Tomas Lindbom

Frankrike styrs av en president och regering som är s-märkt. Samtidigt är högern och särskilt de konservativa krafterna på stark frammarsch.

I dag håller organisationen Manif pour tous ännu en stor demonstration i Paris – och i Bordeaux. Denna organisation skapades för att stoppa regeringsförslaget om äktenskap för alla, det vill säga också en civilrättslig äktenskapsordning för samkönade par och tillåtelse att adoptera också för dem. Regeringen fick igenom sitt förslag i parlamentet men nu handlar demonstrationerna om att stoppa alla eventuella förslag  eller täppa till alla hål som öppnar för rätten till insemination eller surrogatmödraskap. Regeringen säger sig vara motståndare till sådana förslag även om lagen nu tillåter att den som inseminerat utomlands kan få sitt  barn erkänt som biologisk arvinge vid återkomsten till Frankrike.

Det är väl känt att Francois Hollande är motståndare till insemination och i ännu högre grad till surrogatmödraskap. Det gäller också Manuel Valls. Det är också uppenbart att regeringen försiktigt drar sig bort från alla kontroversiella förslag på området som rör ökade rättigheter för samkönade par att skaffa barn. Trycket från högern har ökat påtagligt sedan valet 2012. Det blev en tuff historia för regeringen att ro hem förslaget om samkönade äktenskap. Miljoner fransmän demonstrerade. Katolikerna mobiliserades. Den franska högern utnyttjade tillfället att också argumentera emot denna reform. Nu känns det inte så lockande för regeringen att driva frågan om fler rättigheter för homosexuella.

Det är påtagligt hur de konservativa krafterna vädrat morgonluft i Frankrike sedan några år. Regeringen får mycket kritik av högern för en straffrättsreform som innehåller alternativ till fängelsedomar. Försöken att tala om prevention och att påpeka hur dyrt det är att drastiskt öka antalet fängelseplatser leder inte till någon förståelse hos den franska högern och den konservativa opinionen. På skolans område råder konservativ upphetsning kring några försiktiga regeringsförslag om att föra in ett genderperspektiv i undervisningen i de mindre klasserna. För den franska högern gäller fortsatt perspektivet att biologiskt kön och maskulinitet respektive feminitet ska hänga samman.

Under denna socialistiska mandatperiod stärker de konservativa sin ställning på klassiska områden som skola, kriminalvård och familjepolitik. De ståndpunkter som förs fram är många gånger extrema. Det finns delar av den konservativa opinionen som verkligen vill att samhället intar en starkt normativ hållning i dessa frågor och bekämpar alla reformer som stärker individen på familjens och samhällsnormens bekostnad. Det är alltså inte en borgerligt liberal ståndpunkt som växer i omfattning. Det är klassisk värdekonservatism,

Vi ska minnas att Frankrike också har en skattelagstiftning som bygger på sambeskattning. Bidragen till barn vid födelse är förhållandevis generösa men det saknas daghem för de flesta. Däremot finns det en garanterad förskola för alla från 3 år. Mitt äldsta barnbarn som är drygt 3 år går i en sådan klass, från 8.20 på morgonen till 16.30. Hon är en av 27 elever som har tillgång till en (1) lärare.

Frankrike präglas av delvis andra värderingar än Sverige bland annat när det gäller familjefrågor. Samtidigt är landet uppdelat i en radikal mer individorienterad och sekulär del  och en konservativ, katolsk. Socialisterna och en del av centern hämtar sina väljare i den förra gruppen medan högern bärs fram av den senare.

Frankrike genomgår en besvärlig ekonomisk kris som framför allt försvårar för de sämre ställda i landet. Socialistregeringen lyckas inte vända den nedåtgående spiralen på detta område.  Samtidigt slår konservatismen till och lyckas uppenbarligen hindra en progressiv utveckling för kvinnor och för människor som är marginaliserade och utanför normen. Läget är otvivelaktigt bekymmersamt för Frankrike och det franska folket.

Helt följdriktigt ledde valet till senaten på söndagen till ännu en seger för högern. Halva antalet platser stod på spel detta år vid de indirekta valen till det franska överhuset. Högern får efter valet en övervikt på cirka femton platser, enligt preliminära beräkningar, och återtar därmed majoriteten i senaten. Dessutom har Nationella fronten för första gången i historien fått platser i senaten, närmare bestämt två.

Det franska parlamentet består av två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen, som väljs i direkta val vart femte år, har en dominerande ställning över senaten som alltså väljs indirekt genom elektorer utsedda efter de lokala valen. Senaten kan inte stoppa lagförslag, bara modifiera och försena processen. Den har som alla överhus i demokratierna rollen av att balansera omedelbara uttryck för folkviljan. Senatens ledamöter är också ofta äldre och det råder en mer konservativ atmosfär där än i nationalförsamlingen.

