Tomas Lindbom

Det har verkat omöjligt men kanske blir det verklighet i mitten av nästa vecka. President Emmanuel Macron kan utse Lucie Castets till ny premiärminister i Frankrike. Det skulle innebära att Frankrike får ett samboskap (cohabitation) mellan en president i mitten och en regering med tydlig vänsterprofil. Det finns skäl för Macron att utse en premiärminister som politiskt snarare representerar en radikal vänster än en mer moderat sådan.

Spekulationerna kring regeringsbildningen är nu intensiva. Igår besökte Den nya folkfrontens ledare Elyséepalatset följt av företrädare för den republikanska högern. Lucie Castets sa sig vara positiv efter mötet med Macron. Tydligen hade inte Macron stängt några dörrar. Han vet samtidigt att hans egna partivänner tydligt har tagit avstånd från en regering med företrädare för det radikala Det okuvade Frankrike.

För Macron finns andra bevekelsegrunder än att omedelbart efter sommaren ta ideologisk ställning för eller emot folkfronten. För det första kan han hävda att han gör som tidigare presidenter som råkat ut för nederlag i val till nationalförsamlingen; ingå samboskap med sin värsta politiska motståndare som råkat få fler mandat i ett val. Det handlar inte om att bygga en allians mellan mitten och vänstern. Det handlar om samboskap som den konservative Jacques Chirac gjorde med socialistledaren Lionel Jospin efter valförlusten 1997.

För det andra vet Macron att en regering bestående av fyra vänsterpartier kommer att falla några veckor eller en månad efter att ha blivit tillsatt. Högern och ytterhögern kommer att begära misstroendevotum och sannolikt kommer Macrons egna stödpartier att också lägga sina röster för att fälla denna vänsterregering. Då har Macron beviset för att vänstern inte kan regera och ges därefter möjlighet att utse en mer mittenorienterad premiärminister med ministrar ur mitten, högern och kanske något av de fyra partierna som ingår i folkfronten, i första hand socialisterna. Macron drömmer förstås om att kunna knäcka samverkan mellan dessa fyra; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, Kommunistpartiet och De gröna. Det skulle i det läget också finnas möjlighet att få ett tyst medgivande från Nationell Samling som bidar sin tid fram till presidentvalet 2027 och vet att det i nuvarande läge är omöjligt för dess ledare Marine Le Pen att bilda regering.

Spelet om makten i nationalförsamlingen och kontrollen av regeringsbildningen pågår nu för fullt. Det är ett komplicerat spel eftersom det finns, beroende på hur man räknar, upp till elva olika partigrupper. Fransk politik ser inte ut som svensk. Ett partis lojalitet mot en allianspartner kan upplösas i svek på några ögonblick. Ledamöter kan också byta grupp. Därför är möjligheterna många och slutresultatet av detta spel svårt att förutse. Den regeringsbildning som sannolikt sker i nästa vecka är sannolikt bara den första av två eller flera. Som sagts så många gånger i denna blogg: Fransk politik är oförutsägbar och oerhört fascinerande att bevaka.

Mellan nationaldagen den 14 juli och slutet av augusti brukar ett stilla lugn lägga sig över Frankrike. Fransmännen vårdar sina semesterledigheter och de politiska aktiviteterna minskar påtagligt. Samtalen pågår men på ett makligare sätt. Vattnet kluckar mot fritidsbåten, barnen skrattar på badstränderna och de långa måltiderna i sommarhusens trädgårdar tar bort en del av frenesin. Republikens president förväntas arbeta som vanligt. François Hollandes första sommarsemester ansågs för lat och för lång. Redan då började hans opinionssiffror att dala. Men de andra politikerna har faktiskt rätt att ta lite ledigt några veckor i augusti.

I år har inget varit sig riktigt likt på grund av de olympiska spelen. Nu blev de en framgång och väldigt lite störda av våld och terror. Macron och hans regering som efter förlusten i valet till nationalförsamlingen saknar politiska befogenheter har synts mer än vanligt och sannolikt plockat en del poäng på de franska atleternas goda idrottsresultat. Och Paris dansade och log med alla besökare från världens olika länder.

