Tomas Lindbom

Frågorna ställs inte i Frankrike men det verkar rätt uppenbart för en utomstående betraktare. Frankrike har tappat sin position som en av de ledande nationerna i EU

Det blev uppenbart när Merkel och Hollande deltog i fredsförhandlingar nyligen om östra Ukraina. Vem dominerar samtalen med Putin? Knappast Frankrikes president. Det var Merkel som representerar EU. Hollande var med som en bifigur.

Varför är Frankrikes ställning så svag? Sedan 2007 har det blivit alltmer uppenbart att Frankrikes försök att vara en självständig aktör inom EU och i axeln Berlin-Paris fått sig en allvarlig törn. Det är förstås Frankrikes svaga ekonomi som är grunden till problemen. Frankrike är objektet för en rad bannbullor som utgått från Bryssel med Berlins goda minne. Nu senast har Frankrike för vilken gång i ordningen fått uppskov ytterligare två år – men bara två år – för att få ordning på sin statsskuld. Franska regeringen kvider över att den inte får tre år på sig. Om två år är det ju presidentval och den sittande regeringen vill kunna presentera en sockrad budget året före valet. Nu hindras de av axeln Bryssel-Berlin.

Francois Hollande hoppades vid sitt makttillträde 2012 att han dels skulle snabbt få ner budgetunderskott och statsskuld. Han skulle också föra en ny politik i EU som tillät en mer expansiv hållning visavi de skuldsatta länderna i södra Europa. Allt detta har spruckit. Hans gamla finansminister Pierre Moscovici sitter visserligen nu som EU:s kommissionär för ekonomi men det förefaller inte alls som om han sätter någon fransk prägel på förhandlingarna med grekerna. Det är Tysklands finansminister Schäuble som håller i taktpinnen. Överhuvudtaget har inte Moscovici något manöverutrymme för att driva en annan linje än den som Bryssel stått för i ett antal år nu. Restriktiv åtstramningspolitik.

Frankrike är i för svag ställning ekonomiskt för att kunna hävda sig också i andra frågor som förhållandet till Ryssland. Hollande och Merkel är säkert förhållandevis samstämmiga i den frågan men det är hon som styr.

Det finns en aspekt till på problemet Frankrike-EU. De franska väljarnas misstro mot euron och mot hela EU-projektet har ökat påtagligt under de senaste åren. Detta missnöje har i hög grad kanaliserats genom Marine Le Pen. Hennes partis framgångar är följden av ett folkligt missnöje med immigrationsfrågan men kopplat till identititetsfrågan. När Frankrike inte längre dominerar i EU-institutionerna i Bryssel ökar det folkliga missnöjet med hela EU-projektet. Inte bara extremhögern klagar på Bryssels makt. Detsamma hörs från partierna längre ut på vänsterkanten. Skrapar man lite på ytan finns det gott om euroskeptiker även i de gamla partierna UMP och PS. Få säger öppet vad de tycker men det saknas inte kritiska röster om just den gemensamma valutan.

Det officiella Frankrike talar självfallet klart och tydligt  för EU och euron. Det officiella Frankrike är också seriöst engagerat i att skapa god balans i den egna ekonomin och ta ansvar för att också länder som Grekland tar sitt ansvar. Men i landet, i vissa partier,  i stora medborgargrupper är attityden delvis en annan. Det ger utåt intrycket av ett Frankrike som förlorat en del av sin tydliga röst och en del av sin ställning som ett av Europas två tunga nationer. Det är svårt att erkänna det men Tyskland är nummer ett och Frankrike nummer två i EU.

Det verkar som om franska väljarna har tröttnat på både den förre och den nuvarande presidenten i Elyséepalatset. Siffrorna i nya opinionsmätningar pekar i alla fall på ett minskat stöd för de bägge. I korridoren väntar förstås Marine Le Pen men också kan nya namn i UMP och i PS (Socialistpartiet) se sin chans.

Francois Hollande fick en riktig skjuts uppåt i opinionsmätningarna efter attentaten i början av januari i Paris. I krislägen brukar väljare i alla länder luta sig mot sittande president och premiärminister. Redan nu efter en månad dalar Hollandes siffror. De är fortfarande bättre än i december men mycket talar ändå för att han snart är nere på samma låga nivå som förra året. Franska folket har inget förtroende för honom trots att hans egna väljare efter attentaten sluter upp i större utsträckning.

