Tomas Lindbom

Francois Hollande har definitivt tvingats bestämma sig. Den andra regeringen med Manuel Valls som premiärminister är en utpräglat socialdemokratisk för att inte säga socialliberal regering. Borta är nästan alla ministrar som kopplar tillbaka till den politiska linje som alltid varit socialistpartiets. Den nye ekonomiministern Emmanuel Macron befäster den nya linjen. Han efterträder Arnaud Montebourg som är den starkast profilen på partiets vänsterflygel.

Frankrikes socialistparti är nu förmodligen det sista i Europa som lämnar den gamla traditionella hållningen i ekonomiska frågor. En efter en har de nordiska länderna, Tyskland, Storbritannien och även länderna i Sydeuropa lämnat den efterfrågeorienterade politiken med stimulanser av konsumtionen för hushållen parat med förhållandevis mycket statlig reglering och höga skatter och avgifter för företagen. Regeringen Valls bryter denna linje och inför det som nu kallas utbudsekonomi. Betoningen ligger mer på att sanera finanserna och sänka arbetsgivaravgifterna för att stödja investeringar i företagen.

I Frankrike kallas Hollandes och Valls linje för socialliberal. Det riktiga vore nog ändå att kalla den för socialdemokratisk. Som flera iakttagare påpekat är inte åtstamningspolitiken särskilt påtaglig. Visserligen har regeringen beslutat i sin ansvarspakt att sänka de offentliga utgifterna med 50 miljarder men underskotten är gigantiska, särskilt med tanke på de lån som staten har tagit hos internationella långivare. Landet har levt över sina tillgångar i många decennier och är i behov av sanering.

Den åtstramningspolitik som regeringen Valls nu tänker genomföra och – observera – ännu knappt påbörjat är inte mer uppseendeväckande än Gerhard Schröders stålbad i Tyskland för tio år sedan eller Göran Perssons i Sverige i slutet av 90-talet. Snarare mindre.

Det föreligger fortfarande ett betydande motstånd mot nedskärningar i den offentliga sektorn och av en modernisering av driften  i stat och kommuner. Varje regering måste räkna med en oförstående opposition och ett våldsamt motstånd på gatorna när olika samhällsgrupper revolterar öppet mot olika regeringsförslag. Det finns ännu inte den beredskap hos befolkningen för att på allvar ta itu med strukturella problem inom den offentliga sektorn.

Frankrikes vänster som nu opponerar sig starkt mot regeringens politik och nya personsammansättning har också rätt.  Ett land kan inte ta sig ur en ekonomisk kris genom att bara svälta. Den måste också få sitt syre genom att människor kan konsumera och på det sättet bidra till att hjulen i ekonomin börjar snurra igen. Men de väldiga lånen och underskotten i budgeten i kombination med ineffektivitet inom delar av den offentliga apparaten tvingar en ansvarsfull regering att dra åt tumskruvarna och skära i utgifterna.

Den franska socialistregeringen gör som nordiska och tyska socialdemokrater redan gjort i regeringsställning. Frågan är om de klarar av att genomföra sin politik. Räcker deras åtgärdspaket till att minska de uppseendeväckande underskotten och kommer åtstramningen att bli så svår att arbetslösheten snarare växer än minskar under det närmaste året? Och hur blir det med tillväxten? Det är omöjligt att med säkerhet påstå att regeringen Valls med sin mer liberala inriktning har valt rätt medicin mot krisen.

I dag måndag har premiärminister Manuel Valls, på presidentens inrådan, inkommit med regeringens avskedsansökan till presidenten. I morgon tisdag kommer Valls att presentera en ny ministerlista. Detta är ingen vanlig regeringombildning. Det handlar om en djup kris inom vänstern kring den ekonomiska politiken där finansministern företräder en annan linje än presidenten och premiärministern.

Francois Mitterand la om sin ekonomiska politik vid nyår. Han har därefter, särskilt efter bytet av premiärminister i mars i år, fört en mer socialliberal politik som syftar till att stimulera näringslivet i landet genom lättnader i företagsbeskattningen och en annan mer rigorös hållning i bekämpningen av budgetunderskottet. Denna politik stämmer mer överens med den hållning som Bryssel och Berlin intar. Frankrike befinner också i en mycket prekär situation därför att staten tvingas låna alltmer hos utländska finansiärer för att få klara stora delar av så viktiga verksamheter som vård och skola.Det finns ett hot om att långivarna snart kommer att oroas för mycket av landets ökade skuldsättning och höjer räntan på lånen. Då kan Frankrikes situation blir riktigt prekär.

