Tomas Lindbom

De franska politiska affärerna går ingen förbi. De är många. Blir omskrivna, leder till grundliga rättsliga undersökningar, ibland till rättegång. Nästan alla avskrivs till slut. En frustrerad allmänhet iakttar alla dessa spektakel. Förr ofta med intresse, upprördhet, med ironiska kommentarer men till slut med en axelryckning som tecken på uppgivenhet. Franska politiker skor sig på systemet och det är inget vi vanliga medborgare kan göra mycket åt, har de flesta fransmän verkat tycka och tänka.

Under de senaste åren har attityden förändrats. Politikerna själva har börjat ägna sig åt viss självsanering och väljarna överser i allt mindre grad med de juridiska och moraliska övertrampen. Nu kräver de flesta att lagar ska skärpas och att moraliska övertramp också ska beivras.

Emmanuel Macaron förklarade i valrörelsen att han skulle ta itu med omoralen i politiken som den första åtgärden som nyvald president. Hans val av Francois Bayrou som justitieminister innebar också ett symboliskt tecken om att frågan var av högsta prioritet. Bayrou har under alla år gjort sig känd för att kräva en sanering av tvivelaktiga affärer inom det  politiska livet.

Macron gick så långt i sin granskning av de blivande ministrarna i regeringen att han dröjde ett dygn längre än planerat med att presentera dem och därmed samtidigt tvingades flytta den första regeringskonseljen från en onsdag till en torsdag. Alla ministrar skulle verkligen i grunden granskas så att inga obehagligheter framkom. Inga sexskandaler i garderoben eller tvivelaktiga ekonomiska affärer i gången tid.

Det dröjde en vecka och så kom det första avslöjandet. Veckotidningen Le Canard enchaîné släppte nyheten att Richard Ferrand, nyutnämnd minister för regionalpolitisk samordning, ägnat sig åt diverse märkliga affärer mellan det försäkringsbolag i Bretagne, där han varit vd fram till 2012, och personer i sin omgivning, bland annat sin före detta hustru och nuvarande sambo. Det har rört sig om avtal och  transaktioner som förefaller på ett tveksamt sätt gynnat hans nära släktingar. Nepotism av klassiskt slag.

Detta kom alltså inte fram i granskningen före utnämningen av ministern i fråga. En rättsprövning har nu inletts för att granska Ferrands affärer men ingen lär bli förvånad om undersökningen så småningom kommer att läggas ner i brist på bevis.

Richard Ferrand, tidigare ledamot för Socialistpartiet i nationalförsamlingen, förklarar att han är oskyldig och tänker inte avgå. Men anklagelserna är ändå starka och framförallt vilar en moralisk dom över hans beteende. Macron är angelägen att politiker i ledande ställning ska vara moraliskt fläckfria. Hans minister var en av de första som anslöt sig till En Marche! och en av de trognaste. Det lär bli smärtsamt för den nyvalde presidenten att nu hålla i skaftet och göra sig av med sin trogne vän. Sannolikt har han inget val.

Marielle de Sarnez, nya Europaministern och tidigare ledamot av Europaparlamentet, har också kommit i skottgluggen. Hon har de rättsliga myndigheternas ögon på sig för misstanken att hon utnyttjat skattepengar för att ersätta en person som personlig sekreterare i Europaparlamentet för fiktiva arbetsuppgifter. Det är samma typ av anklagelser som riktats mot Republikanernas presidentkandidat Francois Fillon som anklagas för att ha betalat sin hustru flera miljoner kronor som politisk sekreterare utan att hon ska ha utfört arbetsuppgifter i en omfattning som motsvarade lönen.

Vad säger då den nye justitieministern Francois Bayrou? Han har ju ställt krav på Macron att vara särskilt noggrann med den moraliska granskningen av regeringens ledamöter. Han lär till och med ha ställt denna granskning som ett krav för att själv vilja ingå i regeringen. I morgon kommer han att presentera ett lagförslag som lär kraftigt skärpa kraven på folkvalda politiker i moraliskt avseende. Däremot har han inte sagt något om affären Ferrand som nu pågått i fjorton dagar. Och vad som är minst lika anmärkningsvärt: Han har heller inte sagt något om affären Marielle de Sarnez. Denna kvinna står Bayrou närmare än de flesta. Hon tillhör samma lilla parti, MoDem, och har i många år varit hans högra hand.

Macron och Bayrou är tysta som möss. Samtidigt fylls tv-kanalerna och tidningssidorna av analyser och spekulationer i ämnet. Moralen skulle lyftas till att bli den första viktiga frågan efter Macrons valseger. Det var väl inte på det här sättet som frågan skulle landa i mediernas rapportering?

