Tomas Lindbom

I dag är det sex månader sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president i den andra valomgången av det franska presidentvalet. Varje dag sedan dess har sannolikt varit en prövning, en utmaning. I detta närmast överpolitiserade land är det ingen sinekur att vara den person till vilken merparten av befolkningen sätter sin tilltro för landets bästa – och sin egen också i stor utsträckning. Och den president som inte uppfyller kraven blir snabbt dömd. Hårt och skoningslöst. Fråga Francois Hollande! Ändå har Emmanuel Macron i huvudsak klarat sig bra under det första halvåret av sin mandatperiod.

Macron var ingen självklar vinnare av valet. Det behövdes en skandal kring Republikanernas kandidat, Francois Fillon, för att säkra segern. Och hur hade det gått om om Mélenchon vunnit några procent till på bekostnad av Marine Le Pen och kvalificerat sig till en andra valomgång? Marginalerna var ganska små och Mélenchon ökade kraftigt i opinionen i april medan Marine Le Pen redan före första valomgången började sacka. Macron vann i hög grad tack vare positionen som den vettiga, moderata aspiranten på landets högsta ämbete  ställd mot en kandidat som få utanför den trogna väljarskaran ville se som ens en möjlig segrare.

Nu har det i alla fall gått ganska bra.  Macron har rott arbetsrättsreformen i hamn. Med hjälp av en högst tvivelaktig paragraf i konstitutionen kunde han kryssa lagförslaget runt parlamentet som fick nöja sig med att godkänna tillvägagångssättet men inte ta ställning till själva sakfrågan. Beslutet fattades istället vid ett regeringssammanträde. Icke desto mindre fanns det uppenbara risker förenade med att driva igenom reformen. De fackliga organisationerna var eniga i sitt motstånd och den enda starka politiska oppositionsrörelsen för närvarande, La France Insoumise under vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchons ledning, hade vässat svärden och bjöd upp till starkt motstånd rent retoriskt. Det visade sig emellertid att den folkliga oppositionen inte var så tydlig och uppretad som de fackliga och Mélenchon hoppats på. Det som skulle bli en het höst och övergå i en brutal konfrontation på gatan även under denna vinter blev en stillsam protest och så småningom ganska glest på gatorna i demonstrationsleden.

Macron har också visat styrka i mötena med de stora ledarna från Ryssland och USA i symboliskt viktiga möten i Paris och annorstädes. Han har också kopplat på charmen mot Angela Merkel. Framtiden får utvisa om hon tänker dansa med honom eller om hennes inrikespolitiska bekymmer tvingar henne till återhållsamhet i utvecklandet av det EU-projekt som Macron är anhängare till; ett mer federativt Europa.

Macron kan ändå vinna poäng i alla delar av sin utrikespolitik så länge som fransmännen känner att deras land får en tydligare och starkare position i världen. Det förefaller som om många fransmän anser att Macron är bra på det.

Det finns kritik mot honom – och även berättigad sådan – på en rad punkter. Majoriteten av fransmännen håller inte med honom. Han kan vara glad om var tredje fransman stöder honom. Men han har en öppning mot att öka sympatierna. Till slut handlar allt om vad som står på sista raden som företagarna brukar säga. Ökar tillväxten och minskar arbetslösheten så kommer hans popularitet att öka. Då kan även en fransman bli lite liberal om än under ett surt muttrande. Skulle dessutom Macron på klassiskt franskt presidentmanér tala med stora ord i världen och bli respekterad av stormakterna lär han ha goda chanser att bli omvald om 4 1/2 år.

Frankrike skiljer sig från de anglosaxiska länderna och Sverige i en del avseenden. Feminismen har aldrig blivit ett positivt begrepp i mer än marginella grupper. Eller än så länge, är det kanske bäst att tillägga. Det finns skäl till det motståndet mot att göra den ideologiska feminismen till sin. Frågan är om motståndet håller på att brytas.

