Tomas Lindbom

Fotbollsjournalisten Erik Niva har i vår kommit ut med ännu en tegelsten om sin kära sport. Sexhundra sidor som består av otaliga artiklar ur Aftonbladet. En del vassare än andra. Jag fastnar för en text från sommaren 2012 om Les Ulis, en av de marginaliserade förorterna utanför Paris. Om förortskillen som lyckades, Patrice Evra, om de andra som går ner sig i kriminalitet och droger eller bara i uppgivenhet och om makten, här personifierad i Nicolas Sarkozy, som inte söker orsakerna till eländet utan försöker straffa de brottsliga avarter som kommer ut av det.

Niva pekar på klyftan mellan den franska republikens goda demokratiska ideal och den verklighet som landet lever i. Hur lite som maktens män och kvinnor vill eller förmår se. Republikens konstitution proklamerar varje enskild människas lika och oantastliga rättigheter, oberoende av ras, religion eller ursprung. Det är ingen överdrift att påstå att de människor som har mest att vinna på att denna princip upprätthålls har minst förtroende för den. Det är ingen överdrift att säga att dessa vackra ord har blivit tomma ord.

Avståndet mellan folkvalda och folket är det mest iögonfallande problemet när jag som utomstående betraktar dagens Frankrike. Erik Niva skrev artikeln någon månad efter Francois Hollandes maktövertagande som president. Då levde ändå hoppet hos en del människor om förändring. Hollande verkade stå för en mindre dömande inställning till landets mest marginaliserade invandrargrupper. Samtidigt visste alla att politiska ledare söker stöd i mitten, hos en medelklass som går till valurnorna och som har röst att angripa politiker som de inte gillar. Hollande har också visat att hans intresse inte i första hand kretsar kring de resignerade invandrarna eller de invandrare som i frustration ägnar sig åt en alternativ verksamhet. Som säger sig inte vara fransmän fast de bor i landet och även i många fall har franskt medborgarskap.

Rasismen är kompakt gentemot dessa invandrare. Det blev synligt när konflikten uppstod mellan landslagsledningen och vissa av spelarna i samband med VM 2010. Det vita Frankrike fördömde utan närmare analys det bråk som vissa spelare ställde till med efter ledningens beslut att skicka hem  en besvärlig Nicolas Anelka. Det vita Frankrike rasade mot spelare i laget (naturligtvis inte de vita spelarna) som inte sjöng med i marseljäsen före matcherna.

Sarkozy bidrog verkligen under sina år vid makten till att legitimera en dömande attityd till invandrare som inte är fogliga utan stökar med omgivningen. Inte ett ögonblick av självrannsakan. Vilka konsekvenser får en politik som bygger mer på assimilering än integration? Vad händer när de traditionella fransmännen inte förstår att en ny värld med skilda kulturer inom en nation kräver ömsesidiga uppoffringar? Det är inte bara invandrarnas fel när de inte kallar Frankrike för sitt land. Det går inte att lösa stora samhällskonflikter med enbart straff.

Årets upplaga av franskt fotbollslag har uppträtt enligt allas krav på anständighet. Nästan alla sjöng med i marseljäsen. Stämningen i truppen har varit bra. Gott så! Men tystnaden i de marginaliserade förorterna är inget tecken på att Frankrike löst sina problem mellan elit och folk, mellan vita och invandrare. Problemen finns kvar i precis lika stor utsträckning som tidigare.

Francois Hollande har under två år kylt ner en del av spänningarna därför att han ändå har en mer liberal inställning till brott och straff. Men han är fången i lögnen att republiken ger alla samma förutsättningar att bygga sina liv och utnyttja sina personliga resurser.

Tre av fyra fransmän tycker i dag att det finns för många invandrare i landet och minst två av tre fransmän känner inte igen sig i sitt eget land med tanke på all invandring. Enkelt uttryckt: alla fransmän som inte själva är invandrare är skeptiska till invandring och i många fall till invandrare. Beskrivningen av ett folk uppdelat i klass har ersatts av ett folk uppdelat i etniska skilda grupper.

