Tomas Lindbom

Den kände tv-kommentatorn François Lenglet har numera glasögonen uppe på sin skalliga hjässa och ger alltmer dystra analyser av fransk ekonomi som är hans specialområde och där han luftar sina liberala värderingar. Frankrike går åt fel håll, konstaterar Lenglet. Han suckar i nyhetskanalen LCI när han konstaterar att länder som Italien och Spanien, förr om åren beskrivna som svaga ekonomier nu gått om Frankrike. Istället har, klagar han, Frankrike en galopperande statsskuld, högre skuldräntor, ökande arbetslöshet och – nu även – en politisk förlamning i nationalförsamlingen som snart kan övergå i en allvarlig konstitutionell kris.

Lenglet hade kunnat tillägga att de partier som på senare år hålls ansvariga för problemen och som väljarna straffat i flera val verkar fatta ett allt fastare grepp om det politiska rodret. Folket klagar och väljarna är närmast apatiska inför läget i landet när den nye premiärministern François Bayrou nu är i färd med att forma en regering med de gamla,  tunga och välkända namnen. Det är de partiföreträdare som väljarna har vänt sig ifrån som nu ska lösa krisen. När detta skrivs är det inte känt vilka namn som kommer att ingå i den nya regeringen men det skulle förvåna om den inte främst kommer att bestå av Macrons mest trogna män och kvinnor som redan prövats i ledande roller. Politiska bedömare tror på ministrar ur Macrons eget parti tillsammans med företrädare från premiärministerns parti MoDem, från förre premiärministern Édouard Philipps Horizon och högerpartiet Republikanerna. Möjligen lägger Bayrou till någon socialist men i så fall från dess högerflygel.

Det är inget fel på de personer som antas ingå i den nya regeringen om de heter Pierre Moscovici, Elisabeth Borne, Gérald Darmanin eller Sebastien Lecornu men de kommer att föra samma politik som förts sedan Macron tillträdde 2017. Det enda som kommer att skilja en sådan regering från dem under Macrons första mandatperiod är dess trängda parlamentariska läge. En regering Bayrou måste ta än mer hänsyn till olika särintressen till höger och vänster och sannolikt kommer budgetunderskottet därför att öka än mer. Politikens mål och innehåll kommer att i än högre grad anpassa sig till taktisk anpassning.

Det finns anledning att längre fram göra en mer definitiv analys av Macrons år som president. Redan nu är det uppenbart att han tappat styrningen över politiken. Han visade tidigt prov på vankelmod i flera frågor men efter omvalet 2022 har hans förmåga att sätta sin prägel på de politiska besluten avsevärt minskat. Efter förlusten i valet till nationalförsamlingen i somras är han inrikespolitiskt sett mer en betraktare av det politiska skeendet än en aktör. Hans förtvivlade försök att återta ledarskapet bemöts numera med ord som att han ständigt söker en plats i ljuset, att han är en obotlig narcissist.

Vi går mot slutet av 2024, ett år som varit turbulent i högsta grad politiskt. Alla bedömare är överens om att landet måste återupprätta en form av ordning bland de politiska institutionerna. Franska folket förväntar sig resultat även om olika väljargrupper har diametralt olika uppfattningar i centrala frågor. Politikerna måste träna sig i att kompromissa för att nå fram till beslut. Det krävs majoritetsbeslut kring den ekonomiska politiken. Brottsligheten skenar och måste bekämpas. Migrationen är en laddad fråga som också kräver lösningar. François Bayrou uttryckte i sitt första tal som premiärminister att han såg framför sig att han nu måste bestiga Himalaya. Han har säkert rätt men han eller någon annan måste snart göra det om inte landet ska falla allt djupare in i en politisk och ekonomisk kris. Allt färre tror att Macron kommer att klara den uppgiften.

Det politiska Frankrike talar om dramat före president Macrons utnämning av François Bayrou som premiärminister i fredags. Det blev en stenhård kamp om makt och inflytande där Bayrou utgick som segrare. En försvagad statschef blev ännu mer försvagad.

