Tomas Lindbom

Pierre Moscovici, finansminister i Hollandes första regeringar, har blivit Europakommissionär för finansfrågorna och måste släppa sin plats som folkvald i nationalförsamlingen. Nu sker fyllnadsval i hans gamla valkrets,  i  Doubs, i östra Frankrike och det ser kritiskt ut för hans parti. Nationella fronten vann första valomgången i ett val med lågt valdeltagande och ställs i den andra valomgången mot den nya socialistkandidaten. Högern, UMP, är utslagen.

Doubs ligger vid Jurabergen i Franche-Comté och gränsar till Schweiz. Det är ett område med betydande industrier. I staden Montbéliard finns en fabrik för tillverkning av Peugeot. I denna miljö har den urbane och intellektuelle Pierre Moscovici med sina dyra klockor och välskräddade kostymer och som visat prov på att kunna förföra unga damer med citat ur den franska 1800-talslitteraturen lyckats vinna så många röster att han under flera mandatperioder varit Doubs fjärde valkrets representant i nationalförsamlingen. I valet 2012 segrade han i första valomgången med hela 41 procent.

I likhet med många andra arbetartäta områden i Frankrike har Doubs också anfäktats av de idéer som Nationella fronten representerar. Utan den välkände Moscovici skulle det bli svårt att behålla mandatet härifrån, har många bedömare sagt före valet. Nu visar det sig att framförallt UMP fått problem. Möjligen är detta ett första bevis på att attentaten mot Charlie Hebdo och den judiska matvaruaffären har stärkt regeringens och socialistpartiets ställning visavi högern. UMP har i alla fall inte lyckats knipa andraplatsen i denna folkliga valkrets.

Siffrorna i den första valomgången som genomfördes igår visar att Nationella fronten fick 32,6 procent, Socialistpartiet 28,8 (en minkning alltså från 2012 med cirka 12 procent) och UMP 26,5 procent. Valdeltagandet var mycket lågt: 39,5 procent. Nu stundar en andra valomgång på söndag. Det finns sedan Natonella fronten började stärka sin politiska position på 80-talet en överenskommelse mellan övriga partier att stödja varandra i valomgångar där FN hotar att ta hem ett mandat. UMP har ändrat position sedan valet 2012 och talar nu istället om ni…ni vilket betyder varken… eller, det vill säga ingen röst på vare sig Socialistpartiet eller Nationella fronten.

Vad säger då väljarna, särskilt som den utslagne kandidaten för UMP i Doubs tillhör gruppen av högermän som fortfarande i första hand vill hindra Nationella fronten från politiska segrar? Det är en öppen affär. Vänsterpartiets kandidat har rekommenderat sina väljare att rösta på socialistkandidaten men denna grupp består bara av några procent. Frågan är i övrigt öppen. Hur stor andel av UMP:s väljare kommer att stödja FN? Hur stor del kommer att rösta socialistiskt och hur många kommer att avstå? Eftersom valdeltagandet var lågt och hotet om ett mandat till FN nu är stort kanske också en del av vänsterns soffliggare kommer att mobiliseras och delta i valet på söndag.

Socialistpartiet behöver detta mandat också för att stärka sin parlamentariska ställning. Efter valet 2012 hade partiet egen majoritet i nationalförsamlingen. Den har steg för steg krympt under det dussintal fyllnadsval som genomförts  under de senaste två och ett halvt åren. Endast en gång har socialisterna lyckats erövra ett mandat i ett fyllnadsval. I alla andra val har UMP segrat. Nu har PS 288 av nationalförsamlingens platser och det krävs 289 för att få majoritet.

En seger för FN skulle självfallet spela en stor roll för partiet. De kommer fortfarande bara att ha ett fåtal ledamöter i nationalförsamlingen men symboliskt är det viktigt för detta parti inför kommande regionala val detta år. Det första, val till departementen, sker redan i mars. Attentaten i januari har inte stärkt FN:s ställning. Partiet har kommit vid sidan av den gemensamma manifestation för yttrandefriheten som de stora partierna iscensatt. Nu vann de första valomgången men en seger för socialisterna nu på söndag kan ändå bli en allvarlig broms för FN:s framfart under de senaste åren. Detta fyllnadsval i Doubs fjärde valkrets följs med spänning av alla politiskt intresserade i Frankrike.

