Tomas Lindbom

Robert Badinter har varit en förgrundsgestalt i det moderna Frankrike. Med modern i Frankrike menas inte bara de sista tjugo åren utan i hög grad perioden efter andra världskriget när landet omskapades i enlighet med nya tankar kring tolerans och ökat försvar för individuella mänskliga rättigheter. Han föddes 1928 och dog i natt. En man med ett långt liv där han med sina starka personlighet satt avtryck i fransk nutidshistoria.

Badinter var sprungen ur en judisk familj. Hans far och andra i familjen arkebuserades av nazisterna under andra världskriget. Själv lyckades han med delar av sin familj undkomma arrestering genom att dölja sin judiska identitet i en by i Frankrike där han också gick i skola.

Hans insatser som vuxen har varit anmärkningsvärda på flera områden. Som advokat i unga år lyckades han hindra flera kriminella att dömas till döden. Som justitieminister under president François Mitterrand på 1980-talet var han bidragande till att dödsstraffet avskaffades. Han drev också igenom lagen som upphävde homosexuella handlingar som kriminella.

Han var under några efterkrigsdecennier en av en handfull mycket starka personligheter inom politiken, bland andra Simone Veil. De bidrog till att förändra det franska samhället med reformer i liberal riktning inom området samlevnad och socialt liv (des questions sociales som det kallas i Frankrike). Det var framförallt under två presidentperioder som detta skedde, under den centerorienterade presidenten Valéry Giscard d´Estaing, 1974-81 och under den socialistiska presidenten François Mitterrand, 1981-95. Giscard d´Estaing är på detta område mest hågkommen för att han med stöd av Simone Veils idoga arbete luckrade upp den gamla strikta antiabortlagen.

Det går att se hur dessa reformer förändrade Frankrike från att ha varit ett starkt värdekonservativt land till att bli i dessa avseenden mer liberalt. Det fanns en stor framtidstro, inte minst bland ungdomen när dessa reformer för abort, avkriminalisering av homosexualitet och avskaffande av dödsstraffen genomfördes. Det var också en tid när vänstern hittade nya frågor att kämpa för. Det var början av en tid när vänster innebar allt mindre av klasskamp och allt mer av identitetsfrågor. Det tog några decennier innan denna nya vänsterprofil på allvar slog igenom. I dag är den dominerande men också hotad av en ny höger. I 2020-talets Frankrike kommer auktoritetsfrågan alltmer i centrum liksom ett allt mer stigande intresse för att hindra invandring och bekämpa brottsligheten. Allt förgås, inte minst idéerna.

Jag noterade i eftermiddags att en nyhetskanal, LCI, med en profil från slutet av 1900-talet, ägnade stor uppmärksamhet åt Badinter och hans livsverk medan en annan, CNews med högerradikal framtoning, använde sin sändningstid till att beskriva gängvåldet i Marseille. Deras skilda ämnesval var avslöjande. En kanal med rötterna i övertygelsen om att ständigt kunna stärka de mänskliga rättigheterna minns en hjälte från 1900-talet. Högern ville under samma eftermiddagstimme med poliser och journalister i studion diskutera lösningar på samtidsproblemet med en ökande kriminalitet.

Gabriel Attal har redan slagit två rekord som premiärminister under den femte republiken, skapad av General de Gaulle 1958. Han är den yngste premiärministern under alla dessa år men nu också den som har dröjt längst med att kunna presentera en fullständig regering. Det har gått tre veckor sedan utnämningen och han saknar fortfarande några ministrar.

Det är ett komplicerat pussel att bilda en fransk regering. Presidenten, för närvarande alltså Emmanuel Macron, har det avgörande inflytandet men formellt är det ändå premiärministern som är regeringschef och förväntas också ha ett visst inflytande över tillsättningarna. Oavsett vem som bestämmer är också kompositionen av en regering betydligt mer komplex än förr. Sedan ett tiotal år är balansen mellan kvinnor och män central. Det blir problematiskt att presentera en regering med fler män än kvinnor. Vidare måste balansen mellan regionerna vara god. För Macron och Attal blir det än svårare eftersom flera partigrupper ska få plats i regeringen. Macrons parti, Renaissance, har inte majoritet i nationalförsamlingen.