Media ger nu sina läsare, lyssnare och tittare den bild av Bayrous betydelse för Macrons seger i presidentvalet 2017 som stämmer med Bayrous egen uppfattning. Han var skaparen av den moderna centern i Frankrike och lät Macron ikläda sig rollen som dess genomförare. Bayrou avstod från att kandidera för fjärde gången till presidentposten. Han drog sig tillbaka formellt men ansåg sig vara garanten för att den unge Macron skulle lyckas med sitt uppdrag. Det är också Bayrous uppfattning att hans centervision är mer fördjupad än Macrons som den senare dessutom misslyckats med att genomföra.

François Bayrou har inte övergivit tanken på att kandidera en fjärde gång som president. Han ska nu som premiärminister visa att han kan bättre än Macron. I den allmänna opinionen är detta måhända inte så svårt för närvarande. Macron beskrivs som försvagad, egentligen som maktlös, i sitt presidentpalats. Han har gjort strategiska fel men än värre, hans politiska program har inte längre någon större trovärdighet. Samtidigt ärver Bayrou sin företrädare Michel Barniers högst problematiska läge i parlamentet. Inget tyder på att han får det lättare när han ska försöka trumfa igenom en budget, och hantera partisplittringen kring pensionsfrågan. Det är ändå bara de första hindren på en törnbeströdd väg framåt under 2025.

En tidigare utbildningsminister har beskrivit Bayrou som en man som bara pratar och aldrig handlar och en politiker utan ministeruppdrag sedan de fyra åren på 1990-talet när han var utbildningsminister och ”inget uträttade”, enligt sin kritiker. Sådana omdömen är inte uppmuntrande för Bayrou. Han måste i alla fall bevisa att han kan skapa en tillräckligt bred allians i nationalförsamlingen och att han kan hitta en form av samarbete som skyddar honom mot misstroendeförklaringar som leder till regeringens fall.

För närvarande är läget dystert vad gäller politisk stabilitet i landet. Det okuvade Frankrike (Vänsterpartiet) fortsätter med sin konfrontativa politik och vill fälla även en regering Bayrou. Socialistpartiet kräver en politisk vänstersväng som Bayrou har svårt att tillgodose om han inte samtidigt ska förlora delar av mitten. Nationell Samling förhåller sig för närvarande avvaktande men kan också när som helst ansluta sig till vänsterns krav på misstroendevotum.

Premiärminister François Bayrou har ännu inte någon regering. Han samtalar med företrädare för alla partier och under veckan visar det sig om han kan presentera en ministär som har förutsättningar för att arbeta relativt ostört. Det började ändå dåligt när flera vänsterpartier retade sig på att Bayrou som första ministerkandidat tog kontakt med Bruno Retailleau. Denne högerpolitiker (Republikanerna) var inrikesminister under Michel Barnier. Retailleau har redan under tre månader fört en mycket stram invandringspolitik som gjort honom till en av Frankrikes populäraste politiker i folkopinionen men provocerar vänstern mer än någon annan just nu.

En av svårigheterna för Bayrou är att han förväntas hålla både Nationell Samling och Det okuvade Frankrike utanför regeringen och helst utan inflytande vid omröstningarna i nationalförsamlingen. Dessa båda partier har tillsammans cirka en tredjedel av platserna och har visat på ett skickligt sätt att de kan påverka andra partier och hota regeringen. Det talas om en republikansk pakt, om röda linjer och mycket annat men i grunden handlar det allt mer om att partierna i mitten försöker behålla det inflytande de haft men inte längre har vare sig i nationalförsamlingen eller i folkopinionen. Väljarna, visar undersökningar, vill hellre ha lösningar på politiska sakfrågor och bryr sig mindre om eller föraktar snarare det taktiska spelet.

Spänningen mellan president och premiärminister lär ha ökat betydligt efter dramat mellan de båda i fredags förmiddag. Frågan är hur detta påverkar det fortsatta arbetet. Mycket tyder i alla fall på att premiärministern gått stärkt ur konflikten och att han kommer att agera relativt självsvåldigt under den närmaste tiden. Han kommer inför presidenten lägga fram sin ministerlista och presentera sitt budgetförslag utan att låta sig påverkas av eventuella invändningar. En politisk kommentator uttrycket läget på följande sätt: ”Bayrou hotar med att avgå om han inte får igenom sin vilja. Och han menar vad han säger!” Avgår Bayrou kommer Frankrike ännu närmare ett tidigarelagt presidentval.