Feminismen har inte lyckats övertyga fransmännen av ett viktigt skäl; den så kallade universalismen som är ett överordnat synsätt i landet. Frankrike garanterar genom sina lagar och sin historiska tradition alla medborgare samma grundläggande rättigheter. Kvinnor och män liksom medborgare oavsett religion behandlas som likvärdiga samhällsmedborgare. De får samma skolgång, diskrimineras inte i tillsättning av tjänster på arbetsmarknaden. Denna bild av ett demokratiskt land grundat i upplysningstidens principer och revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap lever märkvärdigt starkt kvar i de flesta fransmäns medvetande. Alla vet eller borde veta att det inte stämmer men principerna styr. Eller ett slags överideologi kring vad som gäller i Frankrike lever kvar.

Positiv diskriminering kallas försöken att ge underordnade grupper särskilt stöd eller förmåner och det är  av samma skäl oacceptabla. På senare år sker dock allt fler undantag till den principen. Frankrike håller fast vid sin universalism men gör allt fler undantag från den.

Jag har följt det offentliga livet i Frankrike intensivt i mer än tio år. Det finns i dag en medvetenhet i debatten om kvinnans underordnade ställning som inte alls var lika tydlig för ett decennium sedan. Det var ointressant att de politiska samtalen i tv kväll efter kväll fylldes av män och nästan bara män. Det håller på att förändras även om en del manliga debattörer kan göra kommentarer. Härommånaden påpekade en man lätt irriterad  i ett debattprogram att han var ensam man. Han satt i en panel med tre kvinnor. Fortfarande är det mer regel än undantag att männen är i majoritet när det ska talas politik i till exempel radio och tv. Fotograferna i tv zoomade in unga vackra kvinnors men när de gjorde entré i en show och så gled kameran långsamt från fötterna och uppåt. Det skedde för tio år sedan. Det sker aldrig i dag. Kvinnorna tar alltmer plats trots allt även om det kan tyckas gå långsamt.

Skandalen kring Dominique Strauss-Kahn satte avtryck. Jag minns hur en av de gamla tv-kommentatorerna efter avslöjandena om DSK:s förehavanden på ett hotellrum i New York konstaterade att ”vi män kanske inte alltid beter oss så bra som vi borde i vårt förhållande mot kvinnor”. Han syftade på det i Frankrike så omhuldade begreppet förförelse (séduction). Förförelse ingår i spelet mellan män och kvinnor enligt en djupt medveten tradition. Det är inte alltid klart var gränsen går mellan uppvaktning och störande påstridighet eller rent av trakasserier från mäns sida mot kvinnor.

Metoo-kampanjen har även i Frankrike rönt stor uppmärksamhet. Troligt kommer den att flytta fram positionerna för kvinnors ställning ytterligare några steg. Mäns våld mot kvinnor förekommer förstås i minst samma utsträckning i detta land som annorstädes. Det blir allt svårare att påstå att kvinnor och män har samma status, samma skydd. Universalismen i all ära men den måste kompletteras med bättre lagar för att skydda utsatta kvinnor. Och kvinnors rätt att ta plats i bland annat det samhälleliga samtalet förbättras.

De är tre som tävlar om att bli högerpartiet Republikanernas ledare i Frankrike. Bara en av dem har en chans att vinna. Han heter Laurent Wauqiez och han samlar nu den så kallade hårda högern (la droite dure) kring sin person och med klara förhoppningar om att fånga in en del av Nationella frontens väljare.

I december avgörs valet av ny ledare för Republikanerna. Detta sargade parti vill nu hitta tillbaka till en tydlig profil som kan samla de aktiva och förstås också på sikt vinna röster i kommande val.Det första valet sker till Europaparlamentet 2019.