Å andra sidan har redan det politiska dödläget i parlamentet hängt över Frankrike och nu är krisen på väg att utlösas på riktigt. Den expeditionsministär som leds av Gabriel Attal kan inte sitta särskilt länge. Macron har lovat att snart utse en ny premiärminister och därmed en ny regering. Frågan är hur det ska gå till och hur länge en sådan regering kan sitta.

Först en kort påminnelse om läget efter valet i juli. Macrons tre stödpartier i nationalförsamlingen förlorade ytterligare inflytande i förhållande till valet 2022 som redan var ett bakslag. Den nya folkfronten (Det okuvade Frankrike är största parti av fyra som ingår i denna folkfront) har blivit största grupp följt av Macrons tre stödpartier och Nationell Samling på tredje plats. Macrons tre stödpartier fick bara 166 av de 577 mandaten i nationalförsamlingen vilket gör det ytterst problematiskt för republikens president att forma en regering som ens kommer i närheten av majoritet bland ledamöterna. Hans eget parti Ensemble fick för övrigt bara 99 mandat.

I dessa dagar driver nu partierna ett rent tjuv- och rackarspel för att skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt för att nå premiärministerposten eller skaffa sig annat politiskt inflytande. Den nya folkfronten driver på hårdast och särskilt Det okuvade Frankrike, det mest radikala av de fyra partierna. Gemensamt begär de fyra att deras gemensamma premiärministerkandidat Lucie Castets blir vald. Det okuvade Frankrike hotar som enda parti inom Folkfronten att begära att Macron avgår som president om han inte tillmötesgår deras krav. Det förekommer också hot från vänsterns sida att formulera misstroendevotum mot någon annan premiärministrar som Macron kan tänkas utse.

Allt är förstås ett maktspel. Macron som rent konstitutionellt är den som utser premiärminister kan inte gå vänstern till mötes genom att välja Lucie Castets. Det vore ett bakslag för honom. Han har redan visat svaghet genom att utlysa nyval och förlorat det. Spekulationerna om lämpliga kandidater för honom är spretiga men pekar mer mot hans vänster- än högerflygel. Hollandes siste premiärminister, den mer moderate socialisten Bernard Cazeneuve har förts fram som ett möjligt men ändå osannolikt namn. I en väljarmätning som jag såg häromdagen vill en majoritet fransmän se att Gabriel Attal sitter kvar.

Macron måste också inse att Nationell Samling ändå har en stark ställning i nationalförsamlingen. Partiet har tillsammans med en utbrytargrupp från Republikanerna trots allt 142 mandat, endast 24 platser färre än Macrons tre stödpartier. Det finns starka politiker inom hans Ensemble som tidigare tillhörde högerpartiet Republikanerna och som skulle kunna överbrygga en del av motsättningarna mot ytterhögern. Frågan är om det heller är möjligt för Macron. Trots allt har valrörelserna till EU-parlamentet och till nationalförsamlingen handlat mest om att hålla rågång mot Nationell Samling och då kan Macron knappast skaffa stöd från dess parlamentsgrupp i regeringsfrågan.

Emmanuel Macron är alltså klämd mellan sköldarna och alla undrar hur han ska trassla sig ur den situation som han själv försatt sig i. I morgon fredag och på måndag träffar han oppositionen. Därefter kan vi möjligen få ett första svar. Inte det sista. Regeringsfrågan kommer sannolikt att förfölja honom i varje  fall under det närmaste året.

Om några dagar börjar OS i Paris. Det märker alla som befinner sig i den franska huvudstaden. Avspärrningarna är många och rigorösa. Folk klagar, inte minst restaurang- och caféägarna som ser sina uteserveringar instängda av galler på trottoarerna. Samtidigt fortsätter den politiska turbulensen. Ikväll talade president Emmanuel Macron och en timme före hans framträdande i tv lanserade Den nya Folkfronten sin kandidat till premiärministerposten.