Många av oss väntade med viss rädsla på de opinionsmätningar som skulle komma i Frankrike efter attentaten mot Charlie Hebdo. På samma gång som dessa måste fördömas fanns där oron att antisemitism och islamhat skulle växa kraftigt. En undersökning från Ipsos som presenteras i dag i Le Monde visar att reaktionerna är långt mer balanserade.

Franska regeringen har öppet deklarerat krig mot terrorismen vilket nu bejakas av halv befolkningen – dock bara halva. Den andra halvan menar att uttrycket är överdrivet. Bland dem som ser att landet står i ett krig säger  84 procent att det är ett krig bara mot djihadismen. Det innebär att en mycket liten del av det franska folket skyller händelserna i början av året på muslimerna i allmänhet. I det uppskruvade läge som landet nu befinner sig i är detta trots allt en signal om klokskap och moderation hos de franska medborgarna.

En knapp majoritet anser att islam är omöjlig att förena med de franska, republikanska värdena. Det är naturligtvis en tung anklagelse mot de minst fem miljoner muslimer som bor i landet. Samtidigt är siffran 13 procent lägre än vid en mätning för ett år sedan. Tidigare år har siffran varit ännu högre. Det som sker i de flesta europeiska länder verkar också ske i Frankrike. Människor i allmänhet accepterar steg för steg att landet är i någon mening multikulturellt. I varje fall pekas inte islam i sig ut som orsaken till stora konflikter i samhället.

Det finns dock stora skillnader mellan höger och vänster i denna fråga. Bland socialistväljarna anser 66 procent att islam som religion är möjlig att förena med republikens värderingar. Hos högerns (UMP:s) väljare är siffran 39 procent och bland dem som röstar på Marine Le Pen är siffran 12 procent.

Män och kvinnor skiljer sig inte oväntat på denna punkt. Kvinnor är mer toleranta än män. Fler män pekar ut islam som omöjlig att inrätta i ett land med de västerländska värderingar som uttrycks i den franska republiken. Drygt varannan kvinna ser att det går att förena islam med republikens värderingar. Bland männen är siffran 43,5 procent.

Ipsos har också frågat respondenterna hur de ser på karikatyrerna som visats i Charlie Hebdo. Mer än hälften, 53 procent. anser att det var rätt att publicera dem och att det är normalt att få säga vad man vill i en demokrati. Bland de övriga försvarar  38 procent på samma sätt rätten att publicera bilderna även om dessa respondenter inte tycker om innehållet i dem. Bara 9 procent anser att det var fel att publicera bilderna. En väldigt tydlig bild av det Frankrike som försvarar pressfriheten även när den kränker vissa grupper i samhället. Det ska sägas att  kränkningen i denna undersökning gäller förhållandet till religion. Förmodligen skulle svaren se annorlunda ut om de gällde etnisk tillhörighet och kanske också sexuell läggning.

Slutligen kan vi genom undersökningen se att de politiska ledarna, presidenten Francois Hollande, premiärminister Manuel Valls och inrikesministern Bernard Cazeneuve får mycket höga siffror. Franska folket har uppskattat deras sätt att hantera krisen. För socialistpartiet innebär denna tragiska händelse på samma gång en möjlighet att vinna tillbaka sina förlorade väljare och det kan inte minst ge Francois Hollande en skjuts mot ett betydligt bättre valresultat om han ställer upp till omval som president 2017. Fransmännen verkar också ha godkänt regeringsprogrammet för ökad säkerhet efter attentaten liksom nya förslag på åtgärder i skolorna för att försvara de mänskliga rättigheterna och den franska sekularismens (laïcité) principer.