Laurent Wauquiez är en självklar vinnare. En 42-åring med bakgrund som minister under de sista åren med Nicolas Sarkozy som president. Han uppbar då rollerna som Europaminister och sedan utbildningsminister för högskolorna. Under sina första år på den nationella nivån var han känd som en mittenman inom dåvarande högerpartiet UMP. Från och med 2011 kom han ut som profilerad representant för den hårda högern. Han har i sin nya roll påmint mycket om Sarkozy men befinner sig längre ut till höger. Han vill nu samla partiet kring en linje som är mer folklig och där försvaret för en traditionell fransk identitet lyfts fram. Det innebär att han inte drar sig för uttalanden som är i linje med Marine Le Pen. Han är också i likhet med Nationella fronten starkt EU-skeptisk.

Laurent Wauquiez är en utpräglad karriärpolitiker. Han har naturligtvis klart för sig att det finns ett utrymme i det politiska landskapet för en antiliberal höger som lockar breda folkliga grupper i samhället, inte minst utanför de stora städerna. Han tävlar till stor del med Nationella fronten om samma väljargrupper. Han har också sett hur stora problem som Marine Le Pens parti haft sedan valet och hoppas kunna göra inbrytningar i det partiets väljargrupper. Han kan samtidigt utmana Emmanuel Macron med ett diametralt annat program. Macron är EU-vän, liberal i både ekonomiska och sociala frågor och har svårare att attrahera det Frankrike som misstror eliten och som ser med skeptisk blick på dennes näringslivsreformer och förändringar i arbetsrätten.

Republikanerna är ett splittrat parti och det är inte orimligt att Wauquiez´ agenda stöter bort en del av dess gamla, mer högborgerliga väljare som har goda inkomster och lockas av Macrons moderna och internationella (=anglosaxiska) framtoning. Partiet är redan splittrat i nationalförsamlingen i en falang som kallas de konstruktiva och som står nära La République en Marche! och en falang som befinner sig i tydlig opposition mot President Macron och hans regering. Utnämningen av Wauquiez  till partiledare kan leda till att de konstruktiva lämnar partiet. Troligen kommer inte den brytningen i så fall att störa hans nattsömn påtagligt.  Han kan i det läget skapa ett tydligt konservativt och nationellt högerparti. De konstruktiva lämnas åt sitt öde och sugs förmodligen upp av Macron och hans parti.

Under nästa år kommer bilden att klarna. Det är möjligt att det politiska landskapet om ett år i huvudsak består av La République en Marche! med en dominerande ställning i nationalförsamlingen och tre grupperingar som utmanar, alla med en mer nationell, EU-kritisk profil och samtidigt med ambitionen att fånga upp missnöjda folkliga grupper i samhället. De tre grupperingarna kommer sannolikt att vara Nationella fronten och Republikanerna till höger och La France Insoumise till vänster. Frågan är vad som kommer att hända med Socialistpartiet. Partiet har visserligen fler mandat i nationalförsamlingen än både La France Insoumise och Nationella fronten men sämre stöd i folkopinionen och med en otydlig profil. Socialistpartiet behöver snarast samla sig till ett genomgripande programarbete och samla styrkorna för att inte marginaliseras totalt i det franska politiska livet.

Emmanuel Macaron vann övertygande presidentvalet och hans parti La République en Marche blev lika framgångsrikt i valet till nationalförsamlingen en månad senare. Snabbt började emellertid olyckskorparna kraxa. Särskilt Jean-Luc Mélenchon och hans vänsterrörelse La France Insoumise tycktes skaffa sig ett suveränt läge som främsta oppositionsgruppering. Efter sommaren skulle minsann den nye presidenten klämmas åt. Folket skulle resa sig på gator och torg mot en politik som av Mélenchon beskrevs som ”en social statskupp”, ett angrepp på hela välfärdssamhället. Macron, de rikas president, skulle få känna på folkets vrede. Det har inte riktigt blivit på det sättet och nu är Mélenchon inte glad längre utan sur och vred.

