Tomas Lindbom

Emmanuel Macaron valdes med betryggande majoritet till Frankrikes nye president. Både inom landet och i omvärlden drog människor en suck av lättnad. Det kunde ha gått fel. Så alldeles självklart var det inte att en ung, oprövad man skulle vinna över en slipad politiker som Marine Le Pen. Men som så ofta i fransk politik segrar förnuftet, särskilt tydligt i lägen där många börjat misströsta. Frankrike har i modern tid aldrig haft någon kommunist eller fascist som landets ledare. Så blev det inte heller denna gång. Marine Le Pen visade den sista veckan upp ett ansikte som nog skrämde ytterligare en del fransmän att lägga sin röst för Macron istället för att avstå eller rösta blankt.

Det går att dra några slutsatser av valet förutom att folkviljan präglats av en viss form av rationalitet. Frankrike fick som president den mest lämpade av de stora kandidaterna när det gäller att skapa lugn i västvärlden, särskilt i Europa. Macron driver inte Frankrike ut på osäkert hav i frågor som rör EU:s stabilitet eller förhållandet till Ryssland. Tillräckligt många fransmän vill också att landet moderniseras genom vissa liberala reformer som av motståndarna pekats ut som nyliberala eller som ett hot mot det så kallade folket. En hel del fransmän har insett att en arbetsmarknad som bygger på tusentals olika lagar och förordningar inte är flexibel nog för att klara sina uppdrag för att ge människor bättre materiella levnadsvillkor.

Macron står för en tolerant politik mot utrikesfödda och tillhör inte de mest aggressiva i sin inställning till kampen mot terrorismen och det islamistiska hotet. Han inser att terrorbekämpningen inte får drivas med så hårda lagar och regler och med ett så högt tonläge att det får kontraproduktiv verkan.

Det är några av de slutsatser jag tycker man kan dra av valresultatet. Macron kommer samtidigt att ställas inför stora utmaningar och jag är tveksam till om han faktiskt lyckas med sitt uppdrag mer än delvis. Splittringen i olika politiska falanger är större än på mycket länge. En stor andel av befolkningen, kanske merparten, upplever en stark frustration och en stark misstro mot den politiska ledningen i landet. Marine Le Pen är inte besegrad. Hon fortsätter att ta poäng i olika val och vinner alltfler anhängare. Den konservativa högern har blivit mer konservativ. Splittringen inom vänstern har drivit fram och lyft en stark samhällskritisk falang som i valets första omgång faktiskt fick närmare 20 procent av rösterna.

Emmanuel Macron kan knappast räkna med majoritet i nationalförsamlingen efter valet i juni. Det kan bli så illa att den regering han utser om en vecka måste radikalt förändras efter parlamentsvalet några veckor senare. Inte minst finns faran att vänstersocialisterna och Nationella fronten tillsammans får en majoritet i denna folkvalda församling. Det är inte troligt men inte heller osannolikt. En sådan situation skulle i så fall helt låsa Macron i sin presidentroll.

I dag på minnesdagen av fredsslutet efter andra världskriget möttes Macron och Hollande och genomförde minnesstunden på Champs Elysées tillsammans. Hollande som den andlige fadern tog med sin son under ceremonin och lät sonen hälsa på alla dignitärer och delta bland annat i nedläggningen av en krans på den okände soldatens grav under triumfbågen på Place Charles de Gaulle. Det var närmast rörande att se med vilken stolthet Hollande förde Macron mellan de olika stoppen under denna ceremoni.

I en viss mening innebär presidentbytet ingen större förändring av den franska politiska linjen. Macron kommer att accentuera den socialliberala profilen hos Hollande men han kommer inte att bryta med den politik som Hollande förde, särskilt åren 2014-17. Och han kommer möjligen att ha flera av Hollandes ministrar också i sin kommande regering. Många namn är tänkbara: Förre premiärministern Manuel Valls, nuvarande försvarsministern Jean-Yves Le Drian, förre premiärministern och nuvarande utrikesministern Jean-Marc Ayrault, miljöministern Ségolène Royal, jordbruksministern Stéphane Le Fall. Listan kan göras lång. Macron kan bli ledare för en stark center-vänsterregering. Det är ett av flera scenarier. Ett av de mer troliga.

