Tomas Lindbom

Nu senast står Republikanernas ledare Laurent Wauquiez i fokus. Men han är bara en i raden som gör bort sig inför allmänheten och smutsar ner bilden av politiker. Det leder förstås till framgångar för populister som utnyttjar alla så kallade affärer för egen vinning.

Franska politiker avkrävs alltmer ett prydligare och hederligare uppträdande. Väljarna har inte längre överseende som förr med ljusskygga affärer i form av ekonomiskt fiffel och sexuellt klandervärda handlingar. Det hände något efter Dominique Strauss-Kahn-affären 2011. Frankrike blev sig inte likt. Toleransnivån är fortfarande högre än i Sverige men den sjunker stadigt år från år. De affärer som nu chockerar har oftast skapats före 2011. Budgetminister Jérôme Cahuzac hade redan i många år flyttat sina pengar till skatteparadis innan han ertappades under sin tid om budget minister från 2012. Francois Fillons fiffel med skattemedel när han anställt sin hustru som assistent i nationalförsamlingen gick tillbaka flera decennier i tiden. Nicolas Sarkozys olika affärer har också sin historia före valet 2012 när Francois Hollande införde lagar och regler som begränsade politikernas utrymme att kunna sko sig på skattebetalarnas bekostnad.

Nu finns det andra sätt där politiker kan bära sig illa åt. Politiken lockar maktmänniskor och cyniker även om en minoritet går över gränsen för det moraliskt acceptabla och ännu färre gränsen till det brottsliga. Republikanerna har valt en ny ledare som redan visat prov på dåligt omdöme men också dålig moral genom sitt sätt att tala om sina kollegor. Det är känt i alla politiska kretsar att Wauquiez är en hänsynslösare maktmänniska än vad som är vanligt. Han väljer vägen att skära av grenarna där hans konkurrenter sitter. Framträdande ministrar under Sarkozys fem år som president gör sig inte besvär och det handlar inte om överåriga geronter utan i hög grad om vitala politiker i femtioårsåldern. Han nöjer sig inte heller bara med det. Han väljer också att tala öppet illa om sin omgivning. Han valde vid ett tillfälle i möte med studenter häromveckan att beskriva hur Nicolas Sarkozy haft för vana att i smyg avlyssna sina ministrars telefonsamtal samtidigt som han förbjöd alla att ta med sig sina telefoner in på regeringssammanträdena. Det må vara sant eller inte men det visar hur Wauquiez på ett närmast skamlöst sätt sågar av relationerna med den man som lyft fram honom som något av en kronprins i partiet och som dessutom förordade honom som kandidat till ordförandeposten i partiet vid valet i höstas.

Laurent Wauquiez har valt ett nytt gäng runtomkring sig. Hans sätt att uppträda inom politiken har fått ett antal av hans partivänner att dra sig bort från ledningen. Han säger själv att han vill förnya partiet men det finns en gräns för hur många av de gamla ministrarna som han kan avvara utan att också förlora väljare. Partiets traditionella väljarkår rymmer olika uppfattningar i centrala frågor, från Wauquiez starkt högerprofilerade linje till liberala och socialkonservativa uppfattningar. I ock med valet av Wauquiez finns en stor risk för Republikanerna att förlora både politiker och väljare till Macron och hans parti.

Politik är ingen verksamhet för aggressionshämmade personer med tunn hud. Sarkozy brukade själv använda uttrycket ”ge mig av salladen så skickar jag dig rabarber”. Han såg politiken som en fråga om tjänster och gentjänster och i det låg förstås också att utdela knivhugg i ryggen när så bedömdes mer lämpligt.

De franska väljarna ser hur politikerna håller på. Kanske minskar antalet affärer kring sex och pengar men då kan vi anta att tonen och sveken mellan politiker ökar. Någonstans måste maktmänniskorna få utlopp för all energi. Det ska bli intressant att följa om Wauquiez ledarstil får efterföljare inom hans eget parti och inom andra. Nationella fronten är toppstyrt. Detsamma kan sägas om Macron och även Jean-Luc Mélenchon som leder det vänstersocialistiska La France Insoumise. Det finns inte mycket utrymmer för folkets vilja i de olika partierna. Om dessutom ledarstilen blir än mer aggressiv finns det anledning att oroa sig för framtiden. Toppstyrda kampanjpartier är något som verkar på frammarsch. Ledda av hänsynslösa maktmänniskor blir det än värre ur demokratisk synpunkt.

