Tomas Lindbom

Den franska presidenten Francois Hollande gjorde en ommöblering i regeringen för en kort tid sedan. Ny utrikesminister och tre gröna ministrar tog sina platser runt ministerbordet i Elyséepalatset. En annan uppmärksammad förändring var bytet på posten som kulturminister. Den tidigare ministern Fleur Pellerin fick silkessnöret och ersattes av Audrey Azoulay. Detta raka och enkla byte kan ge större eko i opinionen framöver än en utomstående betraktare kan tro.

Fleur Pellerin kom med i regeringen redan vid maktskiftet 2012. Hon är en välutbildad teknokrat som många i regeringen med alla de bästa utbildningarna. Men hon var från början en övergiven liten flicka i Korea. Hon togs om hand av ett franskt par som gav henne ett franskt namn och en fransk uppväxt. Hon blev alltså till slut minister i den franska regeringen.

Pellerin är en blyg men säkert duktig person. Hon har fullgjort sina uppgifter som först minister för medelstora företag, sedan för utrikeshandeln och sedan augusti 2014 kulturminister. Hon verkade oomtvistad och duktig i sina två första roller. Som kulturminister har det gått sämre. Fransmännen är vana vid att deras kulturministrar inte bara fullgör rollen som teknokrater som syr ihop filmavtal och klubbar byggprojekt för olika kulturinstitutioner. Fleur Pellerin lyckades trampa rejält i klaveret när hon i en tv-intervju några månader efter sin utnämning skulle kommentera Svenska akademiens utnämning av Patrick Modiano till det årets nobelpristagare med orden: ”Jag har aldrig läst honom”. Fransmän värderar litteraturen högt och franska författare ännu högre. Även om väldigt många av de journalister som skrev indignerat eller ironiskt om hennes erkännande själva säkert inte läst Modiano så ska en kulturminister ha gjort det. Arvet efter de Gaulles kulturminister André Malraux och Mitterrands Jacques Lang är tungt.

Fleur Pellerin har aldrig kommit tillbaka efter den fadäsen. Hon ser inte heller ut som om hon älskar kultur. I ett berömt klipp ur en dokumentär om Hollandes tid i Elyséepalatset säger presidenten på ett garden party till sin nyutnämnde kulturminister som verkar lätt skakad över sitt nya uppdrag: ”Prata med Jacques Lang och gå på teater varje kväll”. Så enkelt visade det sig inte vara och mindre än  två år efter utnämningen drog Hollande undan mattan för Fleur Pellerin.

Efterträdaren, Audrey Azoulay, är av annan kaliber. Hon har samma topputbildning som Pellerin men kommer också från en familj med förankringar i politiken. Hennes pappa har spelat en stor roll i det diplomatiska arbetet mellan Marocko och Frankrike. Hon är i motsats till sin föregångare engagerad i kulturlivet. Hon går på teater av egen maskin och har ett brett kontaktnät i de rätta kulturkretsarna. Hon har sedan ett år tillbaka haft en roll som personlig rådgivare åt presidenten i kulturfrågor – vilken mardröm för regeringens kulturminister! – och skött detta med sådan bravur att det blev ännu enklare för Hollande att ersätta Pellerin med just Azoulay. Dessutom lär Azoulay ha förmågan att genomföra sina förslag. En kvinna med sammetsvantar och –  järnhand.

Frankrikes mediaelit skriver nu om det nya stjärnskottet som kulturminister. Alla drömmer om en minister som kan lyfta kulturfrågorna och därmed ge Frankrike lite mer av förfining och glamour än vad som skett under senare år. Det finns inte längre några pengar som på Jacques Langs tid när stora projekt såg dagens ljus, bland annat de väldiga satsningarna inför 200-årsjubiléet av franska revolutionen 1789. Kan Audrey Azoulay genom sin person ge kulturen en ökad status i landet och lyfta fram franska konstnärer och andra kulturpersonligheter på den nationella och internationella scenen kommer hon att hyllas som hjälte. Frankrike behöver detta i en av dess tristaste perioder sedan lång tid.

President Francois Hollande gjorde sannolikt sin sista regeringsombildning igår. Elyséepalatsets stabschef som alltid presenterar nya ministrar på trappan till Elyséepalatset var nu ersatt av ett twitter. Ovärdigt den femte republiken, konstaterade professorn i statsvetenskap Pascal Perrineau. I vilket fall som helst: Ny utrikesminister och in med tre gröna ministrar i den ombildade regeringen.

