Tomas Lindbom

I Almedalen konstaterar politiska journalister att konflikterna mellan partierna är nya. De styrs inte längre utifrån en höger-vänsterskala som handlar om arbete och kapital. Ebba Busch Thor är en partiledare som inte längre bygger sitt tal utifrån den självklara motbilden liberal-socialist eller arbetsgivare-löntagare och det gjorde en och annan kommentator, bland annat i radions P 1 direkt efter hennes tal igår kväll, förvirrad. Hon talar helt enkelt inte om det som politik handlat om  i så många år utan vänder sig istället till tidningarnas kultursidor. Identitetspolitik är inte politik, tycks fortfarande en hel del politiska iakttagare i Sverige tänka.

Detta ger mig lust att utropa: Höj blicken! Se vad som håller på att hända i Sverige och inse att detta är ett europeiskt fenomen där vissa länder kommit en bra bit längre i denna utveckling, bort från arbete och kapital som den avgörande konfliktfrågan inom politiken. Nicolas Sarkozy utnämnde vid makttillträdet 2007 sin trognaste vän Brice Hortefeux till minister för immigration, integration och för nationell identitet. Han lät Hortefeux under mandatperioden genomföra en nationell enkätundersökning för att ta reda på franska folkets syn på innebörden i begreppet nationell identitet. Hela projektet var dubiöst. Det förstärkte den lätt klaustrofobiska inställning till nationell identitet som präglar stora delar av den franska högern, särskilt den del som håller sig till Nationella fronten. Från vänstern kritiserades också projektet för att peka ut invandrarna från andra kulturer. De blir knappast en del av en fransk identitet med den här sortens enkäter och utformade av en regering styrd av Nicolas Sarkozy. Resultatet av undersökningen är ingenting som fransmän numera talar om. Den ligger förmodligen i en mapp och samlar damm någonstans i någon  av statsförvalningens alla hyllor för avslutade ärenden.

Identitetspolitiken är däremot inte död i Frankrike. Nationella fronten håller liv i den. Den är angelägen för många väljare och Sarkozys nya parti Les républicains driver den. Även stora delar av centern och vänstern gör det. Manuel Valls är en ivrig anhängare av den uttolkning av republikens värdegrund som kräver lydnad inför begreppet sekularism.

Identitetspolitik i Frankrike är dock inte det som Ebba Busch Thor beskriver och kritiserar. Hon attackerar olika identitära särintressen som fransmännen kallar communautarisme och som betyder stöd till underordnade grupper inom nationen som muslimer, romer, homosexuella och så vidare. Den franska identitetspolitiken syftar till att motverka olika särintressen men däremot exkludera dem som inte håller sig till republikens grundvärderingar, baserade på en universell syn på samhället. Det som gäller i Frankrike om demokrati och mänskliga rättigheter, om att förpassa religion till privatlivet leder till en form av likriktad enhetskultur som tar avstånd från det mångkulturella. Ebba Busch Thor är en ideologisk syster till Nicolas Sarkozy men de båda använder begreppet identitet på helt olika sätt. För Sarko är begreppet positivt. För Busch Thor negativt.

Identitetsfrågan är en avgörande politisk fråga i Frankrike. Bakom den sluter nu stora samhällsgrupper upp. De kan ha skiftande motiv men frågan är ändå central och spelar en mer avgörande roll än debatten om arbete och kapital. Det mest uppenbara är förstås att den vita arbetarklassen i stor utsträckning lämnar vänstern för Nationella fronten. Fienden är invandraren och  inte kapitalisten.Nationella fronten lyckas i ock för sig måla en dubbel fiendebild där internationella kapitalet, Bryssel och den gamla statsledningen i Paris attackeras lika starkt som invandrare som hotar landets nationella säkerhet, begår brott och samtidigt tar jobben och välfärden ifrån de fransmän som bott i landet sedan generationer. Högerns identitetspolitik är lite mer putsad; försvar för de goda traditionerna, den fina kulturen, det välordnade samhället som nu hotas av invandrare som inte förstår eller vill förstå den traditionella franska identiteten Sarkozys kritik av det  politiska etablissmanget i Europa och det internationella finanskapitalet är av naturliga skäl betydligt nedtonat.

