Tomas Lindbom

Varför blir det så stora konflikter kring arbetsrätten, frågar sig säkert många svenskar och andra som inte lever i Frankrike. Svaret är inte givet, förstås, men här är tre förklaringar: en fransk tradition att göra revolter, en dualistisk syn på världen, eliten mot folket, och olika syn på hur samhället ska formas.

Den franska revolutionen 1789 lever kvar i människornas föreställning om hur sociala och politiska problem kan lösas. Frankrike är ett demokratiskt land men många fransmän lutar också åt tanken att extraordinära åtgärder måste kunna sättas in om en kris blir för omfattande. Det gäller både delar av eliten som till exempel sökte efter General de Gaulle för att lösa den koloniala krisen med Algeriet på 50-talet och det revolutionärt sinnade folket som är öppna för starka utomparlamentariska påtryckningar för att få till stånd ökad social och ekonomisk rättvisa.

Dualismen, spänningen mellan två poler, karakteriserar i hög grad fransk politik. Antingen är en medborgare för eller emot. Antingen är han en del av makten eller det underordnade folket. Antingen höger eller vänster. Det gäller långtifrån alla medborgare och jag vågar påstå att denna starka dualism minskar i betydelse. Även Frankrike liberaliseras och individualiseras. Ändå tänker fransmän mer i sociala klasser som har motstridiga intressen.

Frankrike har en röststark traditionell vänster som hävdar intressen som går stick i stäv med den liberalt orienterade syn på ekonomi och arbetsmarknad som gäller i stort sett alla västeuropeiska länder. Den traditionella franska vänstern försvarar lagen mot förhandlingar när det gäller arbetsmarknadsfrågorna. Arbetsrättslagen är en tegelsten med en myriad av regler för hur kriser på arbetsmarknaden ska tolkas. Detta regelverk vill vänstern behålla. Kampen mot regeringen och arbetsgivarna handlar i mycket om detta. Vänstern tror att förhandlingar med arbetsgivarna utan dessa lagar och förordningar ger arbetstagarna sämre utdelning.

Den traditionella vänstern tror också på toppstyrning precis som det franska samhället fungerat i sekler. När beslut fattas på lägre nivå hotas de rättigheter som arbetarklassen tillskansat sig under 1900-talet. De fackliga organisationerna är också svaga på basplanet och förlorar säkert på att beslutsfattandet delegeras till lokal nivå.

Socialistpartiet börjar svänga. Regeringen har definitivt övergivit de klassiska socialistiska positionerna. Bland dess medlemmar och sympatisörer är bilden mer komplicerad men eftersom Socialistpartiet blir alltmer ett medelklassparti försvinner även här stödet för den gamla linjen. Verkligheten spelar också roll. Den mest traditionella fackliga organisationen, CGT, har sin styrka i statliga och privata företag med äldre struktur som i stora industrier. Därför är CGT mer angeläget att försvara en äldre modell av ordning på arbetsmarknaden.

Nu har CGT proklamerat en strejk utan definierat slutdatum. Den sätter igång i dag och berör främst de sektorer där CGT är starkt;   transportområdet. Nu blir det en period av strejker på tåg och flyg. I vanlig ordning blockeras inte all trafik. Som exempel kommer vart  tredje pendeltåg i Parisområdet att ställas in.

Det som oroar är att strejken skulle kunna fortsätta efter den 10 juni när EM i fotboll startar. Det är uppenbarligen ändå ett förhandlingsutspel från CGT och de andra inblandade fackliga organisationerna. Regeringen ska bli nervös och göra eftergifter. Än så länge säger Hollande nej till att dra tillbaka lagen om arbetsrätt. Det blir ett chickenrace. Jag är som vanligt opitimistisk i det avseendet. Ingen tjänar på att fotbollsentusiasterna från hela Europa exponeras för ett Frankrike som inte kan lösa transportfrågan. Det skulle innebära att franska folket som nu accepterar strejkerna blir fientliga till CGT och att samma folk straffar regeringen med ännu lägre opinionssiffror. Ett gott tips är att strejkerna avblåses den 9 juni och att någon form av avtal eller åtminstone tillfälligt eld upphör inträffar.

