Hollande och den ekonomiska krisen

• maj 20, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollandes mandatperiod kommer att bli mycket krävande – ett bättre ord lär vara gastkramande – även om han vunnit några retoriska segrar den första veckan. Den ekonomiska krisen kommer att kräva helt andra beslut från den franska politiska ledningen än landet och Europa sett på länge. Franska folket kommer att avkrävas uppoffringar av en helt annan storleksordning än under Sarkozys era.

Francois Hollande har under sina första vecka hunnit besöka både Berlin och Washington och deltagit i G8-mötet på Camp David. Han har upprepat sitt krav på både tillväxtfrämjande åtgärder och åtstramning. Angela Merkel har muttrat men insett att det är bäst att hålla med den franske presidenten på det övergripande planet. Han har vunnit sympatier i större utsträckning än han nog själv vågade tro i valrörelsen. Men ännu har den motsträviga kanslern i Berlin inte gjort några konkreta  koncessioner och en omförhandling av finanspakten verkar inte ha funnits på agendan.

Det som förefaller hända nu är att andra frågor av betydligt allvarligare slag kommer upp på dagordningen. Sedan förra veckan har grekiska folket plockat ut 3 miljarder euro ur bankerna och helt enkelt lagt i madrassen hemma. Hur ska EU hantera denna galopperande kris i dess sydöstra hörn? Hur ska EU agera gentemot detta sargade land efter dess nyval den 18 juni? Och hur ska EU hantera en situation om detta land går i statsbankrutt? Och vad händer om ett antal spanska banker går i konkurs? Vem ska betala och hur ska Frankrike i så fall bidra?

Den nyvalda franska regeringens olika ministrar talar fortfarande om åtgärder som ska stärka fransmännens köpkraft och stärka viktiga delar av det franska samhället som till exempel skolan. Den visar vägen genom minskningen av sina löner men det  är trots allt en mer symbolisk aktion i besparande syfte.

Frågan känns verkligen angelägen: Hur länge kan den franska regeringen tala som om krisen i Europa inte på djupet också gäller Frankrike, ett land som har en skuld på närmare 90 procent av BNP. Skulden ska betalas genom vissa besparingar men framförallt genom tillväxt, har Hollande lovat i valrörelsen. Under Sarkozys sista tre månader vid makten var tillväxten 0 procent. Vem vågar tro att det i varje fall det första halvåret kommer att se bättre ut. Kanske snarare sämre. Och vilken regering överhuvudtaget klarar av att öka tillväxten  det närmaste året med en så skakig omvärld?

Hollande har de närmaste veckorna framförallt  siktet inställt på att skaffa sig en majoritet i nationalförsamlingen genom valen den 10 och 17 juni. Det är rimligt att ministrarna strör ännu lite mer socker i sina olika regeringsförslag för att vinna valet. Arbetsmarknadsministern talar om rimligheten av att höja minimilönerna. Industriministern kommer inte att ta strid mot de fackliga organisationer som kräver att han ska påverka företag som Peugeot att inte friställa någon arbetskraft.

De uppdämda behoven av förbättringar för vanligt folk i Frankrike kommer att ställa hårda krav på en socialt engagagerad regering som nu möter en europeisk kris av sällan skådat slag. Denna regering lär ha rätt när den vill möta krisen med tillväxtfrämjande åtgärder men kommer kraven på att bistå andra länder med stödpengar att döda alla goda ambitioner inom landet? Hittills har varje fransman stöttat det grekiska folket med 600 euro var. Snart lär fransmännen få en ny grekisk nota på bordet och den ska också betalas.

Det finns en aspekt av denna kris som föga diskuteras i Sverige men som är påtaglig i den franska debatten. Denna europeiska kris är och kommer att drabba flera folk i södra Europa i en sådan omfattning att den kan leda till väldiga upplopp och politiska omvälvningar. De demonstrationer som vi sett i Grekland och i Spanien är förmodligen bara början. Det kommer att påverka det franska folket som säkert också redan i höst kommer ut på gatorna för att visa sitt missnöje. Den ekonomiska krisen kan snabbt leda till mer okontrollerade politiska kriser. Det behöver inte bli så men risken är överhängande. Francois Hollande kommer att ställas inför krav på ett ledarskap som går långt utöver ekonomiska beslut om tillväxt eller åtstramning. Det handlar om att styra Europa genom en ekonomisk och politisk kris som många redan jämför med slutet av 20-talet. Då krävs ett statsmannaskap som omfattar inte bara Frankrike utan hela Europa.