Tomas Lindbom

Sverige och Frankrike skiljer sig åt i många avseenden. Två av de viktigare är synen på traditionen och inställningen till globalisering. Jag har fått två intressanta svar på mitt förra blogginlägg. Två fransmän som reagerar, med intressanta och välformulerade argument, mot delar av min analys. Jag uppfattar det som uttryck för hur en del av den franska vänsterns kritiserar det som kan kallas traditionslöst och främmande tankegods i Emmanuel Macrons idéer. Det finns en annan men i viss mån likartad kritik mot honom från högern och nationalisterna. Som svensk har jag inte svårt att ta emot Macrons idéer med  sympati. Samtidigt är diskussionen inte bara en fråga om från vilket land vi kommer. Den svenska debatten kommer i allt större grad, sannolikt, att kretsa kring nationell identitet. Hela Europa befinner sig i en brytningstid mellan den liberalism som blev alternativet till nazism och fascism efter andra världskriget och en ny konflikt mellan det nationella och det kosmopolitiska i en värld där många tappat tron på framsteget.

Emmanuel Macaron får i den franska valrörelsen bli inkarnationen av det liberala, globala och optimistiska alternativet. De andra stora kandidaterna, möjligen med undantag för Benoît Hamons mer visionära variant av ekologiskt orienterad socialism, står för de motsättningar som Frankrike känner igen. Vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon representerar i någon mening den klassiska socialistiska hållningen som den formulerades på 1970-talet och i början av Francois Mitterrands regeringsår. En starkt efterfrågeorienterad politik i Keynes anda med stora statliga välfärdssatsningar och ett tilltal främst riktat mot de arbetande klasserna. Francois Fillon går tillbaka till klassisk gaullism. Han förenar en konservativ människosyn med en auktoritär stat i General de Gaulles tradition med mer liberala inslag i den ekonomiska politiken. Han vill skära ner radikalt i den offentliga sektorn. Slutligen Marine Le Pen som fortsätter i den högerextrema tradition som alltid funnits i Frankrike i ett långt perspektiv från anti-Dreyfus i slutet av 1800-talet, för ett försvar av Marskalk Pétain och hans Vichyregering under andra världskriget till stödet för ett franskt Algeriet på 1950- och 60-talen. En högerextremism och främlingsfientlig politik som i en mening radikaliserats under Marine Le Pens år som partiledare med tillägget att hon riktar stark kritik mot det internationella kapitalet och utmejslar en social profil som till viss del överensstämmer med den radikala vänstern.

Emmanuel Macron står för något nytt i meningen att konsekvent vara liberal. Liberal i ekonomiska frågor – om än betydligt mer socialliberal än Fillon – liberal i meningen att vara Europavän när de andra kandidaterna talar om det nationella arvet och liberal i öppenhet mot asylinvandring och annan invandring. Också en större öppenhet mot det multikulturella samhället;  en särskilt ifrågasatt ståndpunkt i Frankrike.

Jag är frankofil. Jag känner stor respekt för landet och dess folk. Och dess historia. Jag försöker också att förstå även det jag inte förstår med mina svenska rötter. Min egen position i Sverige som liberal vänster gör självfallet att Macron inte skrämmer mig utan förefaller tvärtom ge öppningar i ett land som förefaller ha låst sig i många avseenden när det. gäller utveckling av näringslivet och i en alltför nationell introspektion (=navelskådande, fast det ordet är för negativt och föraktfullt för att jag ska vilja använda det).

Nu finns det trots allt människor i Frankrike som delar Macrons världsbild och politiska program. Säkerligen har en del av de väljarna ännu inte insett radikaliteten i hans program utan ser honom som en socialliberal, en efterföljare till President Valéry Giscard d´Estaing eller Francois Bayrou. Jag tror ändå att de flesta som nu stöder Macron i Frankrike ser att det intressanta med Macron är  att han söker bryta med ett ensidigt perspektiv höger-vänster, där arbete-kapital är huvudfrågan. Han ställer samtidigt, och möjligen i första rummet, motsättningen mellan den öppna och den slutna nationen, mellan ett folk av en identitet och ett pluralistiskt samhälle. Han ifrågasätter i någon mening dogmen att det gäller att formulera svar på frågan: Vem är fransman och vad karakteriserar en fransman? Det är uppenbart att hans huvudmotståndare är Le Pen liksom han är hennes. Och att den traditionella vänstern tappar i relevans i den huvudkampen. Socialistpartiets reformister med Manuel Valls och många andra socialister går med Macron liksom ledare som befinner sig i skaran nära Alain Juppé på högerkanten.

