Tomas Lindbom

Västvärldens väljare går mot mitten. Så har det låtit i många demokratier de senaste åren. Både i Sverige och i Frankrike. Det är sant att de traditionella stora partierna sökt sig mot mitten men samtidigt har väljarna alltmer sökt sig mot kanterna eller mot nya partier.

Jag minns hur journalisten Claude Weill häromåret i en tv-diskussion resonerade sig fram till att bara cirka 40 procent av väljarna i Frankrike stödde de två partier som omväxlande innehaft regeringsmakten under hela den femte republikens historia, det vill säga sedan General de Gaulles makttillträde 1958. Det ger en bra bild av hur fel vi kan tänka när vi tror oss veta var väljarsympatierna ligger. Lägg till detta att det finns en stark önskan hos den så kallade upplysta allmänheten att politiken inte längre spelar så stor roll. Alla har fått det bättre. Folk är glada över sin materiellt höga standard och vi behöver inte längre politiska strider utan sunt förvaltande av ett samhälle som vi redan byggt färdigt.

Så är det uppenbarligen inte alls. Grekland, Spanien och Storbritannien har nu politiska partier och ledare till vänster som talar ett annat språk än försoning och förvaltning i politikens mitten. Frankrike har alltid haft en stark rörelse till vänster om det traditionella socialistpartiet men nu hoppas denna vänster skapa relation med de nya vänsterpartierna i södra Europa.

Nationalisterna är på stark frammarsch. De etablerade partierna och politiska bedömarna har länge försökt vifta bort dessa partier med att enbart rikta in sig på deras främlingsfientlighet. Med sunt förnuft och lägre arbetslöshet ska nog dessa partier krympa ner igen till de nivåer där de befann sig de första decennierna efter andra världskriget, har många tänkt.

Nationalisterna låter sig inte osynliggöras. De har skaffat sig en stark ställning i många europeiska länder och allt talar för att de kommer att växa ytterligare. Se på Sverige! Se på Frankrike! Se på Europaparlamentet!

De etablerade partierna som vi länge trodde skulle  stanna kvar i den politiska mitten med ett tolerant, liberalt och socialt budskap tenderar att börja anpassa sig alltmer till nationalisternas vokabulär. Den franska högern, under Nicolas Sarkozys ledning, är ett bra exempel på det. Denna höger är livrädd för att Marine Le Pen gör starka frambrytningar i de regionala val som hålls i december i år. Det talas om att hennes parti kan erövra makten i två av tretton regioner.Les Républicains (det nya namnet på UMP) lägger sitt program så långt till höger att de ska kunna avvärja en sådan framgång för Nationella fronten. Sarkozy har de senaste dagarna attackerat Schengenavtalet och blir alltmer otydlig kring den franska principen att låta det barn som föds i Frankrike få franskt medborgarskap. I sin retorik skrämmer han människor genom att tala om massinvandring. Det är uppenbart att även en seger för honom i nästa presidentval kommer att innebära betydligt hårdare tag gentemot invandrare och flyktingar. Socialisternas premiärminister Manuel Valls är ingen direkt mjukis men han framstår som högst liberal jämfört med Sarkozy vars retorik är närmast att likna vid Sverigedemokraternas.

Vi ser alltså framväxandet av politiska landskap i Europa där stora grupper tilltalas av politiska partier på yttersta vänster- eller högerkanten. Labours nya ledare är ett exempel från senaste veckan. Sverigedemokraterna har över 20 procent i senaste mätningen från Novus. En mätning i Frankrike som gjordes efter de uppmärksammade bilderna av flyktingar och efter förbundskansler Angela Merkels invandringsvänliga utspel för ett par veckor sedan visar att endast två politiker fått ökat stöd; socialisten Martine Aubry som i mångas ögon varit en utmanare till Hollandes mer socialliberala politik och Marine Le Pen. Övriga framträdande politiker i Frankrike har tappat röster som en följd av den senaste flyktingkatastrofen

För en vecka sedan hade Les Républicains, tidigare UMP, återsamling efter sommaren i semesterorten La Baule. Partiledaren Nicolas Sarkozy talade om enighet men det var knappast intrycket som gavs när de tre politiska ledare med divergerande ambitioner möttes och två försvann med tåget fortare än kvickt. Låtsasleken om enighet ska upprättas fram till regionalvalen i december. Därefter lär vi få se en kamp med stålblanka vapen fram till och med primärvalen för partiet nästa höst.