Det franska centerpartiet MoDem:s ledare François Bayrou utnämndes igår, fredagen den 13:e, till ny premiärminister, den fjärde under 2024. Den 73-årige Bayrou, för övrigt jämnårig med Michel Barnier,  har en lång historia i fransk politik. Bland annat har han ställt upp som kandidat i tre presidentval och var utbildningsminister under åren 1993-97 i tre olika högerregeringar. Han har kallats för en extrem centerpolitiker och många menar att Emmanuel Macrons så kallade politiska revolution 2017 långt tidigare fomulerades av Bayrou. Denne tog också till sig Macron som en mentor och stöttade honom i valrörelsen 2017. Stödet gav honom också en framskjuten ministerpost som han dock lämnade mycket tidigt.

Emmanuel Macron framstår som alltmer försvagad i sin roll som president. Det visade sig nu senast under arbetet med att utse en efterträdare till Michel Barnier som premiärminister. Det stod klart en dag före utnämningen att François Bayrou skulle utses. Klockan 5 på morgonen igår den 13 december ringde enligt uppgifter Macron till Bayrou och meddelade att han ändrat sig och istället tänkte utse sin försvarsminister Sebastien Lecornu till posten. Detta skulle ha gjort Bayrou rasande – han lär ha ett fruktansvärt humör – och begärde möte hos presidenten. Bayrou satt hos Macron i Elyséepalatset i närmare en timme och fyrtiofem minuter på förmiddagen. Exakta detaljer finns inte men uppenbarligen hade de båda ett minst sagt upprört samtal. Bayrou lämnade Elyséepalatset men lite senare under förmiddagen ändrade sig Macron. Anledningen lär ha varit, och här får vi vara försiktiga med faktauppgifterna, att Bayrou hotat med att tillsammans med sitt parti MoDem överge den mittenallians av tre partier som är själva grunden för Macrons maktinnehav.

Macron och Bayrou ska nu samarbeta under en period av stora bekymmer i Frankrike. Nu är inte personlig vänskap och politisk samverkan samma sak men nog kan en utomstående iakttagare känna en viss oro. Det framstår ändå som ännu ett tecken på att republikens president på kort tid tappat mycket av sin politiska styrka och att den glidit över till premiärministern.

Francois Bayrou återkommer inom några dagar med en presentation av både sitt program och en ministerlista. Enligt uppgifter är han väl förberedd. En av hans medarbetare berättade i fransk tv igår att Bayrou redan i somras, direkt efter nyvalet, planerade för att bli premiärminister. Han fick avvakta till luciadagen och se en högerpolitiker, Michel Barnier, misslyckas innan han kunde tillträda posten.

Ingenting talar för att Bayrou kommer att lyckas bättre än Barnier. I sitt första tal igår kväll sa han också att hans uppgift var lika svår som att bestiga Himalaya. Han är dock en av landets mest erfarna politiker och befinner sig i ett mittenläge som kan möjliggöra vissa kompromisser. Marine Le Pen är förhållandevis välvilligt inställd till honom. Han har också haft många och goda relationer vänsterut. Hans långa politiska erfarenhet kan till viss del göra honom mer framgångsrik att bygga allianser i nationalförsamlingen. Det är nödvändigt för att lyckas med de första stora uppgifterna: Driva igenom en budget och lösa pensionsfrågan.

Fem och ett halvt år efter branden återinvigdes Notre Dame-katedralen i centrala Paris under denna helg. Lördagskvällen blev en storslagen fest för inbjudna gäster, statschefer och andra höga dignitärer, från främst Europa men också från länder som USA och Marocko. Under söndagen har också katedralen öppnats för mässor och andakter.