Hans premiärminister Manuel Valls är en ambitiös och välartikulerad politiker som drar mycket av uppmärksamheten från sin president. Detta borde oroa Hollande. Valls har också lyckats att vrida socialistväljarna märkbart åt höger. I primärvalen inför presidentvalet 2012 var han en kandidat bland flera och med låga siffror. Han låg med sin socialliberala framtoning långt utanför centrum i det franska socialistpartiet. Verkligheten under Hollandes mandatperiod och hans upphöjelse till premiärminister förra året har verkligen stärkt inte bara hans egen position utan det rent ideologiska underlaget för att han ska kunna agera som en ledare inom PS: I dag är trettio av drygt 250 socialistiska  deputerade i nationalförsamlingen så kallade frondörer och dessa är i klassisk mening franska socialister. Resten verkar ha svalt Valls socialliberala medicin, nu senast i form av finansminister Macrons paket av lagar för att liberalisera Frankrike. Socialistpartiet går inte att känna igen jämfört med partiet för bara tre år sedan. Mycket har hänt. Högerflygeln har tagit över och Hollande som alltid anpassar sig till situationen och det aktuella stämningsläget har tillåtit denna förändring.

Frågan är om inte Hollande har släppt på tyglarna så mycket i förhållande till Valls att så att säga hästen styr ryttaren istället för tvärtom. Socialistpartiets egen väljarkår kan mycket väl svänga i opinionen och förorda den karismatiska och hårdföra Manuel Valls före Hollande och därmed godkänna en helt annan typ av ledare för vänstern.

Nicolas Sarkozy har tappat betänkligt i opinionen sedan förra sommaren när han lät förstå att han ville bli UMP:s ledare och partiets presidentkandidat till valet 2017. Bara drygt hälften av UMP:s väljare ser nu honom som partiets presidentkandidat. Det måste oroa den otålige Sarkozy. Hur ska han nu agera om såväl den erfaren Alain Juppé som några av de unga ledarna inom partiet på allvar tar upp kampen om ledarrrollen och får partiets gräsrötter och väljarkår att nicka bifall till den utmaningen. Faktum är att Sarkozy inte har något program. Han är vagare och otydligare nu än åren före segern i presidentvalet 2007. Då var han småfolkets man. Lovade bättre levnadsstandard och upprättelse mot eliten och de stora tyngande institutionerna i samhället. Nu är han inte längre trovärdig i den rollen. Han kan uppenbarligen inte heller plocka poäng på en hårdare hållning i invandrarfrågan. Många inom UMP håller med honom om hårdare tag men alltför många väljare med den typen av åsikter försvinner till Nationella fronten. Tvärtom verkar det idag mer framgångsrikt inom UMP att positionera sig för en mer liberal hållning i dessa frågor jämfört med Sarkozys sista år som president.

För ett halvår sedan var vi alla övertygade om att en andra valomgång 2017 skulle stå mellan Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy. Nu har Francois Hollande fått blodad tand men också Manuel Valls dyker upp som ett alternativ medan Sarkozys ställning försvagats. Ett tips som förmodligen bara håller ett par dagar kan vara att Alain Juppé blir högerns kandidat och samlar en så stor del av mitten och den moderata vänstern att han blir den som i en andra valomgång får uppdraget att besegra Marine Le Pen. Eller så blir det Manuel Valls som skapar denna center-vänsterkoalition som så många fransmän ändå i sitt inre skulle välkomna och då är det han som får ansvaret att försvara republiken mot angreppet från den extrema högern.

För en stund sedan beslöt nationalförsamlingen att inte godkänna ett förslag om misstroendevotum mot regeringen som riktats mot den av oppositionspartierna UMP högern) och UDI (centern) med stöd av kommunisterna. En dramatisk vecka i nationalförsamlingen kring ett paket av lagar, kallade Macronlagarna efter namnet på nuvarande finansministern Emmanuel Macron är tillända. Lagarna kunde antas i nationalförsamlingen utan votering med hjälp av en särskilt paragraf i konstitutionen, 49-3. Den ger möjlighet för en regering med osäker majoritet i nationalförsamlingen att få igenom lagar utan votering men där det inom 24 timmar finns en möjlighet för oppositionen att väcka misstroendevotum och rösta bort den sittande regeringen.

Manuel Valls regering har stora svårigheter. Sedan valet 2012 har majoriteten krympt och i dag är socialisterna beroende av andra partier för att få majoritet för sina förslag. De kunde de första åren lita på de gröna som dessutom satt i regeringen och med kommunisterna som i allmänhet röstade för regeringen mot högeroppositionen. Men de gröna har lämnat regeringen och alltmer fjärmat sig från den sedan den socialliberale Manuel Valls blivit premiärminister. Likadant med kommunisterna. Vidare har en grupp parlamentsledamöter inom socialistpartiet gått i opposition och röstar i vissa frågor mot regeringen. Det rör sig om cirka trettio så kallade frondeurs, cirka var tionde socialist i nationalförsamlingen. Manuel Valls kan inte heller räkna med stöd av centern som åsiktsmässigt står nära honom och hans finansminister men som av historiska skäl är alltför bunden till högern. Det går i Frankrike en skarp gräns mellan höger och vänster som inte stämmer med dagens åsiktsskillnader mellan partierna men är grundad i tradition och delvis i systemet med majoritetsval.