De är flera som har ambitioner att bli presidentkandidat för Les Républicains i valet 2017. Nicolas Sarkozy är vald till partiets ledare men i fransk politik betyder det inte att han automatiskt blir dess presidentkandidat. Primärvalet nästa höst kommer sannolikt att vara öppet precis som  socialisternas primärval 2011. Det innebär att den väljare som säger sig sympatisera med partiet och betalar en avgift på några euro kan rösta. Det är beklagligt för Sarkozy som har ett starkt stöd bland partiets medlemmar men däremot svagare stöd i högerns väljarkår. Han skulle förstås kunna hävda att bara medlemmar bör rösta i ett partiinternt val men då skulle han få kraftig kritik mot sig och förmodligen anses agera  omoraliskt. Primärval ska vara, menar de flesta, en rättighet för alla sympatisörer att delta och alla vet också att en krympande medlemskader aldrig är representativ för ett partis ställningstaganden i aktuella frågor.

Två före detta premiärministrar, Alain Juppé och Francois Fillon, utmanar Sarkozy. De båda ställde upp på en kort fotografering på ett podium tillsammans med Sarkozy. Men de hade bråttom därifrån. När tiden gick påpekade Juppé i en halvhög teaterviskning till Fillon att ”tåget går snart”. De hade bråttom att komma ifrån denna för dem pinsamma uppvisning inför partivännerna där allt regisserades av Sarkozy. Nu försvann de med tåget till andra möten där de bland vänner kunde förbereda sina kampanjer för att bli partiets slutliga presidentkandidat.

Sarkozy har positionerat sig till höger inom Les Républicains. Han driver en hårdare linje i invandrings- och flyktingsfrågan. Han talar gärna om auktoritet och hårda tag mot brottsligheten. Fillon representerar den mer socialkonservativa delen av partiet och Alain Juppé har valt att på senare år inta en mer centerorienterad hållning för att kunna bredda väljarunderlaget och därmed nå den av honom så hett eftertraktade posten som Frankrikes president.

Alain Juppé är stark i väljarundersökningarna. Om det vore primärval i dag skulle han ha goda utsikter att slå Sarkozy. Men den senare sitter på partiapparaten och har en erkänd förmåga att vinna val. Däremot anses Francois Fillon vara chanslös att bli partiets kandidat. En gedigen och påläst politiker som sköter sina uppdrag på ett klanderfritt sätt men hur långt räcker det i ett spel om den politiska makten?

Regionalvalen i december i år blir viktiga för alla partier och dess ledare. Nicolas Sarkozy behöver som partiets nuvarande ledare visa att Les Républicains kan slå Nationella fronten i de viktiga regionerna Provence-Alpes-Côte d´Azur i sydöstra Frankrike och Nord-Pas-De-Calais-Picardie i norr. I dessa två regioner har Nationella Fronten goda utsikter att vinna. Särskilt i PACA i sydöst står striden mellan den republikanska högern och Nationella fronten. En seger här för Nationella fronten med Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen som frontfigur skulle kunna rubba Sarkozys ställning som trolig presidentkandidat för LR.

Så nu vässas alltså knivarna i hemlighet mellan kandidaterna inom LR. Juppé, Fillon och de andra utmanarna  tänker inte bjuda Sarkozy på något som helst understöd inför regionalvalen även om det skulle gå ut över partiets ställning i de olika landsdelarna. Nu gäller det att tänka på sig själv !