President Emmanuel Macron med sin maka Brigitte tog före evenemanget i katedralen emot de mest kända gästerna i en glasbyggnad med tak, tillfälligt uppbyggd för detta evenemang. Taket på byggnaden behövdes eftersom regnet föll kraftigt. Limousinerna med honoratiores rullade fram i en strid ström. Den nyvalde amerikanske presidenten Donald Trump anlände och föreföll ha en avspänd och personlig relation till det franska presidentparet. Det gällde också Ukrainas president Zelensky och flera andra ledare eller delar av kungliga familjer. Joe Bidens hustru och dotter mötte upp. Det gjorde också kung Charles son William.  På första bänk i kyrkan bredvid paret Macron satt senare bland andra Trump, mor och dotter Biden, Zelensky liksom två av de tidigare presidenterna i Frankrike, Nicolas Sarkozy och François Hollande tillsammans med Paris borgmästare Anne Hidalgo.

Evenemanget förenade politik med kultur och andlighet. I sitt tal i kyrkan lyfte Emmanuel Macron Notre Dame-katedralens betydelse som ett centrum för de troende, för alla fransmän och för de människor i hela världen som ser denna plats som inspiration till en global gemenskap för fred och samverkan. Faktum är också att Notre Dame representerar något relativt unikt i Europa; en plats för mänskligt hopp över alla gränser. Frankrike är ett sekulariserat land som inte tillåter att skolor och andra offentliga institutioner präglas av katolska uttrycksformer.  Vid Notre Dames återinvigning las tyngdpunkten på kyrkans enande roll i landet och internationellt. Gästerna i katedralen representerade judisk, kristen och muslimsk tro eller såg sig själva som icke-troende. Uppslutningen kring detta högtidliga evenemang var ändå total. De närvarande och alla tv-tittare runt om i världen bjöds på en magnifik kväll av upplevelser i färger och dräkter, vacker orgelmusik och tänkvärda tal.

Åttio länder i världen uppges ha tv-sänt lördagskvällens invigning. Svensk public service hade inte valt att vara med i detta sammanhang. Ironiskt sett sände däremot Aftonbladet direkt. Jag minns uppmärksamheten i svensk media när katedralen brann i april 2019. Jag blev själv intervjuad i P 1 Morgon dagen därefter. Men då var det en nyhet. Gårdagskvällens återinvigning var ett politiskt, religiöst och kulturellt evenemang  och då gjordes sannolikt en annan bedömning av den svenska tv-ledningen. Det finns fog att ställa en rad frågor kring ett sådant val.

Dessutom känns det än en gång som om Sverige på flera sätt glider allt längre ut i periferin från den, civilisatoriskt sett, europeiska samhörighet som fortfarande präglar många länder i övriga Västeuropa. Och vi som brukar skämta om att vi är USA:s femtioförsta delstat borde väl ha inspirerats av Donald Trump och delar av nuvarande presidenten Bidens familj som alla tre personligen valt att resa från USA för att personligen närvara på plats i Paris. Ulf Kristersson var tillsammans med sin hustru på återinvigningen och det var ju ett gott tecken. Men detta var uppenbarligen en icke-nyhet i Sverige. Jag hittar honom i ett internationellt tv-klipp av en händelse.

Igår kväll höll president Emmanuel Macron ett nytt tal till nationen, ett dygn efter sin regerings fall i nationalförsamlingen. Nu finns krafter som hoppas att även han faller. Det är en öppen fråga men läget för den franska presidenten är prekärt och talet igår kväll gav inga signaler om någon positiv förändring av läget.

Före talet förekom det i de franska medierna funderingar om det lämpliga i att presidenten över huvud taget framträdde inför det franska folket. Det föreföll som om han inte kunde säga något av värde utan mer framstå som en kringskuren kung. Efter talet förstärktes denna känsla, i alla fall hos mig. Macron ger intryck av att ha tappat både kraften i sitt agerande men särskilt insikten om och verktygen för  hur han ska föra landet ur krisen.