Frankrikes nuvarande finansminister Arnaud Montebourg står till vänster om både Hollande och Valls. Han är inte heller särskilt lojal mot den politik som nu är regeringens officiella. Han betonar mer vikten av att stimulera efterfrågan. Han talar mer om tillväxtfrämjande åtgärder än besparingar. Han menar att hushållen måste få lättnader istället för mer åtstramningar för att inte Frankrike ska hamna i allt större arbetslöshet och fattigdom.

Två ståndpunker står nu öppet mot varandra inom regeringen. Montebourg får också stöd av Benoit Hamon som tidigare var minister inom det stora finansministeriet men nu är utbildningsminister. Hamon är också en känd företrädare för vänsterflygeln inom socialistpartiet.

Montebourgs utspel leder alltså till en regeringskris. För Hollande och Valls är det nu nödvändigt att sätta ner foten och markera vilken hållning som är regeringens. Han måste bytas ut. Det innebär i sin tur att klyftan till vänsterflygeln inom partiet ökar. En del av ledamöterna i nationalförsamlingen står redan på tröskeln till en öppen revolt mot sin egen regering. Regeringsombildningen kommer sannolikt att påskynda processen mot en klyvning inom partiet. Hur långt den processen går rent faktiskt visar sig säkert redan de närmaste dagarna.

Högeroppositionen gnuggar sina händer. Partiet UMP befinner sig i en minst lika djup kris och önskar inget hellre än att vänstern får interna problem. UMP kan nu vila ett tag från den påfrestande negativa  uppmärksamheten i media och bland gräsrötterna inom sitt parti. Nationella fronten har det lugnare internt i sitt parti och kan bara fortsätta njuta av att allt går deras väg.

Montebourg förstår naturligtvis helt och fullt vad han ställer till med. Han inser att hans utspel i helgen leder till regeringskris. Han visste vad han gjorde när han i ett offentligt  tal tydligt argumenterade mot den regering där han själv är ytterst ansvarig för finanserna. Han gör förmodligen bedömningen att partiets medlemmar och många väljare inom arbetarklassen står i total opposition mot Hollande. Han tillhör säkert den allt större grupp av socialistiska politiker som menar att partiet bara kan ha framgång i kommande val om det driver en mer klassisk socialistisk politik. Han utgår säkert från att han som en fri fågel i partiet, utanför regeringen, kan bli partiets presidentkandidat redan 2017 istället för Hollande som normalt skulle ställa upp då för omval.

De närmaste dagarna kommer att bli avgörande. Vänstern kan komma att delas upp i två delar; en falang med kommunister, vänsterparti, de gröna och vänsterflygeln inom socialistpartiet och gruppen socialdemokrater och socialliberaler inom regeringen och i närstående grupper. De senare kan mycket väl komma att bygga allianser med mer vänstersinnade mittenpolitiker. Allt detta är helt öppet. Vi går nu mot en mycket intressant politisk höst i Frankrike. UMP och PS är båda i kris. Den saken är i alla fall uppenbar.

Långsamt börjar fransmännen återvända från sin semester. Det är ännu drygt fjorton dagar tills skolorna börjar. Augusti är för väldigt många semestermånaden. Däremot har trycket på politikerna på nationell nivå ökat. Kraven på att de ska finnas på plats i Paris nästan hela året om har skärpts.Regeringen är redan igång med höstens arbete. Det är därför läge att nu öppna bloggen igen för en ny politisk säsong. Alla politiska säsonger är spännande. Det vet vi innan de ens börjat. Fransk politik fylls ständigt av skarpa tankar och heta känslor.

Vi kan förvänta oss en hel del under den kommande säsongen. Frankrike berörs mer direkt av utrikespolitiska förvecklingar än ett litet land som Sverige. Striderna i Gaza och konflikterna i övrigt i Mellanöstern påverkar Frankrike som av tradition har intressen i denna del av världen. Afrika med de gamla kolonierna tvingar med jämna mellanrum den franske presidenten att överväga krigshandlingar som i Mali häromåret.

Frankrike har tappat en stor del av sitt internationella inflytande men kämpar med näbbar och klor för att få behålla så mycket som möjligt av det. Det är en del av självbilden att vara en stormakt. I franska debatter påpekas hela tiden att Europa är beroende av Frankrike som tillsammans med Tyskland håller EU under armarna. Relationen med USA ses som en relation mellan stormakter.