De fyra partierna i folkfronten lyckades till slut enas om ett namn och det blev Lucie Castets. Den läsare av denna blogg som undrar vem hon är behöver inte skämmas för att framstå som okunnig. Hon är okänd för i stort sett alla fransmän. Hon tillhör den ledande kadern av ämbetsmän i Frankrike med examen från ENA, topputbildningen för dem med ambitioner att nå högst i statsförvaltning och inom politiken. Castets har inga politiska erfarenheter, för närvarande är hon hög finanstjänsteman i Paris, men har deklarerat tydliga sympatier för vänstern och främst för Socialistpartiet. Kanske var hennes profil tillräckligt radikal för att också Det okuvade Frankrike skulle kunna godkänna hennes namn. Folkfronten ställde omedelbart kravet till Macron att han redan ikväll skulle utse Lucie Castets till sin premiärminister vilket han självfallet inte gjorde.

President Macron har nu förklarat att han inte tänker utse en ny premiärminister förrän i mitten av augusti, efter avslutade olympiska spel. Han ställs då inför svårigheten att hitta ett namn som kan ha en rimlig möjlighet att överleva en eller ett par misstroendeförklaringar i nationalförsamlingen. Det lär bli oerhört svårt och om han lyckas har han visat prov på en utomordentlig fingerfärdighet i det politiska spelet.

Normalt brukar jag göra en paus i mitt bloggande redan i samband med den franska nationaldagen den 14 juli. I år har det politiska livet varit intensivt ända fram till i dag, den 23 juli. Möjligen blir det lugnare nu. Macron har sagt att han vill ta en paus ifrån politiken under de olympiska spelens gång. Däremot kan ju mycket hända i det franska samhället under de närmaste veckorna. Säkerheten ska garanteras. En rad händelser, också av politisk karaktär, kan uppstå. Min ambition är ändå att nu ta en månads semester från bloggandet och återvända när det politiska dramat åter tar sin början under senare delen av augusti.

Det utspelar sig märkliga ting i den franska nationalförsamlingen, sedan några dagar återsamlad med en annan fördelning av ledamöter utifrån partitillhörighet. Hittills har all tid ägnats åt att tillsätta posterna som talman och vice talmän. Detta har utvecklats till konflikter mellan ledamöter och partier av en omfattning som delvis kan betraktas som grotesk. Helt enkelt ställer sig många frågan varför detta raseri  som många ledamöter uppvisar blir så påtagligt och finns det rent av inslag av manipulation och försök till förfalskning av valresultatet kring dessa talmansutnämningar.

Igår skedde först en inledande omgång av val till vice talmän som totalt ska vara sex personer, normalt sett fördelade proportionellt efter partigrupper i kammaren. Valen sker genom att varje ledamot lägger sin röstsedel i ett kuvert i en stor urna. Efter första omgången visade det sig att det låg fler valkuvert i urnan än antalet ledamöter i kammaren. Skillnaden var tio kuvert vilket inte kan anses vara enbart ett misstag.

Ingen vet ännu vad detta berodde på men raseriet och anklagelserna mot varandra startade. En av socialisterna höll ett tal från sin pulpet där han med starkt upprörd ton talade om ett angrepp på demokratin och andra fyllde på i olika intervjuer med samma upprördhet.

Valet gjordes om och då stämde antalet kuvert med antalet röstande ledamöter. Samtidigt förekom en rad försök att kringgå proportionaliteten. Till slut fick den nya nationalförsamlingen sammansättning av talmän som uteslöt företrädare för Nationell Samling. Så var det inte under de gångna åren men nu verkade den så kallade republikanska pakten. Det okuvade Frankrike, ett påtagligt revolutionärt parti fick två poster bland de sex vice talmännen och var nära att också genom en kommunistisk kandidat besätta den prestigefyllda talmansposten.

Jag har ägnat timmar åt att lyssna på intervjuer med en rad ledamöter i nationalförsamlingen. Mitt intryck är att frustration och raseri nått en nivå som övertrumfat mycket av det som skett i fransk partipolitik på senare år. Jag har inte hört ordet demokrati uttalas så ofta som nu och ingen partigrupp förefaller ha varit mindre demokratisk tidigare. Deras agerande präglas i stället av taktiskt kalkylerande på låg nivå. Den egna moralen lyfts fram som ett föredöme. Motståndarna däremot ses som snävt egoistiska.

