Skatterna orättvisa i Frankrike

• januari 25, 2011
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Frankrike tillhör ett land med förhållandevis höga skatter med ambitionen att använda dessa i utjämnande syfte. I verkligheten fungerar det inte. Dessutom hindrar skattesystemet en ökad jämställdhet.

Frankrike består av en fattig del av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden, befinner sig i en gråzon med oseriösa arbetsgivare eller har minmilönen smic eller strax över. Det rör sig om halva befolkningen som har en bruttolön mellan 1 000 och 2 200 euro per månad.  Deras skatt ligger på cirka 45 procent enligt franska skatteexperter som då räknar in även de sociala avgifter som betalas in av arbetsgivaren baserade i procent av bruttolönen och skatt på konsumtionen. Gruppen med medelhöga löner, från 2 200 till 5 100 euro betalar knappt 50 procent i skatt. Den högst avlönade gruppen – ungefär tio procent av befolkningen med löner över 5 100 euro har en skattesats på 35 procent.

Räkna ut skatter är en komplicerad sysselsättning och det är svårt att jämföra med de variabler som vi använder oss av i Sverige. I Frankrike får arbetstagarna lön utbetald före skatt och gör sedan själva inbetalningarna till Skatteverket. Detta omoderna system beror i sin tur bland annat på att landet fortfarande har ett system med sambeskattning. Det gifta par som tjänar olika mycket drar fördelar av systemet. Om mannen tjänar mycket mer än kvinnan – det är sällan tvärtom – blir skatteavdragen höga. Om båda makarna tjänar lika mycket blir det inget avdrag alls. Många par drar alltså fördel av orättvisorna i löner och kan komma ner i närmare 0 i skatt på inkomst. Den som kämpar för lika lön för män och kvinnor  och för att kvinnor ska göra samma karriär i yrkeslivet har inte bara en fiende i traditionella könsfördomar utan lika mycket i ett föråldrat skattesystem som gynnar orättvisorna mellan könen.

De franska offentliga välfärdssystemen är ofta rättvisa i teorin men orättvisa i praktiken. De är som lapptäcken. Det gäller pensionssystemen och sjukförsäkringssystemen. Det går alltid att som höginkomsttagare peka på grupper av statligt anställda med orimliga höga förmåner i vissa avseenden när det gäller pensions- och semesteravtal till exempel. Det går också att peka på alla vanliga familjer som tack vare sambeskattningen har låg eller ingen skatt. Men systemet gynnar ändå de välbeställda. Med Sarkozys politik verkar klyftan öka. Han bidrar själv till detta med sina reformer men systemen i sig leder också till ökade orättvisor.

Frankrike befinner sig i ett besvärligt ekonomiskt läge. Konjunkturen är svag. Arbetslösheten fortsatt hög. Skattesystemet liksom systemen i välfärden måste reformeras. Och överallt sätter sig starka, högljudda grupper på tvären. De rika genom att hota med att lämna landet och påverka genom sina starka lobbygrupper. Facken genom att gå ut på gatorna och genom att strejka. Politisk förändring är lika svår att uppnå för en regeringspolitiker som för en person att promenera framåt i kvicksand. Nicolas Sarkozy lär inte bli den president som förnyar och förenklar skattesystemet. Därför fortsätter också medborgarnas misstro mot politiker och mot etablissemanget i Paris att bestå.