Tomas Lindbom

Söndagen den 23 april nästa år går fransmännen till en första valomgång för att välja en ny fransk president. Jag skriver en ny eftersom det mesta pekar på att den sittande presidenten Francois Hollande lär få svårt att vinna en gång till. Om han ens ställer upp. Eftersom ingen av kandidaterna uppnår 50 procent i den första valomgången genomförs en omgång till söndagen den 7 maj mellan de två kandidater som fått mest röster fjorton dagar tidigare. Vad som än händer kommer Brexit och EU att finnas som en av de tunga frågorna.  Det kommer inte minst Marine Le Pen att se till

Frågan som ställs nu i Paris handlar om hur Brexit påverkar nästa års val i Frankrike. Marine Le Pen har fått en konkret fråga att gå till val på; folkomröstning om EU-medlemskapet, det vill säga samma som nu underställts det engelska folket. Hon och hennes parti kommer att driva den frågan. Får hon stöd från andra? Inte helt och hållet men det finns andra krafter som mer än gärna vill attackera det nuvarande EU, inte minst utnyttja en växande misstro hos det franska folket.

Det står klart att relationen till EU blir en svår konflikt i valrörelsen. Mycket avgörs av hur de olika kandidaterna utmärker sig i primärvalen. Högern har sitt i november och det är troligt att Sarkozy kommer att ha en linje som betonar EU:s betydelse för att stänga gränserna mot flyktingar och så kallade illegala invandrare. Den andra huvudkandidaten Alain Juppé kommer att vilja reformera EU mer försiktigt och anslå en mindre invandrarkritisk linje. Däremot kommer högern oavsett kandidat att stå upp för frihandel och fortsatt medlemskap i EU.

Socialistpartiet är åter kluvet. Frågan är om det existerar i dag annat än på papperet. Primärvalet kan komma att stå mellan Francois Hollande och förre finansministern Arnaud Montebourg. Hollande vill sannolikt stärka EU tillsammans med de andra fem ursprungsländerna och särskilt utveckla relationerna med Berlin. Montebourg är EU-kritisk och mer protektionistisk. Hur långt han kommer att gå i sitt program är osäkert men det kommer att märkas likheter mellan honom och den radikala vänster som alltmer närmar sig Marine Le Pen i EU-frågan.

Montebourg kan säkert vinna primärvalet över Hollande. Han kommer på ett helt annat sätt än Hollande kunna samla vänstern. Hollande kan få lojala partisocialister att rösta på honom men det lär knappast räcka för att vinna primärvalet. Montebourg i ett presidentval mot till exempel Sarkozy och Le Pen kommer att handla om grader av uppror mot nuvarande EU.

Fransk EU-politik kommer troligen att avgöras av de kandidater som partierna till slut lanserar inför presidentvalet. Skulle Socialistpartiet representeras av Hollande eller av nuvarande premiärminister Manuel Valls och högern av Alain Juppé kommer hela EU-debatten att bli annorlunda i valrörelsen och EU-politiken efter valet mycket mer inställd på ett försvar av nuvarande EU-modell. Om inte Marine Le Pen vinner förstås. Då får franska folket räkna med en folkomröstning redan under 2017.

Hela Europa skakas om av Brexit. Frankrike i högsta grad. Ett land som visserligen stoppade Storbritanniens första ansökan om medlemskap – under President Gaulles tid – men som ändå räknar ölandet som en viktig del av det moderna EU. Nu gäller det att rädda unionen och tankarna är många. Det finns också de som vill passa på att driva också Frankrike ur EU. Front National och delar av vänstern.

Francois Hollande höll ett anförande kort efter Camerons tal framför 10, Downing street. EU måste försvarar och stärkas av två skäl, sa den franske presidenten: av säkerhetsskäl och för att utveckla ekonomin. Ett tydligt tecken på att den sociala aspekten av EU blivit mindre viktig: att göra unionen stark för att garantera social välfärd. Inte heller talade Hollande om EU  som fredsprojekt. Inför hotet om motsättningar inom EU och en ökad nationalism finns en uppenbar fara för nya krig inom Europa.  Hollande är säkert medveten om det men det är skyddet av de yttre gränserna mot flyktingar och invandring som är viktigare liksom att liberalisera ekonomin.

Bruno Le Maire, en av högerns kandidater till att bli dess presidentkandidat i nästa års val, talar öppet om att renovera EU för att stå starkare mot invandring. Alain Juppé, en annan av högerns kandidater, är inne på samma spår att förändra EU för att göra det starkare men han talar inte lika öppet om skyddet mot Afrika som Le Maire.

Marine Le Pen är överlycklig över valresultatet i Storbritannien och kräver omedelbart en folkomröstning med samma frågeställning. Nationella fronten är nu öppet för att lämna EU och får stöd av en dryg tredjedel av väljarna i en dagsfärsk undersökning. Majoriteten fransmän vill alltså inte lämna EU men det är inte omöjligt att siffran stiger nu när resultatet i öriket är klart. I varje fall är majoriteten av Nationella frontens väljare för ett utträde. Det visar samma undersökning.

