De unga bör inte lägga sig i

• oktober 15, 2010
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike förnekar sig inte. Kontrasten mellan repressivt tänkande och revolutionär glöd uppträder ständigt på den politiska scenen och präglar människors samhällsuppfattning och människosyn i allmänhet. Nu gäller frågan om de unga, gymnasister på 15-16 år, får demonstrera mot pensionsreformen.

Det kan låta smått löjeväckande att tonåringar bryr sig om villkoren för ålderdomen. En del gör det och demonstrerar med facket och vänsterpartierna i de dagliga demonstrationer som sker på de franska städernas gator. Frågan för de vuxna är inte om de har rätt eller fel utan om de har mognaden eller rättigheten att engagera sig politiskt i den åldern eller om de är förledda av socialisterna. De senare kan ju ha intresse av att trumma fram alla krafter som finns för att skaka Sarkozy och hota genomförandet av pensionsreformen.

Den franska borgerligheten och en stor del av den gamla medelklassen har mycket konservativa reflexer. Deras syn på förändring präglas av skepsis. Normer ska överföras från vuxna till barn och inte utsättas för alltför mycket dialog och nytänkande. Utbildning ska bedrivas med samma metoder från generation till generation. Även innehållet ska vara i stort sett detsamma. Naturvetenskapen förändras men humaniora bör helst presenteras på ett klassiskt sätt. Barn ska lära sig av vuxna. Barn ska hållas tillbaka. Barn ska också agas om de inte gör som de vuxna säger.

Revolterna kommer som en reaktion på detta. Ständigt nya generationer måste slå sig fria och som en elev säger till Le Monde om gymnasisternas demonistrationer: ”När de vuxna inte lyssnar måste vi skrika”.

Den franska regeringen gör nu stor sak av att Ségolène Royal genom ett något otydligt yttrande skulle ha piskat fram de alltför unga eleverna att ge sig ut på gatorna. Det är för Jean-Francois Copé, Brice Hortefeux och de andra representanterna för majoriteten i parlamentet helt otänkbart att ungdomarna tycker något själva.

Motdemonstrationen efter studenternas majrevolt 1968 var massiv. President de Gaulle upplöste parlamentet och inhöstade också en stor seger. Ändå kom studentrevolten att förändra den franska universitetsutbildningen och med den tidens mått utveckla samhället i en liberalare riktning. Giscard d´Estaings abortreform på 70-talet hade varit otänkbar utan 1968. Vad händer nu som en följd av  Sarkozys så kallade trygghetsreformer med utvisning av romer och hårdare tag mot brottsligheten? Vad händer när många människor i Frankrike upplever sociala och ekonomiska orättvisor som den borgerliga delen av befolkningen knappt märker en susning av? Frankrike är verkligen kontrasternas men också spänningarnas land.