Tomas Lindbom

En glad nyhet: I september månad minskade arbetslösheten för heltidsinskrivna på arbetsförmedlingarna med 0,7 procent eller 23 000 personer. Det är ett uppmuntrande brott i en ständigt nedåtgående kurva sedan 2009. Frågan är om det är en tillfällig minskning och om den kommer att följas av större minskningar. För det behövs. Och det behövs mer aktivitet i den franska ekonomin och en mer positiv inställning och mer tilltro bland fransmän till läget på arbetsmarknaden.

Francois Hollande står nu inför slutåret innan han förhoppningsvis för egen del väljs om som president för ännu en valperiod på fem år. Valet sker i maj 2017. Han politiska instinkt säger honom att han nu måste balansera på två i sig närmast motsatta brädor. Den ena är reformerandet som han påbörjade i januari 2014 med reformer som gav näringslivet mer stöd för att kunna få fart på sina företag och anställa fler. Den andra brädan är samlandet av sina politiska grupperingar som ska ge honom tillräckligt med röster i valet. Han vill reformera genom att höja antalet arbetstimmar och på sikt slakta 35-timmarsveckan. Han vill höja pensionsåldern från 60 till 62 eller 63 år. Han vill driva igenom lagar som digitaliserar stora delar av den offentliga sektorn. Han väljare och de partier som han behöver stöd av gillar knappast någon av dessa reformförslag. Hollande är ett politiskt djur som därför kommer att vara mer försiktig i sitt reformarbete men inte så försiktig att tillväxten sackar igen och att företagen inte expanderar och anställer fler. Då får han heller inte sina väljare med sig.

Arbetslösheten är ett gissel i Frankrike men det är svårt att lösa problemet utan radikala förändringar och kanske framförallt en mer expansiv näringslivsverksamhet utanför Frankrikes och Europas gränser. Vi vet alla att stora företag som Google och Facebook har starkare muskler än till exempel den franska staten. Google kan köpa upp franska företag, flytta runt verksamheter runt jorden utan att staten kan mer än lamt protestera. Den politiska debatten kring ekonomi i Frankrike tar inte upp dessa frågor utan sysslar med inrikespolitisk debatt som får det att verka som om arbetslöshetsfrågan och tillväxten kan lösas innanför landets gränser.

Hollandes taktiska manöverutrymme är alltså begränsat. Kan han emellertid lyckas med att av egen kraft eller av konjunkturen nå positiva siffror fram till maj 2017 så kan han bli omvald och under en andra och sista mandatperiod genomföra tuffare reformer. Eller också klarar han inte balansnumret med de två brädorna, reformer och samling av vänsterns väljare. Då blir han inte omvald och Frankrike står förmodligen ännu sämre rustat inför 2020-talet. Och kanske i värsta fall med Marine Le Pen som president

Igår torsdag var det upplagt för en stor politisk kväll i den statliga tv-kanalen France 2. Programmet Des paroles et des actes som går en gång i månaden och sträcker sig uppåt tre timmar, alltså hela kvällen skulle ägnas åt Marine Le Pen. Tre timmar före sändning hoppade hon av. Och hon vinner ändå det politiska maktspelet.

Marine Le Pen är den politiker som oftast framträtt i denna programserie som är den viktigaste plattformen för Frankrikes stora politiker. Fem gånger har hon uppträtt där. ”Hon är Nationella fronten och därför får hon fler inbjudningar än politiker från andra partier”, säger programmets producent. Hon är kontroversiell eftersom hela det övriga politiska etablissemanget vill se så lite av henne och hennes parti som möjligt i tv. Hon är också kontroversiell därför att hon spelar taktiskt skickligare kring medienärvaro än någon annan. Nationella fronten är i stor utsträckning ett parti med ett huvud men utan kropp. Hon och några av hennes närmast är huvudet. Så många starka politiker från detta parti finns inte men däremot har partiet nu seglat upp som nummer ett bland väljarna.

Marine Le Pen hoppade alltså av gårdagskvällens program sen eftermiddag samma dag. Hur är det möjligt? Och hur vågar hon missa en chans  att visa upp sig bara en och en halv månad före det viktiga regionalvalet, det sista lokala valet före presidentvalet i maj 2017? Jo, därför att hon lyckas lägga skulden på att programmet ställs in på alla andra. Nu pekar hon finger åt tv-kanalen som går de andra partiernas ärenden och de andra partierna som av olika skäl krånglar med vem som kan ställa upp mot henne i de debatter som programmet bland annat består av. Det är sant att flera av de ledande företrädarna för både Socialistpartiet och Les Républicains (f d UMP, det vill säga högern) tackade nej. De båda andra partierna skyller också på varandra för att på olika sätt bidra till att lyfta fram Marine Le Pen i opinionen.