Laurent Fabius har varit helt inställd på att efter sin insats vid Cop 21 i Paris i december förra året dra sig tillbaka från posten som utrikesminister. Vid 69 års ålder anser han förmodligen att han har rätt att dra sig tillbaka från hetluften i det politiska livet på toppnivå och han är säkert mycket nöjd med en plats i konstitutionsdomstolen där för övrigt alla före detta presidenter i landet har en given plats runt sammanträdesbordet.

Jean-Marc Ayrault ersätter Fabius. Ett tryggt val för Hollande. Ayrault var premiärminister 2012-14 och är en av Hollandes trogna. Han kommer att tillföra stabilitet i Frankrikes relationer i Europa. Ayrault talar flytande tyska och blir därmed också en viktig person när det gäller att skaka liv i de alltmer livlösa relationerna med Tyskland.

Hollande släpper in tre gröna ministrar i regeringen sedan de för knappt ett par år sedan av politiska skäl lämnat sina platser. Två av de tre gröna ministrarna har under mellantiden brutit sig loss ur EELV som är det officiella partiet och skapat ett mer mittenorienterat grönt parti. Den tredje, Emmanuelle Cosse, är däremot i högsta grad kopplad till ledningen av  EELV. Fram till utnämningen som minister igår var hon generalsekreterare i partiet. Hon tar därmed ett mycket kontroversiellt steg genom att sätta sig i en regering ledd av den i vänsterkretsar högerstämplade Manuel Valls och dessutom får hon samma portfölj, bostadsfrågan, som innehades av Cécile Duflot fram till hennes avgång i mars 2014. Duflot är tidigare partiledare för EELV, mer profilerad till vänster och den person som förväntas ställa upp i presidentvalet för de gröna 2017.

Hollandes ombildade regering ska ses som en kampregering för att han ska kunna vinna omvalet som president nästa år. Han behöver Valls och finansminister Macron för att öka tillväxten och minska arbetslösheten. Han behöver Valls och inrikesminister Cazeneuve för att fortsätta att driva en tuff politik mot terrorism och visa att han har greppet om situationen i landet. Han behöver ha bredd i regeringen så att även mer radikala väljare på vänsterkanten kan tänka sig att rösta på honom i nästa presidentval. Det var därför viktigt att Emmanuelle Cosse intog en plats runt regeringsbordet, särskilt som justitieminister Christiane Taubira avgick för några veckor sedan.

Samtidigt är situationen besvärlig. Ekonomin är fortfarande i samma kris och det kommer att vara avgörande för utgången av nästa års presidentval. Han kommer att fortsatt få problem med sin vänsterflygel och andra missnöjda vänstergrupper som kan presentera motkandidater i första valomgången av presidentvalet 2017. Högeroppositionen är splittrad för närvarande och Nationella fronten är inne i en period av inre återsamling. Det lär ändå vara lugnet före stormen. Sedan Les Républicains valt sin ledare vid primärvalet i november och FN åter givit sig ut i en ny offensiv i medierna senare i år kommer det att vina kring öronen på Hollande. Han behöver Valls, Macron och de andra starka korten i regeringen. Men han behöver framför allt en bättre ekonomisk konjunktur i landet.

Nationalförsamlingen fattade i veckan två  beslut av stor vikt för konstitutionen; förändringar i regeln om införande av undantagstillstånd och införande av en konstitutionell rätt att frånta vissa medborgare sitt medborgarskap. Presidenten föreslog detta i sitt tal till den samlade kongressen i Versailles (närvarande var då alla ledamöter från både nationalföramlingen och senaten) den 16 november, alltså tre dagar efter novemberattentaten i Paris.

Presidentens första begäran till de folkvalda, den här typen av konstitutionella ärenden måste slutligen fattas med 3/5:s majoritet av kongressen i Versailles, var alltså att skriva in beslut om undantagstillstånd som ett ansvar för parlamentet. Nationalförsamlingen röstade för detta förslag häromdagen. Ett märkligt beslut eftersom tre fjärdedelar av de folkvalda var frånvarande. Särskilt märktes det på oppositionsbänkarna. Nu ska också senaten rösta för samma förslag. Om även senaten godkänner det kommer paragrafen upp för slutligt beslut i en kongress i Versailles.

