35-timmarsveckan ifrågasatt också till vänster

• januari 3, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

Fransk inrikespolitik är inte så hipp i Sverige. Några läser franska tidningar eller – varför inte –  min blogg men för de flesta är det mesta som sker i Frankrikes parlament och regeringbyggnader höljt i dunkel. En fråga som lever kvar i många svenskars medvetande är 35-timmars arbetsvecka som infördes av socialistregeringen som satt åren 1997-2002 efter ett parlamentsval som gick gaullisten Jacques Chirac emot.

Det är självklart att denna reform, att lagligen fastställa rätten för arbetstagare till 35-timmarsvecka med bibehållen lön, blev hårt kritiserad av företagare och av den höger som hyllar tillväxten som motorn i det moderna samhället. Ändå lever den i princip kvar som lag efter nio långa år av regeringar på högerkanten. Det är trots allt svårt att ta ifrån medborgare rättigheter som de uppnått och i det relativt antikapitalistiska Frankrike är ekonomiska reformer en fråga om ideologi mer än ekonomisk rationalitet.

Nicolas Sarkozy har dock mjukat upp 35-timmarsreformen. Det går för företagaren att räkna anställdas arbetstid i år och då komma upp i högre krav på prestation per vecka, cirka 39 timmar. Företagen kan också begära av de anställda att arbeta fler timmar när marknadens efterfrågan stiger. Vad är bibehållen lön ett decennium senare? Det är omöjligt att svara på och därför har redan många anställda tvingats till mer arbeta för att inte förlora för mycket i köpkraft.

Manuel Valls är en av de ledande politiker som redan förklarat sig som kandidat i de socialistiska primärvalen i höst. Han hoppas att bli den som partiet lanserar som motkandidat till Nicolas Sarkozy i presidentvalet nästa år. Valls representerar den yttersta högerfalangen i socialistpartiet och har nu i ett nyårsuttalande förklarat sig vara principiell motståndare till 35-timmarslagen. Han får omedelbart mothugg från alla sina kamrater i partiet. Socialisterna vill inte överge 35-timmarslagen som lockbete inför 2012. Det handlar inte om några stora skillnader i sak. Det handlar om ren taktik. Valls å sin sida tror uppenbarligen att det franska folket, även väljarna till vänster, inte tror att reformen längre spelar någon roll. Den är lika ihålig som en schweizerost och kan skrotas utan att någonting avgörande händer med arbetstiden.

Fransmännen är mer bekymrade över den svaga köpkraften och krisen i ekonomin. De tror säkert att Sarkozys paroll ”arbeta mer för att tjäna mer pengar” är ett bättre koncept än mindre arbetstid. Det kapitalistiska tänkandet har så smått även erövrat Frankrike och Manuel Valls hoppas dra fördel av detta i den interna tävlingen om vem som får representera socialisterna i 2012 års presidentval.