Vänstern är splittrad. Socialistpartiet är angelägna att tillsammans med Tyskland försöka rädda vad som räddas kan. Vänsterpartiet verkar nu ligga väldigt nära ett krav på utträde. Enda problemet för det partiet och grupperna vänster om vänster är att inte kopplas för nära till Nationella fronten. Det senare partiet knyter så tydligt ihop utträdeskravet med en främlingsfientlig politik.

Marine Le Pen kommer att driva EU-frågan hårt i nästa valrörelse. Vi kan alltså räkna med att nationalismen som politisk idé nu får en konkret utlöpare i frågan om ett nej till EU. Hur ska övriga partier hantera detta och hur kommer de att förändra sin argumentation för EU? Min känsla dagen efter valet i Storbritannien är att försvaret för EU mer och mer kommer att handla om att det är ett bättre sätt att hålla flyktingar och invandrare utanför EU med ett starkt EU. Argumenten närmar sig det populistiska men med en annan slutsats. Vi är inte där än men vissa uttalanden i dag, som Bruno Le Maire, gör att man kan misstänka det värsta

Tidningen Le Monde avslöjar i dagens nummer att Socialistpartiet kommer att genomföra ett primärval för att ta fram kandidat för sitt parti och två samarbetspartier till valrörelsen inför presidentvalet i slutet av april 2017. Tidningen gör också bedömningen att primärvalet ska skräddarsys för att ge Francois Hollande extra fördel i konkurrensen med andra kandidater.

Socialistpartiets (PS) generalsekreterare Jean-Christophe Cambadélis lät meddela igår kväll till Le Monde att det blir primärval i januari. Det omfattar PS och två mindre stödpartier. Det innebär att primärvalet sannolikt inte öppnar för alla vänsterväljare. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon har redan deklarerat att han inte vill delta i ett primärval ihop med PS och de grönas troliga presidentkandidat Cécile Duflot är sannolikt på samma linje. Det faktum att Cambeadélis och partiets styrelse ämnar krympa primärvalet till en mer intern angelägenhet ökar chanserna för Hollande.

Hollande har två, möjligen tre konkurrenter varav en garanterat inte ställer upp om Hollande bestämmer sig för att kandidera; Manuel Valls. Premiärministern bidar sin tid och satsar säkert på att bli partiets kandidat i valet 2022. Däremot är det lite oklarare med ekonomiministern Emmanuel Macron. Denne unga, nya stjärna har en väldig ambition men kan ha samma motiv för att bida sin tid som Valls. En tredje möjlig kandidat, Arnaud Montebourg, kan mycket väl ställa upp och skulle kunna fånga upp en stor del av den missnöjda vänsterflygeln inom partiet. Frågan är om det räcker.

Hollande är som katten som har sju liv. Han kan mycket väl i ett startfält av andra klassens kandidater inom partiet vinna nomineringen. Det är snarare troligt. Och då är vägen öppen för att trassla sig vidare från den första till den andra valomgången i själva presidentvalet. Lite bättre arbetslöshetssiffror och  andra positiva tendenser inom den franska ekonomin kan hjälpa. Det brukar sägas att resultatet av amerikanska presidentval först kan förutspås en månad före valet. Det är något liknande med de franska valen. Hollande är alltså ännu inte uträknad och gissa att han gör allt för att vinna i maj nästa år.

Borgmästaren Anne Hidalgo har nu beordrat ett femtiotal lastbilar att å staden Paris vägnar i dag och i morgon samla ihop och föra bort  sopsäckar som ligger på trottoarerna i vartannat arrondissemang. Soporna i Paris är bara ett tecken på den förvirring, det kaos som råder i landet för närvarande. Ikväll börjar EM-fotbollen när Frankrike spelar mot Rumänien på Stade de France. Alla hot finns där: Dålig infrastruktur och terrorhot bortsett från att en förlust för Frankrike skulle fresta på många fransmäns tålamod ännu mer.

Det går knappt att räkna alla problem som landet Frankrike upplevt i vår och nu i sommar. Översvämningarna i Paris på grund av intensivt regnande. De sociala konflikterna som lett till en rad störningar i det vardagliga livet för parisare men också för folk i hela Frankrike. Biltrafiken har störts av blockering av drivmedelsförsörjningen. Tågtrafiken är till hälften lamslagen. Färjetrafik har blockerats. En stor strejk på Air France sätter nu igång om inget annat bestäms. Och till detta det som nu är vardagsmat för fransmännen: terrorhoten.