Det är något besynnerligt med franska förhandlingar på arbetsmarknaden. Vikten av att profilera sig, visa musklerna, tar sådana proportioner att  parterna i en konflikt ständigt tar risken att försätta landet i akut krisläge. Det gäller särskilt de radikala fackliga organisationerna som aldrig varit svagare och nu slåss för sina liv.

Den gamla kommunistorganisationen CGT visar i denna konflikt att den inte över huvud taget vill förhandla om den arbetsrättslag som regeringen med hjälp av en paragraf i konstitutionen redan drivit igenom i nationalförsamlingen. Det handlar inte om att förändra i lagen utan att tvinga regeringen att helt dra tillbaka lagen för att sedan diskutera ett annat upplägg. Regeringen å sin sida söker nu öppningar för förhandlingar med CGT om innehållet i den lag som redan antagits för att justera den i en riktning som ska ge de anställda en bättre ställning när det gäller villkoren för uppsägningar och villkor för arbetstid, det vill säga när arbetsgivaren i ekonomiskt dåliga tider vill att de anställda ska jobba mer. De båda parterna, regeringen och CGT, är alltså inte överens om grunderna för eventuella förhandlingar.

CGT anklagar regeringen för att ha trumfat igenom lagen utan att först ha lyssnat på de fackliga organisationerna. Regeringen menar att de fackliga, i varje fall CGT och FO, inte velat samtala kring förslaget innan det blev en proposition. Det kan mycket väl stämma. CGT har ett intresse av att skapa kampstämning och försätta sina medlemmar i ett högt och aggressivt stämningsläge innan organisationen börjar resonera i sakfrågan. CGT är en kamporganisation som bara kan tänka sig framgångar via en dualistisk strid med fienden,  arbetsgivaren och regeringen. Det gäller för CGT att inte binda upp sig i förhandlingsresultat innan propositionen kommer. Då blir det svårare att skapa den aggressiva strejkviljan hos medlemmarna och hos löntagarna i allmänhet.

CGT vet också att en stor del av franska folket fortfarande tänker dualistiskt i termer av folket-eliten, arbetsgivare mot arbetstagare. Denna konfrontativa bild av världen gynnar en organisation som CGT. Utan den faller organisationen ihop. Även Frankrike håller långsamt på att bli mer gränsöverskridande i meningen att vilja bygga samhället genom förtroendeskapande åtgärder och samverkan. Det gäller för CGT att så länge som möjligt hålla folket kvar i det gamla tänkandet – helt enkelt övertyga folk om att samverkan är elitens sätt att lura vanligt folk.

Det vi ser är förmodligen en av de sista striderna. Inte den sista för fortfarande reagerar majoriteten av fransmän mot denna lag. De flesta fransmän reagerar med ryggmärgen mot förslag som kan öppna för förhandlingar på lokal nivå mellan chefer och deras anställda. De misstror fortfarande makten i så hög grad att de instinktivt avvisar en lag som den som regeringen nu försöker få igenom i parlamentet.

Regeringen är förstås också ansvarig för att denna konflikt nu eskalerat och skadar landet på flera sätt. Den hade förhoppningen om att kunna driva igenom lagen utan att ha reellt bundit upp CGT. Den borde ha vetat att sådana här konflikter uppstår med jämna mellanrum när regeringar försöker utveckla villkoren för näringslivet och ta in Frankrike i en ny tid. Samtidigt har också regeringen med all säkerhet tänkt att riktiga förhandlingar med CGT aldrig skulle kunna leda till en verklig förändring av arbetslivet. Den ökade flexibilitet som regeringen önskat sig skulle CGT förmodligen aldrig accepterat även om CGT fått verkligt inflytande över utformningen av den nya lagen.

Så tillkommer allt maktspel. Makten är så central i det politiska livet i Frankrike att den tenderar att överordnas viljan att nå förbättringar. Socialistpartiet splittras nu i olika grupperingar när det gäller hur denna fråga ska lösas. Splittringen beror i hög grad av hur olika politiker tänker sig att vinna personliga segrar på olika alternativ. Valls vill förmodligen genom en hård linje  tvingas avgå som premiärminister för att därmed kunna bli presidentkandidat nästa år. Hollande vill förhandla med CGT för att inte få Valls emot sig i en intern kampanj om vem som ska bli partiets presidentkandidat. Och så vidare…

Under tiden står kärnkraftverken delvis stilla. Allt fler bensinstationer saknar drivmedel. Folk kan inte ta sig med flyg, tåg och tunnelbana till sina jobb. En redan dålig ekonomi får ta emot nya smällar.  EM i fotboll närmar sig. Och det gäller att i detta läge också ha en effektiv spaning på de terrorgrupper som mycket väl kan slå till, särskilt under den månad EM pågår.