Kan vi tro att vi i Sverige har något att lära av vad som redan skett i Frankrike? Om Marine Le Pen går framåt ytterligare i presidentvalet 2017 och Sarkozyhögern skärper sin identitetspolitik kommer vi då att fortsätta tycka att Ebba BuschThor inte driver frågor som hör hemma inom politiken? Ja, naiva kan vi vara men vi måste se vad som händer i Europa och i Sverige. Identitetsfrågorna har kommit för att stanna och då menar jag begreppet enligt fransk definition .Det handlar om nationalism, om försvaret av de  traditionella värdena hur de nu definieras. I Frankrike står striden nu mellan en moderatliberal och socialdemokratisk hållning som med större eller mindre framgång försöker bibehålla ett öppet och förhållandevis tolerant samhälle och den nationella högern med sin exkluderande identitetspolitik. Det börjar nästan bli som om världen återvänder till början av 1900-talet. När Karl Staaff stod mot den antidemokratiska högern och Hjalmar Branting var hans allierade. Detta scenario är inte orimligt utan högst närvarande. Det gäller som sagt att höja blicken.

Nu pågår ett taxikrig i Paris men även i andra franska städer. Det är det amerikanska företaget Uber som nu med starka finansiella muskler försöker utmana den traditionella taxinäringen i många länder men som nu med stor kraft attackerar just det land som varit bland de mest reglerade inom taxibranschen, Frankrike.

Det är både rimligt och begripligt att franska myndigheter och taxiförarna med sina bolag försvarar sig mot den amerikanska anstormningen.Det finns både bra och dåliga sidor med den franska taxibranschen.

Fransk taxi är förhållandevis gammalmodig och ger dålig service. I Paris är det svårt att få en bil under vissa tider, bland annat på  kvällarna när många parisare rör sig från och till krogar, teatrar och nattklubbar. Jag har frågat min dotter om taxiförare tar kort men hon vet inte. Det är symtomatiskt. Själv vågar jag inte fråga utan ser alltid till att ha tillräckligt med kontanter innan jag sätter mig i en taxi. Det går att ringa efter en taxi! Kanske finns det någon enstaka taxiapp men hela systemet skriker ut ordet ålderdomligt.

Etableringen är alltså reglerad liksom priser. Det ger å andra sidan en trygghet för kunden som hittills  sluppit oroa sig för oseriösa förare bland taxibolagen. Jag är mindre observant på vilket bolag som kör mig i trafiken i Paris. Jag är förhållandevis trygg att komma till rätt adress och till ett vettigt pris.  I systemet ligger också att myndigheterna kan kontrollera om bolagen betalar sociala avgifter.

Uber är motsatsen till allt som fransmännen vant sig vid. Ett start-up-företag med säte i San Francisco som med hårdhänta metoder slår sig in på allt fler marknader. Det finns nu i ett sextiotal länder i världen, dels med limousineliknande verksamhet med utbildade  chaufförer som gör affärsmän och turister på längre uppdrag, dels en form av svarttaxi med korta körningar som görs upp mellan kund och chaufför på mobilen. I det senare fallet har chauffören sin egen bil och saknar utbildning och legitimation. Man får förmoda att det finns brister också i försäkringarna.

De franska myndigheterna bötfäller dessa chaufförer på löpande band men Uber betalar böterna åt sina förare och släpper ut dem igen på nya uppdrag. Uber slår sig alltså in på nya marknader. Kosta vad det kosta vill.

Ilskan är stor hos de traditionella taxibolagen och deras metoder för att stoppa Uber är inte heller alltid angenäma. På franskt vis har nu taxiförare inlett olika former av blockader av flygplatser och motorvägar liksom vissa infarter till bland annat Paris. I några fall har också taxiförare gått till rena handgripligheter. De har satt sig i en Uberbil, påstått sig vara vanlig kund, beställt en körning till en avlägsen plats där kolleger väntat och rent fysiskt gjort upp med föraren i Uberbilen. Även kunder till Uber har hotats.

De franska myndigheterna arbetar med någon form av lagändring som ska stoppa Uber och liknande företag. Lagen blir säkert verklighet. Frågan är vad som händer efter det. I bästa fall får vi en moderniserad taxirörelse i de stora franska städerna. I sämsta fall ett kaos och fortsatt bråk mellan de etablerade bolagen och uppstickarna.