President Hollande och Premiärminister Valls beslöt igår att använda sig av krisparagrafen 49-3 för att rädda Macronlagarna. De räknade med att klara ett misstroendevotum men var inte säkra på att få majoritet för sitt lagförslag. Det är naturligtvis ett svaghetstecken för regeringen. Lagarna är  – vilket är symptomatiskt för låsningen i den franska politiken – liberala och väldigt självklara i vilket europeiskt land som helst i dag. Det handlar om att lösa upp skråväsendet, tillåta handeln att hålla öppet upp till tolv söndagar per år (observera bara tolv!) tillåta ökad privatisering av långfärdsbusstrafik inom landet och så vidare. Men detta får konservativa högermän att gå i taket – söndagen är ändå en helig vilodag och advokater måste få behålla sina särskilda privilegier – och stora delar av vänstern att fråga sig om nu franska folket ska springa i affärer på söndagar och vara kommersiella när de kan ägna sig åt familjeliv och idrottande.

Det var alltså nära ögat att kommunister, mittenpartier och högern tillsammans hade kunnat fälla en regering för ett lagförslag som ökade människors frihet och gav näringsidkare lite mer svängrum. En i sanning märklig bild av det franska politiska samhället.

Sommaren 2011 föll Dominique Strauss-Kahn bildligt talat från himlen till helvetet. Han greps av amerikansk polis när han redan hunnit in i flygplanet från New York mot Paris och anhölls några timmar senare för en misstänkt våldtäkt mot en hotellstäderska på Sofitel inne på Manhattan. Chefen för Internationella valutafonden och den hetaste kandidaten i franska socialistpartiet för kommande års presidentval kom sedan att framstå som en billig, föraktad sexmissbrukare och kvinnoföraktare med våldstendenser. Fallhöjden kunde inte vara större. Det sa vi alla då. Och vi trodde att historien om DSK var i ock med detta slut. Men så fel vi hade. Nu fortsätter historien från en rättssal i Lille och fallet ner i helvetet bara fortsätter för honom.

I fjorton dagar har nu förhandlingar pågått i en rättegång där DSK och andra män anklagas för koppleri. Dessa män ska enligt åklagarna organiserat särskilda gruppsexträffar med prostituerade. DSK har varit juvelen i kronan vid dessa möten och han ska ha genom sin starka position på flera sätt ha bidragit till att träffarna genomförts. De har genomförts vid upprepade tillfällen, i Europa och i USA.

Fransk lag tillåter sex mot betalning men har hårda regler när det gäller koppleri. Det är enkelt att bli hallick. Det behövs bara att organisera en grupp om några personer eller skaffa en lokal för ändamålet eller ringa några prostituerade och du riskerar i lagens mening straff som i svåra fall kan uppgå till tio års fängelse. DSK har inte varit helt overksam i förberedelserna för dessa sexmöten, enligt åklagaren. Själv förnekar DSK all kännedom om att flickorna som deltog var prostituerade. Han säger till och med att han ogillar fenomenet med sex mot betalning.

Den andra veckan av förhandlingarna har DSK suttit rent konkret på de anklagades bänk. Förhandlingarna har skett öppet inför journalister och allmänhet. De franska tidningarna har fyllts av rapporter och teckningar som åskådliggjort händelserna i rättssalen. En bild av en sorglig affär. De prostituerade konstaterar att det förekommit våldsamma tendenser och inte lite av förakt från de anklagade männens sida. DSK erkänner också att han är tilltalad av sex i en mer brutal, fysisk form.

Det är självfallet rimligt att anlägga moraliska aspekter på det som förekommit helt utan att koppla in frågan om det lagliga eller olagliga i sexträffarna. Det är svårt att tro att inte DSK insåg att flickorna var betalda av hans vänner. Han har själv också talat om flickorna som materiel, ett ord som används i kopplerisammanhang om prostituerade. Hans roll som kopplare måste domstolen bedöma utifrån hur den franska lagen ska tillämpas. Det handlar i alla fall om en man som nu står med båda benen djupt nersjunkna i den mer svårartade formen av självförvållad mänsklig förnedring. Och det handlar om en man som i varje fall utåt inte verkar ångerfull eller ens medveten om vad han gått igenom som människa under de senare åren.

