Tomas Lindbom

Min rubrik för detta blogginlägg är måhända väl pretentiös men under min senaste vistelse i Frankrike har jag mött människor som självklart försvarar vissa värden kopplade till den franska kulturen, identiteten eller – om man vågar säga ordet – civilisationen.

Det råder ett kulturkrig i Frankrike mellan en vänster som alltmer präglas av dekonstruktivistiska, antikoloniala, feministiska, antirasistiska och – förlåt – wokistiska värderingar och en nationell höger som ibland också kan betecknas som konservativ i värdefrågor. Trots denna starka motsättning finns det ändå vissa gemensamma värderingar.

Jag har under de senaste veckorna träffat fransmän som politiskt står nära antingen macronismen eller den radikala vänstern. Det finns värderingar som de försvarar som i ett svenskt sammanhang snarare skulle uppfattas som starkt konservativa. Försvaret för kunskapsskolan är ett sådant. De skulle aldrig acceptera en läroplan som kortar ner eller tar bort delar av historien där fokus ligger på inlärning av olika skeden. Det vore otänkbart att i årskurser som motsvarar högstadiet i Sverige inte lägga avsevärd tid på att studera antiken och medeltiden, något som föresvävade Skolverket för några år sedan. Det är lika naturligt för de flesta att försvara att latin är ett tillval redan i sjunde årskursen. Det är fullständigt otänkbart att undanhålla skolbarnen från femman eller sexan att bekanta sig med de stora författarna, från Ovidius till artonhundratalets Victor Hugo. Allt detta återkommer förstås med än större inlevelse och noggrannhet under gymnasietiden.

Västerlandets historia, litteratur och filosofi är en del av det offentliga samtalet. Den vanliga väljaren behöver inte vara bekant med filosofen Descartes för att förstå den politiska debatten men citaten från historiens stora tänkare återkommer ständigt. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon är ett bra exempel. Han är övertygad om att arbetarklassen ständigt måste upplysas om den franska republikens tradition och kopplar i sina tal tillbaka till franska revolutionens stora ledare eller radikala författare i den franska historien.

I Sverige pågår ett nyvaket intresse för något som kallas kanon och som verkar påklistrat ett samhälle som förlorat nästan all historisk bildning. Hur inrättandet av en kanon ska förändra det svenska samhället är mig en gåta. Förutom för en liten och maktlös kulturelit kan Verner von Heidenstam inte bli annat än ett kuriosum och vad ska vi säga om Esaias Tegnér eller Erik Johan Stagnelius? Inte ens frihetstiden har något att säga en modern svensk, helt inriktad på att resonera pragmatiskt och praktiskt, i en snabb och teknokratisk process från problem till  lösningar.

Vi kan i Sverige ställa upp oss i två härar med olika ideologiska vapen som wokeismen eller nationalismen. Ändå sker denna strid i en miljö som saknar förankring i en civilisation buren av människors rötter i den kulturella historien. Den franska samhällsdebatten är djupare och mer hoppingivande för framtiden. Den som har ambitionen att blicka framåt med visioner om framtiden måste också vara förankrad i den mänskliga historien. Det förstår i alla fall fransmännen.

Bernard Pivot kanske säger något även bland en del äldre svenskar. Faktum är att han skapade ett nytt format inom televisionen, samtalet om böcker med författare. Programmet Apostrophes startade 1975 och pågick till 1990. Det sändes direkt på fredagskvällarna i en av de franska tv-kanalerna och det blev totalt 724 program. En succé som få andra program i fransk tv genom åren, i ett litterärt land som ju Frankrike är.

Pivot började som skrivande dagstidningsjournalist, först inom ekonomi men snart inom litteraturen. Efter mindre inhopp i tv i början av 1970-talet fick han ansvaret för detta litterära program. Nervös i början, det syntes inte minst i premiärprogrammet, men snart varm i kläderna. En lysande presentatör av böcker och en vital och skarpsinnig intervjuare av författarna. Han satt där i mitten med fyra, fem eller sex författare runt sig och med deras böcker intill på ett bord. Alltid med glasögon som antingen satt på nästippen när han läste ett stycke ur någon bok eller så viftade han med dem för att visa sitt engagemang.

Alla, inte minst de stora utländska författarna, kom någon gång till Paris och i så fall kom de också till Pivot. Där satt Solzjenitsyn en berömd kväll. Dit kom de stora amerikanska författarna. Några var fulla som Charles Bukowski som drack upp en flaska starksprit under första delen programtiden och  lämnade därefter studion med svajiga steg. Jag minns en kväll med författaren och litteraturprofessorn Kjell Espmark i studion. Han talade franska men hans lågmäldhet passade inte riktigt in i den latinska svada som omgav honom. Jag minns hur jag tänkte att den här typen av program inte kan sändas i svensk tv. Svenska kulturpersonligheter är för timida och verbalt outvecklade. En del har trots allt hänt i Sverige sedan dess och nu finns ju en motsvarighet till Apostrophes.