Just nu brottas Macron och Attal med en viss tungviktare inom fransk politik, 72-åringen François Bayrou, som tillhör mittenpartiet Modem. Han är intresserad av att bli utbildningsminister och efterträda en kvinna, Amélie Oudéa-Castéra, som tillhör Renaissance men som bara suttit i ett par veckor på posten och redan ifrågasatts från alla möjliga håll. Bayrou var utbildningsminister redan på 1990-talet och har ställt upp som kandidat i flera presidentval. I vissa kretsar anses han mycket betydelsefull. Det är nog bara han själv som ser sig som än mer oundgänglig i fransk politik. Skulle han utses får det följdverkningar. En man ersätter en kvinna, en politiker från Modem en annan från Renaissance. Och vad säger detta om hur Attal som var utbildningsminister före utnämningen till premiärminister och som tar skolfrågorna på mycket stort allvar. Kommer han kunna byta ut sin första utbildningsminister efter tre veckor?

Några tunga ministerposter saknas fortfarande i Attals regering och en hel mängd ministrar med mer begränsade ansvarsområden. Alla insatta i franskt politiskt liv vet att en regering styrs mer av tjänstemännen än av politikerna men väljarna i allmänhet lär inte veta det. Det ser inte bra ut när regeringsombildningen tar så lång tid och verkar så fylld av tveksamheter.

Det finns ingen mer utsatt post inom fransk politik än att vara premiärminister, säger många politiska bedömare. Presidenten är visserligen utsatt i opinionen men har alltid möjligheten att sparka nedåt och lägg orimliga krav på regeringen och särskilt premiärministern och skylla felsteg på dem. Den nyutnämnde Gabriel Attal har redan fått det hett om öronen med jordbrukarna som demonstrerat på motorvägarna och ställt hård krav på statsmakten. Hittills verkar Attal ändå ha en hygglig kontroll över läget

Det råder en bred upprördhet bland europeiska bönder och nog verkar trycket framförallt hårdna mot Bryssel. Ändå började allt med de franska böndernas krav på den franska regeringen. Sänk drivmedelsskatten för jordbruksfordon har varit ett av kraven. Vidare finns det en lag, Egalim, som klubbades 2021 och som ska garantera bättre ekonomiska villkor för bönder som säljer vidare sina produkter i nästa led. Denna lag har inte respekterats, menar bönderna, som nu kräver bättring. Bönderna har också krävt en rad administrativa lösningar för att förenkla byråkratin inom jordbruket.

Gabriel Attal har visat en stor respekt för de franska böndernas krav. Han har inte bara uttryckt ett starkt försvar för näringen och dess betydelse utan också på de avgörande punkterna visat sig beredd att gå bönderna till mötes. Möjligen har detta lett till att demonstrationerna bedarrat och en del av ilskan över regeringen mildrats.

I det hårdnande internationella läget i Västeuropa kan ju jordbruket bli en alltmer angelägen bransch för statsledningen. Ett land som Frankrike behöver sina bönder för att klara försörjningen i kris och i krig. Dessutom ser Attal hur en stor del av importen av livsmedel inte följer de krav på hållbarhet och miljökrav som bör ställas. Frankrike har alltid värnat sin inhemska produktion men samtidigt har billiga varor från andra delar av världen i allt högre grad svämmat över landet och dess konsumenter. Billigt och ofta dåligt men lockande för de flesta som märker att framförallt livsmedelspriserna skenar i höjden.

Gabriel Attal tycks rida ut den första stormen i sitt nya – omöjliga jobb – som premiärminister. Och han fortsätter att möta respekt bland kollegor och väljare.

Den svenske statsministern Ulf Kristersson har välkomnat den franske statschefen Emmanuel Macron med några ord om det svenska begreppet fika och betydelsen, vad jag förstår, att ta det på allvar. Det är förstås en lustifikation och väldigt svenskt som sådan. Det lilla landet vill gärna visa att det har något unikt som det stora landet saknar men av artighet måste uppmärksamma och gilla. I bästa fall är det ett charmigt drag som vi svenskar visar upp.

Uppmärksamheten kring fikat påminner mig om när dåvarande finansministern – eller hade han då blivit EU-kommissionär – Pierre Moscovici hållit föredrag på Handelshögskolan i Stockholm och fått en present av skolledningen efter seminariet. Moscovici mötte de franska journalisterna ute på Sveavägen där han bar på en form av kniv som de aldrig sett. ”Vad har ministern fått?” ”Det är något slags kniv som svenskar använder för att skära ost”, svarade Moscovici och såg måttligt road ut över presenten. Det är lätt att föreställa sig den svenska nationella stoltheten som omgav överlämnandet av osthyveln från Handelshögskolans rektor till den höge politikern från Paris.