Vi får veta allt detta i början av nästa vecka. På söndag den 14 maj kommer Macron formellt att ta över makten i Elyséepalatset. Därefter börjar en ny era i fransk politik med den yngste presidenten under hela den femte republiken, den 39-årige Emmanuel Macron.

Söndagen den 7 maj genomförs den andra valomgången i det franska presidentvalet. Då kommer förmodligen Emmanuel Macron att stå som segrare. Betyder det att franska folket har valt en mittenman som nästa president och är det hela över då? Vet vi vad som kommer att hända under de kommande fem eller tio åren? Självfallet inte. Vi vet väldigt lite och det är också bekymmersamt, om än inte lika mycket  som om valutgången på söndag skulle sluta med seger för Marine Le Pen.

Det franska politiska landskapet är mer splittrat än någonsin. Jag har i min bok Slaget om Frankrike skrivit om den nya konflikten mellan det öppna och det slutna Frankrike vid sidan om ett Frankrike delat i vänster och höger. En ny uppdelning av det politiska livet som inte varit lika framträdande under tidigare årtionden. Det innebär att vi nu har fyra grupperingar som står mot varandra. De gamla grupperingarna: vänstern kring socialister som Jean-Luc Mélenchon och vänsterflygeln inom Socialistpartiet står fortfarande emot högern som den representeras av Francois Fillon med flera andra. Den nya grupperingarna är de som representerar det öppna respektive det slutna Frankrike. Den förra företräds av Emmanuel Macron som är mer och delvis annorlunda än en klassisk fransk mittenpolitiker. Marine Le Pen representerar det slutna Frankrike med en nationalism som i modern tid aldrig varit så stark.

Det är inte lätt för väljarna att hålla rätt på två konflikter och fyra grupperingar. Det är inte uppenbart att Macron är en man som formulerar ett projekt som är nytt. Av Le Pen anklagas han omväxlande för att vara en knähund till det internationella storkapitalet och som socialist i rakt nedstigande led från Francois Hollande. Och är Marine Le Pen höger eller vänster. Hennes retorik liknar i ekonomiska frågor vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon.  Nationella fronten är en aktör i en tradition av fascism och högerextremism som alltid haft vänsterpopulistiske programförslag som en del av sin agenda. Det är alltså rimligt att ändå placera Nationella fronten på yttersta högerflygeln. Jag gör det  framförallt för partiets auktoritära människosyn och för dess nationella, konservativa samhällssyn som upphäver alla intresse- och klasskonflikter utom den konflikt  som separerar folket från en liten exklusiv maktelit.

Emmanuel Macron har anledning att med oro se framemot spelet inför valet till nationalförsamlingen den 11 och 18 juni. Ett spel kommer det att bli när olika politiker från alla läger och olika partier kommer att göra utspel, öppet och i det fördolda, för att plocka poäng och skaffa sig bra positioner i den nyvalda nationalförsamlingen. Den nye presidenten vill framställa sig som förnyare. Han representerar inget parti och säger sig ha ett program som bryter med alla partier. Nu ska han söka ett så brett stöd som möjligt i parlamentet med politiker som till allra största delen är sprungna ur det gamla.

Macrons största utmaning är att regera i fem år och göra det framgångsrikt. Det förutsätter välvilliga parlamentsledamöter men det ställer också närmast orimliga krav på politisk tydlighet och på en utvecklad förmåga till strategiskt och taktiskt tänkande och handlande. Det är många som undrar om han är tillräckligt slipad och erfaren för att klara det och om han kan skaffa sig tillräckligt många skickliga medarbetare för att lyckas.

Nu är det först val på söndag och det blir naturligtvis spännande. Macron lär vinna men det blir viktigt att segern överträffar förväntningarna. En siffra över 60 procent skulle ge honom råg i ryggen och förmodligen locka en del socialist- och högerpolitiker att ansluta sig till hans rörelsen En Marche!. En seger på 58-42 eller sämre får motsatt effekt.

Vi kommer redan i nästa vecka att få namnet på den premiärminister som Macron väljer och vilka ministrar som får ingå i den första preliminära regeringen.  Så följer en månads hård valrörelse men framförallt ett politiskt spel mellan partier och kandidater till valkretsarna runt om i Frankrike. Först efter valet i juni får vi – förhoppningsvis –  en permanent regering som tillsammans med presidenten ska iscensätta den förändring av landet som är löftet i Macrons valrörelse. Vad som händer därefter är sannerligen helt omöjligt att förutsäga idag.