Francois Hollande meddelade häromdagen att Frankrike tar emot 24 000 flyktingar från i huvudsak länderna Syrien, Irak och Eritrea. ”Det är inte meningen att Tyskland ska bära hela bördan”, förklarade presidenten.

Hela världen har skakats av bilderna kring flyktingkatastrofen och Ungerns minst sagt motsträviga bemötande av de människor som sökt sig genom det landet på sin väg mot Tyskland. Självfallet känner också fransmännen och de  franska myndigheterna ett starkt behov av att visa medmänsklighet visavi flyktingarna.

Inrikesminister Bernard Cazeneuve har tillsatt en nationell samordnare som ska se till att flyktingarna får tillfälligt boende och sedan placeras i ett antal kommuner runt om i landet. Det är främst de stora städerna som får ansvaret att organisera boende för dem. Borgmästarna i Bordeaux (Alain Juppé, Les Républicains, fd UMP) och i Pau (Francais Bayrou Mo Dem) ska ingå i en mötesgrupp som på det sättet ska ge hela satsningen en prägel av att gå över partigränserna. Både centern och högern är på det sättet involverade i satsningen.

Frankrike går inte främst i satsningen på att hjälpa flyktingar. Hollandes uttryck att landet måste hjälpa Tyskland uttrycker, det måste medges, en viss återhållsamhet.Samtidigt ska sägas att 24 000 flyktingar är den kvot som Frnakrike ska uppfylla enligt den överenskommelse som slutits mellan Hollande och Merkel om en fördelning av flyktingar mellan EU-länderna.  Den franske presidenten får nog ändå räkna med att den del av den europeiska befolkning som nu öppet står upp för  tolerans och medmänsklighet i flyktingfrågan uppfattar att hans kollega i Berlin, Angela Merkel. har visat prov på mer mod och statsmannaskap i denna fråga när hon senaste helgen öppnade sin södra gräns för att släppa in tågflyktingar i tusental med destination München. Hon hade vågat utmana de starka repressiva krafter som finns i alla länder i Europa, inte bara i Frankrike.

Francois Hollande har å andra sidan  visat att han vill bidra till en lösning via militära insatser. Han har valt att sända militärt flyg till Syrien för att bekämpa IS. Militärinsatsen inskränker sig till luftinsatser. Trupper på marken skulle enligt presidenten leda till att Frankrike riskerar att dras in i ett inbördeskrig i Syrien eller uppfattas som att landet ockuperar ett annat land. Samtidigt har Hollande deklarerat att det är nödvändigt att tvinga bort Bachar Al-Assad från sin presidentpost för att lösa den konflikt i Syrien som skapar dessa gigantiska flyktingströmmar. Hollande har stöd från oppositionen för sin militära politik trots att delar av högeroppositionen vill att Frankrike också sätter in marktrupper i Syrien.

Marine Le Pen gör sina egna reflektioner kring vad som händer i Europa kring flyktingkatastrofen. I Le Monde citeras hon på följande sätt: ”Angela Merkel har tvingat på andra länder och i synnerhet Frankrike flyktingkvoter. Som en följd av det har de franska ansvariga politikerna, från både vänster och höger, på ett skamligt snällistiskt sätt och ett sätt som är vidrigt, spelat på känslor i detta spektakel av  massutvandring som inneburit skeppsbrott med döda människor. Politikerna gör detta för att skuldbelägga den allmänna opinionen.”

I helgen höll Socialistpartiet sitt årliga så kallade sommaruniversitet i La Rochelle. Det är platsen där partivännerna inom PS samlas för att studera och utbyta tankar i slutet av augusti. Men journalisterna kretsar kring dem med kameror och skrivblock och universitetshelgen ger otaliga möjligheter för utspel, utmaningar av inre fiender och olika uttalanden. En helg att granska och tolka för alla som är intresserade av fransk politik.

