Tomas Lindbom

Igår genomfördes ännu ett val i Frankrike, den andra omgången i 2017 års val till nationalförsamlingen. Franska folket drar en suck av lättnad. Jag tror till och med att de politiska journalisterna i tv och tidningar gör detsamma. Utom möjligen krönikören på veckotidningen L´Express, Christophe Barbier som är som en duracellkanin. Du skruvar upp honom i ryggen och han sprutar ur sig minutlånga betraktelser över allt möjligt inom politiken. Hur orkar karln där han sitter dag efter dag i tv-studios iförd en röd halsduk som han  påstår sig ha fått av Nicolas Sarkozys hustru Carla Bruni. Christophe Barbier har nog bekymmer med vad han ska göra under den stundande semestern.

Fransmännen är begripligt nog trötta på val efter primärval, presidentval och val till nationalförsamlingen. Valdeltagandet har ständigt sjunkit för att nu igår ha nått bottensiffran på drygt fyrtio procent. De flesta valberättigade stannade alltså hemma.

Det är dock orätt att betrakta alla som valde att stanna hemma igår och förra söndagen för soffliggare. Många av dem gjorde tvärtom en aktiv politisk handling. De handlade i linje med femte republikens anda att presidentvalet är det viktiga valet och att val till nationalförsamlingen har mindre betydelse. Frankrike är ingen parlamentarisk demokrati. Ledamöterna i parlamentet har befogenheten att granska lagförslag och i begränsad utsträckning lägga egna förslag men tvingas vara mer reaktiva än proaktiva i det parlamentariska arbetet. När en president vunnit sitt val återstår, vill många fransmän ge honom en stödröst för att han lättare ska kunna driva sin politik genom parlamentet eller så väljer de att trotsigt vända valet ryggen.

Nu blev ändå slutresultatet inte så överdrivet framgångsrikt för Macron som alla väntade sig. Han förefaller få kring 350 av 577 platser och femtio av dessa är mandat som tillfaller stödpartiet MoDem, lett av nuvarande justitieministern Francois Bayrou. Det innebär att La République en Marche som egen rörelse har en mager majoritet, en övervikt med cirka tio platser.

Förväntningar på en jordskredsseger förbyttes under söndagskvällen i en förvånad reaktion hos de politiska bedömarna som i korthet kan betraktas som tillnyktring. Republikanerna får omkring 125 mandat. Socialistpartiet är förstås åderlåtet men kan ända med ganska bred marginal bilda en egen grupp i nationalförsamlingen. Det gäller också, fast med mindre marginal, La France insoumise under ledning av den karismatiske Jean-Luc Mélenchon. Däremot kommer inte Nationella fronten att kunna bilda en egen grupp – därtill krävs minst femton ledamöter – men partiet har fyrdubblats från två till åtta ledamöter, om nu siffrorna från i morse håller.

Några slutsatser kan dras av detta val till nationalförsamlingen. Denna folkvalda församling kommer att innehålla en debatt  och en granskning av presidentens och regeringens förslag. Eftersom antalet ledamöter från majoritetspartiet LRM inte är överdrivet stort kan också oppositionen hoppas på att rösta ner regeringen i vissa frågor. Det är inte otroligt att vissa ledamöter från LRM kommer att i vissa frågor revoltera mot partidisciplinen.

Republikanerna och Socialistpartiet kan bilda var sin grupp och i bästa fall samla ihop sig till en nystart i höst. Socialistpartiet ska ha kongress och den blir avgörande för partiets framtid. Då ska partiet välja en ny generalsekreterare efter Jean-Christophe Cambadelis som avgick igår kväll efter storförlusten i valet. Partiet måste också, vilket blir svårare, formulera ett politiskt program  för de kommande åren.

Republikanerna behöver också hitta en gemensam linje. Vissa av partiets mer moderata ledamöter i nationalförsamlingen kommer förmodligen att samarbeta med LRM i vissa frågor men om eller när (!) kritiken mot Macron tilltar efter sommaren kommer denna samarbetsvilliga falang rimligen återgå till sitt parti och bli mer lojal med den del som nu vill föra en tydlig högeropposition.