Det är knappt fjorton dagar kvar till första omgången i det franska valet till nationalförsamlingen. Ett val som många ser framemot med stor spänning men som ändå lockar färre väljare till valurnorna än till presidentvalet. Med detta val hoppas den nyvalde presidenten Emmanuel Macron skaffa sig majoritet och det finns tydliga tecken på att han lyckas.

Valdeltagandet börjar bli en allvarlig fråga för den franska demokratin. Det gäller inte så mycket presidentvalet som valet till nationalförsamlingen. I senaste valet, 2012, låg siffran på 57 procent, oroande nära ett läge där fler än hälften av de röstberättigade avstår. Detta val är intressant ur flera aspekter och det kan möjligen öka intresset.

Allt fler tecken pekar på att Emmanuel Macrons rörelse som nu blivit partiet La République en Marche! stärker sin ställning och kan lyckas skaffa sig absolut majoritet i den nya nationalförsamlingen. Enligt opinionsundersökningarna har partiet lite över 30 procent och distanserar konkurrenterna med minst 10 procent. I ett valsystem med majoritetsval i två valomgångar i enmansvalkretsar blir ett parti som har visst försprång i opinionen gärna dominerande i folkförsamlingen. LRM som Macrons parti nu kallas har alltså förutsättningar att skaffa sig mer än femtio procent av platserna.

Det är samtidigt inte lätt att förutsäga hur den nya nationalförsamlingen kommer att vara sammansatt. Två partier, Nationella fronten och Republikanerna liksom den vänstersocialistiska rörelsen La France insoumise har visserligen alla tre opinionssiffror kring tjugo procent men frågan är om de ens kommer i närheten av antal platser i förhållande till andelen röster. Valanalytiker spår att La France insoumise och Nationella fronten i bästa fall kan få några tiotal platser var i nationalförsamlingen. Däremot bör Republikanerna få fler, hundrafemtio till två hundra av de 577 platserna. Republikanerna befinner sig mer i mitten av det traditionella politiska landskapet och kan då dra fördel av detta i en andra valomgång. Fler väljare sluter där upp kring en kandidat från LR om hen konkurrerar med exempelvis en kandidat från något av ytterlighetspartierna. För Socialistpartiets del är läget kritiskt. Dels är partiet splittrat, dels är opinionssiffrorna mycket svaga, kring 7 procent.

Nationella fronten fick två platser  i förra parlamentsvalet på ett resultat i första valomgången på närmare 14 procent. Med ett proportionellt val i en valomgång skulle partiet ha fått cirka 80 platser. Jean-Luc Mélenchons dåvarande rörelse Front de Gauche fick  tio platser grundat på ett väljarstöd på hälften av Nationella frontens röster. Enligt strikt proportionell matematik skulle den rörelsen ha fått 40 platser i nationalförsamlingen. Det är begripligt att både Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon förespråkar ett proportionellt valsystem.

Femte republikens konstitution gynnar starka regeringar och framförallt ett system där parlamentet ska ge förutsättningar att stödja den sittande presidenten. Allt tyder på att så sker också denna gång. Om inte Macron får absolut majoritet kan han ändå se ganska ljust på framtiden – åtminstone avseende läget i nationalförsamlingen. En rad kandidater inom Socialistpartiet och Republikanerna har sagt sig stödja Macron och inte vara en del av oppositionen mot honom. Det gäller tunga republikaner som främst tillhör den mer moderata falangen som haft Alain Juppé som sin företrädare. De kommer alltså att med välvilja se på presidentens och premiärministerns lagförslag. Samma sak med flera av de gamla ministrarna i Hollandes socialistregering som ställer upp i detta val. Det rör sig om namn som förra social- och hälsoministern Marisol Touraine och före detta arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri.

Emmanuel Macron och hans premiärminister Edouard Philippe bör kunna se framemot ett valresultat, den 11 och 18 juni, som går deras väg. Oppositionen verkar bli numerärt ganska liten och mest bestå av republikaner som inte tänker ansluta sig till Macrons majoritet; förmodligen de flesta av de republikaner som vinner i sina valkretsar. Oppositionen kommer också att bestå av ett antal socialister, högst ett par tiotal ledamöter, och så förstås ledamöterna från La France insoumise och Nationella fronten.