Alla politiskt intresserade i Frankrike väntar på att något ska hända inom Macrons parti La République en Marche!(LRM) Det kan väl ändå inte vara möjligt att ett parti som omfamnat de två stora partierna och åderlåtit dem på det mest uppseendeväckande slag ska kunna hålla ihop under en längre tid. Inom LRM finns trots allt stora skillnader i åsikter mellan gamla sympatisörer till Socialistpartiet till vänster och Republikanerna till höger. Tendenser till sprickor syns nu och möjligen är det bara början. Migrationsfrågan kan bli avgörande för om sprickor kan börja uppstå inom partiet.

Det är den vänstra flygeln inom LRM som gruffar mest. Det är inte så konstigt. Macron har satsat hårt på att luckra upp i arbetsrätten. Det är ett liberalt program i ekonomiska frågor som han sjösätter med ministrar som tidigare hörde till samma parti som Nicolas Sarkozy och Francois Fillon, nämligen Republikanerna. Partiet har också många starka namn som tidigare tillhörde Socialistpartiet och de har haft färre frågor att känna igen sig i.

Besvikelse har också infunnit sig i en av de stora frågorna i europeisk politik på de senaste åren; migrationsfrågan. Den som går tillbaka till tal och artiklar av och om Emmanuel Macron från valrörelsen får en bild av honom som humanist och mer generös i flyktingfrågan än merparten av de gamla franska politikerna. Efter valet har det låtit annorlunda. Han för en stram flyktingpolitik som överraskat och skrämt en del. Hans linje skiljer sig i princip knappast från den traditionella högerns. Mer stöd till ursprungsländerna. Stopp vid EU:s gränser. Hårdare tag mot de papperslösa. De ska jagas upp, kunna frihetsberövas och naturligtvis till varje pris återföras till sina ursprungsländer. Självfallet har han den stora majoriteten av franska väljare bakom sig. Han förlorar inga val på en hårdför migrationspolitik, men ändå. Inom hans parti finns ändå en hel del aktiva förtroendevalda, även i nationalförsamlingen, som klagar öppet efter att ha hoppats på en tolerantare hållning mot flyktingar. Socialutskottets ordförande i nationalförsamlingen har bildat en grupp som skulle kunna bli en första oppositionsgrupp inom partiet med ambitionen att kräva en mer socialt inriktad regeringspolitik och en humanare flyktingpolitik i landet.

Det finns också andra som sökt sig till Macron men nu är besvikna. Ett antal intellektuella skrev för en dryg månad sedan ett öppet brev i Le Monde med kritik av Macrons migrationspolitik. Bland undertecknarna av brev återfanns Laurent Berger som är ledare för det stora reformistiska fackförbundet CFDT tillsammans med bland andra Thierry Pech, chefen för den radikala tankesmedjan Terra Nova. Pech har alltid varit en sympatisör av Socialistpartiet – Pech påminner i hög grad om en socialdemokrat av närmast skandinavisk modell – men beslöt sig för att stödja Macron inför presidentvalet.

Berger och Pech liksom flera andra namnkunniga personer angrep Macron i artikeln för att framför allt jaga de papperslösa med hot om frihetsberövande. Det kullkastar alla ambitioner från inte minst frivilliga organisationer som bygger upp läger för att kunna ta emot dem som sökt asyl i andra länder och som kommit till Frankrike och nu lever ett ovärdigt liv utan rimlig möjlighet att ”resa tillbaka” till sina ursprungsländer. Jakten på migranter, menar undertecknarna av det öppna brevet, är i strid med de humanistiska värden som presidenten säger sig omfatta.