DSK står i ett läge där han förlorat allt. Efter Sofitelaffären kom han trots allt tillbaka. Reste runt som rådgivare till internationella företag och stater. Han startade ett företag med en kompanjon. Men den senare svek honom och tog sedan sitt liv. DSK visade sig inte ha omdöme heller att välja partner inom affärsvärlden. Nu är han blåst på pengar och har förlorat sin heder. Värst av allt är förmodligen det självförakt som han knappast kan undgå att känna och tvingas leva med, dag efter dag. Han kom till helvetet redan den där vårdagen 2011 när han togs av New York-polisen för misstänkt våldtäkt. Nu får han känna på en region som väl kan tänkas vara källaren i Satans rike.

Fyllnadsvalet i fjärde valkretsen i Doubs i östra Frankrike har uppenbarat stora problem för UMP, den partibildning av höger- och centergrupper i franska politik. Nicolas Sarkozy valdes för några månader sedan på nytt till partiets ledare men kriserna avlöser varandra och Sarkozy verkar inte alls vara den ledare som många hoppats på. Han bär på sitt nederlag i valet 2012 och det försvagar hans auktoritet.

Fyllnadsvalet i Doubs genomförs som alltid (valsystemet är majoritetsval i enmansvalkretsar) med två valomgångar om inte en kandidat får mer än 50 procent av rösterna i den första valomgången. Nationella frontens (FN) kandidat  segrade före socialistkandidaten medan UMP:s kandidat blev utslagen. Detta är ett svårt bakslag för UMP. Nu talar till exempel en av  högertidningen Le Figaros ledarskribenter, Yves Threard, öppet om risken att partiet sönderfaller i smådelar och att Marine Le Pen vinner nästa presidentval, 2017. Sådana tongångar har inte hörts tidigare och hans analys delas av flera andra politiska bedömare.

UMP hoppades på en nytändning med Sarkozy som ledare. Det är inte samma Sarko som åren fram till valet 2007 när han segrade och blev president. Nu utmanas han av flera andra kandidater som dessutom föreslår andra lösningar på centrala strategiska och sakpolitiska frågor. Alain Juppé, tidigare premiärminister och grand old man inom UMP, kandiderar öppet för presidentposten 2017. Han gick ut efter första valomgången i Doubs och intog en radikalt annan position än Sarkozy i den viktiga frågan vilken kandidat som UMP:s väljare bör stödja i den andra omgången, kandidaten från FN eller Socialistpartiet. Hans svar var klart och entydigt: Socialistpartiets kandidat. Denne företräder enligt Juppé den traditionellt republikanska linjen medan FN med sin främlingsfientlighet inte är pålitligt. Sarkozy har sedan länge företrätt en annan linje: avstå från att rösta. FN och PS är ungefär lika dåliga alternativ.

Juppé fick också sällskap av partiets vice ordförande, den liberala Nathalie Kosciusko-Morizet. Efter dessa utspel har Sarkozy försökt ompositionera sig. Han visar prov i dag på ett vankelmod som han inte är känd för. Nog har Sarkozy många gånger svängt i politiska frågor men han har haft ett grepp om sitt eget parti. Nu vacklar han och framstår alltmer som ett osäkert kort för partiet.

UMP har uppenbarligen oerhört svårt att orientera sig mellan ett allt starkare FN och ett Socialistparti som efter de tragiska händelserna i januari nu fått ökat självförtroende. Det visar sig att den mer socialliberala hållningen som Hollande och hans premiärminister Valls intar skapar problem för UMP. Det finns en risk för att partiet inte är ett riktigt alternativ för väljarna i mitten. Å andra sidan blir en högervridning och en anpassning mot FN obehagligt för många traditionellt borgerliga väljare. Dessutom tycker i dag många mer utrerat högerorienterade väljare att FN blivit ett salongsfähigt parti och att det är bättre att då rösta på originalet än på en blekare kopia när det gäller hårda tag i kriminalpolitiken och mot invandring.

UMP överlever säkert debaclet i Doubs men ett alltför svagt resultat i de stundande valen i mars till departementen runt om i Frankrike kan sätta riktig fart på de interna striderna. Trots allt handlar det om tusentals UMP-politiker som vill bevaka sina positioner i olika politiska församlingar. Socialistpartiets ledning och regering som haft motsvarande problem sedan hösten 2012, bara några månader efter segervalet, kan nu se på när UMP grillas av de politiska realiteterna. I varje fall ett litet tag!