Detta års universitetshelg i La Rochelle var ändå en av de lugnare. Till stor del förklaras det av en man – Manuel Valls. Han har på arton månader, han blev premiärminister i mars förra året – kopplat grepp om partiet på ett sätt som är imponerande. Han har varken utmanats av presidenten, Francois Hollande, eller partiets generalsekreterare Jean-Christophe Cambadelis och ändå har han drivit en hård och tydlig linje, en bra bit utanför den traditionella inom PS. Han har på ett sätt som måste väcka respekt satt sig själv i en form av mittenposition i partiet trots att han alltid legat på partiets yttersta högerflygel. Han har heller inte kunnat redovisa några storartade resultat när det gäller utvecklingen i fransk ekonomi. Det är ungefär lika illa ställt med tillväxten, statsskulden och arbetslösheten som för arton månader sedan. Nej, han har visat auktoritet på ett sätt som lugnar partifolket. Han inger en känsla av att han kan vinna val, att han är en framtidsman för partiet.

Manuel Valls var Hollandes kommunikationschef under valrörelsen 2012. Han är lysande i sitt sätt att skapa god PR för sig själv men också för regeringen. Han gör sällan misstag i sina uttalanden i media. Han läxade upp de partivänner i La Rochelle som buade åt en passage i hans tal. ”Vi buar aldrig åt varandra. Vi applåderar och vi kan låta bli att applådera. Men aldrig bua”, sa han där han stod i en vit skjorta som dröp av svett i en sal som kokade av sommarhetta. Han fick då hela salen att applåder och jubla.

Partifolket är i grunden skeptiskt till Valls och regeringens politik. Den stora boven i mångas ögon är finansminister Emmanuel Macron som kommer från Banque Rotschild och som nu öppet kritiserar reformen med 35-timmars arbetsvecka, en helig reform för de flesta aktiva socialister. Macron står för ett marknadsekonomiskt tänkande som så fullständigt bryter med den tradition från partiets glansdagar under Francois Mitterrands tid när rätten till arbete, fritid, semester, goda löner och övriga goda villkor var mer en mänsklig rättighet än följden av företags förmåga att sälja varor på en marknad. Det är självklart att de ord som Manuel Valls fällde till arbetsgivarna för ett halvår sedan (”Regeringen älskar företagen”) och liknande formuleringar från Macron är en nagel i ögat på människor som sätter människovärde, jämlikhet och politikens uppgift att förbättra levnadsvillkoren för vanligt folk i första rummet.

Just nu finns det ingen som kan utmana Valls om makten i partiet. Hollande lär bli partiets kandidat för ännu en mandatperiod som president i Frankrike. Det önskar också Valls. Men han önskar förmodligen att Hollande förlorar mot Sarkozy i den avgörande, andra valomgången så att Valls kan ta över ett parti i upplösning och bygga sin plattform för nästa presidentval, 2022. Som läget är i dag, ska väl tilläggas, så finns det ingen socialist som kan utmana honom.Innerst inne vet också partifolket som är samlat i La Rochelle att partiet måste ompröva många av sina ställningstaganden för att kunna anpassa sig till väljarna. Den gamla socialistiska retoriken fungerar inte. De värderingar som en stor del av partifolket bygger sina ståndpunkter på kan vara moraliskt rätt men fel i praktisk politik. Manuel Valls har inga bekymmer med kapitalismen. Han har inga problem att göra upp med den så kallade snällismen. Han ikläder sig lätt rollen som en auktoritär ledare. Manuel Valls är den som nu tagit ett ordentligt tag om styråran i det socialistiska partiet i Frankrike.

Miljörörelsen och framför allt den gröna politiska rörelsen har haft svårt att hävda sig i fransk politik. Det är helt uppenbart detta år när EELV (Europe Ecologie les Verts) verkar gå mot sin upplösning.