Inrikespolitiskt dominerar förstås den ekonomiska krisen. Siffror som flutit in under sommarstiltjen visar dessvärre inte på några förbättringar vad gäller tillväxten. Snarare får regeringen än en gång konstatera att deras förutsägelser varit för optimistiska. Nu räknar de flesta med en tillväxt i ekonomin på mindre än en procent under hela 2014. Det varnas för deflation. Priserna har redan sjunkit på basvaror som till exempel bröd. En deflation, säger ekonomerna, hotar att leda till mindre ekonomisk aktivitet och därmed bromsa tillväxten ännu mer. Arbetslösheten visar ännu inga tecken på att minska och underskottet i budgeten ökar.

Dessa inrikespolitiska problem kommer att leda till konflikter i politiken. Nationella fronten har goda möjligheter att under det kommande året öka i väljarundersökningarna. President Francois Hollande med sin regering kommer att få minst lika svårt att leda landet. Den nye premiärministern Manuel Valls startade sin ämbetsperiod i mars månad med goda opinionssiffror, den enda socialisten som var populär, men han har nu inte alls samma stöd. Hans politik är tydlig. Det måste man säga. Men så länge den inte leder till några förbättringar i vardagen för vanliga fransmän så kommer han att tappa ytterligare i valundersökningarna.

Igår meddelade förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé att han kandiderar som högerpartiet UMP:s presidentkandidat 2017. Det verkar tidigt men han ville förekomma Nicolas Sarkozy som planerat att berätta för franska folket i höst om han ställer upp eller inte 2017. Han lär nu vara rasande över att Juppé hann före. De är ytterligare fyra som också anmält sitt intresse, bland annat Sarkozys premiärminister 2007-12, Francois Fillon. Men Fillon och de andra tre verkar inte utgöra något hot mot Sarkozy. Fillon är lite för vanlig. Lite för vek. Juppé däremot är en politisk hårding med lång erfarenhet av politiskt rävspel och förfogar dessutom över en hög kapacitet såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Juppé är född 1945 vilket innebär att han skulle vara 72 år vid ett eventuellt tillträde som president och 82 år om han omvaldes och satt maximala tio år. Detta är dock inget som ligger honom i fatet. I Frankrike är erfarenhet en dygd. Politiker under 50 år kan kandidera för presidentskap men kommer aldrig i fråga.De anses för unga.

Under den kommande säsongen är det givet att de stora frågorna handlar om EU och om den egna ekonomin. Det kan bli nya strider om reformerna kring regionerna där presidenten lagt förslag om färre regioner och på sikt ett avskaffande av de 95 departementen. Kanske kommer landet att kastas in i ett nytt krig. Krig brukar ge ökat stöd åt sittande president om inte dessa krig drar ut för länge på tiden.

Välkommen till min blogg för en ny säsong. Allt kan hända. Det rör sig om fransk politik.

Åter har franska folket firat 14 juli. Presidenten har talat till folket, numera genom en intervju i tv. Värmen i Paris och i övriga Frankrike är sådan att mer ansträngande intellektuella övningar måste läggas åt sidan. Nu gäller vila med bad i Atlanten eller Medelhavet och inmundigande av kalla drycker.

Som ivrig bloggare kring fransk politik känns det också skönt med en paus. Nästa arbetsår blir som alla andra. Intensivt! Nicolas Sarkozy är involverad i sju så kallade affärer. Hans parti UMP står på randen till sammanbrott. Socialisterna riskerar att hamna i ett verbalt och faktiskt inbördeskrig om inte president och regering kan inhösta framgångar i opinionsundersökningarna. Som bekant har de första två åren av Hollandes styre endast inneburit elände vad gäller val- och opinionssiffror för socialisterna. Marine Le Pen har ett framgångsrikt år bakom sig. Frågan är hur hon agerar och hur franska folket reagerar under det kommande året.

Detta vet vi kommer att vara laddade frågor under nästa arbetsår. Journalister och politologer kommer att nagelfara alla siffror om tillväxt, statsskuld och arbetslöshet. Oron på arbetsmarknaden är konstant i Frankrike. Inte en vinter utan någon form av revolt på arbetsplatser. Facken rasar. Arbetsgivarna gnäller. Småföretagarna är uppretade. Bönderna blockerar säkert något vägavsnitt med potatisar eller andra rotfrukter.

