Tomas Lindbom

Det är ingen gräns på hur frågan om namnbyte på politiska partier grasserar i Frankrike. Det speglar en förvirring både till vänster och höger i politiken; en förvirring som kan tolkas ur olika aspekter. Dels gäller det att städa i unkna, korrumperade miljöer, dels handlar det om förskjutningar på idéplanet.

Tre partier umgås på olika sätt med att byta namn. Det gäller högern (UMP), Nationella fronten och Socialistpartiet. I det första fallet handlar det om en persons önskan att frigöra sig från en gammal struktur. Det gäller Nicolas Sarkozy som behöver ett nytt partinamn och delvis en ny organisation för att kunna lyfta sin egen kampanj inför presidentvalet 2017. I de övriga fallen handlar det om ganska intressanta förändringar av politikens idégrund och själva politiken innehåll.

Nicolas Sarkozy har nu öppet deklarerat att han vill bli Frankrikes president igen. Det är ingen lätt resa för honom av flera skäl. Han röstades bort 2012 av ett folk som hellre ville bli av med honom än välja Francois Hollande. Det är inte på något sätt självklart att han skulle bli vald av en majoritet av franska folket fem år senare. Det är heller inget som tyder på att han förändrats nämnvärt som karaktär. Han går lika mycket för högtryck som förr, kastar sig gärna mellan olika idéer och förslag och har ett häftigt temperament som kan oroa många väljare. Framförallt är han besudlad av ett antal så kallade affärer som rimligen kommer att störa honom  ända fram till valrörelsen 2017.

En sak är klar: Han måste befria sig från de partistrider som rasat inom UMP sedan han förlorade presidentvalet. Kronprinsarna har slagits mot varandra och ingen har segrat. Samtidigt har partiapparaten smutsats ner av några av de affärer där han är inblandad, särskilt den så kallade Bygmalionaffären där en reklambyrå har tjänat överdrivet stora pengar på UMP:s valkampanj och där dåvarande generalsekreteraren i partiet, Jean-Francois Copé, var särskilt god vän med reklambyråns direktörer och även verkar att ha haft direkt koppling till byrån.

Marine Le Pen vill uppenbarligen byta namn på sitt parti till Rassemblement Bleue Marine. Det är ett namn som passar bättre med den mer inkluderande hållning hon har skaffat sig till väljare som står utanför den traditionella högerextrema rörelsen. Hon vill bli president i Frankrike och då måste byken tvättas och partiet som stöttar henne ge ett mer rumsrent intryck. Hennes far rasar och gör allt han kan för att stoppa ett namnbyte. Alldeles uppenbart är det inte att dottern driver igenom namnbytet. Trots allt har Nationella fronten tagit stora kliv framåt i opinonen med det gamla namnet. Hon kan heller inte nonchalera den del av väljarkåren som är missnöjesröstare och som hellre stannar hemma eller röstar på ett annat extremparti än stöder en rörelse som vill verka regeringsduglig.

Premiärminister Manuel Valls har stora ambitioner för egen del inom politiken. Han vill bli president i Frankrike. Han tror inte att det lyckas 2017 men däremot 2022. Han bygger grunden för en kampanjorganisation som består av socialdemokrater och socialliberaler inom Socialistpartiet  och den center som i dag i allmänhet går i koaliton med UMP. Det är ingen stor grupp i Frankrike. Han kan i bästa fall rycka loss en tredjedel av Socialistpartiets väljarkår och möjligen fylla på med en femtedel av den opposition som inte är Nationella fronten.Hur många av väljarna utan särskilda partipolitiska preferenser som han kan attrahera är en annan fråga.

Valls ambitioner är alltså höga men fransk vänster är inte socialliberal eller socialdemokratisk. Och en del som kallar sig socialdemokrater går inte i dag i takt med Manuel Valls och regeringens ekonomiska politik. Det gäller ett sådant tungt namn som Martine Aubry. Hon har nyligen framträtt som oppositionell mot den nuvarande regimen. Hon attackerar också President Hollande.  Det är helt uppenbart att hon inom partiet har starkare stöd än den linje som företräds av Hollande och Valls. Socialistpartiet står fortfarande till vänster om till exempel de socialdemokratiska partierna i Nordeuropa. För att jämföra med personer i Sverige kan man ta fram Daniel Suhonen som är så aktuell genom sin bok om Håkan Juholt. Hans temperament, attityd och argumentationslinje skulle i Frankrike snarare ligga i mittfåran av Socialistpartiet.

