frågade igår förtvivlat varför inte alla de EU-vänliga politikerna sa ifrån i valrörelsen. ”De är ju så tysta”, konstaterade hon. Experterna hade förstås inget svar. ”Ur led är tiden”.

Jag skrev igår på bloggen om ett allt starkare EU-motstånd bland franska väljare. Mer än var tredje väljare är skeptisk inte bara till eurosamarbetet utan till hela EU-projektet. Det är ett dråpslag mot Europatanken men något ännu djupare. Ett ifrågasättande av de politiker som haft makten i landet sedan andra världskrigets slut och lotsat in Frankrike i ett allt djupare samarbete med sina grannar på den europeiska kontinenten. Det är ett avståndstagande från Europatanken som inte kan kopplas ifrån misstron mot eliten i Paris.

Nationella fronten har stark medvind genom sitt starka motstånd mot EU. Partiet har länge krävt att Frankrike ska lämna eurosamarbetet och nu kommer ännu mer radikala krav gentemot EU. Även Parti de Gauche (Vänsterpartiet) under Jean Luc Mélanchons ledning har vaknat till liv och kräver också att Frankrike ska lämna euron. Mélenchon har bara behövt läsa opinionsundersökningarna för att fatta beslut om en omorientering bort från Europa. Det är arbetarväljarna och de grupper som han behöver för att göra ett bra val som vänder sig mot Europa. Inställningen till EU är en klassfråga.

Jag konstaterade i gårdagens blogginlägg att det mesta som sker politiskt i Frankrike numera är ett folkets uppror mot överklassen, landsbygdens och de små städernas uppror mot Paris. Folket representeras i första hand av Nationella frontens väljare och av soffliggare som tidigare röstat på socialisterna eller partierna på vänsterkanten.

Det verkar som om maktens män och kvinnor inte har någon som helst känsla för hur de ska bemöta detta uppror och när de gör något blir det fel. Låt mig ta ett exempel. I dessa dagar, en dryg vecka före Europavalet, har Francois Hollande deklarerat att territorialreformen ska skyndas på. Han har själv lagt ett förslag om att ta bort de 95 departementen i Frankrike och minska antalet regioner för att öka effektiviteten i landets förvaltning. Detta är i ett avseende en nödvändig reform men ger ytterligare bränsle till den kritik som människor ute i landet riktar mot makthavarna i Paris. Nu ska vår lokala makt försvagas, tänker de. Allt ska förstås bestämmas i Paris…

Marine Le Pen gör som vanligt allt för att öka det folkliga missnöjet. Hon ställer sig på  tvären mot reformen men hon konstaterar också, med all rätt, att President Hollande beter sig märkligt när han sätter igång en dialog med alla partiledare kring denna fråga om lokal och regional förvaltning en vecka, fjorton dagar för det viktiga EU-valet. ”Kunde han inte ha väntat tio dagar?” frågar Marine Le Pen. En reform som ytterligare kommer att spä på missnöjet inför ett val tar kraft och uppmärksamhet från valrörelsen. Det är ologiskt och det kommer dessutom att märkas i valresultatet i form av ännu sämre siffror för Hollandes eget parti. Hur tänker han? Socialistpartiet behöver fokusera på rätt frågor och med kraft för att inte EU-valet ska bli samma katastrof som kommunalvalet. Han väljer istället att med ökad intensitet driva en helt annan fråga, omstruktureringen av regionerna, där han bara kommer att lyckas öka missnöjet i sina folkliga väljargrupper ännu mer.

Åter till EU-valet och splittringen mellan och inom partierna. Det stora EU-motståndet finns nu i princip till höger om högern och till vänster om vänstern. Naturligtvis skiljer sig motiven för avståndstagandet mot EU. I grunden är däremot misstron mot samarbete över landsgränserna i Europa densamma. ”Vi är Europas andra ekonomi. Vi borde klara oss själva”

Inom UMP finns det svåra spänningar mellan federalister, EU-vänner som ser EU som ett kapitalistiskt projekt och rena EU-skeptiker som närmar sig de högerextrema och nationalistiska gruppernas hållning. Det har gått så långt inom UMP att partiledaren Jean-Francois Copé häromdagen krävde att Henri Guiano, en uttalad EU-skeptiker som vägrar att rösta på UMP i valet ni i maj, bör uteslutas ur partiet. Guiano är ingen mindre än hjärnan i Elyséepalatset under Nicolas Sarkozys presidenttid och en av partiets mest framträdande talesmän i medierna.