Igår kväll var Bernard Pivots död en huvudnyhet i nyhetssändningen i France Télévision klockan 20. Inslaget pågick i tjugo minuter. Xi Jinpings besök hos Macron i Elyséepalatset fick maka på sig och gavs liten uppmärksamhet. Denna fransmännens kärlek till en programledare för ett litterärt program på tv säger ändå en del om landets kultur. Och lyckligtvis fortsätter denna medvetenhet om litteraturens betydelse in i nya generationer. Jag har nyligen firat mitt äldsta barnbarns 13-årsdag tillsammans med övriga familjen från olika generationer. Flickan avslutade lunchen med att tacka oss närvarande, var och en. Hennes föräldrar beskrev hon med var sitt citat ur Victor Hugos romaner. Bernard Pivot hade blivit glad om han hört henne men förmodligen på samma gång tyckt att det inte var särskilt uppseendeväckande. I 13-årsåldern bör alla ha hunnit bli förtrogna med den klassiska franska litteraturen.

Propalestinska demonstrationer och ockupation av amerikanska universitet har spritt sig till Frankrike. Det mest uppseendeväckande har varit ockupationen av den berömda elitskolan Sciences Po i Paris där blivande politiker och statstjänstemän på hög nivå genomgår sin grundläggande utbildning i främst samhällsämnen.

Det måste anses uppseendeväckande att propalestinska studenter på Sciences Po men även personer som uppenbarligen inte går på skolan lyckats blockera en stor kurslokal och även skapat en så pass laddad, fientlig stämning mot Israel  och mot judar att judiska studenter inte vågat befinna sig på skolan. Ockupationen har upplösts men tecken tyder på liknande, planerad ockupation också på Sorbonne.

Delar av den politiska vänstern driver också en propalestinsk agenda. Det gäller främst La France Insoumise, (Det okuvade Frankrike). Denna rörelse som den kallas fast den fungerar som ett parti leds av Jean-Luc Mélenchon. La France Insoumise har ingen motsvarighet i Sverige även om Vänsterpartiet står närmast. LFI har en mer revolutionär profil, är radikalare och påtagligt populistisk. Sedan ett par år tillbaka söker LFI väljare i muslimtäta förorter. Det ledde till stora framgångar i presidentvalet 2022 för Mélenchon som då var nära att gå till en andra valomgång mot Emmanuel Macron. Två av tre muslimska väljare röstade på honom.

LFI står nu bakom den propalestinska rörelsen i Frankrike och det bidrar till en konflikt med alla övriga partier. Stödet för Israel i konflikten med Hamas är inte heller tydligt hos övriga partier men kritiken av Hamas är däremot starkare. Denna terrororganisation blir mindre kritiserad bland företrädare för LFI. Det senare partiet hoppas på fortsatt stöd i muslimska förorter och att på så sätt nå långt i kommande val. LFI lever starkt på sin konfrontativa hållning i alla politiska frågor och det tilltalar den del av befolkningen, oavsett härkomst och social ställning, som uppskattar partier som höjer temperaturen i den politiska debatten.

Den så kallade eliten i Frankrike dominerar den offentliga debatten. Den har tillgång till de traditionella medierna och än så långe sitter den på de tunga politiska posterna. LFI utmanar makten och i den rollen är partiet mer närvarande än Nationell Samling som visserligen har större stöd hos väljarna men mindre aktivistisk. När Sciences Po ockuperas får ockupanterna stöd av LFI och hård kritik av alla andra politiska partier. Makten och media och den stora majoriteten i befolkningen tar avstånd från ockupationerna och från LFI men det hindrar inte Mélenchons parti  från att skapa oro i samhället och möjligen  framöver driva fram en mer våldsam konfrontation. LFI agerar både i valda folkförsamlingar och på gatan. Det gör partiet problematiskt och kan, i vissa lägen, bidra till politiskt våld.

En klassisk byggnad i Paris, kabarén Moulin Rouge, förlorade sina berömda väderkvarnsvingar, natten till den 25 april. De föll helt enkel till marken. Vad som kommer att ske med dem är oklart men helt säkert är detta en händelse som väcker känslor både bland parisare och inte minst turister. Byggnaden, byggd 1889, är berömd liksom dess särpräglade karaktär. Enligt polisen skall ingen ha skadats när vingarna föll ner på trottoaren.