Alla spelar ett övertaktiskt spel men till slut verkar Marine Le Pen vinna. Hon är alltid den som får offerrollen. De andra, inklusive tv, använder sig av klassisk härskarteknik för att stoppa uppstickaren, folkets röst i debatten.

Hur länge ska detta pågå? Uppenbarligen ett tag till. Det folkliga missnöjet med de gamla politikerna består. Misstron mot Paris gamla maktstrukturer består och misstron smittar också av sig på medierna. Och det är förstås sant att nästan ingen av de kända journalisterna på tv tillhör Nationella fronten. Vi och dom är gångbart i Frankrike. Det gäller det mesta, inte minst politiken. I kristider är denna uppdelning ännu tydligare.

Det blev alltså inget politiskt program igår kväll. Marine Le Pen såg till att boka av kvällen så sent att det inte  gick att få fram en ersättare. Och socialister och högermän fortsätter att skälla på varandra för att de bidrar till att stärka hennes position inför regionalvalet.

I slutet av förra veckan såg ett nytt parti dagens ljus i Frankrike. Inte ett till, utbrister säkert en del fransmän med hjärtat till vänster. UDE, L´Union des Democrates et Ecologistes, leds av senatorn Jean-Vincent Placé och han tar med sig en ytterligare senator och tre ledamöter i nationalförsamlingen från EELV, Europe Ecologie les Verts, som varit det gröna partiet i Frankrike sedan några år. UDE vill samarbeta med den socialistiska regeringen och hoppas säkert på ministerposter. Majoriteten av de gröna stannar kvar i EELV och vill inte ingå i någon regering som leds av så utpräglat  socialliberala politiker som premiärminister Manuel Valls och finansminister Emmanuel Macron.

Samtidigt som det nya gröna partiet etablerade sig och visade upp sig för media genomförde Socialistpartiet en så kallad omröstning bland sina medlemmar och sympatisörer om inställningen till en gemensam vänster inför kommande val, närmast de regionala valen i december. Valproceduren kan verkligen ifrågasättas. Ingen valkampanj och flera länsavdelningar inom Socialistpartiet vägrade att ens organisera omröstningen. Det var enkelt – för enkelt – att rösta. Vem som helst kunde rösta hur många gånger som helst. Några hundratusen röster noterades och 89 procent ansåg att det var bra att vänstern höll ihop inför kommande val. En journalist har räknat ut att 1,8 procent av Hollandes väljarkår i presidentvalet 2012 avgav röst(er) vid denna omröstning.

Socialistpartiet har uppenbarligen använt denna omröstning för att få fram en känsla hos vänstern om att den är enad. Så är inte fallet. Exemplet med splittringen inom det gröna partiet är inte det minsta unik. Sedan 2012 har vänstern som gemensam rörelse totalt splittrats. Vänstern kan heller inte räkna med mer än en tredjedel av rösterna i regionalvalen. Frankrike har idag tre block, Nationella fronten, högern ohc vänstern. Och vänstern är som sagt splittrad i kommunister, trotskister, vänsterpartister, två gröna partier, socialistpartiet och de så kallade vänsterradikala (les radicaux de gauche) som är ett mer socialliberalt parti som stöder Socialistpartiet. Socialistpartiet med den lilla gröna utbrytningen UDE och med Les Radicaux de gauche kan rimligen inte räkna med mer än 20 procent i genomsnitt i val som det ser ut i dag. Politiska bedömare  tror att vänstern kan ta hem segern i två eller möjligen tre av de tretton regionerna. De andra går till högern eller Nationella fronten.

Socialistpartiet med en regering som driver en socialliberal politik kan inte frigöra sig från det  gamla paradigmet att styra med ett vänsterblock. Det kan inte tänka sig att bygga en allians med mitten. Traditionens makt är stor och i Frankrike tänker människor i vänster-höger och att det finns en barriär däremellan som ingen kan överträda. Det är därför mycket bekymmersamt för den vänster som ändå vill ta ansvar i landet och regera det. Med nuvarande blockering mot mitten kommer det att bli närmast omöjligt.

Fransmännen är i hög utsträckning ett historieintresserat folk. Det märks inte minst i sättet att förhålla sig till politik. Oavsett politisk inriktning så hämtas stöd för den egna uppfattningen ur ett historiskt perspektiv. I Sverige har vi nästan glömt bort det sättet att se på världen. Att dåtiden präglar nutid, gör nutiden begriplig och sätter in nutiden i ett sammanhang också med framtiden. Allt upprepas inte men det finns traditioner av social, ekonomisk, territoriell, kulturell, religiös natur som förklarar en hel del av hur vi som nation löser våra samhälleliga spörsmål.

