Tomas Lindbom

Francois Hollande har om några veckor suttit tre av sina fem år som president i Frankrike. Det råder ingen tvekan om att allt han gör, alla tankar han tänker dygnet runt handlar om återvalet till president 2017. Han har en svår verklighet att bemästra. Ekonomin är fortfarande svag i landet. Han ska få väljarna med sig i nästa val vilket är en tuff uppgift. Det är inte heller självklart att få alla fraktioner av sitt eget parti med sig. I juni har socialistpartiet kongress. Nu pågår ett taktiskt spel i alla läger. Kongressen kommer sannolikt att ställa sig bakom Hollande och hans regering men inte utan anmärkningar och särkrav.

Francois Hollande har som många känner till gjort en omorientering under sin mandatperiod från en mer klassisk fransk socialistisk retorik till en socialdemokratisk för att inte säga socialliberal politik. Vänsteretoriken före valet var sannolikt främst tänkt som ett sätt att fånga in vänsterblockets väljare och säkra segern över Nicolas Sarkozy. Ändå var Hollande rätt svävande i sin socialliberala hållning de första tjugo månaderna. Först vid årsskiftet 2013-14 ändrade han sig definitivt. Retoriken blev socialliberal och hans politiska program fick klarare konturer. Något senare bytte han också premiärminister till Manuel Valls, Socialistpartiets mest socialliberala frontfigur. Med valet av Emmanuel Macron som finansminister ett halvår därefter var skinnömsningen total.

Nu står Hollande inför ett annat dilemma. Fransk politik delas i mitten mellan vänster och höger. Hollande måste ha merparten av vänsterväljarna med sig för att vinna nästa presidentval. Han kan inte räkna med stöd av center- och högerväljare i någon större utsträckning. Han kan framförallt inte räkna med centerpartiernas stöd. De kommer att luta sig mot högern, oavsett om dess kandidat blir Nicolas Sarkozy eller någon annan. Hur ska Hollande med sin socialliberala framtoning, som är följden av landets ekonomiska kris och trovärdighetsproblem gentemot den globala finansmarknaden och EU:s ledning i Bryssel, nu och fram till valet 2017 samtidigt förföra de folkliga väljargrupper som i vredesmod lämnat hans parti och under det senaste årets kommunala och regionala val istället röstat på Nationella fronten eller avstått från att rösta?

Francois Hollande är en mästare på att blansera på en smal politisk lina. Han har nu ägnat de senaste månaderna åt att söka förföra de gröna som han hoppas ska återvända som samarbetsparti till socialisterna i regeringen. De gröna lämnade regeringen när Valls blev premiärminister. Han har också bjudit in de så kallade frondörerna i sitt eget parti till trivsamt mingelparty i Elyséepalatset. Frågan är om dessa former av charmoffensiv leder till någon framgång. De gröna är splittrade och bara några av deras ledare kan – möjligen – lockas av ministerposter under detta år. Frondörerna fortsätter att kräva mer av en efterfrågebaserad ekonomisk politik. Stödet till näringslivet måste kompletteras med mer bidrag till de svaga grupperna i samhället, menar de.

Socialistpartiets generalsekreterare, Jean-Christophe Cambadelis, sa häromdagen att socialisterna för första gången i sin historia tvingats att ägna sig åt produktion av samhällsnyttigheter istället för distribution och fördelning av välfärd. Bakom hans analytiska uttalande ligger en kritik dold. Cambadelis är liksom många av de ledande socialisterna utanför regeringen mån om att det ska gå att känna igen partiet för alla de väljare som tidigare röstat vänster. Det går inte, menar han och andra, att marknadsföra partiet i valrörelsen 2017 med ett program som till stor del skulle kunna förväxlas med ett center- eller högerprogram.

Kanske klarar Hollande ett omval 2017. Lika sannolikt är att han inte ens kommer till en andra valomgång i presidentvalet. Sedan förra valet har Nationella fronten stärkt sin ställning ytterligare och Frankrike är i dag ett land med tre politiska kraftfält; Nationella fronten, högern och socialisterna. Det troliga scenariot är att det står mellan Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy i en andra valomgång. Då upprepas mönstret från 2002 när Marines pappa blev  motkandidat i andra valomgången till högerns Jacques Chirac. Skulle det inträffa innebär det en lång ökenvandring för Socialistpartiet och hela vänstern. Det är självklart att Cambadelis, Martine Aubry och andra socialister är oroade. De gillar inte Manuel Valls regeringsprogram och de tror möjligen inte heller att det är taktiskt sett ett bra program för att vinna val.

Hollande tänker ändå låta Valls fortsätta på den inslagna vägen mandatperioden ut. Hollande vet att en vänstergir nu skulle skrämma upp den globala finansmarknaden och skapa bråk i Bryssel och Berlin. Hollande tror förmodligen också att en vänstergir med de nya konflikter som uppstår internationellt kommer att skapa ännu större problem i Frankrikes redan hårt ansträngda finanser. Arbetslösheten skulle inte minska och skulden mot utlandet öka ännu mer.