Om Le Pen vinner på söndag… Ja, då utbryter oroligheter i de stora städerna. Då går Frankrike in i en period av kaos. Det är en situation som kommer att fresta ytterligare på ett land och ett folk i frustration.

Två och en halv timme utan avbrott. Knappt en andhämtning. En duell mellan två helt skilda synsätt, helt skilda mentaliteter. Båda med en hunger att vinna, En oförsonlighet utan motstycke även i fransk politik. Jag kan inte påminna mig att ha sett en fransk politisk debatt med samma hetta och samma principiella motsättningar som den igår kväll mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen.

Debatten kan inte ses som annat än ett avslöjande av Marine Le Pens brister i sakfrågorna. Hon ägnade mest tid åt att svartmåla Macron och lite tid åt sin egen politik. Hennes argument var för det mesta svepande och dessutom fyllda av sakfel. Jag kan verkligen inte alla detaljer i den franska politiken och alla punkter i Macrons program men jag kunde ändå med jämna mellanrum se hur hon tänjde på sanningen eller presenterade rena lögner.

Marine Le Pen framstod inte som en presidentlik kandidat. En fransk president har mycket makt, oroväckande mycket. Med Le Pen i Elyséepalatset har världen verkligen anledning att oroas. Hennes framträdande igår kväll ökade på denna oro. Inte nog med att hennes program oroar genom sin splittring av folket i delar och ogenomtänkta förslag på de flesta områden. Dessutom uppträder hon med en arrogans mot sin motståndare som måste slagit alla rekord under de tv-debatter mellan presidentkandidater som genomförts sedan 1965.

Frankrike utvecklas genom sina konflikter. Så har landets historia sett ut. Det är märkvärdigt att ett land som gått igenom så många hårda strider och som fört dessa strider inte bara i parlamentet utan lika mycket på gator och torg och med verbala och fysiska medel ändå till slut alltid valt en demokratisk och relativt måttfull ledare. Se tillbaka till början av den tredje republiken, 1871, när Kejsare Napoleon III störtades. Frankrike har aldrig styrts av kommunister eller fascister. Pétainregimen var ett undantag men orsakat av den tyska ockupationen under andra världskriget. Det märkliga är att de politiska konflikterna tidvis är riktigt  brutala men allt landar i att som nu en välputsad man väljs som kallar sig ”varken vänster eller höger”. Han är en man som vill ”réconcilier la France” (förena människorna i Frankrike), ge dem redskap och villkor för att våga starta nya företag, se möjligheterna i ett mer mångkulturellt land och våga tro att öppenhet mot Europa är bättre än stängda gränser. För handeln och landets ekonomiska utveckling men också för mer solidaritet på ett rent mänskligt plan.

På söndag lär en majoritet fransmän rösta för denne Emmanuel Macron. Efter stormen och konflikten kommer på valdagen – som så många gånger förr – en ledare att väljas som skapar ett viss lugn över nationen. Det kommer inte att vara länge. Se hur det gick för Francois Hollande som 2012 valdes som ”den normala,presidenten”. En eller ett par månader senare är nya konflikter under uppsegling. Vi vet inte hur Marine Le Pen kan vända sitt historiskt höga väljarstöd till en än mer framgångsrik kampanj mot nästa presidentval, 2022. Och hur agerar en radikal vänster när Macron installerats. Kommer han att utsättas för samma kniptångsmanöver från vänster och Nationella fronten som under denna valkampanj? Troligen så!

Människor minns den första maj 2002. Det var också en dag mellan första och andra valomgången i presidentvalet. Den gången stod den avgörande striden mellan högerns Jacques Chirac och Nationella frontens Jean-Marie Le Pen. Det. blev en dag av massiv och totalt enad uppställning från hela vänstern, från kommunister till mitten. Denna vecka har gamla tv-bilder från demonstrationerna för femton år sedan  vevats om och om igen. Särskilt sekvensen med en femton år yngre Jean-Luc Mélenchon i bredbrättad hatt som upphetsat lovar heligt att nu gäller det att rösta på Chirac för att i den så kallade republikanska paktens namn stoppa högerextremismen.