Personligen är jag måttligt intresserad av historiska händelser i sig. Andra får fördjupa sig i 1600-talets klädmode eller krigföringen under medeltidens korståg. Det som intresserar mig är hur det historiska påverkar nutid och framtid. Jag känner igen mig i fransmännens sätt att föra historien in i nutiden. I politiken blir det så uppenbart när politiker, intellektuella och journalister söker rötterna för dagens ledarskap av nationen till kungar, kejsare och premiärministrar tillbaka till socialisten Léon Blum, vänsterpolitikern Georges Clemenceau, till kungarna av Bourbonätten på 1800-talet eller Napoleon Bonaparte.

Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon söker sig tillbaka till franska revolutionen 1789. Vilken vänsterpolitiker skulle gå helskinnad ur en tv-intervju efter att ha prisat Robespierre. Det lyckas Mélenchon göra. Människor förstår, eller accepterar, att historien är  blodig, att politiska ledare gör en massa misstag (avrättningar, i detta fall) men de är nyfikna på hur Mélenchon ser kopplingen till Robespierre på ett idépolitiskt och på ett revolutionärt plan.

Manuel Valls är tydlig med att hans vänsterhållning går tillbaka till Georges Clemenceau och inte  till Jean Jaurès eller Léon Blum. De senare var renodlade socialister. Clemenceau  tillhörde de mer pragmatiska radikalerna under den så kallade tredje republiken, konseljpresident i huvudsak åren strax före och efter första världskriget. Han medverkade aktivt i fredsförhandlingarna i Versailles där han kämpade förgäves för att Frankrike också skulle införliva Rhenlandet i sitt rike.

Socialistiska politiker talar annars mest om arvet efter Léon Blum, skaparen och ledaren av folkfrontsregeringen på 1930-talet. Han lyckades skapa en enad vänster i regeringsställning och blev landets första socialistiska premiärminister. Han lyckades också under några korta år bygga på en socialt inriktad stat genom att driva igenom lagar som garanterade strejkrätten, begränsade arbetsveckan till 40 timmar och gav anställda lagstadgad semester på tolv dagar.

För högerns ledande politiker och väldigt många andra fransmän går rötterna för det politiska engagemanget tillbaka till General de Gaulle. Denne nationellt sinnade politiker som representerade det fria Frankrike under ockupationsåren och som byggde den nuvarande konstitutionen, den femte republiken, från 1958, ett statsskick byggt i tron att partier inte behövs, att ledaren talar direkt till folket och att en president som en modern ersättare för monarken styr landet bättre än ett parlament som utser regering och premiärminister.

Den franska högern är därför relativt sett välvillig till staten och betonar dess viktiga roll, även i näringspolitiken. Ett förhållningssätt till ekonomisk politik som verkar obegriplig för en svensk eller anglosaxisk högerpolitiker. Där torypolitikern säger liberal och marknad säger den franska högerpolitikern fortfarande statlig intervention i större utsträckning.

Jacque Chirac och även Nicolas Sarkozy har sina rötter tillbaka till de Gaulle. En del talar till och med om arvet efter Napoleon Bonaparte. För den extrema, nationalistiska högern är kopplingen tillbaka i historien ännu starkare. Många av dessa så kallade suveränister rycker och sliter i General de Gaulle och vill gärna ta honom ifrån den vanliga högern. Varje år den 1 maj när vänstern demonstrerar på arbetarrörelsens dag hyllar Nationella fronten  Jeanne d´Arc under ett möte framför bysten av henne på Place des Pyramides i närheten av Louvren i Paris. Nationella fronten försöker på detta sätt införliva detta franska nationalhelgon som blev bränd på bål av fransmännens fiender, engelsmännen, i slutet av hundraårskriget.

Det som förenar alla politiska riktningars vurm för historiska personer är övertygelsen om idéernas bäraktighet över tiden. Det beror förmodligen delvis på att Frankrike starkt betonar den kulturella traditionen. Landet är ett och enat sedan sekler. Det finns en grundläggande konservatism i hela folket. Det förklarar möjligen också de starka tvivel mot invandring från andra kulturer som utmärker det franska folket. Det förklarar också varför integration inte räcker när fransmän talar om sättet att ta hand om invandrare. Ordet som används är ofta assimilering och det är ett betydligt starkare ord med hårdare krav på invandrarens anpasslighet. Till den franska traditionen. Till den franska kulturen. Till att förstå och närmast inkapsla det franska i sin egen kropp och själ. Jeanne d´Arc och Napoleon, de Gaulle och Leon Blum är män och kvinnor som lever också i dagens Frankrike. Det är ett synsätt som komplicerar mycket i dagens globala värld men detta synsätt finns där och måste tas på allvar.