Är denna utveckling, om jag beskrivit den rätt, bra för Frankrike? Jag vill inte vara kategorisk eftersom jag som sagt inte är fransman. Det finns så mycket att tillägga och det har bland andra kommentatorer till mitt förra blogginlägg gjort. Jag kan bara konstatera att det finns tecken på att stora delar av den franska vänstern närmar sig andra västeuropeiska länder som Sverige. En vanlig svensk socialdemokrat förstår Macron ganska bra och det lär gälla motsvarigheterna i många andra länder på denna kontinent. Å andra sidan närmar sig många svenskar Nationella frontens idéer. Som jag skriver i min bok Slaget om Frankrike skärps motsättningarna mellan arketyper som Le Pen och Macron. Och att detta slag förmodligen kommer att stå i hög grad också i länder som Sverige och gör det redan. Slaget om Sverige mellan Åkesson och vissa moderater och kristdemokrater å ena sidan och en grupp partier som Socialdemokraterna och några av alliansens mittpartier. Då är inte länge huvudfrågan självklart arbete och kapital utan i högre grad inställningen till invandring, integration och synen på svenskhet. Och ett försvar för frihandel och EU-samarbete.

Krisen fördjupas inom Socialistpartiet. Nu är dess officiella kandidat, Benoît Hamon, femma i mätningarna, ett par procent efter vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon. Däremot stiger Macron mot skyn. Vänstern är djupt splittrad.

Söndag förmiddag är det marknad på många olika trottoarer runt om i Paris. Solen skiner och det är den första riktigt varma vårdagen.  Jag går längs Rue de la Convention i femtonde arrondissemanget, ett barn- och familjetätt medelklasskvarter i södra Paris. Bland stånden med kött och fisk och grönsaker står de partiaktiva och delar ut flygblad. Egentligen rör det sig bara om två kandidater i detta kvarter, Francois Fillon och Emmanuel Macron. Runt hörnet har för övrigt Macron sitt högkvarter.

Fransmännen är nära till ordväxlingar. En Fillonaktivist ser lätt stressad ut där han står inklämd mellan några kycklingvingar upplagda för försäljning. Kyckling säljer helt klart bättre än Fillons kandidatur. Han får sig några slängar av folk som passerar – om högerkandidatens ohederlighet. Macrons aktivister är mindre utsatta men jag hör någon kvinna som förklarar för en av dem att Macron säkert har något att dölja, även han. Misstron mot politiker har sällan varit större än i denna valrörelse.

Det är inte bara Fillon som vacklar i valrörelsen. Socialistpartiets huvudkandidat, segraren i partiets primärval i januari Benoît Hamon,  tappar i opinionsmätningarna. Enligt de senaste har han blivit passerad av vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon och det ganska rejält under senaste veckan. Nu har Mélenchon 14 procent enligt Ifop mot 11,5 för Hamon. Närmast ovanför ligger Fillon på 18 procent medan Macron leder med 26 procent och Marine Le Pen på andra plats med 25 procent. Allt enligt Ifop men andra undersökningsföretag har ungefär samma siffror.

Vad gör Hamon för fel? Han har ändå ett av de traditionellt stora partierna bakom sig och det är detta parti som styrt landet sedan 2012. Det skrivs böcker som försöker förklara detta sammanbrott för Parti Socialiste (PS) men här är några förklaringar:

För det första har Francois Hollandes misslyckande som president starkt bidragit till partiets nuvarande svaga ställning. Varannan väljare som 2012 röstade för Hollande väljer enligt opinionsmätningarna Macron om det vore val idag. Det är en reaktion bland annat mot Hollandes politik. Men Hamon är lika kritisk – om inte mer – mot Hollande som Macron.