Till slut kommer förnuftet att segra. Så småningom blir det förhoppningsvis bra för maktspelarna att visa samhällsansvar och avblåsa konflikten. Det  borde kunna ske inom de närmast dagarna.

I dag torsdag är strejken på väg att på allvar påverka fransmännens vardag. Här är några siffror: Den fackliga organisationen CGT, den mest vänsterorienterade, har genom omröstningar på sexton av nitton kärnkraftverk i landet beslutat om strejker. Det är en känslig  punkt när det gäller landets elförsörjning. Hela 82 procent av elen som distribueras av elbolaget EDF hämtas från kärnkraften. Journalister på nyhetskanalen iTele har givit några siffror som pekar mot 15 kanske 20 procent mindre elförsörjning i dagsläget. Dock ännu inga elstopp. Franska företag och privatpersoner har, såvitt jag hört, ännu inte drabbats av strejkerna i det avseendet.

Den andra kritiska punkten rör drivmedelsförsörjningen för bilar. Det förekommer just nu i Parisregionen timslånga köer framför bensinstationerna. Många stationer har stängt eller har dålig tillgång på bensin och andra drivmedel.

CGT driver hittills en framgångsrik aktion med få medlemmar men i omröstningar på till exempel kärnkraftverken har strejkkravet alltså hörsammats på nästan samtliga verk. Strejkerna och blockeringen av drivmedelsdepåer skulle teoretiskt sett kunna dra ut på tiden, ända fram till mitten av juli, men i praktiken kommer säkert en lösning inom några dagar. Allt hänger nu på hur spelet mellan regering och CGT utvecklas. Som jag skrev igår handlar både regering och CGT utifrån en svag maktposition. Det kan förstås vara en anledning till en mer skoningslös kamp men å andra sidan kommer också tredje part, allmänheten, att mer och mer delge sina synpunkter på konsekvenserna av strejkerna.

Cirka 60 procent av fransmännen är emot den arbetsrättslag som konflikten sakligt sett handlar om. De bland allmänheten som förkastar lagen vill ändå inte tvingas sitta i mörkret utan tv-bild på kvällarna om det nu skulle bli den yttersta konsekvensen av konflikten. De vill heller inte avstå från att ta bilen. Företagen förlorar pengar på att inte kunna driva sina fabriker, leverera varor till kunder, åka till sina arbetsplatser och så vidare.

Det politiska spelet inom den socialistiska majoriteten är också helt avgörande för hur konflikten löses. Manuel Valls sa så sent som denna morgon i nyhetskanalen BFM TV att han inte viker en tum från förslaget om ny arbetsrättslag. Ledaren för Socialistpartiet i nationalförsamlingen öppnade igår för förhandlingar om lagen. Likadant sa finansministern i dag på morgonen. Uppgifter från en av tv-kanalen  iTeles politiska kommentator pekar mot att de politiker som står President Hollande nära vill förhandla. Valls vill inte. Kan det innebära att Valls – om President Hollande beslutar sig för nya eftergifter kring lagen – avgår? I så fall kommer han säkert att kandidera som president i Frankrike och utmana Hollande. Denna konflikt kan alltså ge Valls den chans han ännu inte fått; att befria sig från lojaliteten till sin president och på egen hand sträva mot landets högsta ämbete. Hollande förstår naturligtvis detta och kan försöka hindra att konflikten mellan honom och Valls eskalerar. Hollande vill inte att något dramatiskt sker nu inom sin politiska majoritet. Han vill att läget är detsamma fram till december när han sannolikt lär deklarera att han söker omval och då i praktiken hindrar alla motkandidater inom  vänstern att konkurrera om den posten.

Samhällskonflikten om arbetsrättslagen handlar alltså lika mycket om makten i den politiska toppen som om de olika paragraferna i lagen. Både för CGT och för Socialistpartiet.