Det blir intressant att följa hur La France insoumise agerar i nationalförsamlingen. De har nu en grupp och deras ledare, Jean-Luc Mélenchon, får en plattform som han säkert kommer att utnyttja som en folktribun för att föra ut sina budskap till fransmännen. Han kommer att attackera Macron  med skarpa argument i en rad frågor, från arbetsmarknad till EU.

De som oroat sig över att Frankrike med Macrons seger står utan opposition behöver inte ligga sömnlösa längre. Fransk politik fungerar alltid i bipolära konflikter och konfliktområdena är flera. Redan i slutet av sommaren när Macron ska pressa igenom sin arbetsrättsreform genom dekret i nationalförsamlingen kommer den socialistiska vänstern att låta höra tala om sig. Högljudd, frustande av indignation och radikal retorik. Genom Mélenchon i plenisalen i Palais Bourbon och genom aktivister på gator och torg.

Det är flera partier som behöver göra en noggrann granskning av sin politik och sin strategi inför de kommande åren. Sannolikt kommer endast Republikanerna att ha något som kan kallas en betydande grupp i nationalförsamlingen, om än med deras ögon mätt blygsamt, förmodligen knappt under hundra. De andra partierna blir svaga och riskerar att hamna under femton mandat vilket innebär att partierna inte får kalla sig grupp och därmed förlorar både betydande statliga bidrag och en del av sin talartid i nationalförsamlingen. Nationella fronten är ett parti som förmodligen inte ökar särskilt mycket i jämförelse med den gångna femårsperioden, då partiet hade två platser i nationalförsamlingen.

Frågan inställer sig hur detta parti som skrämt upp en hel västvärld verkar ha tappat väljare, särskilt i den första valomgången till nationalförsamlingsvalet. Så dåligt gick det ändå inte. Marine Le Pen kom till den andra valomgången och i söndags fick partiet cirka 14 procent av rösterna.

Problemet är att partiet också lider av begynnande interna motsättningar. Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal Le Pen bestämde sig dagarna efter presidentvalet för att dra sig tillbaka från det politiska livet. Den gamla spänningen mellan två politiska synsätt inom partiet har blivit tydligare efter valet. Marion Maréchal Le Pen har tydligt företrätt den traditionella linjen som hon ärvt  från sin morfar Jean-Marie Le Pen. Den är ultrakonservativ och företräder en mer liberal syn i ekonomiska frågor. Den är nationalistisk men inte anti-EU på ett så radikalt sätt som den andra linjen, företrädd av Marine Le Pen och hennes närmaste man, Florian Philippot. Den senare var i ett tidigare skede i sitt liv anhängare till Jean-Pierre Chevènement, nationell på vänsterkanten och minister i flera år under Francois Mitterrands regeringsår.

Valet 2017 har stått mellan nationalister och EU-motståndare och auktoritära å ena sidan och globalister och liberaler med stort engagemang för fördjupat EU-samarbete å den andra. Den gamla höger-vänster-konflikten har i stor utsträckning ersatts av denna nya konflikt nationell-global. Det är möjligt att Philippots ställning försvagas och Marine Le Pen anpassar sig tillbaka till pappans linje. Det finns tecken som tyder på det. Hon har bland annat på senare tid intagit en mindre fundamentalistisk hållning i EU-frågan. Skulle detta ske kommer politiken åter att vridas mot mer konfrontation i klassiska termer av höger och vänster. Macron kommer då fortfarande att attackeras som ultraliberal av Melenchons vänster men på ett något nedtonat sätt av Nationella fronten. Det senare partiet kan i så fall lättare slå en brygga över till den konservativa delen av Republikanerna, den gruppering som inte vill ansluta sig till Macron. Vi kan få en socialistisk vänster, en socialliberal mitten med Macron och en konservativ höger som. börjar samverka med Nationella fronten.

Spekulationer inför framtiden är förstås högst osäkra. Nationella fronten har trots allt tjänat mycket på att ha en populistisk vänsterretorik i ekonomiska frågor och borde rimligen hålla fast vid den linjen. Men dåliga opinionssiffror kan lätt sätta igång interna strider inom ett parti och då kan resultatet ibland blir negativt för framtiden.