I Sverigedemokraterna pågår ett öppet inbördeskrig mellan moderpartiet och ungdomsförbundet. Samtidigt skär nu ett öppet sår genom Nationella fronten där det är uppenbart för var och en att pappa Jean-Marie och dottern Marine har svårt för varandra och dessutom för ett öppet krig i medierna kring centrala frågor. Inte minst handlar det om partiets hållning till tolkningen av nazisternas utrotning av judar under andra världskriget.

Konflikten mellan far och dotter har pågått i flera år men har nu fördjupats till den grad att dottern överväger att utesluta honom. Marine Le Pens försök att putsa upp fasaden på detta sorgligt rasistiska partibygge har ökat spänningen till hennes pappa som var partiets ledare från grundandet 1972 fram till kongressen i januari 2011 och dessutom faktiskt är av kongressen vald till hedersordförande på livstid.

Krisen har blivit akut därför att Jean-Marie Le Pen återigen förklarat att han anser att gaskamrarna under andra världskriget var ”en parentes i världshistorien”. Han har också nyligen förklarat att han inte anser att Vichyregimens ledare Marskalk Pétain bör beskrivas som en landsförrädare.

Konflikten mellan pappa och dotter speglar en spänning inom partiet. Den äldre generationen men också en del framträdande yngre politiker stöder Jean-Marie, bland annat hans barnbarn Marion Maréchal Le Pen, systerdotter till partiledaren Marine. Alla stöder inte några av hans mest barocka yttranden men det förhållandevis starka stödet för honom kan förklaras med hans trohet mot partiets och extremhögerns historia. Han företräder en hållning som går tillbaka till den nationalistiska höger som var stark i början av 1900-talet med rötterna i den tidens antisemitism och försvar för Frankrikes överhöghet i världen och motstånd mot all form av modernism och kapitalism. Denna linje företräddes också konsekvent av Pétain under Vichyåren på 1940-talet.

Det kan vara svårt för en svensk iakttagare att förstå historiens betydelse för ett parti men i Frankrike spelar troheten mot traditionen en viktig roll, i alla partier. Socialister – ej att förväxla med de ledande politikerna inom Socialistpartiet – vårdar arvet från Robespierre under franska revolutionen. Många högermän talar med värme om kejsar Napoleon. Förre premiärminister Dominique de Villepin har till och med skrivit en tjock biografi om denne franska krigare och politiker som levde för 200 år sedan.  Jean-Marie Le Pen är garanten för att den nationalistiska och rasistiska traditionen från 1800-talet får leva vidare. Marine Le Pen däremot ses av samma personer inom FN som en opportunist som förvanskar den sanna nationalistiska läran.

Det råder dock ingen tvekan om att dottern har alla trumf på hand. Hon har de flesta i ledningen på sin sida. Hon har sett till att bygga upp en stab av skickliga personer runtomkring sig som stöttar henne i vått och torrt. Hon har också opinionssiffrorna på sin sida. FN skulle snabbt sjunka i opinionssiffrorna om pappans politiska linje skulle följas. Han hade under många år stora framgångar som ledare för partiet men i dagens läge skulle han stå sig slätt. Marines kombination av muslimsk rasism kombinerad med vänsterpopulism har gett partiet stora segrar under de senaste åren och så lär det fortsätta.

UMP, den franska högern, och dess allierade, centergruppen UDI, får stora framgångar i de franska valen till departementen. Idag genomfördes den andra valomgången och enligt ännu preliminära uppskattningar har UMP-UDI fått majoritet i  mellan 66 och 71 departement medan vänstern kan räkna med majoritet i 27-31. Nationella fronten gör stora inbrytningar med ett hundratal styrelseposter i olika departement men kommer sannolikt inte att få ordförandeposten i något av dem.

Valet blev alltså som väntat en seger för den republikanska högern. Segern blev snarare större än väntat. Allt pekar på att UMP-UDI besätter ordförandeposten i närmare 70 procent av departementen. Socialisterna som i bästa fall får ordförandeposten i trettio departement förlorar då makten  i förhållande till förra valet i omkring trettio departement.

Denna förvandling av den franska politiska kartan från rött till blått måste förklaras med i första hand ett stort missnöje hos stora väljargrupper med regeringens nationella politik. Det har också varit en valrörelse där vänsterns splittring visat sig i all sin ömklighet. President Hollande och hans regering har orienterat sig i socialliberal riktning under sina två och ett halvt år vid makten och i denna omorientering har den övriga vänstern vägrat att följa med. Stora delar av Socialistpartiets gräsrötter känner inte heller igen sig i en del av de förslag som Hollande och premiärminister Valls presenterat. Lättnader för företagen har av många inom vänstern ansetts gå för långt och löntagarna har lämnats i sticket.

