Tomas Lindbom

I ett blogginlägg den 29 april skrev jag om Èdouard Louis´bok Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Författaren skriver om sin egen barndom och ungdom i en liten industriort i norra Frankrike där världen stått still. Människorna blir kvar i byn, har ett minst sagt begränsat synfält på världen utanför och rasism och homofobi är självklara inslag och viktiga inslag  i de värderingar som dominerar. Rasismen är utbredd bland fransmän i dag – och inte bara bland fransmän, måste tilläggas – men också homofobin. I Le Mondes nätupplaga i dag ges statistik för hur svårt livet fortfarande är för många homosexuella.

Édouard Louis pekar i sin bok på homofobin i en liten, efterbliven ort i Frankrike. Det är lätt att tänka att fenomenet att hata homosexuella och i värsta fall förfölja och misshandla enskilda bögar och lesbiska är ett utdöende fenomen. Det är lätt att sitta i storstan och konstatera att lagstiftningen skyddar sexuella minoriteter och att mänskligheten har gått framåt i humanitet och tolerans. Statistiken från en nyligen presenterad studie kring homofobi i Frankrike, gjord av organisationen SOS homophobie visar att ingenting hänt efter införandet av samkönade äktenskap 2013. Snarare har det blivit värre.

Undersökningen som görs varje år visar att siffrorna är högre 2014 än 2011, året före diskussionen i media och parlament om lagen som ger homosexuella rätt att gifta sig borgerligt. Det handlar om hot och trakasserier men också om fysiskt våld. Dessa homofoba angrepp ökade starkt under 2012 och 2013 när debatten pågick som mest kring lagen om ”äktenskap för alla”. Antalet anmälningar för homofobi  2014 är 80 procent högre jämfört med 2012. Men siffran är också högre för 2014 om man jämför med 2011, året innan debatten om en könsneutral äktenskapslag tog fart.

Siffror kan alltid diskuteras men det råder inget tvivel om att det förekommer kontinuerlig förföljelse av homosexuella i Frankrike. Det ska sägas att detta är precis samma berättelse som RFSL kan ge av situationen i Sverige och tveklöst i vilket annat europeiskt land som helst. Redan de verbala trakasserierna, de hånfulla skämten räcker för att begränsa tillvaron för många homosexuella.

SOS homophobie har gjort en särskild studie över lesbiska kvinnor i Frankrike. Där framgår det att vart femte par undviker att öppet visa att de lever tillsammans. Många lesbiska beskriver hur de begränsas i sina möjligheter att leva fullt ut sina liv. De blir begränsade i sina möjligheter att umgås med andra; kan inte berätta om sin helg med sin familj. De blir bortvalda i föreningar eller i det sociala umgänget på grund av sin sexuella läggning.

En av vår tids stora utmaningar är att lösa problemet med förtryck av minoriteter. Modernismens 1900-tal lyckades aldrig bearbeta dessa frågor i en tid av kolonialism och traditionellt familjetänkande. Vi fick dessutom regimer i Europa som hyllade rasism och homofobi. Det är svårt att få människor att respektera det annorlunda men det kan inte vara omöjligt. Ett slentrianmässigt tänkande kring vi-och-dom får inte tillåta att människor från främmande kulturer eller homosexuella tvingas lida.

I Paris ser jag i dag homosexuella par som promenerar på gatorna hand i hand och detta sker även utanför området Marais som är den mest toleranta stadsdelen i Paris. Men är detta tillräckligt? Naturligtvis inte. Det är lika otillräckligt  som den könsneutrala äktenskapslagen inte kan innebära att vi får inbilla oss att  tro att arbetet mot homofobi numera är avslutat. Det räcker att ta till sig statistiken från SOS homophobie.  Trakasserierna är fler i dag än för några år sedan.En lag om könsneutrala äktenskap har varit till glädje för bland annat de 10 000 homosexuella par som gifte sig under 2014. Men vad händer dem när de borstat av sig risgrynen efter vigselakten och ska börja leva sina liv som gifta? Samhället i Frankrike har ett ansvar för deras fortsatta liv. Liksom samhället i Sverige och i alla andra länder.

Jean-Marie Le Pen är 87 år. Det borde finnas skäl för honom att dra sig tillbaka från det politiska livet. Istället fortsätter han att uttala sig, provocera och skapa rubriker. Nu har partistyrelsen i Nationella fronten beslutat att i väntan på beslut från en extrainsatt kongress (som ska mötas inom tre månader) sätta honom i karantän och förbjuda honom att uttala sig i partiets namn. Frågan är om extrakongressen  kommer att fullfölja beslutet och definitivt exkludera honom som medlem och ta ifrån honom titeln som hedersordförande på livstid.

