Sarkozy vinner valet

• juni 10, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

Juni månad är en het politisk månad i Paris. De flesta politiker och tjänstemän vid förvaltningarna och alla tidnings- och teveredaktioner håller åtminstone ut fram till nationaldagen den 14 juli. Det är mycket att hinna med innan sommarstiltjen lägger sig under augusti. I år handlar det mindre om konkreta politiska beslut utan om skandaler och värderingar. Samtidigt börjar allt fler att fundera på valrörelsen 2012. Vem vinner det valet? Nicolas Sarkozy!

Affären Dominique Strauss-Kahn har utvecklats till en smärtsam process hos det franska folket om relationen man och kvinna på ett politiskt plan och på ett privat. Allt fler inser att denne politikers agerande inte är en enskild sexmissbrukares snedsteg utan speglar en kultur i landet och att Frankrike även på detta område halkat efter i utvecklingen i västvärlden. Frankrike har svårt med senmoderniteten. Pinsamma uttalanden från mäktiga män inom politik och media visar att så lite hänt i fråga om maktdelning. Det gäller i detta fall relationen mellan män och kvinnor men det gäller i lika hög grad för invandrare och för minoriteter som HBTQ. Förslag om en lag som skulle tillåta samkönade äktenskap stoppas i år igen av högermajoriteten i parlamentet.

Socialistpartiet befinner sig i läget att ha förlorat sin mest karismatiske aspirant för uppdraget att bli partiets presidentkandidat nästa år. Flera kandidater anmäler sig nu för ett primärval som ska hållas i höst. De två mest trovärdiga är för det första Francois Hollande, tidigare generalsekreterare i partiet och exmake till Ségolène Royal. Han är en habil politiker men tämligen färglös. Martine Aubry är den andra som kan komma i fråga men hon har ännu inte definitivt anmält sin kandidatur. Martine Aubry är den nuvarande generalsekreteraren och mest känd för förslaget om 35-timmarsvecka. Vad många glömt är att förslaget först väcktes av – Dominique Strauss-Kahn.

Högern sluter upp kring Nicolas Sarkozy. Han har fortfarande usla opinionssiffror men de flesta bedömare ger honom ändå stora chanser att bli omvald. Han är lika tunn på genomtänkta politiska värderingar som vänsterns kandidater men uppenbart skickligare i det politiska rävspelet. Ett bra exempel är valkampanjen 2007. Han lyckades övertyga många av den lägre medelklassens väljare om att han var deras vän. Han talade enkelt – om god arbetsmoral och att det skulle löna sig att arbeta. Redan på valnatten samlade han Frankrikes rikaste och mest glamorösa elit runt mat och dryck på Fouquet´s, en av Paris mest mondäna restauranger. Några dagar senare steg han ombord på en annan väns lyxyacht för att vila upp sig efter valrörelsen.

Nicolas Sarkozy kan i denna måttliga konkurrens göra om samma bravurnummer och samla tillräckligt många väljare kring sin kandidatur för att vinna 2012. Han kommer inte heller denna gång att äta på Fouquet´s före valnatten. Istället kommer han att ses med sitt barn som Carla Bruni föder lagom till valrörelsen.

Frågan om jämställdhet är het för ögonblicket i samtalen fransmän emellan. Det finns ändå inga kanaler att för närvarande inom politiken kanalisera en annan och modernare syn på rättvisa mellan könen. De gamla partierna med deras ledare är i allmänhet helt cementerade av konservativa värderingar. Reflexmässigt röstar franska folket fortfarande utifrån kandidaternas löften om förändringar i den sociala och ekonomiska vardagen. Socialisterna har en viss good will av tradition på detta område men är befläckade av att tillhöra eliten i samhället. En socialisterna närstående tankesmedja har för övrigt nyligen konstaterat att socialistpartiet inte längre ska satsa på att vinna arbetarklassen. Arbetarna är för alltid förlorade för detta parti.

Den lägre medelklassen är i allmänhet mycket missnöjd med Sarkozy. Dock finns det en potential för honom bland dessa väljare om han kan återvinna en del av den trovärdighet som han åtnjöt före valet 2007. Han kan återerövra väljare om han kan visa igen att han representerar  en öppenhet mot en ny tid med mer frihet för företagande och lägre skatter för att stimulera till individuellt ansvarstagande. Han kan också genom en mer protektionistisk industripolitik få stöd av en hel del löntagare som kan kallas arbetare eller lägre tjänstemän.

Sarkozy kan förstås också räkna med de rikaste väljargrupperna. De kan kritisera honom för att vara en löjlig uppkomling eller, som i den katolska överklassen, för ett alltför utsvävande liv. Till slut kommer överklassen ändå att ge honom sin röst.

Stora väljargrupper, därav en stor del av arbetarklassen, lockas av invandrarfientliga budskap vilket ger stöd till Marine Le Pen men också till Sarkozy. Vid sidan om den sociala och ekonomiska frågan är verkligen invandrarfrågan och den nationella identiteten de stora ämnena i den kommande valrörelsen.

Mittenpolitikerna är som vanligt klämda mellan socialister och höger. Deras program kan ofta se lockande ut. Klokt, balanserat. Väljarna tycker det men röstar av tradition ändå vänster eller höger. Därför kan Marine Le Pen komma att visa sig farligare för både socialistkandidaten och för Sarkozy än den kandidat som framträder som huvudperson inom ett mittenalternativ.

Scenariot för 2012 är förstås inte på något sätt tydligt. En preliminär gissning – verkligen preliminär – lyder: Sarkozy, Le Pen och Aubry blir de tre tunga kandidaterna. De tre får ungefär samma procentandel av väljarrna i den första valomgången där Aubry vinner knappt före Sarkozy. I den andra omgången, där de två bäst placerade kandidaterna från den första valomgången möts,  vinner Sarkozy. Han uppfattas som mer presidentlik och kommer fram till valnatten att ha gjort en bättre kampanj än sin socialistiska motspelare. Tillräckligt många mittenväljare värderar erfarenhet och röstar på den sittande presidenten. Många av Le Pens väljare – men inte alla – stöder också Sarkozy.