Vänstern är mer oenig än på länge. Många vänsterväljare har säkert stannat hemma i protest mot ”sin” regering och en del har förmodligen röstat på UMP-UDI men framförallt på  Nationella fronten istället. Frågan är hur Hollande ska kunna återskapa en enighet inom vänstern fram till nästa presidentval. Redan ikväll rasar flera socialistiska ledare framför tv-kamerorna. Särskilt premiärminister Manuel Valls kommer under de närmaste dagarna garanterat att utsättas för en kaskad av hårda ord från en stor del av hans partivänner på nationell och regional nivå. Många kommer att kräva en vänstersväng i regeringspolitiken, något som Valls omöjligen kan acceptera. Några smärre justeringar av hans politik kan säkert skönjas udner den närmaste tiden men en omorientering av politiken vore självmord för hans och presidentens trovärdighet och dessutom leda till en kris i förhållande till Bryssel och Berlin.

UMP-UDI har segrat mer på grund av missnöje med nuvarande regeringen än av egen kraft. Högern presenterar inget samlat alternativ. Denna storseger i kväll kan förefalla lovande för Nicolas Sarkozy med tanke på hans ambitioner att bli vald en andra gång som president vid valet 2017. Men då krävs att hans koalition presenterar ett trovärdigt alternativ och att ekonomin fortsätter att vara svag i Frankrike. Det är fortfarande långt till maj 2017.

Nationella fronten skaffar sig en rad styrelseposter i olika departement. Partiet har gjort ett bra val. Bedömare i Paris räknar med att det kan bli lättare för partiet att skaffa majoritet i en eller två regioner när det blir så kallade regionval i tretton regioner i slutet av året. Nationella fronten har genom departementsvalet konsoliderat sin ställning som landets andra politiska kraft efter UMP-UDI.

Det är en gammal sanning att de franska väljarna ständigt röstar emot sina politiker. Varje parti vet att även deras mer trogna väljare med jämna mellanrum bestraffar sina förtroendevalda med att stanna hemma på valdagen eller rösta på ett annat parti. Ofta ett parti som uttrycker missnöje på något sätt. Partierna vet också att i allmänhet återvänder de egna väljarna när valen är viktiga. Missnöjesyttringarna från väljarkåren visar sig främst i de lokala valen mellan president- och parlamentsval.Frågan är dock om detta längre händer. Kanske ser vi ett trendbrott när tvåpartisystemet i landet övergår i tre jämnstora block.

Det hände något med formerna för missnöjesyttringar när lagen om sjuåriga mandatperioder för presidenter och femåriga för val till nationalförsamlingen ändrades under Jacques Chiracs mandatperiod runt sekelskiftet. Nu väljs även presidenten på fem år och i allmänhet genomförs val till nationalförsamlingen några veckor efter presidentvalet. Den nyvalda presidenten får då nästan automatiskt en majoritet i nationalförsamlingen som han behåller till nästa presidentval.

Tidigare bestraffades ofta presidenterna med svåra nederlag i valen till nationalförsamlingen som kunde inträffa några år in i presidentens mandatperiod. Flera presidenter under den nuvarande konstitutionen, den femte republiken, har fått leva med att det andra blocket regerat i nationalförsamlingen och därmed tvingats samarbeta med en regering av annan politisk färg. Francois Mitterrand regerade några år med en högerregering i så kallad cohabitation. Det skedde även under Jacques Chiracs tid, även om han orsakade detta genom att själv utlysa nyval under sin mandatperiod.

Väljarna har istället flyttat platsen för sitt missnöje till de olika kommunala och regionala val som sker mellan presidentvalen och valen till nationalförsamlingen. Nu är det som en naturlag att sittande president- och regeringsmajoritet hamnar i opposition i alla regionala val. Under Sarkozys tid som president vann socialisterna jordskredssegrar i de lokala valen. Nu är det tvärtom under Hollandes mandatperiod.

I morgon söndag genomförs andra valomgången av valen till Frankrikes departement. Högern räknar med en stor seger. För socialisterna blir det antingen ett nederlag som kan accepteras eller storstryk,

Det är alltid lockande att psykologisera kring fransmännens attityd till sina politiska ledare men sådana reflektioner kan lätt gå fel. Kanske är de istället i någon mening föregångare för andra folk. I Sverige har vi sett hur missnöjet med sittande regering är tydligare i dag än för några decennier sedan när samma parti segrade i val efter val.

De ekonomiska och sociala förhållandena är dock mer laddade och svårbemästrade i Frankrike. Till det kommer krig och kulturella konflikter i ett land mitt i Europa. Dagens konflikter kring invandring har satt djupa spår i fransmännens syn på politiken. Nationella fronten är ett parti att rösta på för att i missnöje uttrycka ett tillfälligt avståndstagande med de traditionella stora partierna. Men det finns också anledning att tro att detta missnöje nu riskerar att permanent ge detta parti en stark position i det franska politiska livet. Politologerna i Frankrike talar nu om en tripartism. Vänstern och den republikanska högern har fått sällskap av en tredje kraft som inte bara stärker sina positioner vid  tillfälliga kriser utan konstant är att räkna med, Nationella fronten. Det är till och med så att socialismen som ideologi tappar det mesta av sin attraktionskraft hos arbetarväljarna och den fattigare delen av medelklassen. Nationella fronten kan bli ett bestående alternativ till borgarnas och överklassens höger istället för Socialistpartiet och de andra partierna på vänsterkanten.