Grekland är i kris. Ingen överdrift att påstå det. Frågan är snarare varför och hur. Här skiljer sig åsikterna åt och det går att se skiljelinjer mellan länder liksom mellan olika politiska riktningar. Nord står mot syd lika mycket som vänster mot höger.

Jag lyssnar en del på franska tv-program om krisen i Grekland och jag läser en och annan artikel i de franska tidningarna. Några iakttagelser som måhanda kan ha sitt intresse: Den franska politiska debatten är alltid vitalare än den svenska, den utrikespolitiska debatten ännu mer intensiv i Frankrike jämfört med i Sverige. Det har sina naturligare förklaringar grundade i ländernas olika roller i Europa och i världen.

Frankrike är som en av de tunga länderna inom EU självklart mer angelägen att bry sig om den grekiska krisen. Dessutom är Frankrike en inflytelserik medlem av eurogruppen. Francois Hollande är den statschef som vid sidan om förbundskansler Angela Merkel spelar den mest aktiva rollen i förhandlingarna med Atén – om man bortser från FMI, europeiska centralbanken och ledarna i Bryssel. Hollande har möjligen en något mjukare framtoning i förhållandet till grekerna men i sak står han på samma linje som Merkel och de tre mäktiga ECB, FMI och EU.

Det finns två skillnader mellan Sverige och Frankrike när vi synar debatten om Grekland i dessa dagar. Två skillnader som inte har med Frankrikes mer centrala roll  i lösandet av krisen inom EU och eurogruppen. Den första är att fransk debatt sysslar med den grekiska frågan lika mycket ur ett politiskt perspektiv. När hörde vi Stefan Löfvén, Magdalena Andersson eller Margot Wallström yttra sig om EU:s framtid i ljuset av Greklandskrisen? Det vore högst relevant att de delade med sig av sina analyser och uppfattningar i den frågan. Det som nu är den hetaste frågan inom EU berör faktiskt inte bara eurozonen. Svenska journalister vänder sig endast till nationalekonomer när de vill ha kommentarer till krisen. I flera dagar har jag undrat om inte det finns någon annan som kan uttolka händelserna kring den grekiska krisen än SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist. Ingen tänker att krisen i högsta grad är politisk. I Frankrike inser alla det. Därför deltar statsvetare, politologer liksom politiker från alla partier i diskussionen.

Den andra skillnaden är att det franska folket i mycket högre grad tar ställning för  Syriza. Enligt den senaste mätningen säger sig 40 procent av de franska väljarna dela detta vänsterpartis hållning. Frågan är förstås varför. I det egna landet får inte partier till vänster om Parti Socialiste det stödet. Förklaringen kan vara att fransmännen känslomässigt kan dela de umbäranden som stora delar av det grekiska folket får genomlida i dessa dagar. Frankrike genomgår en ekonomisk kris som förstås bara är en mild västanfläkt av vad grekerna upplever men tillräckligt mycket för att det uppstår en känsla av solidaritet mellan folken.

Sverige och svenskarna tillhör Nordeuropa och reagerar till största delen på det sätt som uttrycks i den tyska statsledningens hållning. Det finns all anledning att vara kritisk till hur grekisk politik bedrivits och den svarta ekonomi som även många medborgare måste ta ansvar för. I avsaknaden av både sociala och politiska perspektiv på grekernas situation blir den svenska hållningen både bland opinionsbildare och folk allmänhet alltför ekonomiskt rationell. Ja, det går att ana en viss portion av moraliskt fördömande också.

Ett ensidigt fokus på ekonomi i den svenska debatten förstärker bilden av ett efterblivet Grekland där ingen vill jobba och korruptionen är omfattande. Det ensidiga moraliska fördömandet i Sverige stimuleras av att debatten förs inom ett så smalt område som nationalekonomin.

Det finns ytterligare ett skäl för främst  svenska politiker och svenska  politiska journalister att ta intryck av diskussionen som nu pågår om Greklandskrisen i Frankrike. En bredare reflektion om Grekland skulle möjligen leda vidare till en bredare reflektion också om EU i största allmänhet och om Sveriges roll i den gemenskapen. Om inte kommer vårt land snart befinna sig i Europas periferi igen. Utan en aning om vad som pågår på den så kallade kontinenten.