Det är värt att hålla ett extra öga på Nationella fronten under det närmaste året och se hur det kommer att positionera sig i olika frågor och i förhållande till andra partier. Marine Le Pen var nära att bli riktigt stor och inflytelserik i fransk politik. Nu har hon tappat mark men hon kan självklart lyfta igen. Och förmodligen är det ingen bra taktik att byta politisk inriktning på ett avgörande sätt. Hennes vänsterretorik i ekonomiska frågor har trots allt varit framgångsrik och bör vara det till den punkt när människor upplever att konjunkturen vänder upp igen. Kommer den att göra det under de närmaste åren med Macron? Det är en av de stora frågorna.

Många tjuter av upphetsning. En jordskredsseger för Emmanuel Macron i första valomgången av det franska valet till nationalförsamlingen. Opinionsinstituten räknar fram slutsiffror som ger La République en Marche uppemot 450 av de 577 platserna i den direktvalda folkförsamlingen. Visst är det otroligt men… Nu ska jag vara sur gubbe och räkna upp några av de invändningar som kan resas mitt i segeryran.

Storsegrar i valen till nationalförsamlingen är inget unikt. Det verkar som om segern 2017 blir större än vid tidigare val under 2000-talet men kanske inte större än för högerns seger i valet 2002 (det valet då Jean-Marie Le Pen kom till den andra valomgången i presidentvalet). Under 1900-talets val till nationalförsamlingen finns det flera exempel på storsegrar för högern, bland annat 1993. Valsystemet gör att ”the winner takes it all”.

Det franska parlamentet har två kamrar. Alla lagförslag måste också tas i senaten och senaten har för tillfället en sammansättning av en majoritet till höger och en stark minoritet till vänster. Kammaren kommer att förnyas vid indirekta val i höst och det återstår att se om macronisterna kan upprepa sin seger från valet till nationalförsamlingen. Det är inte alls säkert.

Genom detta val till nationalförsamlingen kommer större delen av ledamöterna att bytas ut. Det gäller särskilt för La République en Marche. Många av dem kommer från helt andra miljöer än politiken. Hur kommer de att uppleva livet i en politisk församling och i ett parlament som är mer av transportkompani än i de flesta andra demokratier där det råder parlamentarisk demokrati. Den franska konstitutionen lägger tyngdpunkten på den exekutiva makten. President och regering styr. Parlamentets roll är främst att godkänna den exekutiva maktens förslag. Kommer sjukhusdirektörerna, företagsledarna, sjukgymnasterna att börja tröttna efter en period av knapptryckande? Kommer motsättningar att uppstå och kommer det då att visa sig att rörelsen En Marche! är betydligt mer heterogen än man kan tro nu?

Det finns goda exempel på att regeringar och presidenter med stora majoriteter i parlamentet får större problem än med mer modest stöd. Det blir mer tillåtet att som enskild ledamot bryta mot partiledningens direktiv när det gäller omröstningar. Ledamöterna från La République en Marche kan mycket väl visa prov på uppstudsighet som säkert inte förändrar besluten men skapar oreda på ett mer mentalt plan.

Det finns mycket frustration hos de stora väljargrupper som nu inte får något som helst inflytande i nationalförsamlingen och hos de politiker som inte blivit omvalda. En rad inflytelserika före detta ministrar från vänster och höger sitter på läktaren och åser det politiska förloppet i Palais Bourbon (säte för nationalförsamlingen) De kommer att hitta sätt att ifrågasätta den förda politiken. Medierna får sannolikt en viktigare roll. För den radikala vänstern kommer de utomparlamentariska fora att bli viktiga. Det kommer säkert att bli lugnt ett tag men redan i höst eller vinter kan demonstrationer av olika slag skapa nya dramer på gator och torg.

Jag säger inte att Macron kommer att misslyckas. Han visar prov på en imponerande tydlighet i sitt program och i sin vilja att genomföra det och göra det snabbt. Han har sannolikt en stor del av de franska oberoende opinionsbildarnas öra och han skapar ett hopp hos många fransmän, inte minst den framåtsträvande medelklassen att kunna förbättra villkoren för nationen och dess medborgare. Det är samtidigt inte uteslutet att smekmånaden för Macron också kan bli kort. Francois Hollande hann bli impopulär redan under sin första sommar som president.