Första maj 2017 blev något helt annat. De fackliga organisationerna ligger i djup söndring efter motsättningarna kring arbetsrättslagen, loi El Khomri, som antogs  förra året i nationalförsamlingen utan omröstning. Denna motsättning har nu fördjupats inför valet av presidentkandidater i den andra valomgången, Marine Le Pen och Emmanuel Macron. CGT, den fackliga organisation som alltid blockerar mot alla förändringar och sällan eller aldrig förhandlar med makten i regeringen, uppträdde vid Place de la République utan att ta ställning. för Macron. Några kvarter norrut i Paris samlades CFDT, den reformistiska grenen av fackföreningsrörelsen, och gav sitt stöd till Macron i syfte att hindra att Marine Le Pen segrar i valet.

Det kan vara svårt att förstå varför både den politiska  och den fackliga grenen av den radikalt samhällskritiska vänstern hårdnackat motsätter sig att stödja  Macron och därmed riskerar att släppa fram Marine Le Pen till presidentposten. Låt mig försöka ge några förklaringar:

Förra gången, 2002, var resultatet med Le Pen i andra valomgången en chock. Reaktionen var att stå upp för demokratin, för mänskliga rättigheter. Det var ett ställningstagande som då var lika självklart för en vänstersocialist som för någon annan demokrat,

Chirac var  en konservativ man med en traditionellt fransk syn på ekonomi. En man med ideologiska rottrådar tillbaka till de Gaulle. Statens roll och betydelse var oinskränkt. Visserligen var Chirac höger men han var det av känd fransk tappning. Han var en del av en känd fransk politisk familj som vänstern bekämpade men kunde i någon mening respektera.

De reformistiska vänstern – den del av Socialistpartiet som står i mitten eller mer till höger – har sedan 2002 tagit flera steg mot en mer socialdemokratisk och socialliberal position. Den gamla vänstern däremot står kvar. Hollandes fem år vid makten blev för en politiker som Mélenchon det slutliga beviset på att Socialistpartiet inte längre går att samarbeta med. För Mélenchon är Socialistpartiet en motståndare som måste bekämpas. Hollande inkarnerar en pragmatism och anpassning till en marknadsekonomisk värld som Mélenchon närmast känner avsmak för. Macron är Hollandes lärjunge förutom att han har bakgrund i bankvärlden och dessutom tenderat att vrida den reformistiska vänstern ännu några snäpp i liberal riktning. För en fransk vänstersocialist av traditionellt snitt som sätter klacken i backen är det av förklarliga skäl helt oacceptabelt och dessutom provocerande. Fransk politik är fylld av känslor och Mélenchon är en man som inte lägger band på sig i allmänhet.

Motståndet mot Macron för att han arbetat på Banque Rotschild har mycket stor betydelse. För den radikala vänstern i Frankrike som fortfarande kan samla minst en femtedel av väljarkåren är det en omöjlighet att en man eller kvinna med sådan bakgrund kan ha ett socialt engagemang och föreslå  reformer som gynnar vanliga arbetare och lägre tjänstemän. Samhället klyvs mellan arbetare och arbetsgivare, mellan löntagare och kapitalister. Ja, mellan dem som har utbildning och ägnar sig åt privat verksamhet och dem som arbetar inom den offentliga sektorn. Det är en fråga om klasskamp. Den ”sanna” vänstern misstror kapitalets företrädare så starkt att detta synsätt till och med förblindar blicken när den ska skärskåda vad en man som Macron står för. Hans politiska program blir aldrig en föremål för tolkning. Han är dömd på förhand som folkets fiende.

Mélenchon agerar samtidigt strategiskt. Han gör sannolikt bedömningen att han och hans rörelse La France insoumise i valet till nationalförsamlingen kan samla ett stort antal ledamöter. Han kan, hoppas han, bli det största vänsterblocket, större än Socialistpartiets och kanske också större än Macrons En Marche!. Varför ska han riskera att i detta skede öppet stödja Macron och göra det svårare att blockera honom i nästa skede när nationalförsamlingen samlas i  slutet av juni. Hans kalkyl är sannolikt att Macron ändå väljs till president  och därefter ägnar sig åt politiskt maktspel  med förhoppningen att kunna skaffa sig stor inflytande i  den nyvalda nationalförsamlingen.Jean-Luc Mélenchon ser sin sista chans att spela en avgörande personlig roll i det franska politiska livet, kanske kunna diktera villkoren för den nye presidenten. Även om den nya presidenten blir en kvinna och heter Marine Le Pen ska inte detta faktum hindra honom från att utöva sitt inflytande. Kanske hans makt till och med blir större om hon blir president.