Det framstod klart – på ett nästan obehagligt sätt – hur Macron i sitt tal famlade efter en väg framåt. Vi var många som fascinerades av hans ungdomliga vitalitet, hans skarpa resonemang och kunskap på en rad områden när han tillträdde som president 2017. Visserligen kunde en del av oss undra hur politik kan drivas utan att positionera sig på annat sätt än genom uttrycket en même temps (på samma gång) eller det andra uttrycket ni gauche, ni droite (varken vänster eller höger). Uttrycken har förlorat sitt värde i takt med att han faktiskt inte ha visat tillräcklig förmåga att omsätta sina idéer i en nyskapande politik. Han har framförallt inte kunnat entusiasmera de stora folkliga medborgargrupperna i landet med sina politiska förslag och beslut. Istället har han visat sig ha presenterat ganska förväntade beslut i liberal riktning som alienerat så många fransmän från makten i Paris. Som person har han heller inte kunnat nå andra grupper i samhället än de som från början förstod honom och möjligen fortfarande stöder honom; den urbana medelklassen som tänker mer kosmopolitiskt, tjänar på friare marknadsekonomi och har sin kulturella förankring i en gränslös värld mer än i det lokala och nationella.

Macron tänker modernt och rationellt  men han kan inte driva landet i den riktningen eftersom han företräder den linjen så starkt och styr ett folk som inte tycker om denna syn på politik och samhälle. Det är inte konstigt att Nationell Samling och delar av vänstern fått ett allt starkare stöd hos väljarna. Macron försökte inte minst i talet igår kväll att markera röda linjer mot de rörelser som han beskrev som antirepublikanska. Problemet är att sammantaget tio-femton miljoner fransmän räknas in bland dem. Och de kan bli  ännu fler. Deras nationalism kan beskrivas som kontraproduktiv mot det ekonomiska framsteget. Deras krav på lägre pensionsålder och mer bidrag kan beskrivas som ohållbart i en tid när budgetunderskottet ökar och ekonomin gå på sparlåga. Deras kritik mot makteliten kan uppfattas som orimligt hård. Deras kritik av invandring och mot progressiva idéer i allmänhet kan beskrivas som moraliskt tvivelaktiga. Allt detta är rimligt att säga men det sägs från en parnass i Paris fylld av välutbildade och retoriskt skickliga politiker och tjänstemän, politiska kommentatorer med flera. Macron inkarnerar den makt som frustrerar så många fransmän som inte tillhör den.

Emmanuel Macron var igår morse beredd att utse Sébastien Lecornu till ny premiärminister. Lecornu har en mer högerinriktad profil. Delar av Macrons nära omgivning lyckades stoppa honom från att göra det valet med hänvisning till att en ny premiärminister bör tilltala delar av vänstern. Ett namn bör presenteras före helgen när statschefer och andra höga dignitärer anländer till Paris och återinvigningen av Notre Dame. Hela processen igår säger ändå en hel del om Macrons vankelmod. Hur skulle en högerorienterad premiärminister kunna öppna för en bred koalition i nationalförsamlingen där framför allt Nationell Samling men också Det okuvade Frankrike (Vänsterpartiet) ska hållas utanför? Lecornu, Macrons förslag, hade aldrig kunnat bredda vänsterut. Nu kommer sannolikt en ny premiärminister att hämtas från den moderata vänstern och det återstår att se om Den nya Folkfronten slutligen knäcks. Det skulle innebära att Det okuvade Frankrike isoleras på vänsterkanten och att framförallt Socialistpartiet i någon mening ansluter sig till ett mittensamarbete för att rädda landet från nya regeringskriser.

Skulle delar av vänstern stödja Macrons parti och stödpartier blir det fråga om en svekdebatt för Socialistpartiet. Svekdebatten kommer att besvära socialisterna ännu mer om även högerpartiet Republikanerna skulle ingå i denna breda allians. Dessutom kommer valutslaget efter valet till nationalförsamlingen i somras att helt negligeras. I det valet gjorde ytterhögern och Den nya Folkfronten med Det okuvade Frankrike i spetsen framsteg medan alla mittenpartier blev förlorare. Och det folkliga Frankrike, de som misstror Macron, skulle än en gång notera att deras val av partier negligeras. På kort sikt kan denna lösning av regeringskrisen verka förnuftig, Men på längre sikt?