Manuel Valls talar om ett namnbyte för att få bort ordet socialist. Men han kommer att misslyckas. Han kan bara lyckas om han startar en ny rörelse som avvisar de flesta socialister både i ledningen och på gräsrotsnivå. Frågan för honom är alltså om han vågar bryta loss socialistpartiet i två delar. Om han tror att hans väg mot presidentposten gynnas mer av att ta en tredjedel av sitt parti och gifta ihop det med den borgerliga vänstern och centern. Eller om han tror det blir enklare att fortsätta att vara en  del av socialistpartiet och inom det driva sin presidentkampanj.

Fransk politik är personorienterad. Partier kan uppstå och dö utan större bekymmer eller sorg i hjärtat för de inblandade. Men dock; det är alltid ett risktagande. Valls och Sakozy måste väga fördelar mot nackdelar. Marine Le Pen har ett annat övervägande att göra. Ska hon kunna bli president med sitt gamla partinamn eller bör hon byta för att kunna sträcka ut sina armar och omfamna än fler väljare till vänster om henne. Det är frågor som nu sysselsätter en rad politiker i olika partier och media och den politiskt intresserade allmänheten.

För en vecka sedan dödades Rémi Fraisse, en ung student i kravaller mellan miljöaktivister och polis i området Tarne i sydvästra Frankrike. Detta tragiska dödsfall ger anledning till en rad reflektioner ur mänsklig och politisk utgångspunkt. Det handlar förstås inte heller bara om sakfrågan eller om händelseförloppet har redovisats korrekt. Det handlar inte minst om statens våld på enskilda och om hur auktoritär den nuvarande regeringen är.

Cécile Duflot är informell ledare för Frankrikes gröna parti och satt i regeringen fram till mars månad i år när Francois Hollande bytte ut sin premiärminister Jean-Marc Ayrault mot Manuel Valls. Cécile Duflot är av flera skäl starkt engagerade i den aktuella konflikten. Hon är kritisk mot dammbygget i sig som hon menar är överdimensionerad och inte kan motiveras ur ekologiska utgångspunkter. Hon menar också att regeringen skött affären på ett dåligt sätt.

Duflot pekar på att socialisterna i sin iver att tillgodose vissa bönders krav på bättre bevattningssystem gått dem väl långt till mötes. Hon visar här på en klyfta mellan ett socialistparti som sätter tillväxten i första rummet och ett miljöparti som tar andra, främst miljömässiga hänsyn.

Hennes kritik av regeringen handlar också om dess iver att genomföra projektet även sedan de kritiska rösterna blivit fler och skallen mot projektet fått ett högre tonläge. Hon har en poäng i att regeringen den senaste veckan varit påfallande mild i sin självkritik mot den egna hanteringen av projektet och av polisens agerande. Det verkar uppenbart att regeringen ensidigt tar ställning för staten mot demonstranterna.

Duflot menar att denna ensidigt auktoritära hållning är oroande. Hon är sedan länge i konflikt med Manuel Valls. Hon lämnade regeringen så fort som han tillträdde som premiärminister. Men hon har trots denna personliga konflikt rätt i att hans ledarstil är mer auktoritär än Frankrike sett på länge. Han agerar som premiärminister som om han fortfarande var polisens högsta chef. Han var inrikesminister och ansvarig för polisen fram till sin utnämning som regeringschef i våras.

En betydande del av socialistpartiets ledande politiker känner stark skepsis över Valls sätt att leda regeringen. Han fick bara 7 procent av rösterna i partiets primärval vintern 2011-12. Hans socialliberala framtoning i ekonomiska frågor och konservativa syn på rättsfrågor överensstämmer inte alls med hur socialister i allmänhet tänker. Det finns en oroande nonchalans hos en del socialister kring frågan om underskott i budgeten men det finns nu anledning att också på allvar fundera på vart Valls är på väg med sin regering. Han säger själv att han vill byta namn på partiet och att han vill närma sig centern. Det innebär förmodligen på sikt att partiet spricker. Det i sin tur ger högern alla trumf på hand i kommande val. Centern i Frankrike lär knappast ansluta sig ens till ett vänsterparti à la Valls. Den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger är så cementerad i Frankrike. Valls lär inte själv kunna ändra på den saken.

Cécile Duflot och hennes gröna parti är nu på total kollision med socialistregeringen vars stöd i nationalförsamlingen stadigt minskar. Det är av mindre betydelse. Men hennes kritik av socialisterna för att bli alltmer auktoritära i sin ledarstil och förorda en politik som gynnar repressionen och missgynnar engagerade medborgares kamp för miljön är mer oroande. Alla kring dammbygget i Tarne är sannerligen inte svartklädda extremister med huvor över huvudena och vapen i fickorna. Långt därifrån.