Alla är överens om att Francois Hollande gjort en imponerande insats under den kritiska veckan med terrorattentaten i Paris. Han får nu sin belöning. Lika historisk som hans låga siffror varit under hans första halva ämbetsperiod lika historisk är nu uppgången på 21 procent till cirka 40 procent av medborgare som är nöjda med honom som president.

I en svår tid har de politiska ledarna möjlighet att bli uppskattade och belönas med höga opinionssiffror. Francois Mitterrand ökade sin popularitet 1991 med 19 procent under Golfkriget. Jacques Chirac ökade med 15 procent en gång under sin period som president men det var när Frankrike vann VM i fotboll 1998.

Det råder ändå ingen tvekan om att President Hollande och även premiärminister Manuel Valls har lett nationen genom krisen på ett utmärkt sätt. Oppositionen både till höger och vänster har erkänt det. Det är ovanligt med beröm från oppositionen i detta land. Kritiken inifrån socialistpartiet, från de så kallade frondörerna, har också helt tystnat. Det råder enighet i ett land som så ofta beskylls för ständiga konflikter, ibland även för konflikternas egen skull.

Men allt är förstås inte beständigt. En journalist påpekade i tv idag att Mitterrand sex månader efter sina höga opinionssiffror under golfkriget hade sjunkit till en rekordlåg nivå. Det kan också hända Hollande. Han måste klara de utmaningar som nu kommer. Det kommer konflikter kring invandring och invandrare. Det kommer att på nytt ställas krav på resultat i de frågor som normalt sysselsätter fransmännens politiskt, nämligen ekonomi och arbetsmarknad. Han har fortfarande ingenting att visa upp inom de sistnämnda politikområdena.

Nicolas Sarkozy skär säkert tänder just nu. Han säger ingenting till skillnad från sina konkurrent om ledarplatsen inom sitt parti, Alain Juppé. Den senare var generöst välvillig till Hollandes sätt att leda nationen under terrorhotets mest akuta skede. Sarkozy har svårt att vara generös på det sättet.

Det inrikespolitiska läget är ändå helt förändrat. Hollande har nu en rejäl möjlighet att ompositionera sig och bli ett starkare namn i kampen fram till nästa presidentval. Det finns nu i fransk inrikespolitik ett före och ett efter januari 2015.

För elva dagar sedan inträffade de otäcka dåden i Charlie Hebdos redaktion och inne i kosherbutiken vid Porte de Vincennes, båda i den franska huvudstaden. Offer och förövare är döda. Alla vet att Frankrike inte blir sig likt efter dessa händelser. Frågan är vad som kommer att förändras.

Frankrike har cirka fem miljoner muslimer och en halv miljon judar av en befolkning som 2014 uppgick till 66 miljoner. Landet har en betydande minoritet av både judar och muslimer om man jämför med andra europeiska länder. Någon exakt siffra går inte att få fram eftersom den franska lagen om laïcité, religion är en privatsak, förbjuder officiell folkräkning av religiös tillhörighet.

Det sker en betydande integrering eller till och med assimilering av judar och muslimer i landet. Samtidigt lever många tillsammans i särskilda kvarter, särskilt i storstäderna. I vissa delar av Paris förorter till exempel lever judar med ursprung i Nordafrika sida vid sida med muslimer från samma område.

Det är svårt att inte ana en skärpning av spänningarna i det franska samhället efter dåden den 7 och 8 januari, Både judar och muslimer känner ett ökat hot. Frankrike har visat upp en stark solidaritet mot attentaten men nog har den för de flesta handlat mer om attacken mot de franska och republikanska värderingarna för yttrande- och pressfrihet än om våldet och hot mot religiösa minoriteter. Det faktum att muslimer, i den perverterade formen av extrem islamism, utförde dåden har inte förenklat saken. När människor säger ”Je suis Hebdo” handlar det om det fria ordet och rätten att också i satirens namn attackera alla trosuppfattningar. Men vad händer när vardagens motsättningar mellan folkgrupper, klasser och olika religioner visar sig som de alltid gör. Ibland förstucket, ibland öppet och naket. Kommer grupperingar inom det franska samhället att attackera varandra med än hårdare invektiv än tidigare och kommer våld att användas i ännu större utsträckning?