Den andra frågan om att frånta vissa medborgare – de som gjort sig skyldiga till allvarliga angrepp på den franska nationen – sitt medborgarskap är en betydligt mer laddad fråga. Här har regeringen ändrat sig i flera omgångar sedan Hollande den 16 november förklarade att medborgarskapet skulle riktas mot dem med dubbelt medborgarskap, även mot dem som är födda i Frankrike. Han och regeringen har backat i den frågan efter skarp kritik. Risken var uppenbar att franska medborgare skulle behandlas olika. Den person som begått terrorhandling och bara var fransk medborgare skulle få behålla sitt medborgarskap medan den med dubbelt medborgarskap skulle bli av med sitt franska.

Nu har förslaget ändrats så att det inte  görs skillnad mellan medborgare på den punkten. Däremot ställs nu frågan om individer ska kunna bli statslösa.  Det finns också en rad andra invändningar mot förslaget. Inte minst menar många att inga problem löses med att frånta terrorister deras medborgarskap. Tvärtom avhänder sig staten möjligheter att påverka dessa personer och ha fortsatt juridisk kontroll av dem.

Omröstningen i nationalförsamlingen i denna fråga skedde igår och gav regeringen en mycket bräcklig majoritet. Enkelt uttryckt var både vänstern och högern delade i frågan. Detta beslut som alltså rör en paragraf i konstitutionen måste godkännas med exakt likalydande formuleringar i både nationalförsamlingen och i senaten och sedan, fortfarande med samma ordalydelse, godkännas av kongressen i Versailles med en 3/5:s majoritet. Senatens jurister har redan börjat tala om förändringar i den lagtext som nu med en hårsmån tagit sig igenom nationalförsamlingen.

Francois Hollande har själv försatt sig i en svår situation. Han trodde nog att han enkelt skulle få igenom sitt förslag när han presenterade det i Versailles den 16 november. Det var tre dagar efter attentaten. Alla, självklart även de förtroendevalda, var i chock. Hollandes starka argumentation för hårdare tag och en skärpning av lagstiftningen möttes då med stående ovationer från alla. Några månader senare hittar de folkvalda och oberoende jurister en rad tveksamheter i förslaget.

Franska folket ser gärna skärpta lagar mot terrorism. I någon mening kan denna förvirrade debatt också gynna Hollande. En del väljare kan tänkas uppfatta vissa politikers motstånd mot förslaget som taktik inför stundande primärval inom Les Républicains (högern) och som ett sätt för vänsteroppositionen att profilera sig inför nästa års presidentval. Franska folkets bild av denna debatt verkar i så fall rätt korrekt. Fransk politik byggs av personligheter mer än av partier. Folk väljer också personer mer än partier i många val. Presidenten är en person med stor makt. Ledamöter till nationalförsamlingen väljs i enmansvalkretsar. Den franska politiken handlar väldigt mycket om hur olika politiker positionerar sig, särskilt året före ett val.

Det är svårt att sia om resultatet av alla omröstningar kring undantagstillstånd och rätten att frånta medborgare sitt medborgarskap. Mycket tyder idag på att Hollande kommer att misslyckas och därmed lägga ännu ett nederlag till sina andra. Eller så samlar sig de folkvalda i sista ögonblicket och röstar för förslag som de flesta i princip gillar. Detta är i grunden också ett högerförslag. Högern borde ideologiskt sett rösta för förslaget. Bara en mindre del av vänsteropposition har principiell anledning att rösta emot. Det blir en spännande vår kring denna konstitutionella fråga.

Igår kväll var det stor politisk övning igen i tv-kanalen France 2. Programmet Des paroles et des actes som sänds en gång i månaden ägnades helt och hållet åt en av fransk politiks stora stjärnor, förre presidenten Nicolas Sarkozy. Stora skattesänkningar och samtidigt en kraftfull nedskärning av den offentliga sektorn utlovades och åtgärderna ville han sätta in omedelbart efter en valseger i maj  2017. Redan före sommaren skulle detta dunderrecept presenteras i propositioner till parlamentets båda kamrar.