För det andra har vänsterflygelns, frondörernas, fleråriga interna kritik mot Hollande vidgat klyftan inom PS. Högerflygeln som partiets socialdemokrater och socialliberaler har visserligen varit kritiska mot Hollandes ledarskap men inte i grunden mot hans politik. Det gäller Manuel Valls som var premiärminister i Hollandes regering från mars 2012 till november 2016. Det gäller Emmanuel Macron som var ekonomiminister under samma år. Det gäller rader av ministrar i regeringen som är mer moderata socialister som nuvarande utrikesministern Jean-Marc Ayrault och nuvarande försvarsministern Jean-Yves Le Drian. Hollandes oförmåga att ena partiet eller partiets splittring av sig själv har lett till att vi idag ser två partier inom ett parti och att både socialistväljare och politiska ledare inom PS föredrar den oberoende Macron framför partiets egen kandidat, Hamon.

Benoît Hamon har, för det tredje, inte alls försökt att ena partiets flyglar sedan han blev vald. Han har tvärtom markerat starkt mot högerflygeln och istället sökt samarbete med en grön vänsterkandidat, Yannick Jadot, som givit upp sin kandidatur för att stödja Hamon och sökt samarbete med Mélenchon. Men Jadot ger inte många extra röster till Hamon och Mélenchon vill under inga omständigheter underordna sig Hamon och PS. Mélenchon lämnade PS 2008 och bildade sitt vänsterparti. Hela hans nuvarande politiska engagemang går ut på att bekämpa sitt gamla parti.

Socialistpartiets generalsekreterare försöker lamt att stödja Hamon liksom några av ministrarna i den nuvarande regeringen. Väljarna som vill ha ett rejält vänsterstyre i landet märker detta och söker sig i allt större utsträckning till Mélenchon och lämnar det sjunkande skeppet som  är PS med sin kapten Benoît Hamon vid rodret.

Nu pekar det mesta på att Hamon blir femma i valet och riskerar färre än 10 procent av väljarnas röster. Det vore en katastrof för partiet. Frågan är hur detta sargade parti ska klara valet till nationalförsamlingen som genomförs i juni. Hur många av dess politiker som i dag sitter på mandat för PS i sina valkretsar kommer istället att söka sig till Macron?

Jag lär i kommande bloggar återvända till Socialistpartiets prekära situation och vad som kommer att göras för att rädda dess ställning i framtiden. Det förefaller som om ett mer radikalt socialistiskt program fortfarande får cirka en fjärdedel av väljarnas stöd. Till skillnad från 2012 kommer dessa väljare att befinna sig till vänster om det stora slaget. De får sannolikt titta på när Emmanuel Macron med sin socialliberala linje tar upp kampen mot nationalisten Marine Le Pen.

Häromkvällen var Francois Fillon gäst i tv-kanalen France 2:s stora politiska program, en grillning på två och en halv timme av journalister och politiska motståndare. Mycket handlade om Penelopegate. Det råder ingen tvekan om att Fillon fortfarande är lika stridslysten och beredd att med alla medel försvara sig och sin heder. Taktiken är då framförallt att attackera andra. Det senaste som kom fram i programmet var att han pekar ut President Francois Hollande som ansvarig för en regelrätt smutskastningskampanj mot honom. I Elyséepalatset finns enligt Fillon ett så kallat cabinet noir (det svarta kabinettet).

Cabinet noir är en gammal beskrivning av en grupp inom den högsta politiska makten som med kungens, kejsarens eller presidentens goda minne skaffar sig information om politiska motståndare för att i lämpliga doser och vid rätt tillfällen släppa sådana uppgifter som kan besvära eller avslöja den eller dem som ska bekämpas.

Makteliten i Frankrike har alltid och kommer sannolikt alltid att präglas av och misstänkas för olika skumraskaffärer. En helt oskyldig politisk ledare är ingen politisk ledare, tänker de flesta fransmän och de har dessvärre sällan fel. Det är därför också möjligt och ganska enkelt för den som är anklagad för ohederligheten, i detta fall Fillon, att kunna lägga över skuldbördan på sin motståndare, i detta fall vänstern, regeringen, presidenten. Oavsett om anklagelsen i det specifika fallet har något sanningsvärde eller inte. Människor fortsätter bara att tänka att alla toppolitiker är som de alltid varit, mer eller mindre opålitliga. Ingen enskild kan dömas. Alla är ändå ungefär lika usla. Ett nollsummespel i ohederlighet helt enkelt.