Den stora grupp, kanske en  tredjedel av befolkningen, som ser sig som religiöst likgiltiga och inte tillhör något samfund, ser sig också som bärare av de sanna repubilkanska värderingarna. Denna grupp tolkar också tillsammans med många troende inom alla de tre stora religionerna dessa grundvärderingar. De dominerar i statsapparaten, inklusive bland politiker av alla schatteringar, i den statliga skolan och inom den mediala opinionsapparaten. De tolkar med stöd av miljoner vanliga franska medborgare en klassisk fransk upplysningstradition och för den vidare från generation till generation. Så har skett, lite överdrivet, sedan 1700-talet. Detta är för många Frankrike. I en tid av starkare folkomflyttning befinner sig nu denna grupp i konflikt med en annan grupp av människor som inte förstår rättvisan och demokratin i en klassisk laïcité och som dessutom ofta  befinner sig socialt och ekonomiskt i ett underläge. Den goda franska demokratiska staten, uttryckt i de republikanska grundvärdena frihet, jämlikhet, broderskap och laïcité kan inte hantera utanförskapet hos tre, fyra, fem miljoner invånare som har sina rötter i en annan tradition där religionen är en del av samhället.

Det går att utkristallisera tre grupper av fransmän med rötterna i den klassiska republikanska traditionen: Den första gruppen vill att kampen mot terrorism inte ska ses som en kamp mot muslimer. Det måste gå att skilja mellan en muslim och en islamist. Så säger inte minst President Hollande och Premiärminister Valls och den största delen av landets politiska etablissemang.

Den andra gruppen kräver att muslimerna tar ett annat ansvar för att inordna sig i det franska samhället. Denna grupp, som  består av många vanliga fransmän och som sannolikt kommer att växa på bekostnad av den första gruppen, menar att det åligger muslimer att ändra sig. Muslimer måste assimileras in i den kulturella ordning som funnits i så många generationer i Frankrike.

Det finns också en tredje grupp av medborgare. Dessa människor gör ingen skillnad mellan islamister och muslimer. Bland dem finns förstås många av Nationella frontens väljare.

Den andra gruppen fördjupar ett vi-och-dom-förhållande precis som den tredje gruppen gör. Detta vi och dom är visserligen mjukare, mindre repressivt men leder till en låsning i det samhälle som är tänkt vara ett och odelbart.

Judarna råkar illa ut genom att islamisterna kopplar dessa religionsutövare i Frankrike till konflikten i Mellanöstern och kampen mellan väst och övriga världen. Antisemitismen finns där latent i delar av den traditionella franska befolkningen. Den riskerar att väckas när radikala muslimer attackerar judiska synagogor, institutioner, affärer med mera.Antisemitismen förekommer sannerligen inte bara bland islamister.

Vi och dom är komplext.Det är ett vi och dom mellan islamister och alla andra. Det är ett vi och dom mellan fransmän som inte är muslimer och muslimerna. Det är ett vi och dom mellan judar å ena sidan och vissa antisemitiska grupper å den andra.Det är också ett vi och dom mellan å ena sidan den grupp som ideologiskt försvarar Charlie Hebdo (som säger ”Je suis Charlie” därför att de inte bara försvarar yttrandefriheten utan också delar tidningens åsikter) och – å andra sidan – katoliker, judar och muslimer som utan att vara fundamentalister  upprörs över att religionen inte får någon plats alls i det offentliga rummet och även bemöts med hädelse och förakt för det heliga.Det är slutligen ett vi och dom mellan högerextremister och islamister å ena sidan mot gruppen som försvarar upplysningsidéerna. Högerextremister och islamister delar i stor utsträckning samma världsbild av nationalism, konservatism, traditionalism och teokrati. De bekämpar alla upplysningsidéer och Charlie Hebdo är som ett rött skynke för dem. Det är helt i sin ordning av Jean-Marie Le Pen direkt efter attentatet den 7 januari sa: ”Je ne suis pas Charlie”.