Frankrike är ett land som envetet håller fast vid den industriella traditionen. Ett land som har svårt att exportera sina varor, som hotas av utländsk konkurrens men ändå inte vill släppa taget om sina varuproducerande företag. Visst händer det mycket inom kunskapsbranscherna i  Frankrike och regeringen satsar nu på moderna start up-företag men det är svårt att riktigt få en allmän folklig uppslutning bakom begrepp som ekologisk hållbarhet och klimatvänlig politik.

Det kan förstås sägas att det inte behöver vara negativt när ett land saknar en stark grön politisk rörelse. De gröna frågorna kan ju finnas med i de andra partiernas agenda. Men det är inte riktigt sant i det här fallet. Nicolas Sarkozy startade sin mandatperiod som president med ett engagerat program för miljön men tappade stinget efter några år. Francois Hollande talar också väl om miljön men är i grunden en industrisocialist. Ingen tror heller att Nationella fronten lägger särskilt mycket energi på att ta fram bra miljöförslag.

Det gröna partiet borde kunna fånga upp den opinion som ju ändå finns bland fransmän, en opinion som engagerar sig för en bättre miljö. Istället har det gröna partiet hamnat i en vänsterposition som ställer den sida vid sida med Parti de Gauche, det vill säga Frankrikes motsvarighet till Vänsterpartiet. De gröna har nu förklarat att samarbetet med Vänsterpartiet och andra rörelser på den yttersta vänsterkanten är mer angeläget än att samarbeta med regeringen. Säkert sker det till stor del av taktiska skäl – de gröna vill inte beblanda sig med ett socialistparti (PS) som gått kräftgång i väljaropinionen de senaste åren – men det speglar också de grönas uppfattningar i många frågor.

De gröna lyckades i Europavalet 2009. Då blev partiet ungefär lika stor som PS med 16 procent av avgivna röster. Sedan dess har partiet sällan kommit över ett par procent i valen. Eva Joly gjorde en katastrofalt dålig insats som kandidat till presidentvalet 2012. I takt med att siffrorna i val och opinionsmätningar sjunker och ligger kvar på en låg nivå börjar motsättningarna mellan olika schatteringar inom partiet att öka. De senaste dagarna har två tunga personer förklarat att de tänker lämna partiet. En av dem, Jean-Vincent Placé, är ledare för partiet i senaten och den som tillsammans med Cécile Duflot dominerat partiet de senare åren. De var ett radarpar tills Duflot bestämde sig för att lämna regeringen när Manuel Valls blev premiärminister i mars 2014. Placé företräder idag en linje som skulle göra ett grönt parti till ett samarbetsparti till PS.

Det är uppenbart att Placé med stöd av några andra ledande gröna politiker vill starta ett nytt parti och det är inte osannolikt att nuvarande Europe Ecologie les Verts går i graven. Vad som händer med de gröna politiker som nu försöker i olika konstellationer samarbeta med varandra och med vänstergrupper utanför PS återstår att se. Placés linje har förmodligen bättre chanser att lyckas. De senaste årens ökenvandring vänsterut verkar inte ha tillfört partiet många röster och inte heller gjort att miljöfrågorna kommit på agendan.

Ett stort klimatmöte väntar i Paris i december. Som det nu är spelar de gröna ingen roll i det förberedelsearbetet. Miljöminister i regeringen är den förre presidentkandidaten (2007), Ségolène Royal som också är före detta sambo med nuvarande presidenten. Francois och Ségolène verkar ha hittat varandra igen på jobbet. De första åren efter skilsmässan var spända men nu fungerar samarbetet. Det kan bli en intressant föreställning att se dem båda representera Frankrike under klimatmötet. De gröna lär få svårare att visa sig på arenan de dagarna. Om nu inte Placé hinner organisera ett nytt slagkraftigt parti innan delegaterna anländer till den franska huvudstaden om drygt tre månader.