En av de mer kända exemplen på hur det svarta kabinettet fungerar är President Mitterrands ansträngningar att dölja existensen av sin dotter Mazarine som han fick 1974 i sin utomäktenskapliga relation med Anne Pingeot. Under hela sin mandatperiod (1981-95) fram till året före sin avgång lyckades han hindra att någon skrev eller offentligt yttrade några ord om denna dotter. Redan 1984 var en bok klar för publicering om den då tioåriga flickan och hennes pappa, presidenten. Men Elyséepalatset lyckades makulera hela upplagan. Alla visste men ingen skrev om det. Det som inte sades offentligt var ingen sanning och Mitterrands heder skyddad. Detta arbete att dölja dotterns existens krävde en hel stab i cabinet noir.

Francois Fillon har i dag låg trovärdighet. Hans siffror vänder inte uppåt. Han ligger kvar under 20 procent av väljarsympatierna i opinionsmätningarna. Hans egen trogna kärna av sympatisörer sviker honom dock inte. Det folk tror ont om Fillon är inte sant, säger de, och så länge han själv hävdar sin oskuld kan spelet gå vidare. En dag är affären glömd och han spelar vidare med de andra politikerna – också de ofta misstänkta för delaktighet i skumma affärer.

Fillon spelade alltså nu ut kortet om det svarta kabinettet. Det kommer en bok i dagarna där några journalister, bland annat en från satirtidningen Canard enchaîné som avslöjade Fillon, undersökt om det funnits ett svart kabinett, upprättat för att jaga Fillon. Men en av journalisterna menar i en intervju för France 5 att detta inte är fallet. Journalisterna sökte efter en komplott från Elyséepalatsets sida men kunde inte finna något som verkligen styrkte detta. Däremot fanns det läckor inne i regeringskansliet. Inget är svart eller vitt i de flesta affärer så säkert finns det informatörer som meddelar media även i detta fall. Men det är inte samma sak som att President Hollande styrt ett svart kabinett för att sänka Francois Fillon.

Fillon säger högt att det är vänstern, journalisterna och åklagarväsendet som bär skulden för hela affären Penelopegate. Han borde också tillfoga en del av sina egna partivänner. Det kan han inte säga öppet men det är sannolikt att klanen runt Nicolas Sarkozy och även andra republikaner också bidragit med att sippra ut information. Sveken inom partierna är många gånger värre än mellan blocken.

Francois Fillon lär inte vinna valet. Det genomförs alltid en opinionsmätning under detta politiska program i France 2 som varje gång har en toppolitiker som gäst. I slutet av programmet i torsdags kunde programledaren meddela att förtroendesiffran för Fillon var mycket låg. Bara 28 procent av tittarna såg honom som trovärdig efter att ha sett programmet. Det ska jämföras med Marine Le Pen som nådde 41 procent, Jean-Luc Mélenchon 39 och Benoît Hamon 37 procent. Fillons valkampanj lyfter inte och nu är det väldigt sent. Det är mindre än en månad till första valomgången.

Det var med spänning många väntade på den första tv-debatten inför presidentvalets första omgång den 23 april. Förväntningarna var stora på den nya fixstjärnan Emmauel Macron. Det måste sägas att han inte fullt ut motsvarade förväntningarna.

Jag ringdes upp i morse av Aftonbladets webb-tv för en kommentar om debatten på måndagskvällen i franska tv-kanalen Tf1. Jag möttes där av uppgifter från ett opinionsinstitut som mätt tittarnas syn på kandidaterna direkt efter valdebatten. Macron fick det största stödet långt före kandidater som Marine Le Pen och Francois Fillon. Jag hade svårt att hålla masken. Mitt intryck var snarare det motsatta. Macron talade teknokratiskt, för krångligt och nickade instämmande även när motståndarna sa saker som han uppenbart motsätter sig.