Nicolas Sarkozy är partiet Les Républicains ledare sedan ett drygt år tillbaka men inte självklart dess presidentkandidat i valet 2017. Partiet ska genomföra en primärvalskampanj i november i år och kampen står i första hand mellan tre kandidater; Sarkozy själv och de tidigare premiärministrarna Alain Juppé och Francois Fillon. Alain Juppé leder racet för närvarande med Sarkozy på andra plats och Fillon på tredje.

Sarkozy tog tillfället i akt igår kväll genom att leverera ett ekonomiskt program som han vill genomföra som en chockmetod direkt efter valet. Han lägger alltså tonvikten på skattelindringar för alla inkomstgrupper på 25 miljarder euro och samtidigt stora nedskärningar av den offentliga sektorn. Ett program som lockar många väljare till höger. Sänkt skatt är ju ett säkert kort för att vinna högerväljare. Minskad offentlig sektor likaså. Men avsikten måste vara att dessa åtgärder ska ge en skjuts åt en stagnerande ekonomi. Medelklassen ska konsumera mer, företagen anställa fler och producera mer. En mindre offentlig sektor ska styra över arbete till de privata näringarna som förväntas ge mer stöd till ökad tillväxt. Vad som ges till alla andra – bland annat de offentliganställda som förlorar sina jobb – talar Sarkozy inte så mycket om.

Franska politiker som söker presidentposten är ofta kaxiga före val men spaka sedan de flyttat in i Elyséepalatset. En stilla undran är förstås om Sarkozy kommer att bli bättre på att genomföra sitt program om han får chansen 2017 jämfört med misslyckandet mellan 2007 och 2012. Franska folket minns hans löften i valrörelsen 2007 och kan vara rätt misstänksamma denna gång när han lovar stora reformer. Risken är överhängande att han tömmer statskassan på skatteintäkter men inte lyckas få igenom mer än högst marginella neddragningar i den offentliga sektorn. Det är svårt att avskeda folk på kort tid och de fackliga organisationerna är nu redan stridsberedda efter gårdagens budskap. Sarkozy hoppas kunna driva igenom sina förslag under sommaren 2017 när folk ligger på badstranden och zippar på färgglada drinkar. Men riktigt så enkel är inte den politiska verkligheten.

Sarkozys förslag igår kväll får nog snarare ses som utspel i valrörelsen för primärvalet inom sitt eget parti. Francois Fillon har redan presenterat sitt program med inriktning på stora sänkningar av  företagens skatter och Alain Juppé har riktat in sig på förändringar i arbetsrätten till förmån för företagen.

Vem vinner då första platsen i primärvalet i november? Förmodligen kommer väljarna i primärvalet att bedöma kandidaterna främst efter vilken chans var och en har att vinna presidentvalet i en andra valomgång; mot Francois Hollande eller Marine Le Pen. Förmodligen kommer Francois Fillon att vara chanslös. Han är mest trovärdig vad gäller innehållet i politiken men sämst på charm och karisma. Alain Juppé leder för närvarande och besitter en viss fräschör trots att han fyller 72 år några månader efter presidentvalet. Han var premiärminister under 90-talet och det är som i en annan tidsepok. Nu kommer farbror tillbaka och ingen minns längre de misstag han gjorde för tjugo år sedan.

Jag tror på Sarkozy trots allt. Han är omåttligt ambitiös, skamligt opportunistisk och precis så svekfull som behövs för att trassla sig förbi politikens alla blindskär. Men som sagt: kandidaternas skiftande program kommer att ha väldigt liten betydelse för valutgången, i varje fall i primärvalet.

Det var ingen överraskning när justitieministern Christiane Taubira avgick från sin post för en vecka sedan. Hon har varit i ständig konflikt med premiärministern Manuel Valls som tidigare var inrikesminister. Valls har aldrig gillat Taubira. Hans starka försvar för repression som en bättre lösning på kriminalitetens och samhällsorons problem var i ständig konflikt med hennes uppfattning att sociala insatser är viktigare för bekämpande av brottsligheten. En klassisk konflikt mellan höger och vänster. Det var uppenbart att Taubira skulle tröttna en dag.