Soignerade herrar och damer utbyter åsikter när mötena i nationalförsamlingen mer präglas av elaka inlägg, personliga påhopp och hånfulla skratt.Här tillåter sig ledamöter att lufta värderingar som skulle vara direkt pinsamma i nationalförsamlingen. Som Gérard Longuet, tidigare försvarsminister men också gruppledare för högerpartiet UMP i senaten. Han ville i ett anförande visa att han alls inte var emot kvinnor – apropå kritik för en alltför stor manlig dominans i senaten  och i senatens utskott. ”Jag vill säga att jag är gift – med en kvinna – vilket inte är så konstigt. Jag har bara döttrar. Och dessutom är vår hund en tik.”

Senaten har under femte republiken från 1958 bara haft vänstermajoritet en gång, nämligen under dessa tre år från 2011 till 2014. Nu är ordningen återställd, kan man säga. Orsaken är den kraftiga högervind som blåste i kommunalvalen i mars i år.

Dagens senatsval får ingen direkt påverkan på regeringspolitiken. Det blir lite segare att processa lagförslag men det var inte heller lätt när senaten hade vänstermajoritet. Samtidigt mår inte regeringen bra av att ständigt förlora i val. Nu har alla val sedan 2012 gått till högern. Två nya regionala val under 2015 kommer säkert att sluta lika illa för vänstern. Trösten ligger i att Sarkozy också förlorade alla mellanliggande val mellan 2007 och 2012.Dock – han förlorade också presidentvalet 2012!

Det var ingen överraskning. Förre presidenten Nicolas Sarkozy har återvänt officiellt till politiken. Han tänker rädda högern och vill samla hela folket. Han har förstås siktet inställt på att återta presidentskapet efter nästa val 2017. Frågan är om han lyckas. Chanserna är stora men hindren flera.

Det vilar något magiskt över Nicolas Sarkozy. Han är inte som de andra som slåss om Frankrikes högsta politiska ämbete. Han är karismatisk, förförisk, skamlös, folklig samtidigt som han älskar överklassen med pengar och makt. Ingen förhåller sig neutral till honom. I den värld där politikerna blir alltmer strömlinjeformade lockar han tillräckligt många som vill drömma om att en man ska frälsa nationen. Som hoppas att han besitter en kraft som gör honom mäktig att förändra och förbättra tillståndet i landet samtidigt som han ska återge Frankrike sin ärofulla ställning i världen.

UMP – den franska högern – fungerar inte som partier i en parlamentarisk demokrati. Detta konglomerat av olika höger- och centergrupper fungerar om det finns en ledare som inspirerar medlemmarna. Sarkozys konkurrenter om rollen som presidentkandidat för UMP i valet 2017 talar om primärval där den vinner som får flest röster. Detta förfaringssätt är egentligen främmande för den franska högern. Medlemmarna drömmer om mannen som stiger fram, förför dem med en drömbild av framtiden och för det ger medlemmarna carte blanche. Det behövs inga val. ”Vi tror på dig, ledare, Vi älskar dig”. Nicolas Sarkozy är politikern som har den personligheten att lyckas beröra medlemmarnas hjärtan och få dem att ge honom ett sådant öppet mandat.

Hindren för Sarkozy är ändå många. Det är inga duvungar han möter fram mot 2017. Alain Juppé, tidigare premiär- och utrikesminister, ställer upp i ett tänkt primärval inom UMP. Francois Fillon, Sarkozys egen premiärminister under fem år, är också kandidat.

Det finns invändningar mot Sarkozy inom partiet. Han har trots allt förlorat ett val. Han är älskad av en del av partiets medlemmar och väljare men han är också hatad hos många väljare som behöver vinnas för att valet 2017 ska bli en framgång för högern. Sarkozys sista år som president var inte bra. Han drev för långt åt höger och hans invandringspolitik chockerade även många inom UMP.

UMP är ett trasigt parti som kanske inte ens är tillräckligt dugligt för att presentera sig i valet till nationalförsamlingen som följer på presidentvalet. Sarkozy håller öppet för att helt enkelt upplösa UMP och skapa en ny konstellation som stöttar honom i valet.

Den förre presidenten förföljs av olika affärer där hans förehavanden fortfarande är höljda i dunkel. Det påverkar förstås hans möjligheter att bredda sin väljarbas utanför skaran av trogna. I Frankrike är inte affärer en så tung belastning. Alla vet att i stort sett alla politiker har haft handen i någon syltburk där handen inte bort vara.Men Sarkozy har de senaste åren varit misstänkt för oegentligheter i sex eller sju olika affärer. Det är trots allt lite besvärande.