En seger i valet i juni innebär inte lugn och ro. Det har vi lärt oss av att följa fransk inrikespolitik. Valen är en sak men gatan en annan. I väljarkåren representerar La France insoumise och  Nationella fronten ungefär hälften. De är röstmässigt starka, profilerade och särskilt för vänsterns del benägna till strejker och demonstrationer som kan välta den starkaste regering över ända. Alla tidigare profetior om en het vinter 2017-18 för den nyvalde presidenten gäller fortfarande oavsett utgången i valet till nationalförsamlingen. Och när som helst kan även ledamöterna vända sig bort från presidenten. Se på Francois Hollande. Han fick också majoritet i nationalförsamlingen 2012 men vad hjälpte det. Hans premiärminister Manuel Valls tvingades vid flera tillfällen använda den paragraf i konstitutionen som tillåter regeringen att driva igenom lagförslag utan omröstning. Fransk politik är och kommer alltid att präglas av stor dramatik.

En svensk iakttagare av fransk politik har nog svårt att förstå att motståndet mot den nye presidenten Emmanuel Macron är så omfattande och så kraftfullt uttryckt. Motståndet kommer från många håll, särskilt från stora delar av vänstern men också från högern och Nationella fronten.

En viss vänster i Sverige uttrycker också samma kritik som Jean-Luc Mélenchon och hans vänner i Frankrike: ”Varken bankir eller fascist”. Det syftar då på att Macron under några år var bankdirektör på Banque Rotschild. Fascisterna anspelar på Nationella fronten.

Det är inte bara det faktum att Macron arbetat på bank som upprör vänstern så mycket. Den gamle intellektuelle revolutionären Régis Debray lät sig intervjuas i veckan i tidningen L ´Obs. Han formulerade väl kritiken mot Macron med hjälp av flera tankespår. Ett är att Macron säger sig stå för en hållning som bryter med rådande system. Det gör han inte, menade Debray i intervju. Han fortsätter i sina föregångares spår genom att stödja ett kapitalistiskt system.

Det intressanta med intervjun är att Debray så starkt lyfter fram amerikaniseringen av det franska samhället under de senaste decennierna. Han tar fram symboler som att dagens presidenter rör sig mer, går fortare och nästan springer, jämfört med sina föregångare som de Gaulle och Mitterrand. Det ungdomliga premieras allt mer. Debray använder ordet successful (dessutom felstavat med två l i intervjun) som ett uttryck för det nya och för honom motbjudande samhället. Debray drar också parallellen mellan protestantismen och amerikaniseringen av världen. Protestantismen gör upp med alla institutioner som vidmakthåller en gammal civilisation som den franska. Det räcker med Bibeln. Alla traditionella företeelser som katedraler, präster, politiska partier blir oväsentliga. ”Amerika”, säger Debray, ” är oändlighet, rörlighet och frihet… Ett lands historia och minnena över huvud taget spelar mindre roll.” Debray förstod de intellektuella som Emmanuel Todd och Michel Onfray som avstod att välja mellan Macron och Le Pen i den andra valomgången. De är konsekventa med sina ställningstaganden, menade han i intervjun utan att därmed vilja avslöja hur han själv röstade.

Régis Debray är bara en i raden av många fransmän som vägrat att rösta på Macron, ens i mötet med Le Pen. Han har ett värdekonservativt perspektiv, denne gamle revolutionär, och för många socialister är hans resonemang relevant. Vidare finns det ett klassiskt socialistiskt motstånd mot kapitalismen. För dem är ett val på Macron också ett val på Le Pen; 2022. Den som väljer Macron i år bidrar till att förbereda för fascismens maktövertagande i nästa val.

Högerns motstånd mot Macron har delvis samma orsaker; ett motstånd mot den anglosaxiskt orienterade kapitalismen och liberalismen. Här anar den konservative att Macron säljer ut nationella värden när han öppnar för ett federalt Europa och rör sig obehindrat i New Yorks finanskvarter. En klassisk fransk högerman behöver inte vara högerextrem och rösta på Nationella fronten för att ta avstånd från en liberal som Macron.

Nationella frontens nationalister, särskilt i Marine Le Pens tappning med ett vänsterpopulistiskt språk i ekonomiska frågor, ser Macron som huvudfienden, mer motbjudande än både högern och socialisterna. Det säger sig självt att nationalisterna står i total opposition till allt som är gränslöst; med varor, tjänster och människor. Nationalisten vill som den konservative forma sin kultur i sitt land utan inblandning. Helst en kultur som främjar det auktoritära patriarkatet och lyfter fram de delar av landets kultur och historia som rimmar med detta övergripande synsätt.