De aktuella händelserna kring Nationella frontens grundare och partiledare 1972-2011 är naturligtvis unika också i fransk politik. Frågorna kring vad som sker är många och jag ska bara försöka att ge  några svar.

Valen till Frankrikes 101 departement i mars månad gick bra för Nationella fronten men partiet kom först på andra plats, efter högerns UMP. Det var kanske ingen stor besvikelse men förväntningarna på FN har ökat så markant under det senaste året att många inom partiet hoppades på att inta förstaplatsen. Besvikelsen ligger snarare i att partiet trots starka röstsiffror inte lyckades erövra majoritet i något enda departement. UMP är starkare i dag än för ett år sedan sedan Nicolas Sarkozy återtagit rodret. Hans klara högerorienterade linje har uppenbarligen fått en del väljare som starkt lockats av FN att återvända till UMP.

Departementsvalen visar att FN behöver öka kraften ytterligare i sin propaganda för att vinna över så många UMP-väljare att det blir möjligt för Marine Le Pen att på allvar utmana om presidentposten i nationen våren 2017. Hon behöver då visa att hennes parti är vasst, aggressivt mot invandringen men utan de grova uttalanden som hennes pappa tillåter sig att göra. Nationella fronten måste vinna fler väljare på UMP:s högerflygel för att Marine Le Pen ska vinna presidentvalet.

Departementsvalet blev alltså en signal för FN:s nuvarande partiledning om att Jean-Marie måste bort. Hårdast drivande i den frågan har varit andremannen Florian Philippot. Han är arkitekten bakom partiets förändrade profil och har ett starkt inflytande på Marine Le Pen. Han har ursprungligen sina rötter i den nationalistiska vänstern, kretsen kring Jean-Pierre Chevènement, minister under Francois Mitterrand. Han har påverkat utvecklingen av partiet i inställningen till ekonomi. Dagens FN har en ekonomisk politik som i vissa avseenden påminner om franska vänsterpartiets. Detta kopplas till en anti-EU-hållning och en starkt invandrarfientlig linje med udden riktad mot muslimerna. Partiet har bytt från antisemitisk till antimuslimsk.

Jean-Marie Le Pens uttalanden helt nyligen i den antisemitiska tidningen Rivarol blev ett gyllene läge för den nya ledningen inom FN att slutgiltigt göra upp med Jean-Marie Le Pen. När han återigen säger att förintelsen är en parentes i historien går dottern och Philippot till attack. Nu ska partiet en gång för alla visa att den gjort upp med det förgångna som inte längre har någon lockelse på väljarna, antisemitismen. Partiledningen tar detta steg väl medveten om att många inom partiet ogillar de beslut som nu tas att utesluta partiets grundare. Men hellre  ta den striden nu än att vänta. Förhoppningsvis, tänker Marine Le Pen och Florian Philippot, är den interna striden bilagd när valet 2017 närmar sig.

Marine Le Pens tal på Place de l´Opera den 1 maj var aggressivt gentemot muslimer och invandrare. Hon var snarare mer extrem än tidigare. Hon kan tillåta sig det och därmed visa att partiet har en unik ställning bland alla partier just därför att hon samtidigt för kampen mot sin pappas antisemitiska uttalanden och mot alla andra partier som i hennes ögon försvarar etablissemanget i Paris och en utbredd snällism mot muslimer, islamism och terrorism. Hon spelar alltså samtidigt på två instrument; hon tar dels avstånd från en extremism som inte längre är gångbar (hatet mot judar) och pläderar dels för en annan som ligger i tiden (hatet mot muslimer).

Marine Le Pen spelar nu ett högt spel men antagligen bedömer hon situationen så att detta är nödvändigt. Hon måste bli tydligare om partiets linje. Hon måste samla partiet runt den nya hållningen som den ritats av henne, Florian Philippot och andra i ledningen. Många intellektuella och andra politiska analytiker i Frankrike funderar nu över frågan om partiet har förändrats eller inte under Marine Le Pens ledning. Svaret är delvis beroende av iakttagarens egen politiska hållning. Den som står till höger tenderar att säga att partiet gjort stora förändringar och pekar på att nya FN liknar vänstern i sin ekonomiska politik.Då hamnar inte FN på extrema högerkanten vilket är besvärande för den  som själv ser sig som höger. Den som står till vänster tenderar att säga att partiet inte har förändrats mer än på ytan. Då kan FN fortsätta att kallas för ett extremt högerparti och fokus hamnar på frågan om till exempel Sarkozy går FN:s ärenden med sina repressiva förslag vad gäller invandringspolitiken.