Till slut har trots allt Sarkozy politiska motståndare. Socialistpartiet är i dag sönderslaget av motgångarna för regeringen och för Hollande. Det utesluter ändå inte att saker och ting kan förändras. En konjunkturuppgång kan räcka för att Hollande söker väljarnas förtroende för omval och kan få det. Osannolikt men inte omöjligt. Marine Le Pen stärker ständigt sin ställning. I opinionsmätningar vinner hon över de flesta andra kandidater i en tänkt andra valomgång  – men aldrig mot Sarkozy. Men Sarkozy kommer att utsättas för hårda politiska attacker när han på allvar ger sig in i en valstrid. Om han kläms mellan Nationella fronten och vänstern kan han mycket väl tappa i stöd och det skulle – vilket Gud förbjude – kunna göra Le Pen till president.

Frankrikes premiärminister Manuel Valls fick ett knappt men klart stöd i en förtroendeomröstning i den franska nationalförsamlingen häromdagen. Ändå la trettio av Socialistpartiets ledamöter ner sina röster. De gröna och kommunisterna röstade emot liksom oppositionen till höger. I sitt tal inför omröstningen presenterade Valls skattesänkningar för cirka 9 miljoner fransmän. Han höjde helt enkelt den nedre gränsen för inkomstskatt till nivån 12 000 € per år.

Manuel Valls är Francois Hollandes högra hand i dubbel bemärkelse. Han ersatte den förre premiärministern Jean-Marc Ayrault i april i år med uppgiften att hårdare och bestämdare driva en utbudspolitik med minskningar i den offentliga sektorn och lättnader för företagen. Inte oväntat har kritiken från vänstern – alltså även inom Socialistpartiet – ökat. Även så tunga politiker som Martine Aubry har klagat och finansministern Arnaud Montebourg gjorde revolt och tvingades lämna regeringen efter sommaren.

Nu justerar Valls politiken med inslag av stimulansåtgärder för hushållen. Det har visat sig att skattehöjningarna 2012 inte lett till vare sig lägre statliga utgifter eller ökad tillväxt. Nu försöker alltså regeringen stimulera ekonomin med denna skattesänkning för de svagaste grupperna.

Vänsterflygeln inom partiet och partierna till vänster om Socialistpartiet är inte nöjda. De vill ha en radikal skattereform som domineras av en progressiv skatteskala. Nuvarande system bygger på olika nivåer som är ganska låsta i sin struktur. Ayrault lovade under sin tid en ny skattereform men den verkställdes aldrig. Den blev inte ens presenterad som ett konkret förslag från regeringen.

Det kan finnas skäl att stimulera köpkraften genom skattesänkningar. Ändå känns detta nya förslag mer som en eftergift för en alltmer besvärlig vänsterflygel inom partiet. Det är sorgligt att säga men hela Hollandes regeringsperiod har präglats av olika hugskott som aldrig hunnit förverkligas innan ett nytt och annorlunda förslag presenterats.

Regeringen leker också med ord. Ansvarspakten som Hollande presenterade för nio månader sedan gäller fortfarande i princip. Regeringen bestrider att det är ett åtstramningsprogram. Det senaste utspelet om skattesänkningar visar, menar Valls, att det är ett balanserat förslag som både minskar kostnader och stimulerar ekonomin. För en utomstående bedömare verkar programmet rätt tandlöst. Det går inte att komma ifrån att underskottet är betydligt högre än genomsnittet i EU (4,5 procent mot cirka 3 procent i hela EU, Grekland och Portugal inräknade) Statsskulden växer också år från år för att inom kort nå 100 procent av BNP. Man behöver inte vara nyliberal anhängare av Milton Friedmans idéer för att känna sig tveksam över att regeringen inte skaffar sig bättre muskler för att attackera den ekonomiska krisen innan utländska långivare börjar begära högre ränta på sina lån.

Politikerna till vänster om Socialistpartiet menar att landet nu behöver mer stimulans och att man bör överse med skulder och underskott i budgeten. Frågan är om detta är rätt inställning när tillväxten är 0 procent och inte verkar lyfta förrän tidigast om ett år. Mycket elände hinner hända före dess.

Högern har ingen politik över huvud taget. Det är närmast pinsamt att se hur UMP på grund av interna motsättningar bara ägnar sig åt att försöka kullkasta regeringens politik utan att ha ett alternativ. Det är verkligen plakatpolitik av sämsta sort. Nu väntar alla på att Nicolas Sarkozy presenterar sin kandidatur för presidentvalet 2017 och därmed återtar rodret för partiet. Trots hans brister kan det ändå vara en fördel för landet. Då kan åtminstone politiken få ett tydligare innehåll med två krafter som står mot varandra och där båda är förmögna att regera. Yttersta vänstern klarar inte av det och Nationella fronten skulle leda landet mot en katastrof.