Konflikten på arbetsmarknaden är svårartad och visar sig dra ut på tiden mer än många räknat med. Vissa fackliga organisationer driver både en facklig och en politisk strejk. Det handlar i hög grad om att knäcka Francois Hollande och hans regering. Alla vet att det blir en högerpresident efter valet nästa år om inte Marine Le Pen vinner – vilket är osannolikt. Det är i alla fall otänkbart med en vänsterpresident. För strejkande och demonstranter handlar det nu i första hand om en kamp mot Socialistpartiet och främst dess regering. I andra hand är det en kamp för att hålla fanan högt för den typ av socialism som försvarar lagen mot avtal på arbetsmarknaden. Den radikala vänstern är principiellt emot avtal. Att låta arbetsgivare och arbetstagare göra upp om arbetstider, anställnings- och uppsägningsavtal är otänkbart. Eftersom den socialistiska regeringen är inne på den linjen och de reformistiska fackliga organisationerna som CFDT stöder det blir kampen inom vänstern så oförsonlig.

CGT vill inte förstöra fotbollsfesten i Frankrike. Det vore att ta en för stor risk. Många av dess sympatisörer vill trots allt att matcherna kan spelas och publiken ta sig till arenorna med kollektiva färdmedel. Men CGT – och den radikala delen av vänstern – vill verkligen störa ordningen i landet så att förtroendet för regeringen minskar ytterligare och försätter Hollande och Valls i ett sådant läge att det kan bli regeringskris och att vänstern lyckas få fram en annan kandidat till nästa års presidentval. Jean-Luc Mélenchon från Vänsterpartiet har nu ganska bra opinionssiffror, bara några procent lägre än Hollande (mellan tio och femton procent för dessa två i mätningar).

Det råder ett osäkert läge just nu politiskt sett i Frankrike. Arbetsrättslagen kan säkert komma att urholkas än mer genom fler kompromisser. Den är redan urholkad så frågan är om resultatet i det avseendet spelar så stor roll. Det avgörande är hur kampen som nu står mellan CGT och regeringen avlöper. Hur långt kan CGT pressa regeringen? Kan den driva fram en total förtroendekris för Hollande? Den närmaste veckan lär ge svaret.

Idag firar Sverige sin nationaldag. Lite generade tar svenskar fram sina flaggor. En del gör det för att markera en så kallad svenskhet och kanske för att stänga ute människor som inte uppfattas som svenskar på riktigt. I Frankrike är det annorlunda. Till stor del har det historiska orsaker och visst skiljer sig fransmän åt i sin syn på det nationella.

En stor del av det franska folket, och det gäller inte minst vänstern, ser med stolthet på sin nationella historia. Marseljäsen med sitt revolutionära budskap sjungs med stolthet. Historiens olika revolutioner lyfter socialister fram i olika sammanhang. Frankrikes så kallade republikanska värderingar hyllas för sitt försvar för jämlikhet och den sekulära staten, fri från katolska kyrkans konservativa idéer. Högern hyllar också nationen, sjunger samma marseljäs och försvarar i stort sett samma grundvärden som vänstern. Men tolkar dem lite annorlunda.

Det är inte konstigt i Frankrike att vifta med sin flagga. Snarare är det skumt att inte bejaka sin nationella stolthet. Många blir upprörda när invandrare från Algeriet som är franska medborgare viftar med den algeriska flaggan istället när det landet spelar fotboll mot Frankrike. I grunden är fransk nationell stolthet ett försvar för demokratiska friheter och för öppenhet.

Problem har uppstått på senare år när invandringen ökat och med den främlingsfientligheten. Nationella fronten har blivit en mäktig kraft i fransk politik och dess idéer omfattas av en stor del av befolkningen. Långt fler än dess väljarandel vill minska invandringen och känner oro för den traditionella franska identiteten. Det som var den franska identiteten, öppenheten och försvaret för mänskliga rättigheter, utsätts för hot. Många fransmän vill inte vara lika öppna längre därför att öppenheten innebär en multikulturalism och så långt var det inte tänkt att öppenheten skulle gå.

Extremhögern har alltid funnits i Frankrike och hyllat ord som patriotism och nationalism. I det har legat drag av rasism, mer eller mindre dolda. Det sker en glidning i det franska samhället mot mer av extremhögerns idéer på detta område och den glidningen delar Frankrike med i princip alla europeiska länder. Det blir allt svårare att dra det där tydliga strecket mellan alla demokratiska partier och extremhögern. Jag lyssnade till Nationella frontens vice ordförande Florian Philippot i ett tv-program i lördags. Journalisternas frågor och angrepp förefaller bli alltmer perifera och han känns , som i detta program, alltmer trygg och säker i sin svarsposition. Inte en enda fråga ställdes om grundinställningen till invandring. Förklaringen är enkel: Inga partier, knappt några medborgare försvarar en generös invandring eller öppna  gränser för flyktingar. Journalisternas kritiska frågor mot Philippot handlade snarare om Nationella frontens motstånd mot EU.

Philippot svängde sig med ordet patriot. Det gör inte en vanlig högerman eller socialist. Ordet granskades ändå i tv-programmet. Vad betyder ordet patriot i dag? Ingen vet men man kan ana. Det är inte ett begrepp som förklarar stoltheten över att vara fransman i sin pluralism och öppenhet mot omvärlden. Snarare lär det vara stängda gränser för såväl varor, tjänster som människor. Drömmen om ett slutet land i en global värld.