CGT är Frankrikes mest militanta fackliga organisation. Liten till antalet, 700 000 anslutna medlemmar, kan den på franskt vis ändå påverka förhållandena på arbetsmarknaden och hota samhällsordningen. I dagarna sker en upptrappning mellan regering och främst CGT som med några stödorganisationer representerar ungefär hälften av den fackliga styrkan i landet. CGT börjar blockera bensinstationer och de depåer i landet som förser fabriker och andra företag med drivmedel. Var tredje bensinstation lär nu vara stängd. Ett stort antal kärnkraftverken hindras genom strejker. Detta kombineras med andra strejker, särskilt inom transportsektorn; flyg, tåg, blockering av hamnar och så vidare.

CGT säger blankt nej till regeringens förslag till ny arbetsrättslag, loi El Khomri. Den är redan uppmjukad men innehåller fortfarande delar som ogillas av CGT. Den  ger möjligheter för företag på den privata sidan att sluta avtal med arbetstagare på en arbetsplats utan godkännande på branschnivå där fack och arbetsgivare alltid gjort upp först. Regeringen har alltså brutit en gammal ordning som gått uppifrån och ner. Facken som är svaga medlemsmässigt har sin styrka på central nivå och delvis på branschnivå men är svaga på fabriksgolven och på kontoren. Det uppfattas av CGT som en fråga om maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. CGT tar därför strid i frågan.

CGT skapades för 120 år sedan och kom tidigt att präglas av marxistiska idéer och skaffade sig ett nära samarbete med det franska kommunistpartiet. I dag är kommunistpartiet svagt och CGT mer en allmän vänsterorganisation. Kvar finns ändå den grundläggande principen om att segra genom strid. CGT sluter en rad avtal och är i grunden ett kompromissande fack på lokal och branschnivå. Däremot viker inte organisationen från sina gamla leninistiska principer i de nationella striderna med regeringen om lagar och politik på arbetsmarknadens område.

CGT är svagare än tidigare och i detta läge verkar taktiken vara att öka mobiliseringen. Det ligger nära till hands att citera ur Internationalen: sista striden det är… CGT kräver sedan flera månader att regeringen drar tillbaka lagen. Regeringen har modifierat den men inte tillräckligt. Nu är låsningen total och det är frågan om CGT accepterar lagen hur många justeringar som regeringen än gör.

Arbetsgivarorganisationen Medefs ledare Pierre Gattaz uttrycker i dag att det är oansvarigt av CGT att genomföra dessa manifestationer särskilt som lagen saknar sprängkraft. För honom är lagen i sin nuvarande utformning helt tandlös och leder inte till mål om bättre flexibilitet och ökade chanser till fler jobb. Arbetsgivarna har alltså gjort tummen ner för dagens förslag som regeringen redan drivit igenom utan omröstning i nationalförsamlingen.

Nu är frågan vad regeringen tänker göra. President Hollande och premiärminister Valls befinner sig i en svår situation. De vill inte ha en stor konflikt i samhället. En sådan kommer olägligt inför EM i fotboll som börjar den 10 juni. En storkonflikt påverkar också ekonomin i landet och signalerar att Hollande inte har kontroll över läget. Regeringen har också flertalet väljare emot sig. Alla opinionsundersökningar pekar på att fransmännen till övervägande del stöder CGT:s krav på att reformen ska skrotas. Detta är i ock för sig en motsägelse. Den stora majoriteten fransmän delar inte CGT och den yttersta vänsterns politiska uppfattningar. Det som förmodligen händer är den gamla  reflexen hos fransmän att stödja en grupp som attackerar makten i Paris. Det är säkert få väljare som kan paragraferna i den nya lagen men de känner instinktivt att kampen står mellan elit och folk och då är valet enkelt. De flesta ställer sig spontant på folkets sida.

Hollande och regeringen försätter sig och landet  i ett svårt läge om de inte backar från sitt förslag. Å andra sidan förlorade de all trovärdighet om de ger efter för de fackliga kraven som delas av partiets vänsterflygel och alla grupper till vänster om vänstern. Hollande har redan backat alldeles för många gånger under sin mandatperiod. Just i dag försöker majoritetsledaren i nationalförsamlingen, socialisten Bruno Le Roux närma sig vänsterflygeln inom sitt parti med ett kompromissförslag. Regeringen har omedelbart svarat att en ytterligare kompromiss är otänkbar. Ändå är det troligt att regeringen försöker att än en gång backa på några punkter och genom underhandskontakter med CGT-ledningen få den att dra tillbaka alla planer på strejker och blockering av oljedepåer. Det är därför troligt att parterna till slut hittar en lösning hur smärtsam den än blir för alla inblandade i förhandlingarna.