Jag vill mena att partiet framför allt är nationalistiskt och att denna nationalism bygger på en fascistisk tradition som exkluderar vissa etniska grupper från att få tillhöra en nation. Igår var judarna i skottgluggen. I dag handlar det om muslimer. Här är ändå basen för Nationella frontens politik. Som ett parti i fascismens tradition försvaras också den lilla människan mot etablissemanget. FN:s nya ekonomiska politik fullföljer tanken att den vanlige fransmannen hotas av det internationella storkapitalet, av EU:s överstatlighet och av frihandeln. Den vanlige fransmannen, javisst, men bara om hen har rätt hudfärg, rätt religion och rätt kultur.

Nationella fronten är i dag lika lite ett parti bland alla andra som igår under Jean-Marie Le Pens ledning. Men visst har partiet bytt fot i viktiga frågor. Det gäller dock att se vad som är huvudsak och bisak i partiets program och se att bockfoten fortfarande sticker fram under klädnaden. Det räcker att lyssna till Marine Le Pens tal på första maj i år för att inse det.

Aktivistgruppen Femen som främst attackerar grupper som motarbetar mänskliga rättigheter  har slagit till igen i Paris. Denna eftermiddag, den 1 maj, har gruppen genom sin attack mot Nationella frontens manifestation på Place de l ´Opera i den franska huvudstaden tagit all medial uppmärksamhet i Frankrike från de fackliga demonstrationerna. En grupp med några tjejer som på Femens vis uppträtt topless och med slagord målade på överkroppen kunde påtagligt störa Marine Le Pen både när hon la ner en krans vid Jeanne d´Arc-statyn och under hennes tal.

Nationella frontens ledare talar nu öppet om sitt parti som Frankrikes största. Det är detta parti som hon i alla fall ser som vinnare i nästa parlamentsval 2017 och som ska bära fram henne till presidentposten samma år. Siffrorna i departementsvalet i mars i år gav ingen definitiv fingervisning om hennes dröm förvandlas till verklighet. Snarare finns det  i stämningen i landet just nu indikationer på att partiet tappar lite mark. FN är fortfarande en central aktör men både Francois Hollande och Nicolas Sarkozy värderas upp en aning i de senaste opinionsmätningarna. Presidentvalet 2017 är sannerligen en öppen affär men mer talar i dag för att den andra valomgången trots allt kan komma att stå mellan en ex-president och en president som söker mandat för en andra period. Två presidenter som är impopulära men som ändå är de mest möjliga alternativen på den högsta politiska posten i landet.

Femens tjejer pekar ut FN som ett fascistiskt parti under eftermiddagens manifestation på Place de l´Opera. Från en balkong intill FN:s mötesplats framträdde tre tjejer mitt under Marine Le Pens tal. De gjorde Hitlerhälsning och hade texten Heil Le Pen målad på överkroppen. Marine Le Pen tystnade mitt i talet. Hennes anhängare buade år tjejerna på balkongen. Efter en stund sa partiledaren: ”Konstigt att tjejerna attackerar ett möte som hyllar en av franska historiens stora kvinnoförebilder. Jeanne d ´Arc.”

Femen attackerar ändå en företeelse i fransk politik som måste oroa alla sanna demokrater. Det kan i dagens Femenattack ligga ett frö till uppvaknande hos en del fransmän som på senaste åren sett FN som ett parti bland andra. Det måste gång på gång påpekas att FN är ett parti som exkluderar vissa människor – och medborgare – från rätten att kalla sig fransmän och inneha samma rättigheter som alla andra. Det är inte rimligt att det franska folket med sin demokratiska tradition tiger och underordnar sig ett faktum att ett sådant parti kan besätta presidentposten i landet.

Det finns alltså tecken på att det parti som steg för steg erövrat mark under särskilt de senaste fyra åren med dotter Marine  i ledningen nu pressas tillbaka. Några små ljuspunkter i ekonomin kan skönjas. Företagen gynnas av en extremt  låg ränta och har bättre förutsättningar än på länge att börja investera och därmed få hjulen att försiktigt börja rulla igen. Francois Hollandes opinionssiffror är fortfarande mycket låga men närmare tio procent högre än den lägsta uppmätta siffran för ett drygt halvår sedan. Han är i dag uppenbart övertygad om att han har en chans att bli återvald som president 2017. Nicolas Sarkozy kan även han på nytt bli en samlande person för folk inom borgerligheten och den medelklass som lämnade honom under hans senare regentår fram till 2012.

Det återstår två år till nästa presidentval. Ingenting är självklart. Marine Le Pen är stark och spelar på missnöjet med landets politiska ledning. Men hon har också ett bekymmer med sin pappa. Under mötet i dag på Place de l ´Opera dök han oväntat upp på tribunen. Efter en stund försvann han från mötet i bil. Frågan är om hans närvaro hotade Marine Le Pen mer än tjejgruppen från Femen. Förmodligen mer!