Det finns alltså i dag en vänsterflygel inom LRM. Hur stark den är återstår att se. Vart tar den vägen om dessa kritiker inte känner att de får tillräckligt gehör för sin hållning i migrationsfrågan? Socialistpartiet håller kongress i april och ska försöka lappa ihop det partiet efter de svårartade nederlagen i förra årets val till nationalförsamlingen.  Kan detta parti återta en del väljare som lämnat det för Macron? Det kräver säkert betydligt mer än några vackra fraser.  Det kräver att det partiet återskapar ett förtroende för sin politik och dit är vägen lång. Men visst kan en reformistiskt vänster på sikt åter fånga in väljare som den förlorat till Macron under de senaste två åren.

Emmanuel Macron har säkert med spänning väntat på utgången av förhandlingarna mellan de stora partierna i Tyskland. För varje steg som tagits i riktning mot eine grosse Koalition har hoppet växt hos Macron om en god utveckling av hans program för EU. Hans ambitioner inom detta politikområde är höga och han skulle inte minst lida ett prestigenederlag om han inte lyckades infria åtminstone några av sina programpunkter som gäller EU.

Macron tänker sig ett EU i två etapper. Eurozonens länder ska fungera som draglok för övriga medlemmar. Utan Tyskland blir det väldigt svårt att lyckas med den uppgiften. Det är redan svårt nog. De tyska kristdemokraterna är som liberala högerpartier i allmänhet mer skeptiska till ett starkt och enat EU än vad man skulle kunna tro. Högern gillar ofta frihandel men är mindre intresserat av ett socialt EU med fler politiska uppdrag och särskilt inte hågad att stödja några federala ambitioner. De stora EU-vännerna återfinns ofta hos vänsterliberaler och socialdemokrater. Det är alltså viktigt att CDU regerar tillsammans med SPD som är det mest EU-vänliga partiet i Tyskland.

I Frankrike är bilden liknande. Nationalismen är stark hos den yttersta högern och yttersta vänstern. Även den republikanska högern, det vill säga arvtagarna till gaullisterna, har särskilt med sin nye ledare Laurent Wauquiez slagit in på en tydlig nationell linje och avvisar ytterligare EU-samarbete. Det speglar också den franska väljarkåren. Den folkliga delen, som mest röstar på Nationella fronten men också på Republikanerna och på vänstersocialisterna La France Insoumise är mest EU-kritiska. Nationella frontens väljare tenderar att vilja lämna eurosamarbetet och många  av dem vill även gå ur EU.

Emmanuel Macron driver en EU-linje som inte självklart har stöd hos den egna befolkningen. Ändå är han som i så många andra frågor på offensiven. I ett numera berömt tal i Sorbonneuniversitetets aula som nyvald president föreslog han en rad åtgärder som han nu vill genomföra med tyskt stöd. EU ska enligt hans synsätt engagera sig mer på fem områden: energi och klimat, digitaliseringen som ett medel att utveckla företagsamheten och stimulera en modernisering av Europas samhällen, försvar och säkerhet, migration samt ekonomi och handel.

EU är sannerligen ingen gemenskap där länderna drar åt samma håll. Detta faktum har förmodligen fått Macron att dra två slutsatser. För det första måste EU-parlamentet eller en folkförsamling för eurozonens väljare fatta fler beslut. Ministerrådet skapar mest blockering av olika utvecklingsprojekt. Den andra slutsatsen blir att vissa länder går före med beslut som först så småningom kan ratificeras av övriga länder. Macron vill se resultat och kan inte vänta på bångstyriga östeuropeiska länder eller på länder som håller EU på ett visst avstånd; som Sverige.

Macron har alltså högtflygande planer. Han vill inrätta en budgetministerpost inom EU. Det är Merkel måttligt förtjust i. Han vill öka det militära samarbetet inom EU och delvis koppla det till NATO. Det lär bli ett problem för Sverige. Men han kommer samtidigt att vara en positiv motor för att göra Europa starkare och inte minst spela en viktigare roll på den världspolitiska scenen. Om han lyckas dra sina regeringskollegor i de andra länderna med sig i tillräcklig omfattning.

Macron anar säkert att hela EU-projektet står i ett vägval. Sker inga radikala reformer som människor uppfattar som positiva under de närmaste åren kan hela projektet ebba ut. Macron är beredd att satsa och han gör det med en optimism och vilja som ingen annan statschef eller regeringschef visat prov på. Merkel börjar trots allt att bli lite trött. Och vem skulle annars ta taktpinnen?