Häromdagen sprutade fransk polis med tårgaskanoner mot flyktingar som sökt sig till ett tillfälligt campingområde i norra Paris.  Upprensningar i sådana områden sker närmast dagligen av polisen men denna gång på Rue Pajol skedde en polisattack med uppenbart övervåld. Det skapade rubriker i tidningar och tv. Vänsterpolitiker och fackliga företrädare demonstrerade mot polisens aktion. De grönas ledare och tidigare minister i Francois Hollandes första regering, Cécile Duflot har också  i ett öppet brev i Le Monde, riktat till landets president, vädjat om en mer human regeringspolitik gentemot landets papperslösa flyktingar. Hon kallar regeringens hållning i denna fråga för ett moraliskt Waterloo.

Invandringsfrågan är vid sidan om den ekonomiska krisen det stora bekymret i fransk politik. Den har olika aspekter och är också svår att överblicka. Myndigheterna har inte resurser att ta hand om alla dem som söker sig – av olika skäl –  till landet. Ingen vet hur många de papperslösa är. Den grå och svarta arbetsmarknaden lever sitt liv vid sidan om den vita. Maffiagrupper tjänar stora pengar på utsatta flyktingars  prekära omständigheter. Frågan är hur problemen ska hanteras. De kan inte lösas, bara mildras. Och vilka metoder ska användas?

De senaste två regeringarna har haft ansvaret i en tid där den allmänna opinionen ställt allt mer högljudda  krav på hårda tag . Det är inte populärt i väljarkåren att komma med förslag som främst söker sociala och humanitära lösningar på problemen.  De papperslösa ska jagas fram ur sin gömställen och  skickas tillbaka till sina hemländer. Nationella fronten hejar förstås på liksom stora delar av den så kallade republikanska högern. Även Socialistpartiet känner av opinionstrycket och vill visa prov på hårda tag. Manuel Valls är kanske den främste exponenten i regeringen för en linje som påminner starkt om hur Nicolas Sarkozy talade och handlade under sin regeringsperiod.

Cécile Duflots öppna brev i Le Monde är en vädjan till att sluta jaga försvarslösa människor från gömställe till gömställe. Om nu myndigheterna lyckades skicka hem de papperslösa men inte ens det klarar de av i någon större utsträckning. Dessa människor tvingas istället att  leta efter ett annat skjul under någon tunnelbanestation där de kan få skydd för natten. I bästa fall ställer kyrkan upp med en sovplats och lite mat. Kyrkans civila motstånd är en viktig faktor i kampen för en viss värdighet visavi dessa människor.

Det finns inga enkla lösningar. Det konstaterar också Cécile Duflot. Men det är ingen lösning att spruta tårgas mot en campingplats mitt i stan för att människor ska flytta några kilometer bort. Det är bara ett sätt för regeringen att visa upp den sortens handlingskraft som får invandringshatet att stiga ytterligare i samhället.  Duflot och andra som nu vänder sig mot regeringens polisiära aktioner kräver framför allt ett mer civiliserat sätt att bemöta  medmänniskor på;  ett värdigt och humant förhållningssätt mot landets papperslösa flyktingar.

Han har kallats Monsieur 5 pourcents. Länge var Manuel Valls en udda figur i socialistpartiet (PS). Hans åsikter ansågs höger både i ekonomiska frågor och i frågor om rättssäkerhet och invandring. Hans stöd inom partiet var aldrig mer än 5 procent. Han fick inte mer heller som presidentkandidat i socialisternas primärval inför presidentvalet 2012 när Francois Hollande segrade. Nu har han däremot  blivit den som har skaffat sig det avgörande inflytandet i sitt parti. En man vars åsikter på några år blivit dominerande i partiet.

Det finns faktiskt anledning att återvända till procentsifforna i socialisternas primärval som genomfördes hösten 2011. Som i alla franska val handlar det om en första valomgång när alla kandidater ställer upp och en andra valomgång, i regel mellan de två kandidater som fick flest röster i den första. Så här såg resultatet ut efter den första valomgången: Francois Hollande 39,17 procent, Martine Aubry 30,42, Arnaud Montebourg 17,19, Ségolène Royal 6,95 och därefter Manuel Valls 5,63 procent.