Fransk press och tv lever med stora problem, inte olika de som gäller i Sverige och de flesta västländer. Papperstidningarna har svårt att klara ekonomin, tv-bolagen söker yngre tittare men får behålla de äldre. Nättidningarna klarar inte heller ekonomin särskilt bra även om det finns journalistiska bedrifter kring några av dem som ger hopp om framtiden. Trots svårigheterna har fransmännen tillgång till ett ganska stort urval av kvalitativa dags- och veckotidningar liksom många bra tv-kanaler.

Under några dagar fick jag tillfälle att tillsammans med svenska mediechefer besöka en rad Parisbaserade tidningar och tv-bolag. Intressant var det att möta de högsta cheferna för tidningarna Le Monde och L´Obs, tidigare Le Nouvel Observateur. Det visar sig att det finns starka finansiella aktörer som fortfarande är beredda att stödja tunga och välrenommerade papperstidningar. Le Monde har en liten upplaga, inte mer än 300 000,  men har en betydelse som en nationell institution i landet. Det finns folk med pengar som vill stötta tidningen även om den även fortsättningsvis riskerar att gå med förlust. Ända har tidningen under nuvarande ledaren Louis Dreyfus kapat kostnader så att blodflödet har stillats. Dreyfus och den övriga i ledningen har inte skurit ner på personalen utan på allt annat, som han uttryckte det vid vårt möte.

L´Obs har också haft svåra ekonomiska problem. För närvarande är tidningens överlevnad säkrad genom samma nya ägare som på tidningen Le Monde. Båda tidningarna kommer dessutom att låta bygga ett nytt tidningskomplex i närheten av Gare d ´Austerlitz, ett bygge som de alltså kommer att äga själva. Det är sannerligen ett bevis på att ägarna tror på dessa tidningar.

L´Obs är till skillnad från Le Monde en veckotidning. Veckotidningarna har en traditionellt stark ställning i Frankrike. Folk prenumererar inte på dagstidningar utan köper dem i kiosken. Det sker också i huvudsak med veckotidningarna som sammanfattar veckans nyheter och ger analyser av politik och ekonomi. Många fransmän uppskattar helt klart fortfarande denna form av papperstidningar.

Självfallet har papperstidningarna stora problem att överleva också i ett ur konsumtionsperspektiv mer konservativt land. Därför startar nu flera vitala nättidningar med utgåvor flera gånger per dag. Grundmaterialet finns gratis på nätet men det mesta kräver att läsaren tar en prenumeration. Mest känd av dessa nättidningar är Mediapart som startats av Frankrikes mest kända grävande journalist, Edwy Plenel, tidigare på Le Monde. Mediapart har grävt i Sarkozys många affärer och avslöjade Hollandes budgetministers skatteflykt när han placerade privata pengar i några av de så kallade skatteparadisen.

France Télévision som klarar sig rätt bra i konkurrensen med andra tv-bolag står nu inför ett vd-byte som mycket väl kan resultera i att nuvarande vd:n Rémy Pflimlin sitter kvar för ännu en femårsperiod. Mycket tyder på att bolaget under alla omständigheter  kommer att fortsätta efter det målprogram som las fast under Sarkozys mandatperiod med ett gemensamt bolag för alla kanalerna – så var det inte tidigare. France Télévision kommer också sannolikt att fortsätta erbjuda både lättare underhållning och tunga faktaprogram med analyser i sina public service-kanaler.

Frankrike har ett förhållandevis diversifierat utbud av medier. Fransmännen lyssnar mycket på radio på morgonen och tv-tittande är fortfarande relativt högt på kvällarna. Visserligen tittar de yngre mindre på tv men intresset för de fördjupande samhällsprogrammen och dokumentärerna är stort också bland yngre. I ett stort land som Frankrike med en stolt intellektuell tradition och en kulturellt medveten publik ur alla samhällsklasser finns det utrymme för en public service som vågar göra till exempel politiska diskussionsprogram på bästa sändningstid som varar upp till två timmar. Några privata uppstickare som nyhetskanalerna BFM TV och iTele håller också mycket hög klass.

Utmaningen kommer förstås från de sociala medierna. Det finns en uttalad oro hos många för att den seriösa journalistiken slås ut i konkurrens med aktörer på nätet som ägnar sig åt oseriös propaganda. Kring dessa frågor funderar och diskuterar i dag många intellektuella i landet. Regeringens kulturminister Fleur Pellerin har också givit den välrenommerade mediesociologen Jean-Marie Charon i uppdrag att se över hur de seriösa, skrivande medierna ska kunna klara denna hårda konkurrens från oseriösa aktörer. Det är uppenbart att många i Frankrike nu kämpar för bibehållen kvalitet i medieutbudet i landet.