Det är ibland svårt att tolka en folkopinion. Det är ändå uppenbart att han får stöd av många för en hållning som kan uppfattas som öppen och inkluderande. Han är varken vänster eller höger, Han har inte smutsats ner av affärer och år av politiskt schackrande som flera av de andra kandidaterna. Han blev också hårt kritiserad från alla motståndarna under debatten. Sådant kan väcka känslor av sympati.

Problemet med Macrons framträdande i tv igår kväll var hans oförmåga att enkelt presentera sitt program. Han representerar en ny hållning i politiken som bygger på samspel med alla sina följare i En marche! – och de är många. För inte länge sedan passerades siffran 150 000. En presidentkandidat måste ändå sätta ner foten och presentera ett program som blir begripligt för väljarna. Här brast det i pedagogiken. Som tittare anade jag också en viss bräcklighet. Det har visat sig några gånger när han bytt fot i en politisk fråga för att inte stöta sig med en viss gruppering. Han backade i sitt försvar för samkönade äktenskap och han blev otydlig efter att ha först ha dömt ut inslag i fransk kolonialhistoria som brott mot mänskligheten. Det bådar inte gott om han vacklar när han möter motstånd. Han söker stöd hos alla och har fått människor från kommunistpartiet till högern att stödja honom. Men som en kvinna sa till mig en gång: Den famn är inte öppen som inte någon gång också sluter sig.

Debatten i övrigt var spänstig trots att den pågick över tre timmar. Francois Fillon verkar ha fått igång sin kampanj igen. Han framträder som en fadersfigur bland de andra kandidaterna. Oerhört skicklig i att utan åthävor markera sin position som den erfarna politikern; den som redan innehaft en tung post i fransk politik med sina fem år som premiärminister.

Marine Le Pen fick ta emot en rad hårda angrepp från sina motståndare. Både hennes invandringspolitik, där hon lovar nolltolerans, och hennes protektionistiska hållning och EU-fientlighet smulades sönder rätt effektivt. Men hon har sina supportrar och de lär säkert ha bestått i antal efter kvällens slut.

Det är svårt att tro att Socialistpartiets Benoît Hamon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon kan komma ifråga för en andra valomgång. De representerar också båda en ytterlighetspolitik. Hamon förnyar sig med förslaget om att bryta kopplingen mellan arbete och lön med sitt förslag till medborgarlön men skepsisen mot dess kostnader för statskassan skrämmer trots allt de flesta. Mélenchon är en traditionell socialist som inte heller verkar svara på människors frågor i dag.

Första debatten öppnar för några nya frågor. Främst handlar det om hur Macron ska klara sig trettio dagar fram till första valomgången. Det kan hända att Fillon redan tagit in några procent och börjar få vittring på Macron. Då kan det bli spännande, särskilt om inget nytt inträffar i Penelopegateaffären som legat som ett hot över hela Fillons valkampanj hittills.

Jag tar taxi in från flygplatsen. Chauffören kör in från motorvägen vid Porte de la Chapelle. Vi fastnar i bilköer och runt om oss kretsar tiggare. Jag ser tälten som inhyser papperslösa som sökt sig till Paris trots att landet i princip inte tar emot  vare sig  flyktingar eller andra invandrargrupper. Då och då beslutar regeringen om att tältlägren ska rivas. Dagen därpå finns samma människor något kvarter bort med sina tält och i samma misär.

Vi rullar Rue de la Chapelle och Boulevard de Magenta söderut. Först är det slitet och nergånget var jag ser. Klisterlapparna på huskropparna annonserar om vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchons möte igår på Place de la Bastille. När vi kommer ner i nionde arrondissemanget ser jag istället en affisch för de högerextrema kandidaterna.

Valrörelsen är verkligen i gång, en dryg månad före valet. Nyhetssändningarna nu på kvällen är fyllda med rapporter från helgens valtal. Mélenchon talade igår för de människor i fattigdom som inte tänker låta sig kuvas, les insoumis som hans uttryck lyder. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon talade i dag. Han angrep ”pengarnas kandidater” men menade främst Emmanuel Macron som blivit den främsta måltavlan för alla, från vänster till höger. Vänstern har drivit upp tonläget för att i ett förtvivlat sista försök få vänsterväljarna att sluta upp bakom dem och inte bakom Macron, den progressiva kandidaten som är både social och liberal.