Alla räknade med stor seger för La République en Marche! i valet till nationalförsamlingen. Efter den första valomgången ikväll och med opinionsundersökarnas högsta osäkra framräkning av slutresultatet efter nästa söndags slutomgång pekar det snarare mot en jordskredsseger. LRM kan i gynnsammaste fall för detta nybildade parti få upp till 455 av 577 mandat vilket vore historiskt höga siffror. Samtidigt ska sägas att valdeltagandet var lika historiskt men beklagligtvis lågt, strax under 50 procent i första valomgången. Det ska också sägas att den uppskattade mandatfördelningen inte alls följer andelen röster för de olika partierna. LRM fick 32 procent vilket borde i ett proportionellt valsystem ge cirka 190 mandat. I det franska valsystemet gäller istället principen om att vinnaren tar allt.

Valet till nationalförsamlingen sker alltså i två omgångar. Nästa söndag avgörs valet i de olika enmansvalkretsarna mellan de två eller tre främsta kandidaterna röstmässigt sett från den första valomgången i dag. I några valkretsar lyckades en kandidat få över 50 procent redan i den första valomgången och då är valet klart. Men i de allra flesta valkretsar återstår den avgörande valomgången nästa söndag. Mycket kan alltså hända. Röstandelen kan öka eller sjunka. Framförallt kan det vara svårt att avgöra hur väljare som förlorat sin favoritkandidat i första valomgången tänker rösta i den andra.

Valanalytikerna på de olika opinionsinstituten har ändå en del klart för sig. LRM kommer att vinna och få egen majoritet. Republikanerna kommer rimligtvis att få cirka hundra mandat och bilda en egen grupp i nationalförsamlingen även om en del av partiets folkvalda kommer att ansluta sig till LRM sedan valet avgjorts. Jean-Luc Mélenchons rörelse La France insoumise och Socialistpartiet har en rimlig chans att få mer än 15 mandat var och därmed ges rätten att. bilda en grupp i nationalförsamlingen med ökad status och mer statliga bidrag som följd. För Socialistpartiet är ändå valet en fullständig katastrof. Redan ikväll står det klart att till exempel partiets presidentkandidat Benoît Hamon är utslagen. Så har det också gått för ett av partiets affischnamn, Najat Vallaud-Belkacem liksom för partiets generalsekreterare Jean-Christophe Cambadélis.

Nationella fronten fick i första valomgången omkring 14 procent av rösterna, några procent mer än  Socialisterna och La France insoumise, men kommer knappast att få mer än en handfull mandat. Deras kandidater som går vidare till en andra valomgång slås ut därför att väljarna i allmänhet röstar på deras motkandidater oavsett parti. Allt tyder dock på att Marine Le Pen nu för första gången kommer in i parlamentet på ett mandat från Henin-Beaumont i norra Frankrike.

Nationalförsamlingen blir ensidigt sammansatt. Kanske kommer oppositionen att bestå av en och annan representant från Nationella fronten och några tiotal oppositionella socialister. Och en del republikaner som framförallt i frågor som lag och ordning, bekämpning av terrorismen och skolfrågan framträder med ett konservativt alternativ. I övrigt lär nationalförsamlingen förvandlas mer till en partikongress än ett pluralistiskt parlament.

Låt oss ända avvakta nästa söndag. Kanske sker en viss förändring om en vecka jämfört med kvällens resultat och prognoser för kommande valdag. Idag skolkade många inom vänstern och Nationella fronten. Nästa vecka är det inte omöjligt att många av LRM:s väljare stannar hemma i tron att segern redan är vunnen.

En av de stora stötestenarna under Francois Hollandes regeringstid, arbetsrätten, kommer omedelbart upp som tung politisk fråga under Emmanuel Macrons styre. Han har nu genom sin premiärminister Edouard Philippe och arbetsmarknadsminister Muriel Pénicaud redovisat huvuddragen i reformen. Den går längre i riktning mot förhandlingar mellan arbetsgivarna och de anställda och flyttar ner beslutsprocessen ännu mer mot företagsnivå från avtal på nationell nivå och branschnivå.