Striden om arbetsrättslagen är alltså en strid om principer och en minst lika stor strid om makt. Industrisamhällets gamla fackliga organisationer med sin klasskampsfilosofi gör ett sista ryck för att behålla makten. Den socialistiska regeringen som slagit in på en socialliberal linje gör ett försök att ändå hålla ihop vänstern inför nästa presidentval och hålla kaos borta från arbetsmarknad och centrala samhällsinstitutioner.

Till slut gick det vägen för alla demokrater som höll tummarna för den gröna kandidaten i det österrikiska presidentvalet. Det var en hårsmån, 31 000 röster, från att Österrike fått en nationalistisk president med möjligheter att utöva makt, bland annat över flykting- och invandringspolitiken,  inte bara i Österrike utan i hela Europa. Valresultatet i ett så kallat västeuropeiskt land pekar på att vi lever i en ny tid med delvis förändrade attityder i centrala värderingsfrågor. De gamla partierna förlorar i styrka och inflytande. Det är typiskt att den avgörande valomgången stod mellan en grön och en högernationalist. Detta kastar också skuggor över Frankrike.

Frågan som ställs i Paris är förstås hur stor risken är att Marine Le Pen vinner nästa års presidentval. Kan hennes motsvarighet i Österrike få 49,7 procent borde det inte vara en omöjlighet med liknande siffror i franska valet. I en undersökning gjord för några veckor sedan där opinionsinstitutet simulerade en andra valomgång mellan den sittande presidenten Francois Hollande och Marine Le Pen. Enligt den undersökningen skulle Marine Le Pen vinna med klar majoritet. Det är bara en mätning, gjord ett år före valet. Med all sannolikhet kommer inte Hollande till en andra valomgång. Hans ställning i dag är för svag. Det innebär att Marine Le Pen sannolikt inte kommer att ställas mot honom utan mot en högerkandidat av typen Nicolas Sarkozy. Ändå är undersökningsresultatet en signal om att Marine Le Pen nu stärkt sin ställning så mycket att hon i vissa lägen, ställd mot vissa motkandidater, kan segra och blir Frankrikes nästa president.

Partiet är i dag Frankrikes största parti. Långsamt mals också det principiella motståndet ner mot denna typ av rörelse. Jag lyssnade häromdagen på en gammal intervju i en av de franska radiokanalerna med en journalist som reflekterade över Nationella Frontens politik  i samband med kongressen i Tours 2011 när Marine tog över ordförandeklubban från sin far Jean-Marie. Journalistens beskrivning av partiet och kritiken av dess högerextrema åsikter var så kraftfull i ord och avståndstagande i innehåll att jag måste nypa mig i skinnet. Det avståndstagandet som han formulerade för fem år sedan hör vi sällan i dag. Anpassningen till nationella och främlingskritiska värderingar pågår hela tiden. Alltfler medborgare i Europas olika länder vill stoppa människor som kommer från en annan kultur. Islam målas i allt högre grad upp som en farlig religion. Muslimer beskrivs som människor i konflikt med de västerländska värderingarna. Det handlar allt mindre om att invandrare hotar våra jobb utan mer om att de hotar vår kultur. Vår demokrati med de sekulära principerna hotas. De framsteg Europa gjort på jämställdhetens område är hotade. Islam är en främmande företeelse och måste begränsas i sin omfattning.

Steg för steg förändras attityden till muslimerna. Följden måste bli att vi kommer att få uppleva valresultat som påminner eller överträffar det som nu hänt i Österrike. Sannolikt blir inte Marine Le Pen president nästa år. Jag säger att det inte är sannolikt men inte heller omöjligt. Allt elände behöver inte heller komma över en natt. Men vi ska vara medvetna om i vilken riktning Europa går och om möjligt bidra till att åtminstone minska kraften i denna rörelse.