Emmanuel Macron må vara oerfaren i politiken men märkligt skicklig ändå att driva sin linje och klara sig ganska bra i mötet med oppositionen till höger och vänster. Han har bäddat väl för sig genom att attrahera stora grupper i samhället som tidigare befunnit sig på olika planhalvor i politikens konflikt mellan höger och vänster. Det gäller både bland politiker och bland folk i allmänhet. Opinionsundersökningar visar visserligen att Macron inte har en majoritet bakom sig. Oppositionen sammantaget, om man slår ihop höger och vänster, är starkare än Macrons egen rörelse. Som person åtnjuter han dock större förtroende än någon annan av de ledande politikerna. Det är inte märkligt. Inget parti eller block i den franska politiken har personer i sin ledning som når upp till den karismatiska kraft och intellektuella skärpa som Macron. Och han visar också att han äger en känsla för hur det politiska spelet ska drivas.

Jean-Luc Mélenchon och hans anhängare – många med stort inflytande i universitets- och kulturvärlden – har förmodligen misstagit sig när de gått ut med stora åthävor och sökt utmåla Macron som en lika hotfull figur som familjen Le Pen och dess parti. Utifrån en traditionell radikal fransk vänster är liberalism möjligen ännu mer motbjudande än konservatism. Privatiseringar, minskad offentlig sektor och globalisering är mer hotfulla mot denna vänsters syn på samhället än konservativas försvar för franska värden och fransk identitet, traditionell moral och auktoritärt styre i politik och i det civila livet. Det är ändringar i arbetsrättslagarna eller avskaffande av 35-timmarsveckan som får denna vänster att protestera, strejka och demonstrera. Macron är liberalen som hotar konflikten mellan arbetsgivare och facken, mellan folket och en hatad elit.

Det finns mycket gott och sunt i Mélenchons kritik av ojämlikheten i det franska samhället men problemet är att Macron har lösningar som inte självklart innebär försämringar för människorna i detta land. Och till Mélenchons förfäran upptäcker han att raseriet mot Macron inte når upp till de nivåer som han hoppats på eller räknat med. Det är till och med så att de flesta fransmän i dag börjar drömma om ett mer individualiserat samhälle där möjligheterna att ta egna initiativ och tro på sin egen förmåga lockar mer än att luta sig mot ett kollektiv som i ett sekel letts av politrukliknande ledare. Fackliga organisationer som CGT får allt svårare att locka människor och det är ändå i den sfären som Mélenchon sökt stöd.

Mycket riktigt. När antalet demonstranterna senast bara nådde upp i några tusental skickade Mélenchon giftpilar till facken. Själv anser  han sig  uppenbarligen inte ha något ansvar för att den folkliga reaktionen på Macrons arbetsrättsreformer inte blivit särskilt stark och långvarig.

Mélenchon söker sig nu istället mot en mer euroskeptisk linje. Han utspel verkar tendera att bli mer spektakulära än innehållsligt genomtänkta. Senast ville han ha bort EU-flaggan från nationalförsamlingen. Där skulle bara finnas den franska trikoloren. Han blickar framemot Europavalet 2019 och hoppas kunna samla stora väljarskaror bakom en tydligare EU-skeptisk linje. Macron har ju som president slagit in på tydligare EU-vänlig linje och den ska då bekämpas med alla medel. Mélenchon gör utspel i nationalförsamlingen som för honom förvandlas från lagstiftande församling till allt mer av en folktribun.

Macron gjorde ett starkt framträdande häromveckan när han inför nio miljoner tittare lät sig intervjuas av tre tv-journalister i ett rum i Elyséepalatset. Han försvarade sin politik med väl genomtänkta argument. Nationens enda starka oppositionsledare, Jean-Luc Mélenchon ägnar sig mer åt plakatpolitik. Det finns en klar risk att Macron fjärmar sig mer från den lagstiftande församlingen. Hans arbetsrättsreform har undertecknats av presidenten utan omröstning i parlamentet. Med en svag opposition utan ett genomtänkt alternativ kan lockelsen bli ännu större från Macrons sida att styra på dekret.