Franska politiska ledare står inför ett gigantiskt problem att ena sin befolkning. De traditionella partierna står bakom de republikanska idéerna om mänskliga rättigheter. Ras och religion får inte klyva ett land i delar och ge vissa företräde framför andra. Dessa idéer visar sig dessvärre inte få genomslag i verkligheten. Ett av de stora partierna (FN), som växer, har dessutom en motsatt agenda. Det går heller inte att lita på delar av det andra stora partiet (UMP), vars ledare i många varit just Nicolas Sarkozy.

Frankrike har en historia av många brutala sociala, ekonomiska och religiösa konflikter. Från 1789 har landet haft ett flertal blodiga revolutioner. En ny revolt eller revolution kan mycket väl inträffa i en relativt nära framtid. De marginaliserade förorterna är som en tickande bomb. Den vita folkliga vreden mot invandrare växer och ingen vet  vart den leder.

De främsta franska statsvetarna som framträder i media brukar lugnande försäkra att Frankrike i dag präglas av en större demokratisk mognad. Franska väljare kommer inte att rösta fram Marine Le Pen som president, menar de. Förmodligen har de rätt på den punkten. Men de sociala spänningarna och den politiska maktens ovilja att ta itu med bristerna i demokratin kan leda till revolter och upplopp som blir svåra att kontrollera. Sommaren 2005 brändes bilar i förorterna i en omfattning som starkt oroade den dåvarande politiska ledningen. Det är bara nio år sedan. Därefter har läget i landet socialt och ekonomiskt försämrats. De religiösa spänningarna består. Det går inte att negligera orden som mötte Erik Niva bland invånarna i förorten Les Ulis: ”Frankrike är inte vårt land”.

I sanning en unik händelse. Igår morse fördes förre presidenten Nicolas Sarkozy från sin bostad i Paris till polisarrest i Nanterre. I natt inleddes förundersökningar mot honom för medverkan till korruption. Hans advokat Thierrey Herzog liksom en hög jurist i Högsta domstolen, Gilbert Azibert sattes också i husarrest .

Nicolas Sarkozy är föremål för undersökningar om delaktighet i brottslighet i sju olika affärer, varav vissa hänger samman med andra. Samtidigt förbereder Sarkozy sitt politiska återtåg. Det är sannolikt att han själv tänkt sig att söka kandidaturen som högerns presidentkandidat för valet 2017. Dessa affärer kan försvåra hans politiska återtåg men det ska sägas till en svensk läsekrets: I Frankrike är det långt ifrån omöjligt att komma tillbaka efter motgångar av det slag som Sarkozy nu ställs inför. Och än så länge är han inte dömd för något brott.

Sarkozy är en fighter av nästan övermänskliga mått och fransmän älskar också fighters.Det som nu utspelar sig inför allmänheten är fortsättningen mellan en hög politiker stödd av stora delar av sitt parti och åklagare inom rättsväsendet, mer passivt stödd av regeringen. ”Åklagarna driver en politisk kampanj mot Sarkozy”, menar till exempel högerjournalisten Catherine Nay. Och det går inte att komma ifrån att många åklagare avskyr Sarkozy som medvetet attackerat åklagarkåren redan under sina år som president. Han känner sig politiskt förföljd av den delen av den rättsvårdande myndigheten. Han har blivit ifrågasatt av åklagarna i sju affärer, tagits in till förhör vid flera tillfällen. Sarkozy tänker: Den som inte är med mig är emot mig och den som är emot mig för jag ett krig emot.

Det är omöjligt att inom ramen för ett blogginlägg redogöra för alla delar i de sju affärerna kring Nicolas Sarkozy. Det är desto svårare därför att inga fakta är oomstridda. Vi vet att åklagare beslutat om telefonavslyssning av den förre presidenten OCH hans advokat i ett halvår. Avsikten med telefonavlyssningen sägs ha varit att ta reda på fakta kring  en pågående rättsprocess där Sarkozy misstänkts ha tagit emot illegala bidrag från Libyens president Khaddafi för valrörelsen 2007. Avlyssningen avslöjade samtidigt att Sarkozy kunde ha varit inblandad i försök att skaffa insiderinformation från Högsta domstolens jurist Gilbert Azibert om hur en annan känslig affär utvecklades; den som handlar om att Sarkozy och hans parti illegalt skulle ha tagit emot bidrag till sin valrörelse 2007 från Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt.

