Presidentens roll förändras

• maj 9, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Nu kommer det att bli en del juridik. Det kan inte hjälpas det. Frankrikes president har befogenheter och roller som statschef som kan vara svåra att förstå för oss som lever i en monarki med en uttalad parlamentarisk demokrati. Jag plockar upp den fråga som Simon ställde till mitt förra blogginlägg och som är viktig. Håller den nuvarande konstitutionella ordningen i Frankrike på att upplösas? Går landet till och med mot en ny ordning, från den femte till en sjätte republik?

General de Gaulle skapade i samband med sitt makttillträde 1958 en ny konstitution som i Frankrike kallas för den femte republiken. Den byggde på viktiga principer som skilde den klart ifrån den fjärde republiken (1944-58). Makten förflyttades från den folkvalda församlingen till statschefen, presidenten. Den senare utser i den femte republiken premiärminister och i praktiken hela regeringen. Premiärministern och inte presidenten står ansvarig inför parlamentet. Presidenten kan också själv upplösa parlamentet. Presidenten har en direkt relation till folket, väljs i direkta val av folket och ansvarar för sina handlingar inför folket. Presidenten är inte en partiföreträdare utan folkets företrädare. I nationalförsamlingen däremot regerar partierna.

I de Gaulles konstitution valdes presidenten på sju år och parlamentet på fem. Det var en tydlig markering av att statschef och regering hade olika funktioner. Det ledde snart till så kallat samregerande (cohabitation) när presidenten tvingades att utse en premiärminister av en annan politisk färg än sin egen. Därför ändrades vallagen och även presidenter väljs numera på fem år.

Femåriga presidentperioder och lika många år mellan ordinarie val till nationalförsamlingen leder ovillkorligen tanken mot en större samordning av statschef och folkvald församling. För de Gaulle var inte samregerandet (cohabitation) en aktuell fråga. Trots att han i grunden var en konservativ statschef såg han sin egen rörelse, gaullismen, som fristående från partipolitikens motsättningar. Det har inte gått att hävda för senare gaullister som Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy. Nu gäller det istället för presidenterna i funktion att till varje pris undvika samregerandet. Francois Hollande har anledning att med oro följa vad som händer i juni när franska folket väljer en ny nationalförsamling. Skulle högern vinna har han förlorat en stor del av sitt manöverutrymme. Han kommer till exempel inte att få igenom nya lagförslag som måste gå genom parlamentet.

En högerseger i juni skulle omedelbart sätta igång en ny konstitutionell debatt i Frankrike. Det är inte rimligt, menar många redan, att konstitutionen tillåter möjligheten att kunna låsa den exekutiva makten från att regera fullt ut, särskilt i ett land som har majoritetsval som Storbritannien. Majoritetsval fyller ju den funktionen att ge starka och solida regeringar.

Henri Guaino, Nicolas Sarkozys viktiga rådgivare under sina fem år i Elyséepalatset, menade i en teveintervju nyligen att Hollandes makttillträde innebär att Frankrike åter styrs enligt fjärde republikens principer. Det är ingen ovanlig iakttagelse från en gaullist mot en socialist. Socialisterna har varit och är egentligen fortfarande motståndare till den femte republiken. Socialisterna tror inte på statsmän som står höjda över politiken. Det är en konservativ ståndpunkt att så skulle kunna vara möjligt. Francois Hollande vill dessutom tona ner presidentens roll i politiken och lämna över mer ansvar till sin premiärminister än vad Sarkozy gjorde under sina fem år som hyperpresident.

Ingenting tyder ändå på att de stora partierna vill göra en författningsrevision som förändrar grunderna i den femte republiken. Det finns tvärtom tecken som tyder på att opinionen i landet snarare uppskattar att presidenten i vissa sammanhang representerar hela nationen och bortser från sin egen partipolitiska och ideologiska hemvist. Igår uppträdde både den avgående och den tillträdande presidenten vid den militära ceremonin på Champs Elysées i samband med firandet av fredsdagen den 8 maj. Det var en storartad symbol över att det finns frågor där det handlar om folket och dess historia och där det råder enighet över partigränserna. Hollande har också i valrörelsen mycket tydligt betonat att han vill bli hela folkets president.

Problemet kvarstår ändå att en president kan tvingas samregera med en regering av politiska motståndare. Det är inte uteslutet att det görs en mindre författningsreform i framtiden. Under de perioder av samregerande som Frankrike upplevt har det skett en naturlig uppdelning mellan president och premiärminister. Presidenten har representerat landet och tagit huvudansvaret för utrikespolitiken. Regeringen har skött ekonomin och förvaltningen av landet. På det hela taget har det fungerat relativt bra.