Dessutom brukar presidenten göra utrikespolitiska utspel eller starta ett krig. Hollande har hunnit med två krig på två år. Krig är ofta  populära. Det vet han förstås om och ett litet ofarligt krig kan kanske hjälpa upp opinionssiffrorna om det går riktigt illa på arbetsmarknaden.

Frankrikes intellektuella kommer att stimulera oss med tankar i böcker, tidningar och i tv. Det är en av de positiva delarna av det franska politiska livet att få ta del av en vital samhällsdebatt.

Jag ser framemot nästa arbetsår. Men först vila. Om inget spektakulärt inträffar återvänder jag till bloggandet i mitten av augusti

Glad sommar!

Om några dagar firar fransmännen sin nationaldag och därefter stänger många företag och institutioner sina kontor för en månads semester. Först mot slutet av augusti återvänder människorna till sina arbeten och ett nytt verksamhetsår tar sin början. Det finns anledning att se tillbaka på det gångna året. Ett år av smärta och elände på många sätt inom det politiska livet.

Materiellt har fransmännen inte fått det bättre under det gångna verksamhetsåret. Inte heller sämre. Arbetslösheten har ökat, de offentliga skuldernas i förhållande till BNP ökar, statsskulden har minskat något. Framförallt har människornas hopp om bättre tider inte infriats. Frankrike är ett land av missnöjda, för att inte säga resignerade medborgare. De tror allt mindre på politiken och på politikerna. Bilden av att nästa generation får det sämre än den föregående blir alltmer förankrad i deras medvetande.

De politiker och partier som ska företräda folket har heller inte visat upp sig från den bästa sidan under perioden från september 2013. De traditionellt stora och regeringsfähiga partierna UMP  (högern) och Parti Socialiste lever med ökade inre spänningar. Inom UMP har det i dag gått så långt att det troliga scenariot är en upplösning av detta parti. Nicolas Sarkozy har starka ambitioner att leda högern i nästa presidentval 2017. Han lär inte kunna göra det med UMP som stöd. Inom det partiet pågår nu de långa knivarnas natt. Han måste samla sina supportrar i en ny konstellation och den kommer sannolikt inte att vara lika bred som UMP. Det är heller inte säkert att han lyckas samla väljare från både höger och mitten – en förutsättning för att vinna valet.

Socialistpartiet lider av ökade inre spänningar mellan den traditionella vänstern och den gruppering som ställer upp bakom Francois Hollande och hans mer socialdemokratiska eller närmast socialliberala linje. I toppen av partiet regerar de socialliberala. Bland partiets medlemmar är bilden en helt annan. Denna spänning kan bli ännu svårare att överbrygga för partiledningen under kommande verksamhetsår. Till detta ska läggas att inom vänsteroppositionen i partiet finns också en rad olika grupperingar. Partiet är som ett lapptäcke av olika åsiktsriktningar och grupper som lutar sig mot olika ledare.

Under året har regeringen steg för steg ändrat sin inriktning inom det ekonomisk-politiska området. Regeringen har anpassat sig högerut. Det mest tydliga exemplet är förslaget om en ansvarspakt med arbetsgivarorganisationen Medef. Hollande presenterade den i två steg kring årsskiftet och Manuel Valls som ny premiärminister sedan mars månad driver den frågan i konkreta förhandlingar med olika intresseorganisationer och i budgetarbetet. Francois Hollande gick till val 2012 på en mer klassisk socialistisk, keynesiansk linje. Nu talar han och andra ledande socialister om utbudsekonomi.

När landet nu går till sommarvila är UMP i upplösning och saknar en oppositionspolitik. Regeringen hotas av inre splittring inom sitt parti och har inte längre stöd i nationalförsamlingen av vare sig kommunister eller de gröna. Flera av de tunga fackliga organisationerna tar avstånd från regeringens ekonomiska program. Ekonomin i landet är svag och inga tecken tyder på positiva förändringar.

Till detta ska läggas att Nationella fronten stadigt stärker sin position och är en lika stark politisk kraft som UMP och PS – om inte starkare. Europavalet i maj resulterade i en klar seger för FN före UMP och PS. Den folkliga oppositionen mot regeringen kanaliseras i dag främst genom ett högerextremt parti. Det är sorgligt att konstatera men det går inte att bortse ifrån.