Stor uppmärksamhet i politik och media riktas i dessa dagar mot ett dammbygge i departementet Tarne vid en biflod till floden Tarne i sydvästra Frankrike. Dammbygget har ifrågasatts av många bedömare. En oberoende undersökningskommitté som regeringen tillsatt och som nyligen presenterade sina slutsatser visar att dammbygget som ska förse jordbruket med vatten är överdimensionerat.  Spänningen har under senare tid ökat i området. Stora grupper miljöaktivister från hela Frankrike har samlats och demonstrerat. Staten har svarat med att skicka alltfler poliser.

Vissa mer extrema grupper och polisen har drabbat samman och i helgen dödades en ung man, en 21-årig student, under oklara omständigheter. Enligt uppgifter har polisen kastat in granater bland demonstranterna som svar på attacker med molotovcocktails. Enligt uppgift skulle den unge studentens död haft ett samband med denna polisattack. Självfallet har detta upprört många och tvingat regeringen på defensiven. Vänsterpartiets ledare har krävt inrikesministerns avgång och den ledande miljöpartisten Cécile Duflot som till för några månader sedan satt i regeringen attackerar nu densamma och lägger ansvaret på den.

Det är inte ovanligt att den här typen av miljörelaterade konflikter eskalerar till våld. Det finns en liten men aktiv miljörörelse i Frankrike. Den agerar med demonstrationer och blockader. Inom denna rörelse eller som en svans till den förekommer grupper som är direkt våldsinriktade. Den franska poliskåren är heller inte känd för att lägga fingrarna emellan.

President Hollande reagerade sent på denna händelse. Inrikesministern dröjde också innan han tog till orda. Från regeringens sida beklagar man dödsfallet men riktar främst kritiken mot demonstranterna som utövat vad som kallas för oproportionerligt stort våld mot ordningsmakten.

Den här typen av miljökonflikter lär knappast påverka opinionen i stort. Frankrike är ett land där de flesta människor inte engagerar sig särskilt mycket i miljöfrågor. Storstädernas socialistväljare kan dock påverkas. De gröna och vänsterpartiets väljare är redan kritiska till den nuvarande regeringen. Högeroppositionen stöder i princip regeringen. UMP kan inte utnyttja denna konflikt för egen vinning. Det skulle skada dess egen image hos sina borgerliga sympatisörer.

Däremot kommer regeringen säkert att försöka minska omfattningen av dammbygget men det är svårt av flera skäl. Dels har bygget redan påbörjats och många privata företag är redan kontrakterade. Dels vill de lokala företrädarna genomföra projektet.

Regeringen behöver ändå visa att den lyssnar på miljöopinionen. Det är alla regeringars bekymmer att de inte kan få bukt med olika intressegruppers direktaktioner. Det är inte unikt för Francois Hollande. Sarkozy hade samma problem liksom tidigare presidenter. I revolutionens land finns det från centralmaktens sida en berättigad oro att utan koncessioner från Paris ökar bara motståndet och till slut blir situationen helt ohanterlig. Så kan det bli även denna gång om inte regeringen nu gör vissa anpassningar till miljöopinionens krav.

Frankrike är i huvudsak ett konservativt land. Inte liberalt som Sverige blivit på senare år. Konservativt i meningen stark stat, klassklyftor och moralkonservatism. Det finns en stark radikal strömning också men det konservativa Frankrike har tydligare  visat sina muskler sedan Francois Hollande kom till makten 2012.

Fransk höger är egentligen svårare att definiera än fransk vänster. Medan vänstern i princip varit trogen sina gamla socialistiska ideal långt efter det att särskilt Nordeuropas vänsterpartier gått i liberaliserande riktning har högern fortsatt att vara splittrad. Den har gjort anpassning vänsterut i moralfrågor och den försvarar naturligtvis inte den form av klassamhälle som rådde under första hälften av 1900-talet men den är ändå i sin struktur – och uppdelning i undergrupper – sig ganska lik genom decennierna. En längre analys skulle kunna söka rötterna till olika högergrupperingar ända tillbaka till Napoleon Bonaparte respektive Louis-Philippe av ätten Orléans som blev kung efter julirevolutionen 1830. Politiker och filosofer med rötterna i bonapartismen anses stå mer till höger medan orleanisterna är mer moderata. En uppdelning som är rätt tveksam. Monarkismen har till exempel varit stark i många högerextrema kretsar som i dag kallas suveränister och är allt annat än moderata.

