Bok som avslöjar Sarkozy

• september 30, 2011
• Tomas Lindbom
• 3 comments

”Monsieur le Président” Så tilltalas landets högsta politiska ledare i officiella sammanhang och det är också titeln på en bok som nyligen kommit ut i Frankrike, på bokförlaget Flammarion. Den är skriven av en välkänd journalist, Franz-Olivier Giesbert. Författaren är vän – eller var möjligen – till Nicolas Sarkozy men det märks bara delvis i boken som är en vidräkning med alla presidentens svaga sidor. Och de är många, inte minst på det personliga planet.

Nicolas Sarkozy är en person som svårligen infångas i något enkelt schema vare sig som person eller som politisk företrädare. Det är ändå värt ett försök och Giesbert har verkligen försökt. En av hans intressantare hypoteser är att Sarkozy saknar det som Sigmund Freud kallar överjag. Han har helt enkelt ingen kontroll på sin egen megamaloniska självbild. Han ser sig själv som allseende och allsmäktig och omvärlden, däribland hans ministrar och närmaste medarbetare, som mer eller mindre värdelösa i sina uppdrag. I Giesberts möten med Sarkozy får han höra de mest chockerande sågningar av de egna. Om premiärminister Francois Fillon som han ändå låtit sitta kvar under hela mandatperioden säger han bland annat: ”När Fillon träder in i intet så känner han sig hemma”. Eller en annan: ”Han existerar inte. Ingen har någonsin  träffat honom”.

Den allsmäktige och föraktfulle Sarkozy är förstås inte någon angenäm chef att ha ett förhållande till. Den kritiserade Fillon står pall trots de föraktfulla kommentarerna och sin beskurna roll. När Mitterand och Chirac släppte stora delar av inrikespolitiken åt sina premiärministrar finns Sarkozy överallt och ska bestämma. Fillon säger själv till Giesbert i ett personligt samtal dem emellan att det är jobbigt men tillägger att ”jag får ändå göra vissa saker” ”Vilka saker då?” frågar Giesbert. ”Det som blir över.”

Nicolas Sarkozy känner själv att han mognadsmässigt stannat i växten. Vid ett tillfälle säger han till Giesbert. ”Jag är fortfarande inte vuxen, kanske 18 år.” Giesberts kommentar i boken är: ”Jag anser att han mognadsmässigt inte kommit förbi 14 år”

Sarkozy växte upp i det fashionabla västra Paris med en bakgrund som han själv uppfattade som invandrarens. Hans pappa var ungrare och visserligen inte fattig men frånvarande. Hans mamma slet hårt för att klara försörjningen av sig och sina söner och stödet för den blivande presidenten fanns hos dennes morfar, läkare och boende i de kvarter där de gamla aristokratiska och högborgerliga familjerna dominerade.Sarkozy drömde om att bli en av dem, ja, besegra dem. Han var uppkomlingen som drömde om makt och pengar och aldrig skulle ge sig förrän han stod på toppen och hade alla andra under sig. Så blev det och det förklarar kanske delvis att han kan kalla sin premiärminister för likbärare och hålla sina vänner kort medan han ständigt försöker vinna sina motståndare med all charm och övertalningsförmåga som han besitter. Att få in alla socialistiska ledarna i sin regering vore för honom en större seger än att skapa ett bra arbetsklimat i regeringen med sina egna politiska vänner.

Sarkozys relation till pengar är också mycket avgörande. Giesbert ägnar en stor del av boken kring detta ämne. I valrörelsen 2007 talade han sig varm för vanliga människors rätt till bättre ekonomiska villkor. Han vann förmodligen valet på detta. Han blev kandidaten för alla fransmän som steg upp tidigt på morgonen och var beredda för att arbeta mer och då kunna tjäna en extra slant och därmed ge lite guldkant på tillvaron. Timmarna efter segern i valet satt han på lyxrestaurangen Fouquet´s på Champs Elysées och frotterade sig med Frankrikes rikaste män och några dagar senare tog han semester på en av sina vänners lyxyacht i Medelhavet.

Båda sidorna är säkert sanna. Sarkozy känner sig som en underdog. Han kan tala ärligt om att arbeta mer för att tjäna mer. Har han någonsin gjort något annat själv? Men alla fabriksjobbare, vinarbetare och järnvägstjänstemän kan inte efter dagens arbete dricka champagne med släkten Bettencourt på en lyxrestaurang i Paris. Någonstans här tappar Sarkozy kontakt med vanligt folk. Han blir i fransmännens ögon en cynisk lyxlirare. Ingen kan riktigt följa med när han ständigt skryter över hur mycket han tjänar, stolt som en liten pojke visar upp sin nya fina och dyra klocka och inte kan hålla inne sin lycka när den rike Bill Gates besöker honom i Elyséepalatset. ”Det är en kille som verkligen har tjänat pengar”, anförtror han sig åt en medarbetare.

Nicolas Sarkozy är samtidigt den starkaste, den mest karismatiske av alla politiska ledare i dag. Han har i många avseenden rätt när han ser sig som nummer ett. Han är särskilt bra i kriser, menar Giesbert. Hans brist på överjag och – med en annan freudiansk formulering – hans överkompensatoriska behov gör honom närmast oövervinnlig. Han tror på sig själv, han arbetar mer än de flesta och han har en charm som i kombination med makt och hänsynslöshet gör en svårbesegrad ledare. Det är svårt att se att någon kan besegra honom 2012 när fransmännen får möta honom i full aktion månaderna före valet. Jag tror han vinner. Det gör säkert Franz-Olivier Giesbert och jag tror han kommer att rösta på honom också. Trots att han under senaste åren blivit vidrigt utskälld av presidenten vid flera tillfällen.

Sista kapitlet i Giesberts bok beskriver hans sista möte innan boken trycks, den 14 februari i år. Författaren möter en president som går värdigare, fjärran från den juvenila stil han brukar inta med charm och duande blandat med vulgära oförskämdheter. Sarkozy talar litteratur. Han som tidigare bara kunde analysera två seriösa litterära verk – ett katastrofalt lågt antal i det kultursnobbiga Frankrike – börjar nu tala böcker och visar en insikt som imponerar på den bildade intervjuaren.

”Jag ville inte tro att det var sant det jag hörde men hans kunskap om olika litterära verk var inte bara en papegojas utan djupare förankrad”, konstaterar Giesbert. Han medger också hur svårt det är att få grepp om en person och särskilt en så mångfassetterad och begåvad person som Nicolas Sarkozy. Hur vidrig han än kan vara måste man också förstå att han bär på många intressanta sidor.

För mig framstår Sarkozy, trots mina starka invändningar, ändå som en av de stora ledarna i världen idag, oavsett Frankrikes traditionella inflytande i världspolitiken. Kanske också en typ av ledare som når mer framgång i vår idélösa  tid. Macchiavellisk och medial. Sjukligt självsäker och egocentrisk. En man som dessutom hatar och åter hatar att förlora.