Emmanuel Macron är ingen oskyldig mittenpolitiker i Frankrike. För att låna Debrays ord så har Frankrike ingen protestantisk tradition om man glömmer hugenotterna men det fick ju också se sig besegrade. Visst ökar det anglosaxiska inflytandet för varje år som går. Därför kan också Macron knyta an till en ganska stor del av befolkningen som tvärtom känner sig lättade och befriade av hans person och politik, Kvar står ändå en stor del av befolkningen som morrar åt hans förslag till reformer. Högern och vänstern kan här förenas. Därför blir det så svårt för Debray, Onfray och Todd liksom miljoner andra fransmän att välja, till och med mellan Macron och Le Pen.

I dag börjar officiellt valrörelsen. Den 11 och 18 juni ska väljarna säga sitt om maktfördelningen i nationalförsamlingen, den direktvalda delen av det franska parlamentet. Ett viktigt val. Och ett val vars utgång är mycket svår att förutsäga. Emmanuel Macron har hittills spelat ett skickligt spel för att kunna uppnå majoritet men det mesta tyder ändå på att han måste räkna med att stödja sig på Socialistpartiet och Republikanerna eller delar av deras representanter i nationalförsamlingen för att få stöd för sin politik.

Macrons rörelse som nu heter La République en marche ! (LRM) har enligt opinionsundersökningar stöd av en tredjedel av väljarna medan övriga partier eller rörelser ligger strax under 20 procent. Det gäller den vänsterradikala rörelsen La France insoumise (FI), Republikanerna (LR) och Nationella fronten (FN). Socialistpartiet (PS) som planerar valsamverkan med det gröna partiet (EELV) kommer knappt upp till 10 procent. Opinionssiffror inför ett val till nationalförsamlingen är dock högst osäkra. Valen sker i 577 enmansvalkretsar  Varje valkrets är en egen värld. Dessutom sker valen i två omgångar där den andra omgången står mellan två, ibland tre eller fyra kandidater och där övriga kandidater som slagits ut i första omgången ofta rekommenderar sina väljare att rösta på en viss annan kandidat. Systemet har hittills gynnat de två stora partierna, PS och LR, men i detta val gäller inte det. PS är för svagt och kan hamna i en situation av att närmast utplånas. Republikanerna är djupt splittrade eftersom delar av partiets kandidater anslutit sig till Macrons rörelse. Nationella fronten bör kunna göra ett bättre val. Partiet kan gå till en andra valomgång i en rad valkretsar och kanske skaffa sig några tiotal mandat. Samma lär situationen bli för La France insoumise.

Valsystemet kommer sannolikt att främst gynna Macrons rörelse. Dels har den de bästa opinionssiffrorna och drar fördel av det fördelningen av mandat. Dessutom har Macron på ett skickligt sätt lyckats attrahera många politiker från PS och Republikanerna som inte längre tror på sina gamla partiers förmåga att vinna val utan satsar på den nya stjärnan i fransk politik.

Medierna spekulerar nu om utgången i vissa valkretsar där dramatiken inte bara rör partier som står mot varandra utan också kända politiker som är involverade i känslomässiga och ofta infama strider om makten. Jean-Luc Mélenchon ställer upp i Marseille i en valkrets där en välkänd socialist, Patrick Menucci, innehar mandatet sedan tidigare. Mélenchon vill erövra detta socialistmandat för att visa att hans rörelse nu är starkast inom vänstern. En seger för Mélenchon kan bidra till att krossa PS som parti. Nathalie Kosciusko-Morizet är en republikan på vänsterkanten som tillsammans med andra republikaner öppet sträckt ut sina händer till Macron för att slippa möta någon från hans rörelse i sina valkretsar. Macron visar inget förbarmande utan sänder en av sina egna kandidater till denna valkrets för att besegra Kosciusko-Morizet. Dessutom har hon som republikan nu råkat ut för att tvingas möta två andra republikaner som också utmanar henne i hennes valkrets i Paris innerstad. Däremot har Macron skonat förre premiärministern Manuel Valls som ställer upp i sin hemkommun i Saint Denis utan att möta någon kandidat från La République en Marche!. För övrigt ställer Valls upp utan partibeteckning, Han har lämnat Socialistpartiet och hoppas att efter parlamentsvalet, om han blir vald, kunna spela en viktig roll hos Macron; kanske till och med bli minister.

Det är ett raffinerat spel som nu pågår. Ingen vet hur det slutar. Vi kan spekulera och tro att Macrons rörelse besätter många platser. Det är också möjligt – kanske till och med troligt – att en del representanter i den nya nationalförsamlingen kommer att byta från LR och PS till Macron när de väl blivit valda. Inget är omöjligt i fransk politik.