Emmanuel Macaron lär få en stor majoritet i den nyvalda nationalförsamlingen. Fransmännen väljer i två omgångar, dels nu på söndag och dels i en andra omgång följande söndag. Med stöd av en stark majoritet och med en försvagad parlamentarisk vänster genomför han den reform som Hollande aldrig riktigt mäktade med. Det blev en halvmesyr av förslaget till ny arbetsrättslag och samtidigt fördjupades sprickan inom vänstern i sådan omfattning att den nu bland annat har kluvit Socialistpartiet i minst två delar.

Macron lägger ett förslag som alltså går längre än la loi El Khomri som den senaste lagen kallats efter namnet på arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri. Den stora stötestenen i hela reformprojektet har varit förslaget att låta arbetsmarknaden styras mer av avtal mellan arbetsmarknadens parter och av att låta fler avtal fattas på företagsnivå, där avtal på branschnivå i viss mening kan upphävas. I El Khomri-lagen kunde avtal på företagsnivå gälla för frågor om arbetstiden; öka den från 35-timmarsvecka beroende på företagens behov av arbetskraft. Nu vill Macron utvidga samma modell till i princip alla frågor som rör arbetsrätten; inte minst regler för korttids- och visstidsanställningar för att ta ett exempel.

Oron är stor bland de fackliga företrädarna för att små företags anställda inte kan hävda sig i ett avtal med arbetsgivaren eftersom det inte finns fackliga företrädare på små arbetsplatser. Andelen fackligt anslutna är låg i Frankrike, under tio procent, och särskilt låg inom den privata sektorn. Det är en berättigad oro. Det är ju möjligt att lagen kommer att skydda anställda på mindre och medelstora företag och där låta branschavtalen gälla i alla lägen. Oavsett hur det blir till slut kommer Macron att driva en linje som tvingar  facken på reträtt. Hans världsbild av en framtida arbetsmarknad handlar snarare om annat. Han tänker sig en framtid där företagen odlar teambuilding, ger de anställda mer medinflytande. Han hoppas på en arbetsmarknad präglad av flexibilitet och rörlighet som gynnar företagen och en arbetsmarknad där folk har ett bra socialt nätverk, bättre arbetslöshetsförsäkringar, bättre fortbildning men inställda på att flytta mellan olika jobb och mellan anställningar och eget företagande under sin livstid.

Macron är en främmande fågel i sin syn på arbetsmarknaden och dess villkor. Många säger att hans vision liknar den skandinaviska, möjligen mer den danska än den svenska. Egentligen utvecklar han den linje som började under Hollandes år vid makten. Macron själv var ju som ekonomiminister  i högsta grad delaktig i de reformer på området som genomfördes 2014-16. Frankrike har en annan tradition. Landet tänker mer i termer av lagar och förordningar. Folket litar inte på arbetsgivarna i samma omfattning. Avtal istället för förordningar och regler uppfattas ofta som sämre. De fackliga organisationerna inser också att deras makt håller på att inskränkas. Det krävs en oerhörd förändring av både synsätt och metod hos inte minst de gamla kommunistiska facken för att kunna spela en roll på en arbetsmarknad som ritas av Emmanuel Macron. Han är på detta område för facken ett större hot än alla andra politiker från vänster till höger.

Macron har nu bråttom och kommer att följa en tidsplan som driver igenom nya lagar tidigt i höst efter samråd med fack och andra berörda. Han kommer dessutom att genomföra lagarna genom så kallad ordonnance. Det innebär att parlamentet ger honom och regeringen rätt att genomföra lagarna utan omröstning. Parlamentet ger ett carte blanche i förväg. Den här typen av beslut är ett exempel på den makt som presidenten och regeringen har i den femte republikens konstitution. Den används oftare än som framgår i debatten. Alla presidenter gör så men i detta fall är det utmanande för den vänster som ser just arbetsrättsreformen som den mest olyckliga av alla reformförslag som nu ska behandlas. Ingen betvivlar att Macron inte skulle få igenom reformen men ingen tror heller att det kommer att ske utan upprörda känslor och hård debatt. Den debatten kommer dock inte att ske i parlamentet utan på gatan. Räkna med en het höst kring arbetsrätten.