Socialistpartiet är mindre splittrat, åtminstone offentligt, men har å andra sidan en så dålig ställning i opinionen att partiet ändå kommer att få uppleva ett stort nederlag i valet. Det enda parti som står stadigt på en positiv EU-grund är UDI, landets centerparti.

De två stora partierna, UMP och PS, befinner sig i dag i en närmast katastrofal situation opinionsmässigt. Det finns faktiskt viss anledning att oroa sig för hur detta EU-val ska sluta. Det kommer att få konsekvenser för hur regeringen ska kunna ta sig vidare under kommande arbetsår. Det finns en gräns för hur lågt förtroende en regering kan leva med även om den har majoritet i nationalförsamlingen. Hollande och hans regering lever verkligen farligt.

Vincent Peillon, nyligen avsutten utbildningsminister i regeringen, står som första namn på socialisternas valsedel till EU-parlamentet för sydöstra Frankrike. Han åker runt i byar och städer och försöker värva röster för sitt parti. Det går inget vidare enligt ett reportage i Le Monde. Bönderna vänder honom ryggen. Det är lätt att föreställa sig hur han arbetar i motvind. Han har hela ryggsäcken full med misslyckanden som utbildningsminister och med hela den impopularitet som regeringen och presidenten stoppat ner i samma tunga ryggsäck. Han vet att han är nummer tre i regionen, distanserad av UMP men främst av Nationella fronten.

UMP lever på socialistregeringens misslyckanden och låga popularitet. Annars skulle deras kandidater till EU-parlamentet ha det lika svårt. Det är en splittrad höger som bland annat inte kan komma överens om sin inställning till EU. Ska den bli mer federativ eller inte?

Det är Nationella frontens kandidater som lyser som solen. Nu kom i dag en färsk undersökning från Ipsos som visar att detta parti som i alla år uppfattats som ett maktlöst missnöjesparti nu har ledningen  i ännu en opinionsundersökning, 24 procent . Den traditionella högern, UMP, kommer på 23 procent. Socialisterna ligger klart efter på en tredje plats med 17 procent

Undersökningen ger också andra svar som verkligen borde oroa de klassiska partierna. Bara knappt 40 procent tänker rösta i valet. Om det blir verklighet den 25 maj kommer det innebära ett rekordlågt valdeltagande. Men ännu värre är att inte ens fyra av tio fransmän vill att nationen fortsätter att tillhöra EU. Marine Le Pen kändes som vågad och extrem när hon förra året drev kravet på att Frankrike ska lämna eurosamarbetet. En majoritet av franska folket vill lämna EU.

Vincent Peillon har uppdraget att få tillbaka de socialistväljare som lämnade partiet i kommunalvalet i mars månad. Det är förmodligen en helt omöjlig uppgift. Kommunalvalet blev en råsop mot socialisterna och den sittande regeringen, mycket värre råsop än partiledningen räknat med. Det verkar otänkbart att det går att vända den trenden nu. Ingenting i den ekonomiska politiken på nationell nivå pekar i en särdeles positiv riktning. Och fransmännen röstar på de nationella frågorna i EU-valet. Gentemot EU väcks en allt större skepsis. Möjligen kan man säga att Marine Le Pen med sin EU-kritiska linje drar fördel av EU-skepsisen hos folket. Men hon drar framför allt fördel av den ökande nationalismen hos vanligt folk och den ökande irritationen över att de traditionella partierna inte löser deras vardagsproblem.