Osthyveln är ett verktyg som har sin funktion för att skära hårdost i tunna skivor och lägga på bröd och smör. Det må vara rätt unikt. Jag vet att min franska familj tycker det varit roligt att ta med den från Sverige och använda den till frukostosten. Däremot undrar jag över svenskens utvecklade vurm för fikandet. Är det inte snarare en konstruktion i postmodern anda? I min barndom bjöd svenska familjer hem varandra på kaffe med dopp som bestod av bullar, småkakor och gärna en bakelse eller tårta. Min mamma bjöd varje år på sin födelsedag hem sina kvinnliga kusiner på den sortens kalas. Då kunde man tala om fika fast ingen nämnde ordet. Förklara för mig vad fika är i dag? Jag går in på mitt favoritkafé i Vasastan och beställer en kaffe och en kanelbulle. Är det fika? Vad är så originellt med det? Vem bullar upp med bulle och småkakor klockan tre på eftermiddagen på ett kafé eller hemma? Visserligen dricker just fransmännen ofta en slät kopp kaffe på dagen eftersom deras luncher på restaurang är så omfattande. Men det finns underbara patisserier dit de kan gå för att njuta av bullar och framförallt bakverk som ytterst få konditorer i Sverige någonsin lyckats skapa.

Nej, jag tror på min teori att vi behöver någonting att vara stolta över, något som särskilt fransmännen inte har. Det skaver i den svenska själen att dessa usla fransmän alltid ska vara bäst på alla former av föda.

Låt mig en sista gång sätta in kniven i den svenska folksjälen. Café gourmand. Det är verkligen en form av fika som serveras på eftermiddagar eller som enklare dessert med kaffe. Förutom  kaffet presenteras på ett fat tre olika små bakverk. De är estetiskt tilltalande och läckra att begå. Fika är en tveksam konstruktion. Café gourmand är högst reellt och dessutom mycket välsmakande. Kanske kommer Macron att drömma om sina café gourmand i Elyséepalatset när han bjuds på svenskt bryggkaffe med kanelbulle i Rosenbad.

Debatten har på nytt tagit fart i Frankrike om privatskolornas ställning. Det skedde i samband med att det framkommit att den nya utbildningsministern Amélie Odéa-Castéra flyttat sina tre barn från en statlig till en privat skola.

Skolan är viktig för fransmännen. Det har funnits en stolthet över den statliga skolan som ansetts ge goda kunskaper till alla och värnat republikens värderingar. Samtidigt har det funnits en rad privata alternativ som följt läroplanen men haft möjligheter till att också forma en egen profil. Mest framträdande är de katolska privatskolorna.

Det finns cirka 7 000 katolska privatskolor, alla nivåer inräknade, i Frankrike. De flesta tar emot barn i låg- och mellanstadierna men det finns också många skolor för högstadie- och gymnasieelever. Runt två miljoner franska barn går i katolska privatskolor.

Många föräldrar föredrar att sätta sina barn i dessa skolor, även om föräldrarna inte själva är troende katoliker. Judiska och muslimska barn finns också bland eleverna i dessa skolor och alla representerar inte över- eller medelklassen. En viktig anledning till att så många söker sig till privata, katolska skolor kan förklaras med att dessa anses ge bättre studiero och formar barnen på ett tydligare sätt. Den statliga skolan har utsatts för ökad kritik på senare år. I vissa städer och förorter är ordningsproblemen stora, också i Frankrike.

Synen på skolan skiljer vänster från höger i politiken. Alla värnar skolans betydelse men misstron mot katolska kyrkan är djup och långvarig inom vänstern. Det var en viktig seger för vänstern och den franska republiken när kyrkan skildes från staten 1905. Begreppet laïcité är fundamentalt i Frankrike och handlar om att skilja det offentliga från religion. De moderna katolska privatskolorna är noga med att inte ifrågasätta republikens idéer och laïcité men det finns naturligtvis gradskillnader i hur skolan behandlar ett ämne  som religion. I de statliga skolorna finns inte ämnet. Religionsstoffet fördelas mer inom historia, filosofi och samhällsvetenskapliga ämnen. I de katolska skolorna förekommer undervisning i religion med särskilt betoning på kristendom.

När den nya utbildningsministern erkänt att hon flyttat sina barn från en statlig till en privat katolsk skola väcker det känslor inom främst vänstern. Hon motiverar det med att barnen mår bättre i den katolska skolan men det är förstås inget tillfredsställande argument för dem som vill ha en mer likriktad skola. Dessutom måste föräldrarna betala terminsavgifter vilket står i strid med den grundläggande uppfattningen att tillgången till god skolutbildningen ska vara rättvist fördelad i alla samhällsklasser.

President Mitterrand försökte på sin tid att minska privatskolornas ställning i Frankrike. Han mötte ett så starkt motstånd i stora befolkningsgrupper att han drog tillbaka förslaget. Det skulle säkert vara lika omöjligt i dag, kanske än svårare. Försöken att med lagstiftning öka jämlikheten i samhället har mindre stöd i befolkningen i dag jämfört med 1980-talet.