Moulin Rouge ligger i kvarteret Montmartre, nedanför dess kulle vid metrostationen Blanche i norra Paris. Det var vid den tid när byggnaden invigdes som festlokal en del av det storslagna nöjesliv som rådde i området. I Moulin Rouge satt den tidens kända konstnärer, bland andra Toulouse Lautrec, men också de nöjeslystna från alla samhällsklasserna. Det sas att i Montmartres lokaler möttes de som målade på dagarna och de som vaknade till kvällsnöjena.

Stora artister har uppträtt på Moulin Rouge. En festkväll med Liza Minelli 1982 är minnesvärd. Många svenska turister känner väl till lokalen från insidan. Efter andra världskriget blev Moulin Rouge alltmer en kabaretlokal för utländska turister som såg can can-dans och andra varieténummer medan de serverades champagne. Jag minns det väl. Jag var under flera år på 1970- och 80-talen reseledare för svenska turister. En kväll på Moulin Rouge eller Lido vid Champs Elysées ingick alltid i veckoprogrammet på charterresan och det var för många huvudnumret under Parisvistelsen. Alla män förväntades klä sig i kostym med slips och alla damer i aftonklänning.

Moulin Rouge har under de senaste hundra åren levt på sin historia från Montmartres storhetstid mellan fransk-tyska kriget 1870-71 och första världskriget. Under mellankrigstiden flyttade konstnärerna till Montparnasse.

I dag är ju turismen som så mycket annat individualiserad. Moulin Rouge har återtagit sin roll av nattklubb och vänder sig i huvudsak till en parisisk publik. Annars har nedre Montmartre haft stor inflyttning, främst från Nordafrika medan bostäderna på kullen ovanför, runt Sacré Coeur, säljs dyrt.

De parlamentariska demokratierna som Storbritannien och de skandinaviska länderna har en tydlig maktdelning mellan regeringschef och statschef. Regeringscheferna, kallade statsminister eller premiärminister, styr inte bara regeringen utan är i denna roll politikens främsta ledare. Statschefen, om det är en kung eller drottning eller president, har en blygsam ställning när det gäller inflytande över de politiska besluten. I Frankrike är det som bekant annorlunda.

Den femte republiken, som jag ständigt återkommer till i mina blogginlägg, bygger på en stark presidentmakt medan regeringen med dess ledare, premiärministern, ska underordna sig presidenten. Premiärministern utser visserligen sin regering men aldrig utan att presidenten lagt sin tunga hand över val av ministrar. Presidenten upplöser nationalförsamlingen även om detta formellt går genom premiärministern. Naturligtvis väljer presidenten sin premiärminister och avsätter honom eller henne när det passar.

Detta är klart men nu handlar också politik om människor. En svagare president kan ha (o)turen att ha valt en mycket viljestark premiärminister och då kommer saken i ett litet annat läge. Under en viss period kan premiärministern stiga fram och ta över en del av presidentens roll. Det händer till exempel under majrevolten i Paris 1968 när studenterna byggde barrikader av gatustenar mitt i stan och arbetarna gick ut i generalstrejk. I detta läge lämnade president de Gaulle, för övrigt en oerhört stark personlighet, Elyséepalatset för några dagar och gömde sig i Tyskland. I detta läge steg premiärminister Georges Pompidou fram och löste så småningom denna svåra inrikespolitiska kris. President de Gaulle återvände till Paris och avsatte  Pompidou. Den senare hade ändå visat på en stark premiärministers möjligheter att ta över den politiska ledarrollen och han blev för övrigt nästa president (1969-74).

Emmanuel Macron har utnämnt fyra premiärministrar och avsatt tre under sina totalt sju år som president. Hans första regeringschef, Edouard Philippe, var stark och visade sig ha bidragit påtagligt till att lösa konflikten med de gula västarna. Jean Castex valdes därefter för att stå i bakgrunden och låta allt ljus flöda på Macron. Det var särskilt viktigt inför valet 2022. Den tredje blev en kvinna med bakgrund i Socialistpartiet, Elisabeth Borne, vars profil i hög grad var den höga statstjänstekvinnan, en teknokrat som fransmännen ofta beskyller den typen av politiker för att vara. Hon fick sitta ett drygt år men efterträddes sedan av en ung karriärsugen politiker, Gabriel Attal.

Attal togs emot av väljare och media med många lovord. Kanske lite för många för att tilltala Macron. Han utsågs för att svara mot de politiskt-taktiska behoven att stå relativt långt till höger i frågor om skolan och migrationen. Men, som sagt, han driver sin politik med stort självförtroende och har både lust och mod att ställa sig i centrum för det politiska livet.

Macron har alltså testat flera varianter av premiärministrar; starka, svag och teknokratisk. Frågan är hur stark han är själv. I takt med åren har han visat sig mer tvekande än många av oss trodde när han valdes första gången 2017. Gabriel Attal kan däremot mycket väl bli nästa president. Han har definitivt både kompetens, kommunikativ förmåga och viljestyrka för att bli det.