Francois Hollande kom sent förra året med ett förslag om att ta ifrån terrorister det franska medborgarskapet om de har dubbel nationalitet och har sitt franska medborgarskap från födseln. Detta är ett förslag som bryter med en hävdvunnen princip i landet; den som är född på fransk mark är och förblir fransman. Christiane Taubira reagerade starkt på detta förslag och sa det också öppet. Samtidigt lovade hon att försvara presidentens förslag vid kommande behandling i nationalförsamlingen.

Det visade sig att hon samtidigt skrev på en bok, sitt testamente, och förberedde sin avgång. Den kom alltså för en vecka sedan och i dag finns boken på bokhandelsdiskarna; en knappt hundrasidig redogörelse för hennes syn på kriminalpolitik i allmänhet och frågan om upphävande av franska medborgarskap i synnerhet.

Boken är tryckt i 40 000 exemplar och emotses med intresse i det ständigt politiskt inflammerade Frankrike. Enligt Le Monde som har haft chansen att tjuvkika i boken är Taubira inte ute efter att förgöra sin president och premiärminister. Hon är lågmäld i sin kritik av sina överordnade i regeringen. Hon verkar inte heller, enligt tidningen, ha som avsikt att söka kandidatur för nästa presidentval. Hon ställde upp i valet 2002 som oberoende vänsterkandidat och fick så pass bra stöd av väljarna att det anses klarlagt att Socialistpartiets huvudkandidat Lionel Jospin och inte Jean-Marie Le Pen hade gått till andra valomgången om hon inte ställt upp i valet.

Taubiras avgång – som alltså var hennes eget val – tydliggör hur långt till höger som den socialistiska regeringen nu gått. Det räcker med att granska regeringens ledamöter i dag jämfört med maj 2012. Bytet av premiärminister innebär en högervridning av regeringen. De gröna har lämnat regeringen vilket likaså innebär en högervridning. Montebourg, Hamon, Filipetti tillhör vänsterflygeln inom Socialistpartiet och de har  alla lämnat in. Christiane Taubira var den sista med mer uttalade radikala vänsteråsikter inom regeringen. Nu försvinner även hon och ersätts av en av Valls förtrogna, Jean-Jacques Urvoas.

Det finns alltså ett utrymme för Taubira att samla missnöjda politiker och väljare till vänster om den nuvarande regeringens politiska linje i frågor om terrorbekämpning, kriminalpolitik och invandringsfrågor. En sådan falang skulle säkert också driva de social- och bostadspolitiska frågorna på ett annat sätt och ifrågasätta en del av regeringens ekonomiska politik med stark inriktning på att stödja företagen med bidrag och sänkta skatter. En grupp med Daniel Cohn-Bendit i spetsen har krävt primärval också för socialisterna inför nästa års presidentval. Ett sådant primärval skulle öppna för opposition mot Hollandes omval och i det sammanhanget har naturligtvis Christiane Taubira en roll att spela. Om hon vill.

Folkopinionen är för närvarande denna vänsters värsta fiende. De väljare som i dag stöder vänstern är präglade av terrorismens härjningar 2015. De har också blivit anhängare av en tuffare kriminalpolitik och hårdare tag och mer repression i största allmänhet. Vänsterns väljare verkar också vara mer tilltalade av regeringens ekonomiska program än av en mer traditionell socialistisk ekonomisk politik. Missnöjet med Hollandes oförmåga att lösa den ekonomiska krisen finns också bland många vänsterväljare men det är inte särskilt många som av den anledningen söker sig vänsterut.

Nu har Taubira skrivit sin bok. Í den finns testamentet över hennes  nästan fyra år långa period som justitieminister. Där kan också finnas grunden för en ny oppositionell gruppering eller parti som vill utmana Francois Hollande om presidentskapet 2017. Samtidigt är det föga som talar för att en sådan rörelse når framgång i val. Partiledningen på Rue Solférino under ledning av Jean-Christophe Cambadélis lär knappast hjälpa oppositionen till vänster att få till stånd ett primärval. Nu gäller det att lansera Hollande för en andra mandatperiod och strategerna med Cambadélis i spetsen ser bara ett alternativ. Hollande ska visa i handling som president fram till valrörelsen att han är värd ett omval. Ett primärval är för riskabelt att ge sig in i för en sittande president med så svaga opinionssiffror. Taubira kan driva opinion med sina idéer och påverka regeringens politik på marginalen. Mer lär det inte bli av den saken.