Sannolikt är det strategiska argumentet det viktigaste men de ideologiska ställningstagandena är inte heller oviktiga. Det ska tilläggas att denna vänster förefaller  mer nationell och protektionistisk  än som varit fallet tidigare under 2000-talet. Försvaret för invandrares och flyktingars rättigheter finns självfallet kvar men tar inte samma plats i kampanjen som den gjorde i Mélenchons kampanj 2012. Det är den så kallade sociala frågan som står i den radikala vänsterns fokus, inte internationalism och kampen mot främlingsfientligheten. Det är uppenbart att huvudfienden för Marine Le Pen är Macron. Hur tänker Mélenchon om den saken?

Vinner Marine Le Pen mot Emmanuel Macron i den avgörande andra valomgången den 7 maj kommer Nicolas Dupont-Aignan  att utses till premiärminister. Det stod klart i morse vid en pressträff i Paris. Ledaren för Debout La France har anslutit sig till henne och det är unikt. Det är första gången någonsin som en ledare för en del av den så kallade republikanska högern slår en bro över till Nationella fronten.

Nicolas Dupont-Aignan har sina rötter i den vanliga republikanska högern. Han har tillhört gaullistpartiet RPR som styrdes av bland andra Jacques Chirac. Han har tillhört UMP som blev det nya namnet på högerns olika grupperingar och som bland annat styrdes av Nicolas Sarkozy. Han lämnade slutligen UMP 2007 efter en rad konflikter med den mer EU-vänliga och mer liberala ekonomiska linje som företräddes av Sarkozy. Han bildade sitt eget parti och placerade sig  i någon mening till höger om sina gamla vänner i RPR/UMP.

Dupont-Aignan kallar sig traditionell gaullist. Han kallar sig också suveränist. Han försvarar en stark nation, är EU-kritisk och antikapitalistisk. Han har inte samma högerradikala profil som Marine Le Pen och hennes parti. Det var inte självklart att han skulle förena sig med henne men har nu gjort det. Han har också i förhandlingarna med Le Pen fått igenom att kravet på att lämna eurosamarbetet ska föregås av djupare samtal med medborgarna. Det rör sig om en positionsförflyttning som kan ge fler väljare på högerkanten men som samtidigt försvagar Marine Le Pens profil av att vara samhällskritisk; den som ”attackerar systemet”. Hon kan ta vissa steg i modererande riktning för att bli mer presidentlik men måste samtidigt behålla sin tuffa profil för att inte förlora i trovärdighet hos alla de väljare som rasar mot de traditionella partierna och vill bryta helt med både Socialistpartiet och Republikanerna.

Reaktionerna har varit negativa från de flesta inom centern och högern. Däremot har Jean-Luc Mélenchon inte sagt något ännu. Senast igår vidhöll han i ett tal på sociala medier att han låter sina följare av La France insoumise rösta i frågan om rörelsen ska avstå från att rösta eller stödja Macron. Le Pens allians med Dupont-Aignan får rimligen konsekvenser för hur hans väljare kommer att ställa sig till Marine Le Pen den 7 maj. Kommer de vänsterväljare som övervägt att rösta på Marine Le Pen nu dra öronen åt sig? Kommer fler att rösta på Macron? Dupont-Aignan är de besuttnas man, borgmästare i en stad som är välmående och där merparten av invånarna bor i egna hus. Det är svårt att se att denne politiker kommer att dra vänsterväljare till Marine Le Pen. Hon måste alliera sig också med någon missnöjd politiker med rötterna inom den socialistiska rörelsen för att bli accepterad av delar av Mélenchons väljare. Hon vinner aldrig valet på att bara knyta till sig högerfalangen inom Republikanerna och de så kallade suveränisterna.

En sak är säker. Denna slutstrid i franska presidentvalet blir alltmer en kamp mellan nationalism å ena sidan och försvaret för Europa. öppna gränser och det mångkulturella. Striden kommer att bli än mer uppskruvad i tonläget nästa vecka. Marine Le Pen har plockat några procent under den senaste veckan. Avståndet i mätningarna har nu krympt till 59-41. Fortfarande betryggande ledning för Macron men några procent till för Le Pen och de sista dagarna kan bli elektriska men också fyllda av ett hätskt tonläge och grova argument.