Det är alltså ingen enkel karta som måste ritas upp i Frankrike. Denna kartbild är mer utmanande i detta land eftersom principer spelar en så stor roll. Ingen viker undan i ambitionen att söka överenskommelser. Ändå har vi säkert samma motsättningar i Sverige om vi börjar granska denna fråga. Det är nog dags att vi svenskar också lägger ner mer tankemöda på att förstå vilket samhälle vi är på väg mot och förbereda oss. Var står vi själva? Vad är vi beredda att försvara till sista droppen i vårt samhälle? Vilken nivå på yttrande- och pressfrihet begär vi? Om och när ska begrepp som respekt för religiösa värderingar och helighet hindra yttrandefriheten?

Och klarar vi av att tillåta komplexiteten av åsikter hos alla dem som invandrar från andra kulturer? Hur mycket mångfald i form av olika samhällsvärderingar tål ett land som Frankrike och ett land som Sverige?

Den 11 januari 2015 blir en historisk dag i Frankrike. Inte sedan befrielsen av landet från tyska naziregimen 1944 har så många människor demonstrerat på gator och torg i franska städer. Bara i Paris är det förmodligen flera miljoner som i den stund detta skrivs samlas på Place de la République och långsamt rör sig mot Place de la Nation. Någon journalist säger att det går med en hastighet av 50 m i halvtimmen. Denna magnifika manifestation mot våld och för yttrandefrihet och demokratiska värden har också samlat ett femtiotal statschefer och regeringschefer från främst  Europa och Mellanöstern. Israels och Palestinas ledare gick i samma tåg tillsammans med Angela Merkel, David Cameroun och även vår svenske statsminister Stefan Löfvén.

Frankrike har förmågan att lyfta händelser till ett högre plan. Någon kommentator i fransk tv konstaterar att dagens manifestation är un communion laîque. Ordet laïque eller substantivet laïcité innebär enkelt översatt att dagen varit som en nattvardsgång (=communion)  men i namn av de republikanska värden som respekterar allas rätt att tillhöra en religion eller ingen religion. Det betyder också att manifestationen uttryckt att inget våld får skrämma människor till tystnad och ingen journalist ska tvingas att upphöra att uttrycka sin mening oberoende av hur kritisk, hur satirisk och hur religiöst kränkande en sådan mening än uttrycks.

Frankrike har denna dag formulerat sin demokratiska tradition som formuleras i republikens grundvärderingar av frihet, jämlikhet, broderskap och laïcité. Dessa grundvärderingar lärs ut i skolorna och för majoriteten fransmän är detta basen för nationen. Det är alltså en märklig styrkedemonstration av Frankrikes filosofiska och politiska samhörighet som det officiella Frankrike står bakom och som de flesta fransmän också försvarar.

Det är en för omvärlden imponerande styrkedemonstration av en nation. Få nationer skulle kunna skapa denna enighet som alltså inte bara är demokratisk utan närmast organiskt bunden till nationens historia. Fransmännen är ett folk i Europa, en del av västvärlden och en av många demokratier.Men nationen Frankrike bär på dessa grundvärderingar som gör  nationen unik och som gör att fransmännen aldrig släpper sin nationella särart.

Franska republikens värderingar är inte okomplicerade. En värld med omfattande migration utmanar försvaret för denna nationella särart. Det finns mycket att grubbla över kring denna fråga och hur Frankrike under de närmaste decennierna ska klara av att integrera allt fler invandrare och samtidigt fortsätta att hålla fast vid en nationell filosofisk särart.

Denna dag går det ändå inte annat än beundra Frankrike för dess magnifika försvar för yttrandefriheten. För den solidaritet som människor visar genom att i miljoner gå ut på gatorna. Det går inte att annat än beundra myndigheternas organisation  som klarat av att ta emot så många utländska statchefer och hela nomenklaturan i det franska samhället och låta dem röra sig öppet på Paris gator  i ett demonstrationståg, arm i arm. Det var en mäktig uppvisning av ett land som är exceptionellt och som vem som helst måste beundra för dess många unika kvaliteter.