Den som känner dessa socialistiska politiker vet att både Aubry och särskilt Montebourg ligger till vänster inom partiet. Hollande kallas för le culbuto vilket kan översättas med gummigubbe, en figur som har en rund botten som gör att han alltid reser sig upp hur mycket man än slår omkull honom. Hollande har alltid sökt mittfåran i partiet genom kompromisser och på så sätt skaffat sig makt. Vi borde räkna Hollande som en man utan åsikter men vi är hyggliga och räknar in honom i mittfalangen. Royal är en mittkandidat – med egna åsikter. Det innebär att av dessa kandidater har högerfalangen 5, 63 procent, mittenfalangen 46,12 och vänsterfalangen (Aubry är väl något av en mitten-vänster-politiker inom PS)  får 47,61 procent.

Efter den gångna helgens PS-kongress i Poitiers har situationen drastiskt förändrats. Manuel Valls avslutningsanförande var en stark och engagerad plädering för den förda regeringspolitiken som domineras av hans hårda linje i säkerhets- och nationella identitetsfrågor och finansminister Macrons socialliberala ekonomiska politik. Detta tal framfördes med en enorm kraft och ett stort självförtroende av premiärministern. Det togs emot med långa och starka applåder. En del applåderade inte men det fanns ingen öppen opposition mot Valls linje.

Det finns inte heller någon motkandidat till honom sedan Hollande dragit sig tillbaka. Nu är allt krattat i manegen för att Hollande ska söka omval 2017. Valls är däremot inriktad på att kandidera 2022 och ingen av de ledande socialistiska politikerna tror något annat. Han är helt enkelt för stark.  Ett politiskt djur som med en utpräglat socialliberal agenda tagit sig fram inom ett parti som framstått som mer vänster än något annat vänsterparti i Europa – om vi bortser från dem som har en kommunistisk historia.

Martine Aubry hoppas fortfarande men hon har tvingats leva i frysboxen sedan Hollande tog över. Hon fick ingen minsterpost och har inte heller kunnat samla sina gamla supportrar inom partiet till en tydlig opposition. Hon har heller inte velat alliera sig med de frondörer som finns inom partiet och som i dag ställer till en del bekymmer vid voteringar i nationalförsamlingen.

Arnaud Montebourg har i princip lämnat politiken sedan han avpollerats från sin ministerpost några månader efter det att Manuel Valls blvit premiärminister. Det finns ingen kandidat i rätt ålder som i dag kan bära fram en mer vänsterorienterad politisk linje inom PS.

Socialistpartiet går nu mot en valrörelse där partiet stöder inte bara President Hollande utan även den politiska hållning som är regeringens och som signeras Valls i högre utsträckning än Hollande. Hur har det kunnat bli så? Skälet är främst att partiet innehaft regeringsmakten och tvingats att föra en mer mittenorienterad politik. Den stora frågan är förstås om Hollande kan vinna nästa presidentval med en sådan politik. Vissa bedömare tror att Hollande går till val med en alltför suddig profil. Det är sant men Sarkozy går till val på en aggressiv högerpolitik. Hans agenda för assimilering av invandrare skrämmer även många centerväljare. Han är populär bland sina egna medlemmar men illa omtyckt i stora kretsar bland franska väljare, även borgerliga. Det kan bli så att Hollande genom att plocka upp paroller från historiskt framgångsrika politiker som Konrad Adenauer eller varför inte Tage Erlander som lugnade väljarna med ord som ”Keine Experimente” eller ”Ni vet vad ni har men inte vad ni får”. Sarkozy har ett problem; väljarna har redan sett honom i full aktion som president. Hollande behöver bara påminna centerväljarna om hur det var att leva under hyperpresidentens fem år med ständigt nya och ofta sinsemellan motsägelsefulla reformer.

Bakom Hollande står i alla fall Valls. Hollande ska vara glad att presidentämbetet gör att han på ett självklart sätt kan söka omval utan att utmanas av intern kamp mellan olika kandidater. Valls räknar säkert med att efter valet 2017 bli ledare för PS och i god ordning bygga sin kandidatur för presidentvalet 2022. Om nu inte något händer som kullkastar alla dessa planer och profetior. Fransk politik är alltid oförutsägbar.