Igår kom säkerhetsfrågan upp på allvar i valrörelsen när en misstänkt terrorist störde ordningen på motorvägen och sedan på Orlyflygplatsen, attackerade poliser och militärer och till slut blev skjuten av en av dessa militärer som arbetade på Orly. Studioreportern i nyheterna på tv ikväll intervjuade Macron och insinuerade att denne inte varit tillräckligt tydlig i försvaret av det nuvarande undantagstillståndet. Macron slog ifrån sig och försäkrade att han mycket väl skulle kunna behålla detta undantagstillstånd om han blev vald till president. En förordning om undantagstillstånd som gällt sedan novemberattentaten 2015 och som enligt beslut av President Holland ska gälla över valet. Undantaget har blivit regel och inte ens Macron kan tillåta sig att ifrågasätta rimligheten i denna ordning.

Så förflyter valrörelsen. Det räcker med några timmar i huvudstaden för att förstå. Hög arbetslöshet, låg tillväxt och en utbredd social misär som alla talar om men ingen förmår lösa.  Terrorbekämpningen som tvingar fram undantagslagar som inte ens polisen tror är effektiva men som kan växlas in mot röster i valet. Och alla andra förslag om hårdare tag som ger uppskattande reaktioner i stora delar av väljarkåren.

Hamon och Mélenchon har tillsammans en fjärdedel av väljarkåren men ingen av dem kan tänka sig att hoppa av för att vänstern ska kunna samlas kring en kandidat och på allvar utmana om presidentposten. Så istället höjer de båda rösten och låter parollerna vina i luften. Effektfullt för stunden men totalt meningslöst i ett perspektiv förbi valdagen.

Marine Le Pen däremot behöver inte säga så mycket. Saker och ting ordnar sig så bra för henne ändå. Hon skonas för det mesta i de andra kandidaternas valtal. Visst måste hon glädja sig över hur två vänsterkandidater med iver riktar det grova artilleriet mot  den kandidat som ändå är sprungen ur vänsterfamiljen och som för ett halvår sedan var ekonomiminister i den socialistiska regeringen. Hur Hamon och Mélenchon med sina angrepp gör Macrons position svagare i en andra valomgång mot Le Pen. Ingen av dem kommer att få chansen att möta Nationella frontens kandidat i den avgörande valomgången – hur mycket de än angriper Macron. I dag har Macron 26 procent och Hamon och Mélenchon 13 procent var av väljarsympatierna.

Det är inte utan att jag börjar bli bekymrad. Jag vet vad alla opinionsinstitut säger. Marine Le Pen får inte mer än 40 procent av rösterna i den andra valomgången. Macron är favoriten som kommer att få 60 procent och bli landets nästa president. Jo, så verkar det. Men hur många attacker tål han? När alla kandidater från Le Pen till Mélenchon utmålar honom som en girig kapitalist och en opålitlig globalist kan en utomstående iakttagare börja bli lätt orolig för konsekvenserna på valresultatet.

Det blir alltmer uppenbart att slaget om Frankrike står mellan det öppna och det slutna Frankrike. Jag tror fortfarande att det öppna samhället har fler anhängare än det slutna. Men varför attackeras Macron och inte Le Pen av Fillon, Mélenchon och Hamon? Varför skapas nidbilder av en socialliberal som om han vore en girig kapitalist? Och varför tog Republikanerna fram en teckning av Macron där han framställs som  ”kosmopolitisk jude” med hög hatt och krokig näsa? Ett skamlöst exempel på antisemitism som leder minnet till teckningarna i nazistpressen på 1930-talet men också ett lika skamlöst angrepp på en av de seriösa kandidaterna i ett demokratiskt val. Är det inte att leka med elden i ambitionen att ta andraplatsen ifrån Macron den 23 april och därmed skaffa sig biljetten till den andra valomgången? Det är bara att hoppas att väljarna är klokare än några av dess politiska  företrädare i denna valkampanj.