Vincent Peillon står på åkern med sina fina lädersulade lågskor. Hans filosofiska bildning kommer inte alls till sin rätt i detta sammanhang. Som Le Monde skriver så har han ingen glädje av att kunna hänvisa till sina vetenskapliga verk om den i Frankrike välkända, fenemenologiskt orienterade filosofen Merleau-Ponty, lärjunge till Heidegger. Kanske har han sällskap där på åkern av sin broder från UMP-högern.  Kanske sitter de fast i leran eller sjunker bara djupare och djupare ner i den för varje steg de försöker ta. Gissa vem som representerar Nationella fronten i valkretsen sydöstra Frankrike och som leder i alla opinionsmätningar. Jo, Marine Le Pens pappa, den gamle reaktionären, högerextremisten och antisemiten Jean-Marie Le Pen. Frankrike mår inte bra när väljarna vänder de bildade och  sansade politikerna ryggen och väljer denne gamla rabulist istället.

Det är ingen tvekan om saken. Marine Le Pen har skaffat sig en stark position i den franska politiken. Hon kan mycket väl lyckas att föra sitt parti till en förstaplats i valet till EU-parlamentet om ett par veckor. Hon har också positionerat sig som en av de tunga politikerna; upphävt den självklara dualismen mellan socialistpartiet och högerns UMP. Hon är nu en tredje kraft i fransk politik

Nationella fronten är mycket starkare än de flesta andra högernationella partier i Europa. Ja, frågan är om det finns något europeiskt land som har en så stark extremhöger som Frankrike. Detta är inte så besynnerligt som det kan verka. Frankrike har en tradition av stark högernationalism. Den går tillbaka till kontrarevolutionärerna efter franska revolutionen 1789. Den var stark under de stora ideologiska striderna i slutet av 1800-talet under den så kallade tredje republiken. Den bar Vichyregimen under Marskalk Pétain under åren som Frankrike var ockuperat. Och den har fått ny fart under de senaste decennierna när en dröm om ett starkt nationellt Frankrike vuxit i stora folkliga grupper.

Frankrikes politiska liv delas i en höger och en vänster precis som i Sverige. Men begreppen har inte riktigt samma innebörd. Staten är central i högre utsträckning för den franska högern. Nationen i en klassisk mening likaså. Den franska högern saknar tydliga liberala inslag. Nyliberalismen har aldrig slagit an på samma sätt som i USA och Storbritannien, ja inte ens som i Sverige. Arbetarklassen röstade tidigare kommunistiskt och söker sig inte självklart till socialisterna eftersom detta parti i stor utsträckning är ett medelklassparti. Kommunisterna var i teorin internationalister men i grunden väldigt nationellt och hyllade staten. Det är inte märkligt att fransk arbetarklass i ännu större utsträckning än den svenska söker sig från den gamla marxistiska vänstern till den högernationella rörelsen.

Den ekonomiska krisen i Frankrike har i stora grupper tolkats som ett bevis på att regeringarna i Paris sålt ut sitt land till storkapitalet och öppnat för en alltför stor invandring. Stora delar av arbetarklassen ser inte Marine Le Pen som en länk till överklassen, till den vanliga högern som stöder de rika i samhället. Hon uppfattas som försvarare av småfolkets intressen. De som lever utanför storstäderna, som upplever att deras köpkraft minskat år från år, generation från generation, de som uppfattar att deras livsstil ifrågasätts av eliten i Paris. Marine Le Pen blir i mångas ögon försvaren av folket mot eliten

Jag har skrivit en rapport om Marine Le Pen och Nationella fronten som givits ut av Arenagruppen och som presenterades i förra veckan på ett seminarium på franska residenset i Stockholm i samarrangemang mellan Arenagruppen och franska ambassaden. Jag länkar till rapporten här nedan. Den som vill kan ladda ner den och läsa. Marine Le Pen kommer att sätta avtryck i det nya EU-parlamentet. Kanske kommer hon att kunna agera med stöd av andra liknande partier i Europa som Sverigedemokraterna.

http://www.arenaide.se/2014/04/28/ett-marinblatt-frankrike/