Ord står förstås emot ord. Alla seriösa utomstående bedömare kan bara ställa frågor. Vilka misstankar finns mot den förre presidenten? Var det rätt att telefonavlyssna Sarkozy och hans advokat? Är det rimligt att sätta Sarkozy i husarrest? Men ingen utomstående vet hur starka bevis som åklagarna har. Hittills har de inte kunnat fälla Sarkozy på en enda punkt men det betyder naturligtvis inte att deras misstankar är utan grund.

Den juridiska processen kring den förre presidenten blir snabbt också politisk. Går det över huvud taget att hålla rågången klar mellan juridik och politik när diskussionerna kretsar så mycket kring juristernas bevekelsegrunder och inte minst Sarkozys starkt politiserade argumentation. Känslorna kokar och vem vågar ens tro att även en jurist kan hålla huvudet kallt i ett sådant läge.

Åklagarmyndigheten är i dag misstrodd bland i stort sett alla högerpolitiker och säkert också bland många väljare som sympatiserar med Sarkozy. I detta oväsen ska nu processen fortsätta. Lyckligtvis har regeringen inte kastat sig in i debatten mer än att konstatera att juristerna måste få arbeta vidare. Men redan det uppfattas förstås i det andra lägret som ett politiskt ställningstagande.

Fransk politik är nästan obegriplig att förstå. Det enda jag förstår efter att ha följt den på nära håll i snart tio år är att det är som ett drama utan slut och att dramat har så många förvecklingar att det kan ersätta fiktionen. Det enda begripliga är därför att politik kan attrahera människor i detta land i så hög grad därför att det innehållet så många inslag av just dramatik.

Nicolas Sarkozy är den mest fascinerande av alla karaktärer som nu befinner sig på den politiska scenen. Han är ständigt involverad i olika ekonomiskt oklara affärer. Han säger saker som chockerar, som skapar rubriker och som gör att människor söker sig till honom och fascineras eller känner sig svikna av honom och drar sig bort.

Makten är ändå så lockande inom den franska statsapparaten och politiken att många män och en del kvinnor är beredda att offra allt för att befinna sig i dess närhet. Inte bara de politiska topposterna lockar utan även en post som tjänsteman i närheten av de politiska ledarna. Där finns den stora respekten hos allmänheten för den som arbetar inom statsapparaten. Där finns glamouren som Frankrike är så noga att upprätthålla. Där finns skönheten i byggnaderna, inte minst dess salonger och dess inredning. Där finns kontakterna som ger möjligheter till att kunna avancera och skaffa sig ännu mera makt. Där finns förstås pengarna. Ett departementsråd på Socialdepartementet i Stockholm lär inte bli fet på sin lön. Han eller hennes motsvarighet i Paris har helt andra möjligheter.

Ibland öppnas en lucka i golvet och någon faller ner. Senast en kanslichef i UMP som fick offras när nu partiet visade sig trassla in sig i oegentligheter i samband med valrörelsen 2012. Miljontals euro verkar ha överfakturerats från en kommunikationsbyrå som hade ensamrätt på att genomföra alla events för Sakozy i april och maj 2012. Även partiledaren Jean-Francois Copé har fått lämna sitt uppdrag i partiet. Allvarliga misstankar finns att han har spelat en roll i dessa oegentligheter. Han var och är en mycket nära vän och affärskollega till byrån som skickat saltade fakturor till UMP.

Alla vet dock att alla kommer tillbaka. Det rör sig om en tid i karantän. Copé kommer tillbaka. Det finns tillräckligt många i hans nätverk som behöver honom. Inte vill de hamna på livets skuggsida bara för att deras chef fått kritik mot sig för bristande moral eller ekonomiska oegentligheter.

Nicolas Sarkozy är den största av dem alla. Han spelar hela tiden ett högt spel. Han ”vet” inte vad som hänt när åklagarna ansätter honom med frågor kring olika så kallade affärer. Han svarar med indignation och anklagar juristerna för att vara socialister hela bunten.

Ständigt visar tv nyhetsinslag från olika möten med gräsrötter inom UMP. Där står män och kvinnor upp och bedyrar sin lojalitet till honom. Han är den störste. Det är ju han som ska ge partiet regeringsmakten igen.