I torsdags samlade den nyvalde presidenten Emmanuel Macron sin regering i Muratsalen i Elyséepalatset för första gången. Tjugotvå ministrar som förmodligen såg sig omkring fulla av förundran och kanske beundran. I varje fall de nitton som inte suttit i en regering tidigare, däribland den för allmänheten okände premiärministern Edouard Philippe. Och en president med ovanligt kort karriär inom politiken. Det ska också tilläggas att sammansättningen av regeringen är annorlunda mot tidigare. Och – inte att förglömma – historiskt låga opinionssiffror för både president och premiärminister i samband med första veckan i sina roller.

Franska folket ger inte Macron och Philippe någon smekmånad. Macrons popularitet ligger några procent under 50 vilket är cirka tio procent eller mer under Hollandes respektive Sarkozys popularitet i samband med deras installation som presidenter. Philippe ligger på en riktigt låg nivå, 34 procent vilket är mellan femton och tjugo procent lägre än tidigare premiärministrar som Francois Fillon under Sarkozys mandatperiods första vecka eller Jean-Marc Ayrault under motsvarande tid under Hollands era. Dessa siffror speglar möjligen den splittring som rått i i väljaropinionen under hela valrörelsen. Det går att iaktta en splittring av det politiska landskapet i fyra delar; Jean-Luc Mélenchons La France insoumise, Emmanuel Macrons En Marche!, Republikanernas Francois Fillon och Marine Le Pen med sitt parti Nationella fronten. För helhetens skulle bör vi också lägga till Socialistpartiets Benoît Hamon som dock bara fick 6 procent i den första valomgången. Väljarna har förmodligen i stor utsträckning återgått till sina preferenser från den första valomgången. Nu får framtiden visa om Macron kan samla fler väljare kring sitt regeringsprogram och sitt handlande som president. Det första tecknet visar sig i valet till nationalförsamlingen om en knapp månad. Hur stort antal platser får hans parti i vardande, La République en marche? Bedömare har sagt i bästa fall 150-200 platser vilket är långt ifrån de 289 platser som krävs för majoritet.

Den nyvalde presidenten har varit angelägen att bryta med sina föregångare på några centrala punkter när det gäller ledarskapet. Han har stramat upp presidentrollen. Han verkar ha ambitionen att framstå som mer monarkisk i sin framtoning än den fladdriga hyperpresidenten Nicolas Sarkozy som ville lägga sig i de flesta politiska ärenden och hans närmaste företrädare Francois Hollande som sökte inta rollen av normal, ”som folk är mest”. Macron säger att han vill presidera, lägga fast de stora linjerna men också kräva total uppslutning från alla ministrar kring detta program. Förmodligen är det nödvändigt. Här har han nu en regering som trots allt innehåller en spänning mellan höger och vänster och många ministrar utan politisk erfarenhet. Macron har därför också beslutat att endast regeringens talesman Christophe Castaner har rätt att uttala sig inför pressen efter regeringssammanträdena.

Redan efter en vecka anar de politiska iakttagarna i Paris att den nye presidenten generellt kommer att uppträda stramt i förhållande till medierna. Han kommer att sovra starkt i sina uttalanden och sannolikt välja medier på ett medvetet sätt. Han fanns nära Francois Hollande under i stort sett hela dennes mandatperiod och noterade hur denne hade en tendens att kommentera politiska händelser inför journalister och ibland säga alldeles för mycket. Macron kommer sannolikt att säga väldigt lite – kanske för litet. Framtiden får utvisa det också.

Det är för tidigt att uttala sig om hur Macrons politik kommer att ta form rent konkret. Det går att ana att han kommer att flytta den ekonomiska politiken en bit i liberal riktning, också jämfört med Hollande. Han kommer att markera Frankrikes nationella identitet och lyfta fram de statliga institutionerna på ett sätt som snarare kommer att påminna om General de Gaulle än Sarkozy eller Hollande. Han kommer att söka göra Frankrike starkt inom EU. Han blir ingen mjukis i militära frågor. Däremot lär han genomföra en rad sociala reformer i syfte att minska klyftorna i samhället, främst genom utbildningsinsatser i socialt utsatta områden i landet.

Detta är funderingar alldeles i början av Macrons regeringsperiod. Det bygger på en känsla och vissa tecken i hans initiala sätt att uppträda och uttala sig. Vi får framförallt avvakta och se. Allt beror också på det motstånd han får. Dels i den nationalförsamling som nu ska fyllas med nya ledamöter efter valet den 11 och 18 juni. Och dels vad som händer på gatan när de fackliga organisationerna mobiliserar och vänstern börjar agera i form av folkliga demonstrationer. Spelet är igång och i Frankrike är utgången alltid oviss.