Flertalet högermän avvisar i dag båda traditionerna och ansluter sig till en rent republikansk tradition. Frankrike fick sin första långa republikanska regim i ock med Napoleon III:s fall efter det fransk-tyska kriget 1870-71. Det ska också sägas att ytterst få högermän i dag drömmer om ett återinförande av monarkin.

Dagens höger har många schatteringar. Jag utesluter nu Nationella fronten ur högern. Jean-Marie Le Pen som styrt FN från begynnelsen 1972 till sin avgång 2011 har aldrig accepterats av den så kallade republikanska högern. Tecken tyder på att förhållandet mellan högern och FN håller på att ändras sedan dottern Marine tog över. Men än så länge är merparten av högerpolitikerna inom UMP avvisande till samarbete med FN.

Fransk höger lever med flera tydliga politiska inriktningar. Gaullismen är en stark rörelse som dominerat högern sedan General Charles de Gaulles dagar. Gaullismen är försvarare av en konstitution med en stark president som brukar kallas monarkisk genom sin upphöjdhet och stora personliga makt. Gaullismen försvarar en stark stat och är nationell till sin karaktär. EU är bra så länge den agerar på fransmännens villkor. Gaullismen är till sitt väsen snarare protektionistisk och drar sig inte för att försöka reglera marknaden. Den är antiliberal och social. Men den är inte som vänstern egalitär.

UMP domineras av gaullister men gaullismens idéer försvagas ständigt till förmån för mer liberala idéer. Eller riktigare: Gaullismen ingår idag en fusion med en mer moderat, centraleuropeisk höger. Skillnaden mellan engelska tories och det moderna UMP är fortfarande stor.

UMP samverkar med den franska centern som är svagare men ändå inte försumbar. De flesta centerpolitiker ingår i UDI som partiet numera heter. Det är i princip samma parti som UDF som President Valéry Giscard d ´Estaing tillhörde på 70-talet. Han var mer liberal, hade för den tiden radikala förslag om fri abort och förberedde beslutet om avskaffande av dödsstraff som genomfördes under socialisten Francois Mitterrands tid.

UDI  har en mer ekonomiskt liberal hållning än UMP samtidigt som det partiet i sin sociala hållning skulle kunna närma sig högerfalangen inom Socialistpartiet och i synnerhet nuvarande premiärministern Manuel Valls.

UMP:s högerfalang är i någon mening mer trogen den gamla gaullismen. Denna högerfalang vill ha en hårdare betoning av de fransk-nationella värdena och hamnar ofta i positioner som står FN nära. Den franska extermhögern är inte sällan starkt antiliberal. Det finns därför också vänsterpolitiker med nationalistisk profil som lockas att ta steget direkt över från Socialistpartiet till FN eller till UMP:s yttersta högerflygel. FN:s ledande politiker vid sidan om Marine Le Pen, Florian Phillippot, har både röstat socialistiskt och varit traditionell gaullist innan han blev medlem av FN.

Det är svårt att jämföra svenska alliansen med den franska oppositionen till höger om nuvarande regeringsmajoriteten. Fransk höger skulle inte acceptera alliansens radikala privatiseringsreformer på skolans område. Den skulle nog inte våga sig på så snabba sänkningar av inkomstskatten som gjorts under regimen Reinfeldt. Däremot tänker UMP rätt lika med Moderaterna kring lättnader för företagen.

UMP skulle inte acceptera den hållning som alliansen haft i frågor som rör samkönade äktenskap och inte heller accepterat alliansens invandringspolitik och förhållandevis radikala miljöpolitik. Nästan ingen fransk högerpolitiker är så nyliberal som Annie Löf. Däremot framstår Göran Hägglund nästan som en kulturradikal i franska högerns ögon. Det är svårt att hitta någon så suddig och kompromissvänlig politiker inom UMP och UDI som Fredrik Reinfeldt.

Fransk höger är splittrad men det är inget som bör oroa UMP. Det har alltid varit så och kommer alltid att förbli så. Fransmännen gillar konflikter och oroas inte över spänningar inom ett regerings- eller oppositionsblock. Sådana spänningar hör till vardagen.

Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon har kommit ut med en ny bok. Han skriver böcker  som många franska toppolitiker och i en intervju ser han sig i första hand som en intellektuell men en intellektuell som vill omsätta sina idéer i praktiken. Alltså är han samtidigt  politiker och partiledare. Hans nya bok bär titeln L´ère du peuple”  och beskriver delvis en nyorientering av hans politik och – får man förmoda men det är inte säkert – en nyorientering av det parti där han är en av de två språkrören. Nyordningen består av att slutgiltigt göra upp med begreppet proletariatet och istället tala om folket samt att införa ett ekologiskt  istället för ett produktionsorienterat perspektiv.

Mélenchon är en ivrig anhängare av det som i Frankrike kallas för den sjätte republiken, en ny konstitution som minskar presidentens makt, inför någon form av parlamentarism och stärker folkomröstningsinstitutets roll. Det är inget nytt .Det drev han och hans parti redan i valrörelsen 2102. Men marxismen i sin traditionella form har nu definitivt lyfts bort. Folket är en betydligt mer otydlig och mångfacetterad massa.  Folket är multikulturellt, stridbart men ofta motsägelsefullt. Folket finns i städerna i olika skepnader; som anställda i små och stora företag och i offentlig sysselsättning, som svartarbetande eller arbetslösa,  som papperslösa. Dess utsatthet är tydlig men inte dess sociala tillhörighet. Direktdemokrati blir dess vapen när den ekonomiska och sociala krisen hårdnar. Gatan blir också ett forum för debatt och demonstration.

Frankrike ska styras nedifrån och inte uppifrån som i dagens samhälle, menar Mélenchon. Hänsyn måste på ett mer avgörande sätt tas till de miljöhot vi lever under i världen i dag. Det marxistiska perspektivet som talar om produktionskrafterna och utgår från industrialismens samhälle försvinner bort i fjärran. Till slut också för Mélenchon.

Frågan är vad som händer med den övriga vänstern. Frankrike har haft en kvardröjande marxistisk vänster som nu uppenbarligen försvinner allt mer. Socialistpartiet tänker fortfarande industriellt men ur ett liberalt perspektiv. För Francois Hollande gäller det dirigistiska perspektivet. Det gäller att få bukt med folket som använder gatan, strejkar och visar öppet missnöje. Det gäller att styra för att lugna och avväpna alla konflikter. Lova jobb och tillväxt. Helst fortsatt välståndsökning. Det kräver på kort sikt att miljöaspekterna inte  får ta för stor plats. Vem vet om energin räcker om några kärnkraftverk läggs ner. Och ryssarna får inte retas upp i Ukraina till den grad att de slutar exportera sin gas.

Klyftan mellan Socialistpartiet och Vänsterpartiet har inte på länge varit så djup. De båda partierna har olika vision om konstitutionen, om politikens form. De har olika vision om hur ekonomisk politik ska föras i landet. Ja, Mélenchon närmar sig en alltmer EU-kritisk hållning. De delas i frågan om miljö och klimat. Det gröna partiet och Mélenchon får alltmer en samsyn även om de gröna inte är revolutionära.

Socialistpartiet är i dag mycket större än Vänsterpartiet men i djup kris. Vänsterpartiets kris ligger i att folket i högre utsträckning röstat med Marine Le Pen och enligt alla opinionsundersökningar fortsätter att göra det. Ska Mélenchon bli trovärdig i sin beskrivning av det multikulturella folket måste han också acceptera att en stor del av detta folk – som ska berika och styra de ledande politikerna (påverka politiken underifrån) – faktiskt röstar på ett öppet främlingsfientligt och starkt nationalistiskt parti. Hur ska Mélenchon kunna möta ett folk som till en betydande del är mer intresserat av industriproduktion, ökad tillväxt, skyller problemen på Bryssel och invandrarna och struntar högaktningsfullt i miljön?

Frankrike fick en vänsterregering 2012 med ett folk som konstant gått åt höger sedan 2001. Det stora motståndet mot Nicolas Sarkozy bäddade för Hollandes seger och Socialistpartiets seger i valet  till nationalförsamlingen där de gröna och Vänsterpartiet gav sitt stöd. Nu är vänsterkoalitionen upplöst. Socialistpartiet driver en politik som i Frankrike inte kan kallas vänster. Och Marine Le Pen fortsätter steg för steg att erövra stora delar av de vanliga folkliga väljarna. Så ser det ut. Mélenchon är alltid intressant att läsa och lyssna till. Det är dock symptomatiskt att han i sommar skrivit en bok när han misslyckats i två val i år, kommunalvalet i mars och Europavalet i maj. Rådet är att han fortsätter att vara en intellektuell författare. Politiskt lär han få svårt att uträtta något bestående.