President Emmanuel Macron släppte alla onda andar ur flaskan när han utlöste nyval. Han har inte heller visat prov på moralisk upphöjdhet som anstår en statschef och det har inte heller hans regeringschef, Gabriel Attal, som nu är ledare för en expeditionsministär. Det förefaller som om politikerna i kammaren tappat fotfästet.

I ett senare blogginlägg finns det anledning för mig att titta lite närmare på de olika block som tävlar mot varandra om makten i nationalförsamlingen och i försöken att få premiärministerposten och bilda regering. Intrycket som ges är att partiernas politik ytterst styrs av samma mänskliga drifter som visar sig i de inledande valprocedurerna. Det gäller att hindra varandra från inflytande och det är närmast omöjligt att längre höra varför detta hindrande är så väsentligt.

Framför tv-apparaterna sitter sannolikt miljoner fransmän och åser detta och känner sannolikt avsmak. Det är förstås inte första gången som ett franskt parlament skämmer ut sig men avsaknaden av sansade röster inom partipolitiken är så påtaglig. Det gör en utomstående bekymrad och lite orolig faktiskt för de kommande åren.

Det behövdes tre valomgångar för att slutligen utse en talman i den nyvalda nationalförsamlingen och det skedde endast med krav på relativ majoritet. Det blev omval av Yaël Braun-Pivet som representerar Ensemble pour la République, det vill säga Emmanuel Macrons parti. Segermarginalen blev ytterst smal. Braun-Pivet fick 220 röster följt av Folkfrontens kandidat André Chassaigne med 207 och på tredje plats Nationell Samlings kandidat, Sébastien Chenu med 141. Kammaren har total 577 platser.

Resultatet i talmansvalet visar att nationalförsamlingen är ytterst splittrad mellan i huvudsak tre block, Folkronten, Ensemble pour la République och Nationell Samling. Det visar vidare att det traditionella högerpartiet Republikanerna tenderar att närma sig Macrons parti och dess två stödpartier Horizon och MoDem. Det var ytterst tack vare det partiet som Yaël Braun-Pivot kunde säkra segern och tack vare det faktum att regeringen kvällen före omröstningen accepterat att avgå och att tretton ministrar därför kunde inta sina platser i kammaren och påverka valet med sina röster.

Bland Folkfrontens ledamöter råder ett utbrett missnöje. De menar att Folkfronten som största block borde ha fått talmansposten och anklagar mitten för ett smutsigt taktiskt spel. Nationell Samling intar numera en stillsam och nedtonad hållning i nationalförsamlingen och åser spelet kring makten med visst lugn. Förmodligen räknar partiets ledning med att det som pågår nu ger väljarna ett än starkare intryck av att de andra partierna är oseriösa. I valrörelsen förklarade dess ledare Jordan Bardella att partiet bara skulle kunna tänka sig att bilda regering om det uppnådde absolut majoritet. När så inte skedde blir kampen om framförallt regeringsmakten mindre angelägen.

Det finns anledning att många gånger återvända till den problematiska situation som nu råder inom fransk politik. I ett nytt läge med flera jämnstora block i nationalförsamlingen kommer mycket att hända. Det är en situation som gör framförallt regeringsfrågan central. President Macron vill undvika att dela med sig av makten genom en regering som inte är kopplat till hans parti. Oppositionen är emellertid så mycket större än den del av kammaren som stöder presidenten.Det är svårt att ge en exakt siffra men sammantaget är den i klar majoritet, sannolikt kring 400 av de 577 platserna.

I dag och på lördag kommer andra höga poster i nationalförsamlingen att utses genom val och en rad oheliga allianser kommer att formas. Så småningom, kanske efter OS, ska en regering utses. Ingen vet i dag vilken karaktär den kommer att ha. Det är inte uteslutet att det bildas en mittenregering som innebär att Macron försöker fortsätta som hittills, främst med stöd av Republikanerna. Däremot vet ingen hur länge den sitter. Nationell Samlings Sébastien Chenu förklarade i en tv-intervju i går kväll att hans parti mycket väl kan enas med Folkfronten för att fälla en sådan regering. I så fall sitter den i fjorton dagar. Ingen vet vad som händer därefter.