Visst, det är inte riktigt så enkelt. Det går inte att göra vad som helst och bli förlåten i Frankrike. UMP har problem med att positionera sig som det största oppositionspartiet. Nationella fronten blev det största partiet i Europavalet. Inom UMP riktas kritik mot dem som sysslat med vad som förmodas vara oegentligheter i de olika affärerna. Det finns en gräns och den gränsen överskred Jean-Francois Copé. Men den enes död är den andres bröd. När Copé försvinner – tillfälligt? – kommer andra i hans ställe. Nu hoppas de gamla premiärministrarna Alain Juppé (under Chirac presidenttid) och Francois Fillon (under Sarkozy) ta över makten. Några av de yngre står också och stampar otåligt i manegen. Någon av dem har chansen eller så har de också haft handen för djupt i någon syltburk och tvingas ta till reträtt.

För närvarande riktas strålkastarljuset främst mot UMP när det gäller ekonomiska oegentligheter. Det är ett parti i svår kris. Utan ledare och utan program. Ett parti som kanske upplöses om inte Sarkozy lyckas samla det igen bakom sin person. Men hans affärer är besvärande. Och lojaliteten inte alls särskilt stor mot honom. Många  tror att han väljer att bygga en kampanj inför presidentvalet 2017 med sina trogna och skapa en alldeles ny valplattform. Partier är inte heliga i Frankrike. De kan splittras eller gå i graven.Nästa arbetsår kommer säkert att ge definitivt svar på frågan vad som händer med högern framöver. Och med Sarkozy som presidentkandidat.

Våren 2012 jublade den franska vänstern eller åtminstone det stora partiet, Parti Socialiste. Den övriga vänstern ställde upp i den andra valomgången för att Francois Hollande skulle få sin majoritet i valet. Valet till nationalförsamlingen gav PS en egen majoritet och dessutom stöd från gröna ledamöter i församlingen och ett något mer reserverat stöd från kommunister och vänsterpartister. Nu är bilden en annan. Den nuvarande premiärministern Manuel Valls konstaterade för några dagar sedan att vänstern håller på att dö. Hur kan det gå utför så fort?

En enkel förklaring är förstås att landet befinner sig i en ekonomisk kris. Fransmännen är  till och med mer missnöjda än de normalt brukar vara. En näraliggande förklaring är att presidenten och hans regering, i varje fall fram till och med kommunalvalet i mars i år, inte tagit itu med problemen. Den ekonomiska krisen har tvärtom fördjupats under Hollandes två första år vid makten.

Men problemen är djupare än så. Den utveckling av den reformistiska vänstern i Nordeuropa har nu kommit till Frankrike. Den konflikt som Göran Persson tog i Sverige på 90-talet och som Gerhard Schröder tog i Tyskland för tio år sedan har nu blivit akut inom det franska socialistpartiet.

Det är inte så konstigt att liberala socialister (en märkligt ordsammansättning) som Manuel Valls inte uppträtt på den politiska arenan förrän nu. Frankrike har en djup tradition av att vara bärare av en antikapitalistisk nationalism som även präglar högern och i särskilt hög grad den typ av höger som bär Nationella fronten. Frankrike har visserligen bejakat marknadsekonomi och de små företagens överlevnad. Men storföretagen har haft en koppling till staten som tagit sig uttryck i ett förväntat nationellt ansvar. Ett franskt storföretag tillverkar sina produkter i Frankrike, helst med franska anställda. Dessutom är det inte främmande för det politiska etablissemanget, särskilt vänstern, att nationalisera företag. Den fria marknadsekonomin i Frankrike är omgärdat av principer och regler och av folkets misstänksamhet vilket gör det betydligt svårare för den politiska vänstern att ta steg framåt i en globaliserad och mer marknadsorienterad/konkurrensutsättande marknad.

Nu har Socialistpartiet i regeringsställning tagit ett avgörande steg in i den epok av socialliberalism där SPD, Labour och de skandinaviska socialdemokratiska partierna befunnit sig sedan länge. Det finns naturligtvis vänsterflyglar också inom dessa länders partier men de sprattlar tämligen hjälplöst och får inget avgörande inflytande på politiken. De är säkert fler bland gräsrötterna men väljarna skulle straffa de vänsterpartier som i dag gör anspråk på att vara stora och kunna bli regeringsbildande.

