Vänstern starkare mot en frustrerad Sarkozy

• april 13, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Ingenting är verkligen avgjort i presidentvalet 2012 men en sak är uppenbar tio dagar före första valomgången. Den samlade vänstern har en unik position, mer samlad än någonsin tidigare i den femte republikens historia, undantaget de två val där Francois Mitterand gick segrande ur striden.

Francois Mitterand la grunden till valsegern 1981 genom att skapa en gemensam plattform för socialister och kommunister. I regeringen 1981 ingick också tre representanter för kommunistpartiet som fortfarande under 1980-talet var en maktfaktor i fransk politik.

Läget 2012 är visserligen annorlunda men ändå inte så olik 1981. Till skillnad från valrörelserna under 1990-talet och 2000-talets första decennium är nu vänstern samlad i huvudsak kring två kandidater; Francois Hollande och Jean-Luc Méanchon. Båda har starkt stöd internt och båda drar många sympatisörer till sig om man får tro alla opinionsmätningar.

Det franska socialistpartiet har levt under starka interna spänningar efter Mitterandepoken. Dessa har inte upphävts men begravts sedan Martine Aubry blev generalsekreterare för partiet och märkligt nog särskilt efter primärvalen förra året där sex socialistkandidater tävlade med varandra. En intern kraftmätning som skulle ha kunnat leda till en djupare spricka inom partiet men som istället förde fram en segrare, Francois Hollande, med hundraprocentigt stöd i partiet inför presidentvalskampanjen.

Jean-Luc Mélanchon, avhoppad från socialistpartiet och skaparen av det lilla Front de Gauche, har lyckats attrahera de flesta av de väljare som står till vänster om socialistpartiet. Han har aktivt stöd av kommunisterna men de är i dag en ganska obetydlig rörelse som knappt når mer än några procent i valen. Mélanchon har – vilket är viktigare – attraherat de flesta väljare som anser att socialistpartiet är alltför pragmatiskt. Han har genom sitt program, sin politiska skicklighet och personliga karisma fångat in alla dem som i tidigare val delat upp sig på flera olika småkandidater. I årets valrörelse har trotskisterna misslyckats att attrahera mer än sammanlagt ett par procent  av väljarna enligt samstämmiga mätningar.

Mätningarna visar också att de två kandidaterna ökar vänsterns röststyrka totalt. Francois Hollande har i genomsnitt i mätningarna 27 procent och Jean-Luc Mélanchon 14 procent. Lägger vi till Eva Jolys 2 procent står vänstern osedvanligt stark med cirka 43 procent. Den eller de få procent som tillfaller de revolutionära kandidaterna har däremot ingen betydelse. De väljarna som röstar på extremvänstern lär knappast stödja Francois Hollande i en andra valomgång.

Vänstern har ett gott utgångsläge inför den andra valomgången. Jean-Luc Mélanchon är ingen vänsterextremist. Han har tvärtom gjort välgärningen att samla vänsterväljare för en politik som är demokratisk och förhållandevis genomförbar i praktiken. Han har förmodligen lockat över en hel del av den rent revolutionära väljarbasen till en kandidat som otvetydigt försvarar den parlamentariska demokratin. Han påminner till stora delar om vänsterpartiets ledare i Sverige. Det är helt rimligt att tro att Mélanchon rekommenderar sina väljare att rösta på Hollande i en andra valomgång. Som person ger han sig därmed rollen att bli en maktfaktor för en samlad vänster.

Francois Hollande har konsekvent profilerat sig som den samlande presidentkandidaten under hela valrörelsen. Med stöd av Jean-Lucs Mélanchon fångar han in den samlade vänstern under sitt paraply samtidigt som hans lugna framtoning och balanserade politiska förslag gör att han kan få stöd också av stora delar av Francois Bayrous mittenväljare i en andra valomgång. I ett land som politiskt lutar åt höger kan alltså Hollandes reptrick lyckas denna gång. Han har i alla mätningar en ledning över President Sarkozy med 54-46 procent i den andra valomgången. Det måste förklaras av att han under sitt paraply kan räkna med både väljare som ropar eldande slagord i den kommunistiska fackföreningen CGT:s demonstrationståg och prudentliga, kristna gymnasielärare i kostym och fluga eller i ylledräkt och jumper. Han kan samla alla som gemensamt uttrycker en viktig uppfattning: Vem som helst men inte Sarkozy.