Det behövs en effektivare och mer genomtänkt opposition från Socialistpartiet och från Republikanerna för att debatten om Frankrikes framtid inte ska tappa i konstruktivitet. Även den radikala vänstern i Frankrike måste rimligen behöva se över sin profil. Över västvärlden växer feminismen. Människor i stora skaror demonstrerar mot orättvisor mot kvinnor, mot låsta gränser för flyktingar och rasism. Miljön hotas, inte minst genom den politik som förs av USA:s president. Mélenchon väljer istället euroskepsis och har slutat tala om invandrares och papperslösas villkor i landet. Det är inte rimligt att en radikal vänster ska fortsätta att främst stödja sig på en kollektivism från industrisamhällets dagar.

Ikväll söndag kl 20: En timslång intervju med Emmanuel Macron i tf 1, den stora privata tv-kanalen i Frankrike. Tre journalister ville ställa frågor om presidentrollen, om ekonomi och de internationella frågorna. Svaren var långa. Abstraktionsnivån var hög. För en idéintresserad tittare var det himmelriket. För den som vill ha besked i sakfrågor av mer begränsat intresse. Och för de tre journalisterna var det, som David Pujadas sa, frustrerande. Macron talade länge, mycket länge, om varje fråga. Sjuttio minuter var kort tid och  det förberedda blocket om utrikespolitik behandlades på två minuter.

Jag går igenom mina anteckningar från  intervjun och fram tonar bilden av en president med en klar ideologi, tydliga visioner och en nästan övernaturlig tro på sin egen förmåga att förändra nationen Frankrike  ”Se, vad jag har uträttat under fem månader!” sa han i slutet av intervjun och så räknade han upp sina framgångar. Reformerna inom arbetsrätten och en helt annan roll för Frankrike i världen. Han sa sig tjäna hela folket och allt handlar om att ge medborgarna en trygghet i sina liv. Denna trygghet går genom liberala förändringar på det ekonomiska området, en aktiv Europapolitik och en starkare närvaro på det internationella planet.

Egentligen sa han, konkret sett, inte så mycket nytt. Han var ändå tydlig med att en minskad arbetslöshet måste gå genom ökat stöd för företagen och en utvecklad social dialog i företagen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Han menade också att ingenting kommer att förbättras utan en helt annan politik när det gäller utbildning i skolorna men framför allt ett livslångt lärande. Som han sa i intervjun: ”Människor ska ges verktyg för att kunna lämna företag och branscher som inte längre är livskraftiga på en föränderlig arbetsmarknad och bli anställningsbara i företag som har framtiden för sig.” Sannolikt är han här mer radikal än någon tidigare president vågat vara. Det är oerhört svårt att sammanfläta begreppen mobilitet och framgång i franskt medvetande. Ja, ännu svårare att få gehör för tanken att trygghet på arbetsmarknaden handlar om ständig förändring. Macron sökte i kvällens intervju att på ett pedagogiskt sätt förklara sin syn arbetsmarknad och tillväxt

Macron uppehöll sig också mycket vid anklagelsen om att han skulle vara ”de rikas president” som särskilt den yttersta vänstern och den yttersta högern ständigt påstår. Macron försvarade sig även här med argumentet att han satsar hårt på utbildning, inte minst för de unga barnen och för arbetslösa. Macron talar mindre om begreppen rika och fattiga och mer om utbildade och outbildade. Det är genom utbildning som klyftorna ska minska, som avståndet mellan elit och folk ska krympa.

Emmanuel Macaron lär inte ha vunnit många nya väljare genom sitt framträdande ikväll. Många tittare kände nog ett visst främlingskap för hans långa filosofiska resonemang och för andra är och förblir han elitens president. Samtidigt kan han i sin ambition att förklara sin politik väcka respekt, även utanför de väljargrupper där han har stöd. Han imponerar också genom sin intellektuella briljans. Han ger intryck av att ha en vilja av stål och viker inte en tum från sina politiska  principer. Han framstår också som en rättmätig ledare för en nation som gör anspråk på att vara en stormakt. Det senare uppskattas av en stor del av det franska folket.