Det franska socialistpartiet har fortfarande sin identitet bland sina kärnväljare i en socialism som är svår att genomföra i konkret vardagspolitik. Francois Hollande får därför inte bara partierna till vänster om sitt eget emot sig. Han skapar spänning inom partiet och har svårt att formulera en ideologisk hållning för sin pragmatiska socialliberalism eller socialdemokrati. Han låter i de rättrogna socialisternas öron som en högerman som dessutom svikit många som röstade på honom 2012. ”Vi trodde att han var vänster och skulle öka den sociala rättvisan i landet men han gör tvärtom”.

Manuel Valls säger alltså att vänstern håller på att dö. Det är oklart vad han menar. Kanske tror han att hans politik är vänster i någon mening. Principerna finns där, tänker han, men vägen till målet går via åtstramning, en utbudsekonomi och ökade krav på löntagarna i form av höjd pensionsålder, förlängd arbetstid inom den offentliga sektorn. Alltså krav som vänstern i alla år motsatt sig, såväl PS som de fackliga organisationerna.

Eller så menar Valls att vänstern helt enkelt är död. Det går inte att i dag driva socialistisk politik som förr. Det går inte att minska löneklyftorna i ett land därför att ett land inte styr sig självt utan är en del av en global verklighet. Om han tänker så, är han naturligtvis i en mening en trojansk häst inne i partiet. Men han är den ende av socialistledarna som får höga opinionssiffor i dag. Dessutom är nästan alla ministrar och andra ledande socialister inne på samma linje. De verkar inte omfatta visionen om ett Frankrike där en vänsterregering kan öka reformtakten och minska klyftorna inom landet. Jo, de säger det när de håller vackra tal men allt de gör konkret går i en annan riktning.

Den som är optimist kan invända att det nu handlar om ett krisläge där vilken regering som helst måste minska budgetunderskottet, dra ner landets skulder mot omvärlden och få ordning på tillväxten i fransk ekonomi. Därefter kan en vänsterregering på nytt börja driva en rättvis fördelningspolitik. Men fan tro´t. När ska det ske? Och hur? Med en europeisk integration och med ett finanskapital med långt större muskler än ett medelstort land som Frankrike.

Det vore intressant att veta vad Manuel Valls innerst inne tänker om socialismens framtid. Det är faktiskt inte samma sak som att vilja att partiet vinner nästa val. Pierre Moscovici, tidigare finansminister, brukar göra vassa analyser. Han säger nu till tidningen Le Monde att partiet i tio år sopat alla problem under mattan och bara ägnat oss åt frågan vem som ska bli partiets presidentkandidat.

Vänster i dag är något annat än igår. Den når redan framgångar – utanför det stora socialistiska eller socialdemokratiska partiet – som en kulturradikal rörelse med drag som kamp för en förbättrad miljö, feminism och antirasism. Som en kamp mot unken nationalism. Men en sådan vänster måste öppna sig för världen genom att riva murar och tillåta mindre av regleringar. En form av liberal vänster om man så vill.

”Jag fick tillträda mitt ämbete för sent,” säger den nyvalde generalsekreteraren i partiet, Jean-Christophe Cambadelis. Han är en gammal trotskist som idag blivit  socialdemokrat och en man med ett knivskarpt intellekt. Frågan är vad han menar med att få tillträda för sent. Han menar förmodligen i första hand att han kunnat minska en del av spänningarna mellan regeringen och fotfolket inom partiet som uppstått under de senaste två åren. Kanske menar han också att de frågor som bränner i dag bland radikala yngre människor, också i Frankrike, handlar om det som det gröna partiet fångar upp. Miljö och antirasism. Även feminism. Det växer fram grupper i det franska samhället som är radikala och som påminner om de grupper vi ser i Sverige. De svenska socialdemokraterna har missat tåget för länge sedan. Kanske menar Cambadelis att de franska socialisterna som attraherat den radikala medelklassen i storstäderna det senaste decenniet, nu går miste om den nya generationen på samma sätt som i bland annat Sverige.